Dyrt, alltså bra

När jag var i San Fransisco senast spontanköpte jag en bok av Jancis Robinson - How To Taste - som jag läser först nu. Det är faktiskt fyra år sedan jag var i staden på den amerikanska västkusten för andra gången i mitt liv men jag fick det att låta som jag regelbundet reste dit.
Nåväl, Jancis Robinson är en av världens ledande vinkännare. I en intervju med henne som jag läste en gång skulle hon uppge de bästa årgångarna. Hon svarade med åren då hennes barn hade kommit till världen.
Lika mycket som hon kan om vin, lika lågmält humoristiskt och opretentiöst kan hon skriva om det. Vad sägs exempelvis om den här meningen: "In recent years, however, the mass market has been schooled to feel proud of liking something dry, though now there are instances of inverse snobbery in people such as myself, who perhaps make a bit more noise about liking German wines and Sauternes than we would if they were more generally appreciated".

Att prova vin är emellertid inte att tänka på. Mitt luktsinne har försvunnit. Det är faktiskt så att det till och med är svårt för mig att föreställa mig dofter i det här tillståndet. Jag sitter hemma och arbetar om dagarna så att de andra på kontoret ska slippa höra mitt snörvlande. När min rumskompis - en svensk - kom hem idag så sade han att jag borde ta mig till ett sjukhus för att få penicillin utskrivet. Bakterierna i Peking kan annars ställa till det. Penicillin igen! Det är ju mindre än en månad sedan tänker jag. Men den här gången är det inte streptokocker, eller åtminstone inte samma stam av streptokocker för halsen är besvärsfri.

Per Gudmundson hade kommenterat mitt förra inlägg. Jag hörde honom på radion häromdagen. Det var i nyhetspanelen till Godmorgon Världen. Tack vare hans blogg - som var den första jag läste - så fastnade jag i en intressant artikel om moral av Steven Pinker häromdagen. Läs den här. Och tack, Per!

Idag var Pekingluften klarare än igår. Föroreningarna och dammet blåste väl bort i den kalla vinden. Jag gick ut för en sen lunch vid fyratiden. Valde som vanligt ett ställe där det bara satt asiater. Beställde ägg med tomater och svamp med grönsaker. Har fått för mig att jag ska bli grönare i år. Det smakade grundsmaker eftersom mina doftreceptorer är blockerade. I de stekta tomaterna fanns det syra, sötma, sälta och umami. Svamprätten var dessvärre påtagligt MSG-dopad så där fanns den nästan metalliska varianten av den femte grundsmaken. Jag drack te till. Det smakade absolut ingenting. Det var grönt, blaskigt och hade inte ens några tanniner som kunde ge beska.

Åter till Gudmundsons kommentar. Han tipsade om en artikel som visar ett vins pris har betydelse för hur det uppfattas. Jag är inte helt överaskad.

Eftersom jag inte har fått några svar på Vin i litteraturen del X så kommer facit här: 1940. Romanen i fråga är On Chesil Beach av Ian McEwan. Maria-Pia Boëthius, född 1947 enligt Wikipedia, har i ett citat sagt något i stil med "den urtråkige Ian McEwan". Av McEwan har jag bara läst Amsterdam och Saturday. Den förra är allt annat än tråkig och Saturday var det bästa i romanväg jag läste 2005. Saturday har för övrigt också varit med bland mina frågor. On Chesil Beach då? Läs och avgör.

Bilden: höjdarvin som inledde året. Gott bland annat för att det är dyrt. Jancis Robinson räknar intressant nog Châteauneuf-du-Pape till de mellantorra vinerna.