White Collar Gypsy

Han som låter mig sova i gästrummet till den här stora lägenheten mitt i stan har rest på fyradagarskonferens till Thailand med firman och kommer hem i morgon. Innan han åkte frågade han om jag kunde gå till skräddaren och be dem laga ett par kostymbyxor åt honom. Jag lämnade in dem i onsdags. I lördags var de klara. Det kostade ingenting. Min hyresvärd har låtit sy upp alla sina kostymer hos skräddaren ifråga så de kanske tyckte att det var i sin ordning att bjuda på lagningen.

P som jag brukar umgås med messade samma dag och undrade om jag hade lust att träna vid femtiden. Det hade jag. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna springa på löpande band längre stunder men jag höll ut hela fem kilometer. Det kanske berodde på att jag på BBC World samtidigt kunde se hur världen som vi känner den är på väg allt snabbare utför. Efter löpningen styrketränade vi. Styrketräning har jag aldrig lyckats hålla i längre än ett par månader eftersom det är så tråkigt. Men idag kändes det bra. Förhoppningsvis ska jag hänga med P till norra Kina för att springa en halvmara i början av sommaren.

Sedan åt jag middag på Purple Haze. Jag är så konservativ! Hittar jag ett ställe som är okej går jag dit hela tiden. Först beställde jag en "het kyckling". Det visade sig att den hade hettats till så till den grad att kycklingtärningarna hade blivit sotiga på sina ställen. Jag bad att få byta. Anka i röd curry blev det istället, om ni undrar. Jag drack två stora öl från Harbin till den. En av kinesiskorna som var på vinprovningen i onsdags sade: "jag kommer från Heilonjiangprovinsen, från en liten stad". Jag sade, "ligger inte Harbin i Heilonjiang?" "Det är min hemstad!" Nu när jag kollar visar det sig att befolkningen i Harbin var 2,7 miljoner 2003. Stan är ju mindre än Peking, men liten? Den minsta stad jag varit i här i Kina är Chengde i Hebei norr om Peking. Drygt 400 000 människor enligt en uppgift. Mindre än Göteborg alltså.
Jag satt på Purple Haze i över två timmar och läste när jag hade ätit färdigt.

Jag jobbade nästan hela söndagen. Satt först på the Bookworm där det var så fullt att jag fick trängas i det yttre rummet vid det höga bordet med andra laptoppare. Till vänster om mig satt ett par unga, dvs omkring 30, ickekinesiska män i kemibranschen. En av dem verkade vara chef.
Livsyttringarna i hans ansikte inskränkte sig till munrörelser när han talade och blinkningar för att inte ögonen skulle torka igen. Det verkade inte som nyfikenhet ingick bland hans motiv till att göra affärer i Mittens Rike. Hans yngre medarbetare som verkade mer entusiastisk hade gjort bort sig på något sätt. Jag förstod inte hur, men det var tydligt att han försökte förklara sig. Kanske rörde det sig om en faktura som aldrig hade blivit betald. Till vänster satt en kedjerökande man som är stamgäst. Han är drygt 50 och har den där torra, pergamentartade hyn som bara vissa storrökare får. Dessbättre gick han tidigt.

Jag åt middag på Hunanrestaurangen. Ytterligare ett ställe som jag alltid går till. Den sura servitrisen var inte där. Teträdssvamp och rökt fläsk. Sallad. Halv liter Yanjing. Roade mig med att lära mig tecknen i menyn. Gick hem, såg sedan en medioker hispanic-thriller på monsteranläggningen. Sedan konferensskajpade jag med de närmaste. Konfererandet tillåter inte kameror av någon anledning.

Nu är det måndag och träningsvärken från i lördags sitter fortfarande i. Annars är mycket som i Sverige; När jag jobbar sitter jag framför datorn och när jag är ledig sitter jag framför datorn.