6. Fopåll

Där jag växte upp - bland hagar, gravfält och åkrar, en mil norr om Uppsala - uttalade man fotboll på det sättet. Fopåll. Den första stavelsen har en stigande ton, den andra är tonlös. Den bollsporten är den enda sporten som roar mig. I lördags natt gjorde den det i allra högsta grad. Roade och oroade. Tills Spanien satte sitt andra. Då övergick oron i besvikelse. The Pavillion är en sportbar med uteservering i centrala Peking. För att vara mer precis kan jag berätta att den ligger rakt väster om arbetarstadion. I trädgården till sportbaren hade man satt upp två dukar för TV-projektorerna. Jag, B och S hittade ett bord med någorlunda uppsikt över dukarna. Vi åt hamburgare och banana split. "Det verkar inte vara så många spanjorer här" sade B. Tills Spanien gjorde sitt första mål verkade iakttagelsen stämma. Minst hälften av alla som satt ute reste sig nämligen och målvrålade. Spaniorerna var tvivelsutan legio. Det var många svenskar där också. Om den bristande matchandan hos de svenska åskådarna i trädgården till the Pavillion lördagen den 14:e juni berodde på valium, alkohol eller bara ett ljumt fotbollsintresse överlåter jag åt någon klokare att fundera på. Resultatet av matchen var hursomhelst inte uppmuntrande. 2-1 till Spanien om någon till äventyrs hade missat det. Jag kom - till skillnad från B - över nederlaget ohälsosamt snabbt.
Just det, jag och S bar blågula tröjor. Folkligare än så blir jag aldrig.