Den sista helgen i Peking förra september hade jag planerat att åka till KTV vid Xidan för att karaoka med Coco, Kathleen, Daisy och Jeff. Både Daisy och Jeff lämnade återbud och själv var jag så trött en heldag i ljudstudio dagen efter en kräftskiva att jag ringde till de andra presumtiva deltagarna och ställde in. Den andra gången jag var bjuden på karaoke, av min lärare X, fick min nuvarande arbetsgivare för sig att vi skulle prata jobb samma kväll. Så jag ställde in karaoken. Senare blev jobbpratet också inställt så kvällen blev varken hackad eller malen. Men det gjorde ingenting. Jag var inte på mitt utåtriktade humör så att sitta hemma och se the Savages med Anne Linney och Philip Seymour Hoffman passade min sinnesstämning bättre än att karaoka. The Savages visade sig för övrigt vara en hygglig men lite förutsägbar rulle om ett omaka syskonpar som tvingas ta hand om sin senildementa pappa. Utanför ämnet.
Nu bjöd X med mig igen. Och den här gången ställde jag inte in. Det var hennes födelsedag så jag åkte till Shard Box innan och köpte en lackask med porslinslock. Vid Chongwenmen ligger ett karaokepalats som heter 乐圣唱歌 ung. musiker sjunger. Där hade X och hennes kompisar hyrt ett rum med musikanläggning. Det fanns engelskspråkiga sånger till min och den andre utlänningens räddning men huvudsakligen var det inhemsk musik där textningen var gjord med traditionella tecken. Vi var fyra timmar i rummet och åt medan vi turades om att sjunga. Maten utgjordes av ganska slätstrukna smårätter och till den drack vi saft ur brandgula plastmuggar.
Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om karaoke. Det är roligt att själv sjunga men att lyssna på någon som konsekvent missar tonhöjden med både kvarts, halv och heltoner är mest en övning i uthållighet. Nu var faktiskt alla ganska hyggliga sångare, en av tjejerna var till och med riktigt bra så det var mestadels uthärdligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar