8. Fredagen den 13:e

"Nu har de satt upp kameror också" sade B. Det gäller korridorstaken i huset som vi bor i. Samtidigt som kamerorna kom upp började olika nätadresser bli svåråtkomliga. Från min lägenhet, vill säga. Därför är det här fredagsinlägget en dag sent. De adresser som jag inte kommer åt från min lägenhet har jag inga problem att titta på från min arbetsplats. Eller från den här lägenheten för den delen. Fredag den trettonde var en frustrationens dag. Fram tills jag sprang mina fem kilometer. Skälen till frustrationen var flera. Jag ska fylla i en blankett åt en medborgare i det här landet. Medborgaren kan inte engelska. Sekreteraren som hjälper mig kan både kinesiska och engelska men har inte svar på vissa frågor som inte heller jag kan reda ut. Inte förrän det här är färdigt kan jag andas ut. Och det blev inte klart igår. Vilket betyder att jag måste fortsätta att nysta i det nästa vecka.
Skäl nummer två gäller en av mina arbetsuppgifter. Har kontakt med ett företag i ett annat asiatiskt land. Har varit i kontakt med dem i sex veckor nu. Väntar på ett besked. Jag är inte mindre mogen än att jag kan ta ett negativt besked. Vad jag däremot har svårt med är undanflykter och svepskäl. Men försöker trots det att le i luren när jag pratar med min kontaktperson som på sitt älskvärda sätt lovar att kolla upp om något har förändrats men aldrig gör det.
Ytterligare en orsak till gårdagens frustration är att ett viktigt datum passerats. Ett projekt där jag var mer än optimistisk om att kunna hålla tiden har inte riktigt slutförts. Det är fler än jag som lider av det vilket inte gör det hela enklare. Förutom att jag är obekväm med själva förseningen måste jag skjuta fram min efterlängtade semester ett par veckor.
När jag kom till skräddaren igår hade de inte sytt färdigt mina kläder. ”Vi visste inte om du skulle tycka om det här tyget så vi ville inte börja.” ”Men ni har ju mitt telefonnummer! Ni kan ju ringa så kan jag komma och kolla!” Jag frågade sömmerskorna om fredag den 13:e var en otursdag här. Det var det inte. ”Jag tror inte på sån där vidskepelse” sade jag. De skrattade. När jag kom hem hade himlen blivit svart och det började ösregna. Jag ringde Daisy och frågade om bakelselördagen fortfarande var på tapeten. Det var den inte. Hon skulle åka till Shanxi. Bra för mig eftersom jag måste jobba under helgen. På tisdag kväll kanske det blir av. Förhoppningsvis kommer Bao Jing - hon med lösögonfransarna - också.
Sedan gick jag ner i källaren och sprang på det löpande bandet i en halvtimme. Medan jag sprang såg jag på CNN såg hur förtrycket i Zimbabwe tilltar alltmer. Såg och såg förresten. Mottagningen hade problem, så ljudfördröjning, grovpixlighet och svarta sekunder störde inslaget. Jag fick för mig, att det här landet som stoltserar med att inte lägga sig i andra länders inre angelägenheter, allrahelst som landet gärna har affärsförbindelser med andra länder vars inre angelägenheter ifrågasätts av ytterligare andra länder, inte vill att vi som ser teve i det här landet ska få en uppfattning om angelägenheternas art i dessa länder.* Eftersom det skulle kunna ge landet en tveksam framtoning. Som om det nu inte redan har det. Nu tillåts exempelvis inte längre journalister besöka de jordbävningsdrabbade områdena i samma utsträckning som tidigare. Föräldrar som förlorat sina barn i resterna av de skolor som rasade likt korthus under skalvet, medan omgivande byggnader stod kvar mer eller mindre bibehållna, föräldrar vilkas vrede nu börjar förbytas i resignation över korruptionen i trakterna ska inte längre få synas i utländsk och inhemsk media på samma sätt som för ett par veckor sedan.

Kombon ringde när jag stretchade och frågade om jag kunde meddela B, som är här på blixvisit, att vi skulle åka till Pazi Hotpot och äta. Det gjorde vi. Grönsakerna och tofun var bäst. Som vanligt var jag helnykter. H bjöd, tack för det! Senare under kvällen spelade vi Singstar i B:s lägenhet. Jag kombon, H, B och B:s dotter S tävlade. Det blev mest schlagers. Mycket svenskare än så kunde inte kvällen fredagen den 13:e juni 2008 sluta.

* Jag är inser naturligtvis att det här landet inte är ensamt om denna typ av agerande