Jag är sjuk och stannar inne, går ut och äter lunch, kommer hem och ser på film

Flingorna var av den lätta sorten som singlar långsamt. På marken ett vitt puder som hade smält och bildat gråslask på sina ställen. Dis och kyla i övrigt. Eftersom jag fortfarande är okry och tar mediciner fyra gånger om dagen hade jag bara tagit en kort promenad för att äta lunch och köpa hushållsartiklar.

Kvarteret som jag bor i utgörs av huset med lägenheten som jag delar och en annan huskropp med möbelbutik och italiensk restaurang i bottenvåningen. Omedelbart öster om huskroppen ligger ett annat kvarter och därefter en ytterligare en tomt. På den tror jag att det fanns hus 2006. Nu är de rivna. Där ska det byggas lekpark, SPA och allt möjligt. Väster om mitt kvarter en jättelik byggarbetsplats där man dessutom har grävt tjugo meter ner i marken. Planerna för den tomten känner jag inte till. Gatan går för övrigt i rak öst-västlig riktning och byter namn på ett par platser.

Jag hade gått österut och satt mig inne på den varma KFC-filialen där jag åt en av deras heta kycklingburgare. Nässprejen som jag använder har gett mig ett uns av mitt forna luktsinne åter. Men mest smakade det. Det är intressant att bara smaka. Sätt en klädnypa för näsborrarna eller stäng dem med fingrarna, stoppa något i munnen och se hur viktig näsan är för det som i folkmun kallas "smak".
Sedan gick jag in på snabbköpet. Såg att det fanns presentförpackat kinesiskt rödvin där nu, bland annat Dragon Seal. Inslagningen är kanske avsedd för det stundande kinesiska nyåret.

När jag kom hem tittade lade jag mig på sängen och såg This is England på datorn. (Trots att det finns dvd, en jättelik plattskärm med sensurroundhögtalare och separat subwoofer i lägenheten.) Om jag bortser från Bob Marley, Linton Kwesi Jonson och enstaka låtar med andra artister har jag aldrig gillat reggae särskilt mycket. Toots and the Maytals som hade flera låtar på ljudspåret borde jag nog lyssna mer på, eller vad säger herr Alarik som har bra koll på populärmusiken? Jag tyckte att deras version av "Louie, Louie" svängde bra.
Fick mig att tänka på Quadrophenia som jag såg på Grand-biografen i Uppsala sommaren 1980, två gånger. En annan version av samma låt dansade ju huvudpersionen Jimmy (Phil Daniels) till på en klubb. Knyckigt och självmedvetet. Quadrophenia kommer jag aldrig att se igen eftersom jag förknippar den med lyckan över att högstadiet var över. Det minnet skulle försvinna om jag såg om filmen.

This is England i övrigt då? Mot det tekniska - story, regi, skådespeleri, ljudspår, miljöer, kläder, the works - har jag inget att invända. Det är till och med strålande. Är bara så förfärligt trött på att se män som bråkar. Filmen avslutades med en cover på the Smiths "Please, please, please let me get what I want". Och i mitt fall är det ett snabbare tillfrisknande.