Ett återseende som blev flera

Innan jul kontaktade jag en av de mest entusiastiska och drivande lärare jag har haft: L. Det säger inte lite i mitt fall eftersom jag är en schooloholic som gärna sitter i skolbänken. Jag var faktiskt inskriven vid ett universitet i tio år innan jag tog ut examen. Lärarna i mitt liv har varit legio.

Mitt minne är tack och lov försonande, jag har lyckats glömma de få riktigt undermåliga adjunkter och lektorer som jag delat klassrum eller föreläsningssal med. De bra glömmer jag däremot aldrig. En kemilektor höll sina lektioner på 45 minuter prick. Han använde båda händerna med en sudd i varje för att sudda på tavlan. Det såg säreget ut men var synnerligen verkningsfullt. Trots att han var så effektiv - han undervisade i stökiometri och termodynamik - lyckades han vara rolig på ett torrt sätt och hade alltid tid att svara på frågor.
I gymnasiet där jag gick naturvetenskaplig linje hade jag en lärare i ryska som fick det ämnet att bli det roligaste. Dessvärre var hon sjukskriven större delen av det tredje året. Vikarien hade inte samma passion för ämnet så mitt intresse svalnade något också.

Men åter till läraren som jag träffade idag. Hon vikarierade för vår ordinarie under två veckor i maj då jag läste mandarin här. Hennes engelska var osäker men inte dålig. Det var främst uttalet som var lite stelt. Nu var det ju faktiskt inte engelska hon hade kommit för att undervisa oss i. Så hon använde kinesiska och kroppsspråk för att förklara saker, ibland teckningar. Hon förhöll sig fritt till läroboken men drillade oss i grammatik: "gör en mening på!" och glosor: "hur säger man?" Hon gav oss roliga hemuppgifter: ta en meny och välj några rätter. Tala om vad de innehåller och presentera de kinesiska tecknen i deras namn.
Dessutom varken satt eller stod hon still särskilt länge. Hon verkade vara i ständig rörelse.

Nu i december hade jag professionella skäl att kontakta henne. När jag ringde till skolan för att få tag på henne så förstod de inte vem jag menade. Senare insåg jag att jag hade använt fel ton till hennes efternamn. Så jag mejlade vårt klassfoto till en sekreterare på skolan
och skrev att min lärare var med på bilden. Senare kom det ett mejl från L och först idag sågs vi alltså. Hon var inte bara den bästa läraren på skolan, hon var bäst klädd också blev jag påmind om när hon kom emot mig i foajén. Hon hade lektioner, berättade hon. Vi bestämde oss för att äta lunch tillsammans.

På väg till uppehållsrummet där jag kunde jobba medan jag väntade tittade jag in i ett av klassrummen. Där satt ju A från Frankrike! Hon gick på skolan samtidigt med mig i våras men sedan dess hade jag ingen aning om vad hon gjorde. Hon är matematiker med inriktning på finans och hennes föräldrar kommer från Sierra Leone, tror jag. Vi bestämde att hon skulle följa med på lunchen. Hennes pojkvän L gjorde oss också sällskap.

Jag beställde faktiskt något riktigt tråkigt - friterad tofu i sötsur sås. Såsen var för söt, det fanns bara en gnutta syra i den. Smakade som på de flesta Kinakrogar i Sverige. Eftersom vi delade alla rätter kunde jag äta fiskdoftande fläskstrimlor och nudlar med biff också. Lärare L bestämde redan på väg till restaurangen att vi inte fick prata engelska. Det nyttigt både som övning och påminnelse om att jag måste börja med privatlektioner nästa vecka.

Jag hoppas att jag får fler tillfällen att träffa lärare L, A och hennes pojkvän. Jag måste ju få tillfälle att bjuda igen eftersom A tog notan.

Ovan: Lärare L, Peking maj 2007. Nedan: A på femte kamelen från vänster, Inre Mongoliet, juni 2007.