10. Slut på citat. Oro.

Den 12:e juni 2008 bestämde jag mig för att sluta citera. Lägga av med kopierande och klistrandet. Bara skriva med egna ord så långt det går. Pretentiöst så det förslår. Om jag inte hade bestämt mig för det så skulle ni fått ett långt citat här och nu. Det blir inte så. Citerande kan vara ett uttryck för lättja. Med det menar jag att jag i stället för att anstränga mig att tänka ut något klokt, som tål att repeteras, använder mig av andras tankar för att framstå som smart. Det kan också vara ett uttryck för fåfänga. Jag vill framstå som beläst och klok, med ett ymnighetshorn av citat att ösa ur.
Det här skrev Lisa klokt om för tid sedan. Jag tog lite intryck av hennes tankar men var för lat för att anamma dem. Nu efter lunch kom jag att tänka på dem igen.
Länkande och lättja går också hand i hand ibland. Men jag länkar oftast för att tipsa mina läsare om något som jag tycker är klokt, roligt eller av andra skäl läsvärt.
Salon, som jag tjatar om, har en artikel om ängslan, oro och bekymmer* idag. När jag läste kinesiska i fjol hade jag en klasskamrat som kom från Mexiko. Vi var på väg till en lunch när jag upptäckte att jag var tio meter framför resten av ätsällskapet. Jag frågade, och försökte vara artig, om det kanske var för att klasskamraten kom från ett varmare land som promenadtakten var så måttlig. Svaret jag fick var att det tvärtom var så att det var jag som var så orolig, att det var därför jag gick så mycket snabbare än resten av sällskapet. Det kanske delvis var sant. Det som också var sant var att jag inte hade något att prata med lunchsällskapet om, därför hamnade jag framför. Men åter till ängsligheten. I USA, där det ibland verkar som att man ska diagnosstämpla minsta yttring av mänskligt beteende, är människor i högsta grad ängsliga. I Mexiko är det inte så. Flyttar man däremot en mexikan norrut, över gränsen, så dröjer det inte länge förrän ängslan rotat sig i migranten. Kineser är heller inte ängsliga enligt artikeln.
Jag citerade titeln till en låt med Bob Hund i den här bloggen en gång när jag hade gjort mitt livs största överföring. Pengarna befann sig i cyberkosmos i en vecka innan de nådde mottagaren. Ärligt talat var jag inte lika orolig över att pengarna skulle vara borta för alltid som över den kommande skammen att ha matat in ett felaktigt kontonummer. Att bli beslagen med allvarligt klantskalleri. Jag var dessutom övertygad om att min deklaration skulle innehålla fel. Och att skattemyndigheten skulle förnedra mig på det där sakliga sättet som endast en myndighet är förmögen. Båda ängslorna var obefogade. Naturligtvis. Hypokondri av den mer allvarliga sorten är en ständig följeslagare i mitt liv. Cancer, hjärtinfarkt och blodpropp är tre tillstånd jag bett att få bli undersökt för de senaste tre åren. Jag var frisk vid samtliga tillfällen.
Kort sagt, jag ängslar mig understundom lite väl. Men tror mig ha märkt att ett förhållandevis bra kroppsligt grundtillstånd, regelbunden och lång sömn samt måttlig eller utebliven förbrukning av jästa och destillerade drycker dämpar oron märkbart.

*anxiety