9 juni 2008

13. Jag börjar lyssna på Naomi Klein och träffar Nick Bonner

Hurra för podradio! Jag prenumererar på lite olika program från P1 och så lyssnar jag på dem i min 4 GB MP3-spelare (som var snabb för tre år sedan och kostade lika mycket som en 20 gånger så stor gör idag) medan jag går till eller från jobbet. I morse hann jag höra en kvart av lördagsintervjun med Naomi Klein. Jag ska inte börja diskutera om Kina är kapitalistiskt eller inte. Klein hävdade nämligen att Kina är kapitalistiskt. Hon hade en integritet - tjurskallighet kanske några tycker - som få andra intervjuobjekt. Vägrade svara på vad hon ansåg vara har-domaren-slutat-slå-sin-fru-frågor*. Intressant därför att det verkade som hon drevs av en uppriktig intellektuell övertygelse och inget annat. Alltså varken något röstfiskande för framtiden eller annan typ av säljeri som annars gör så många lördagsintervjuer till ljumma tillställningar. Har inte lyssnat igenom hela intervjun så jag vet inte hur den fortsätter. Enligt en bloggkamrat är Klein ute och cyklar i några avseenden.
På samma sätt som många liberaler kanske, säger kanske, inte tycker att Kina är riktigt kapitalistiskt anser väl många kommunister att Nordkorea inte är riktigt kommunistiskt. Eller så tycker de att Nordkorea är kommunistiskt och välfungerande, men hävdar att västvärldens kapitalistkramande media orättvist målar riket i samma svarta nyans som Kuba. Och att vi alla således är förda bakom ljuset. Jag har träffat många tokstollar men aldrig någon Nordkoreakramare så jag vet inte hur de tänker, om de överhuvudtaget finns. Att Nordkoreas befolkning är förd bakom ljuset tvivlar jag däremot inte en sekund på.

En man som slagit mynt av intresset för Nordkorea är Nick Bonner. Han är med och driver Koryo Tours - en resebyrå som ordnar resor till landet. Dessutom är han en av upphovsmänniskorna bakom filmerna A State of Mind, The Game of Their Lives och Crossing the Line. Minnesgoda Vinlusenläsare kanske erinrar sig det här inlägget. Jag och västgöta-J såg Crossing the Line här i fjol. Efter filmvisningen var det partaj där alla deltagare fick varsin kasse med dvd:n till The Game of Their Lives, en temugg med Koryo Tours-loggan och några vykort med samma motiv. När jag skulle se The Game of Their Lives någon vecka senare började den hacka i min laptop och blev oåterkallerligen osebar. Sökte efter filmen på internet, bad en klasskamrat från Sydkorea att se om han kunde få tag på den. Förgäves. När jag satt på The Bookworm och arbetade idag så kom Nick Bonner in genom dörren. Jag gick fram, presenterade mig, berömde Crossing the Line och frågade blygsamt om han visste var jag kunde få tag på en kopia av The Game of Their Lives. "Jag har en i väskan som du kan få" sa han och räckte mig dvd:n. Hurra för generösa människor!

PS. Enligt Nick Bonner är A State of Mind den bästa av Nordkorearullarna. Jag vill resa till Nordkorea. DS.

*
min formulering.

3 kommentarer:

Byss sa...

Sålt och påskrivet!

K sa...

Länken till din bloggkamrat är felaktig, men det gör ju inte så mycket (eftersom hon uppenbarligen inte förstått det Klein-citat hon refererar).

Jag blev också glad av lördagsintervjun, av Naomi Kleins integritet och vägran att spela på reporterns villkor. Och för det får hon nu lida spöstraff på högerns ledarsidor.

Anonym sa...

Det går ju tåg nu, en gång i veckan, från Beijing till Nordkorea. Det är ju bara att åka!
kb