I fosterlandet pratar man om flaskvatten

Jag hade aldrig sett honom förut. Men jag nickade artigt tillbaka när han tycktes känna igen mig. Han närmade sig bordet där jag satt och jobbade med övningsboken. Han frågade:
- Hur går det med inlärningen? frågade han på engelska.
- Det går OK.
- Visst var väl du på det där eventet borta vid Chaoyangmen-gallerian? tyckte jag att han sa.
- Nej, du måste ha sett fel.
- Ja, ursäkta mig.
- Det är ingen fara.
Jag jobbade några timmar och såg i ögonvrån hur han gick fram till andra bord i biblioteket och började prata med folk. Hans franska var också flytande, hörde jag. Strax innan jag skulle gå kom han fram igen.
- Hur går det med kinesiskan?
- Ja, jag pluggar egentligen inte, jag sitter och kollar vad som kan förbättras i den här.
- Du kan alltså så mycket kinesiska?!
- Nej inte tillräckligt. Det finns avsnitt här som jag har svårt att bilda mig en uppfattning om.
- Är den på tyska?
- Nej, svenska.
- Jag känner folk som jobbar på svenska ambassaden.
- Det gör inte jag.
- Har du något visitkort?
- Nej, inte än.
- Här får du mitt. Jag tog emot det med båda händerna och synade det noggrannt. Ett italienskt namn på ena sidan, samma namn på den andra. På kortet fanns en bild på en alptopp. Företaget verkade europeiskt.
- Är det här verkligen du?
- Nej, ursäkta, det där är chefens. Han hämtade ett annat:
- Här får du mitt.
Det var i sin ordning. Ett västerländskt namn på den ena sidan och ett kinesiskt på den andra. Han jobbade med PR.
- Vad är det här för typ av företag? frågade jag.
- Det är ett italienskt bolag som tar vatten från alperna och säljer här i Kina.
- Hur transporteras vattnet?
- I stora tankar. Med båt.
- Är det inte bättre att ta vatten närmare ifrån?
- Vattnet häromkring är så filthy.
- Men kan man inte rena det på något sätt?
Han skrattade. Jag lovade att ge honom mitt visitkort nästa gång vi träffas. För han brukar tydligen gå till the Bookworm.