Du kunde ha skurit lite i texten

När jag satt på the Olive och tvingades medge att Santa Ritas sauvignon blanc är drickbar - till skillnad från chardonnayen - så hade jag en massa tankar som jag trodde skulle bli bloggbara. Men de var lika beständiga som troll i solsken eller bubblor av såpa så det blev istället något som jag inte hade tänkt att skriva om.

Jag läste att medelålders människor, oavsett var de bor, om de är gifta eller ogifta, har barn eller inte riskerar att drabbas av depression. Glädjande nog stod det att det här vanligtvis upphör i femtioårsåldern. Ett av skälen till nedstämdheten - jag är inte utbildad i ämnet så jag kanske slänger mig slarvigt med termer som är väldefinierade - skulle kunna vara att man blir mer medveten om livets korthet ju äldre man är. På China Daily av alla ställen.

Samtidigt hade Salon - som jag tjatar om jämt, jag vet - en recension av en räcka böcker som handlar om de SSRI-baserade mediciner, typ Prozac, Zooloft med flera som blev kassakossor för många läkemedelsbolag under 90-talet och alltjämt inbringar pengar åt dem. Jag kommer inte att kunna göra en sån här inledning rättvisa i min fortsatta framställning, svårt att hålla mig till ämnen som jag har. Hursom, intressant i Salon-recensionen var att bland annat att menade att depression under 90-talet omdefinierades till att betecknas som "disorder" inte "disease". Att vara deprimerad blev med andra ord inte lika förknippat med sjukdom och kunde därför dryftas öppet - något som säkert bidrog till medicinernas stora framgång.

För fem och ett halvt år sedan var jag på ett säljmöte i mellanvästern, USA. Nästan alla inhemska som jag pratade med berättade i samma stund som var de kom ifrån hur skattetrycket var just i den delstaten. Trots att jag aldrig frågade. Vi bodde på en jättelik golfanläggning, ägnade halva dagarna åt produktpresentationer, peptalk och powerpoint, andra halvan åt umgänge. Drack blush wines och åt grillat. Spelade golf för första och hittills enda gången. Golf scramble hette sporten. Det var jag och tre amerikaner i mitt lag. Republikaner. Alla i ett lag slog varsin boll. Det bästa slaget bildade utgångspunkt för nästa slag. Banan böljade bland skogsdungar och sjöar. Solen sken. Vi hade myggmedel och golfbilen var full-lastad med öl. Någonstans på banan började republikanerna prata om Viagra. "Det gjorde ingen skillnad" sa enda kvinnan i laget (som hade använt det tillsammans med sin make).
Vi svenskar kan inte nog oja oss över amerikanernas prydhet, att fula ord censureras i massmedia och att en bh som sitter lite löst i direktsändning orsakar skandal och indragna sponsorpengar. Men jag har träffat många amerikaner som varit förbluffande frispråkiga när det gäller vissa frågor. Men, och det är min poäng, kanske diskuteras Viagra-bruket lika ogenerat som Prozac-användandet på andra sidan Atlanten. Och det bidrar säkert också tilll försäljningen.

Under mötets avslutande middag, med priser till de som hade sålt mest* eller gjort bäst ifrån sig i golfen, mjuggade några gubbar vid mitt bord om att nordamerikanerna - kanadensare och amerikaner - när de skulle dela upp kontinenten hade förhandlat om vilken nation som skulle "ta hand om" fransmän och "svarta". Kanada fick de förra, USA de senare. "Alla vet att det gick till såhär men ingen vill prata om det!" sade en gråhåring från Toronto. Mitt lag vann för övrigt inte golftävlingen.

I Dagens Nyheter stod det att träning förlänger livet. I Time stod det att äktenskap och förhållanden gör det. I Kina är medellivslängden för män 69 år och för kvinnor 73. En ökning på 36 år sedan 1949. (Källa China Today.) Jag vet inte i vilken utsträcking man använder SSRI-preparat men apoteket på gatan skyltar ogenerat med Viagra.

* Europeerna hade överlag sålt dåligt det där året. Dollarn var uppe i 11 kr så prylarna var dyra att importera.