Agramont Crianza (nr 6050) Box - drygt tre veckor senare

Nej, det gick inte att dricka. Hade surnat ordentligt. Inte blir det bättre av att tänderna blåfläckas. Mitt ytterst ovetenskapliga test har visat att ett ex av ovannämnda BiB klarar två men inte tre veckor i kylen. Jag är lite avis på alla mat- och dryckesproffs som får mässmingla i dagarna. Min ambition är att kunna göra det också. Inom en inte alltför avlägsen framtid.

En tunnhårig mas, naturligtvis

Ja, det är bland annat från de tunnhåriga masarna man inhämtar visdomen. Eftersom de har tvingats leva med knätofsar, fiolgnidande och folkdräkter har de lärt sig. Var i livet skåpet ska stå. Vad som är viktigt, vad som är bra. Tidigare kände jag endast Gudmundson. Nu känner jag, eller har åtminstone träffat, en till. Ikväll har nämligen jag och fröken Brax provat "Spanska ultras" hos Munskänkarna. Provningsledare var en tunnhårig dalmas, Jörgen Lindström. Lindström jobbar på Vinovativa. Han hade prover på det intressanta som Spanien utvecklar just nu. Och vad är intressant i Spanien då? Jo, man går ifrån ekdränkning. Man håller inte på med aromatiska jäststammar. Man låter druvan tala. Man värnar om terroiren.
Vi fick prova följande sex viner:

98351 2001 Gran Viu Garnacha del Terreno, Bodegas Pablo, Cariñenea 197:-
99228 2001 Valsardo Reserva Superior, Bodega Valsardo, Rib del Duero 338:-
99612 2002 Baigorri Reserva Viñas Viejas, Rioja 257:-
2003 Finca Sandoval, Manchuela 260:-
2004 Mestisaje, Bodega Mustigillo, Valencia 135:-
99505 2003 Quincha Corral, Bodega Mustigillo, Valencia 500:-

Och ett mallorkinskt vin som hette An/2 och var baserat på, den välbekanta, druvan Callet. Det sistnämnda kostade mellan 150 och 160 kronor.

Min favorit bland vinerna var det från Ribera del Duero. Det jag tyckte sämst om var grenachen från Cariñenea. Eftersom det i mitt tycke doftade alltför mycket av lavendel och violer. Värt att notera var att de båda tempranillobaserade, det från Rioja och det från Ribera del Duero, skiljde sig kraftigt åt ifråga om doft. I smak liknande de varandra mer. För mig är det ett mysterium att Quincha Corral kostar 500 kr. Det och Mestisaje är båda baserade på druvan bobal - en ny bekantskap. Det var svårt för mig att uppfatta syrah-karaktären i Finca Sandoval. Detta vin odlas på högplatå där det inte regnar så mycket. Rankorna står glest och är planterade i den busk eller trädliknande formen, gobelet, för att de ska skuggas och inte torka ut alltför lätt. Tanninerna i detta vin var påtagliga. Jag inbillar mig att det tål att lagras.
Baigorrin var trevlig också. I mitt första sniff fanns eukalyptus. Callet-vinet från Mallis var balanserat och sympatiskt i sin diskreta framtoning.

Det var en provning som visade Munskänkarna från deras/våran bästa sida. Att Jörgen Lindström är en munskänksmas med känsla för kvalitet står utom allt tvivel. Ska köpa fler viner importerade av honom i fortsättningen.

I morgon åker jag till München. Det är stor risk att det inte blir något bloggande på ett tag. A bientôt./Vinlusen

Länken tillbaka

Det här är det sista trista metablogginlägget jag gör. Jag återlänkar till stationsvakt. Se till vänster. Nu blir det bara vin i fortsättningen och jag kan inte länka till alla som länkar till mig. Hinns inte med. Ursäkt på förhand om någon känner sig sårad.

Ny länk! Korkskruven

Mattias Wirf som länkar till mig har jag nu länkat till. Se Korkskruven bland sajterna till vänster.

Tillkännagivande

Jag är en fegis. Vill till exempel inte permanentlista bloggar med ett politiskt agendum här till vänster. Istället har jag en lista med relativt oförargliga men mer eller mindre bra bloggar.
Nu tar jag bort Stationsvakt. Skälet är inte politik. Johnny länkar till femtioelva bloggar men inte till mig. Det är sårande. Jag gillar Johnny men han uppmärksammar inte mig. Tuff skit. Han försvinner härmed.
Istället listar jag trevliga Elin. Som gett mig så mycket.
Johnny får tillbaka platsen om han återlistar mig. Att coola Olle med värsta proffsbloggen inte tar upp mig bekommer mig inte särskilt. Han listar ju ingen annan heller. Istället fortsätter han enträget att bevaka medier som om det vore det viktigaste i världen. (Och jämfört med ekfatslagrad viognier är det ju viktigt.) Men jag kan inte förlåta honom att han passerade J&B igår kväll utan så mycket som titta in genom sina solglas. Skäms, Olle!

Vintips:

Fairview Pinotage Viognier 2004 (nr 80814), 99 kr

Tristram Shandy och en kittost från Alsace

Jag är anglofil. Man kan inte vara annat när man sett Michael Winterbottoms "Tristram Shandy". En film som börjar i sminklogen inför inspelningen av Laurence Sternes roman med samma namn. När vi väl kommit in i romanens handling bryts fiktionen i scenen där Tristrams mamma är i färd med att krysta fram sonen vars namn är en förvrängning av Trismegistos. Plötsligt zoomar man ut och ser kameramän, mikrofonhållare, kostymerare med flera. Tristram är pojken som kommit till för att pappan glömt att dra upp klockan. Se filmen så får ni se hur allt hänger ihop. Från Tristram går filmen till att handla om den framgångsrusige Steve Coogan som spelar sig själv. Och, jo, jag försökte winespotta i den. Det gick väl sådär. Jag tror att det var bourgogne teamet drack den första kvällen. Senare såg jag champagne och annat. Steve Coogan hinner dra i sig tre vodka tonic innan han förenas med hustrun sent om natten under filmens första dygn.
Jag vill se filmen igen. Och jag kommer att köpa dvd:n eftersom den redan i filmen utlovas innehålla mer än biografversionen.
Steve Coogans storhet insåg jag redan när han agerade programledaren Alan Partridge i "Knowing Me Knowing You" för knappt tio år sedan. Rollfiguren var en före detta sportkommentator från Norwich som störs av att studiogästerna är betydligt mer intressanta än han själv. Partridge är dessutom extrem homofob, ständigt beredd att avbryta ett studiosamtal eller ett framträdande om det närmar sig det för honom så förbjudna.
Hoppas att fler är beredda att instämma i hyllningskören till Coogan nu.
Efter filmen som vi såg på Victoria här i kvarteret bjöd jag mina vänner på middag. Vi drack Château de Beaurenards Rasteau Côtes du Rhône Villages 2002 och en Gewuztraminer Vendange Tardives från 2000. Den senare för att testa om Munster - en kittost från Alsace - och vinet skulle vara ett äktenskap instiftat bland stratocumulus. Nja, vin och ost är trevliga tillsammans men de sitter med benen uppdragna i varsitt hörn av soffan och för en civiliserad men knappast passionerad konversation. Så lika hett som amarone och parmesan eller krämig blåmögel och banyuls blir det aldrig. Och den söta gewurzen ifråga, Wolfberger, var härligt rosig, litchiaktig och lätt honungslig. Jag är glad över att haft hjärngenetikern och bioinformatikern på middag. Jag är också glad över att kunna droppa ett nytt gennamn i nästa cocktailkonversation om schizofreni. För, som den skarpsinniga A noterade för några månader sedan, det är så jag får folk att tro att jag är mer djupsinnig än jag i själva verket är.

Domaine de Beaurenard Rasteau 2002 (nr 2068), 129 kr

Det är utmärkta Gillian Anderson från mörkerspridarserien Arkiv X på bilden. Anderson har en roll i Tristram Shandy. Och jag kan nästan instämma i Rob Brydons panegyrik. Bege er genast till en biograf som visar filmen så förstår ni vad jag syftar på.

Södermalmsnytt nr 16 2006

Mitt seriösa förhållande till vin inleddes, som ni kanske redan vet, i Toscana. Det är ett förhållande som står sig. Okej, vi bråkar ibland, det har hänt att jag druckit öl eller sprit, men jag kommer alltid tillbaka. Och, som sagt, det var i Toscana som tycket uppstod. Om Toscana handlar Vinum Forum i dagens nummer av Södermalmsnytt. Tidningen som kommer till oss bosatta på Södermalm vare sig vi vill eller inte. Eftersom det var länge sedan jag skrev om tidningen kände jag att det var dags igen. Jag har haft hopp om spalten. Det har ju faktiskt hänt att flaskornas snittpris legat kring en hundralapp. Och att de har funnits att tillgå i bolagsbutikerna. Samtidigt har jag noterat att Björnstierne Antonssons omdömen om de billigare vinerna har varit mer ordknappa. Och det är ju inget märkligt. Ju lägre komplexitet, desto färre ord. Idag tycker jag att spaltens vintips är exorbitanta igen. Jag länkar direkt till tillgängligheten för de "rara dropparna" eller "ädla dryckerna" som den jästa druvmusten ibland kallas:

Bugia 2002 (nr 99173), 319 kr

Fonterutoli (nr 32229), 149 kr

Le Serre Nuove 2003 (nr 98277), 349 kr

Masseto 2002 (nr 98204), 1689 kr

Självklart är jag avundsjuk på Björnstierne Antonsson som får prova sådana dyrgripar! Och jag skulle gärna resa till Toscana igen. För att se blommande kronärtskockor, vara med vid ricottatillverkning och under stjärnklar himmel, efter några glas chianti classico, släntra hem från krogen medan eldflugornas pulserande ljus bildar små glödpunkter i vegetationen.

Phoenix del III

Det här får bli snabbt. Solen skiner, fönstren måste putsas. Igår, när jag kommit hem från arbetet stack jag till Judit & Bertil och träffade bekanta. Krogen har en ny vinlista som dessvärre inte verkar vara så mycket att hurra för. En sauvignon blanc, Vina Tabali (?) som var druvtypiskt flädrig och krusbärsaktig i doften visade sig i smaken vara lika obalanserad som ett numera musealt regalskepp. Och det ekade tomt i utrymmet mellan syran och alkoholen.

Sedan tog jag mig till Berns där Phoenix skulle framträda. Innan konserten jockades bland annat Steely Dan och Hall & Oates vilket var bra och Human Leagues 20 år gamla "Human" vilket var mindre bra. De franska skönluggarna inledde med "Napoleon Says" en gitarrettrig låt från "It´s never been like that"som kommer den 17:e maj. Låten ifråga låg tidigare på http://myspace.com/wearephoenix men har av outgrundlig anledning tagits bort. Sedan "Run, Run, Run", "Long Distance Call", "Too Young" med flera. Alla "hittar" spelades. Live är Phoenix lite råare och rockigare än i inspelat tillstånd. Mer gitarrer och mindre tangentbord så att säga. På konserter hamnar jag ofta bakom långa personer. Så också igår. Som tur är har Berns' källare ett metallglänsande tak som man kan titta upp i för att se vad som händer på scenen. Konserten var effektiv och tajt. Särskilt trummisen - som jag tror är svensk - gjorde ett bra jobb. "If I Ever Feel Better" gjordes i en särskilt bra och utdragen version som måste varit konsertens höjdpunkt. Tyvärr blev det inga extranummer. Efter att bandet gått av scenen satte DJ:n igång "It's Over" med ELO från "Out of the Blue". Så att vi skulle fatta att konserten var slut.

Phoenix del II

Jag förstår inte vad som tagit åt DN:s musikrecensent Mattias Dahlström. Att kalla Phoenix musik för "världens lenaste r&b-pop" som han gör i dagens På Stan är minst sagt dåligt omdöme. Len pop kan jag instämma i. Men r&b betyder ju i nittionio fall av hundra själlöst wailande över ett beat om mys bland sidenlakan och chardonnay. Och sådant ägnar sig inte Phoenix åt. De gör istället något slags dekonstruerat, punkterat sväng där den väna sången tidvis är förskjuten i förhållande till kompet eller tvärtom. Musiken verkar ibland vara på väg att kantra men det händer aldrig.
Phoenix kommer från Frankrike som är en överskattad vin- och matnation. Och missförstå mig inte, i Frankrike produceras fantastiska viner, råvaror och livsmedel. Men finns det någon vettig som reser till Provence för att äta mediokra varmrätter som betingar 40 € på snorkiga restauranger vilkas storhetstid ligger minst 20 år bakåt i tiden? Nej. Däremot finns de människor som med förståndsgåvorna i behåll hyr vackra hus med anor från medeltiden i provinsen, handlar råvaror på marknaderna och sedan lagar något gott av dem. Eller köper ostar. Eller besöker lavendelmuséer där det noga inskärps att man inte får sammanblanda lavendeln med lavandinen.
Men åter till Phoenix. De spelar på Berns i morgon och jag har biljett. Och chardonnay som de aldrig sjunger om är en druva som trampats på hos Stockholm Cru, läs här. Jag tycker att det är lite oförtjänt. Om man bara druckit överekade, citronsyrliga chardonnayer från nya världen och inte velat betala mer än 70 kronor kan jag förstå det. Har man däremot druckit ett blanc des blancs-bubbel, en smörig Chassagne-Montrachet eller någon av de utmärkta Johan Lidby-importerade, mineraliga och kristallrena chabliserna från Jean-Marc Brocard så skriver man inte som Stockholm Cru. Och Frankrike då. Lika överskattad beträffande gastronomi och önologi, lika underskattad är republiken med avseende på populärmusiken. Vilket Phoenix och i goda stunder även Daft Punk bevisar. Häromnatten försökte jag köpa "Digital Love" med de sistnämnda på Itunes. Av någon anledning befann jag mig i den belgiska butiken som inte ville acceptera mitt svenska kreditkort. Och tur var väl det. Daft Punk låter nämligen bäst efter två glas Blanquette de Limoux. Ett vin som jag dessvärre aldrig har i kylen.

Inycon Chardonnay (nr 12418) två veckor senare och ICA i stenåldern

När jag skriver detta har Ipoden slumpat fram den ursprungliga, ickeorupoida versionen av Webstrarnas "Bit mig" från samlingsskivan "Tejp" som alla borde köpa. Jag har slattat även i afton. Denna gång var det vinet i rubriken. Påsboxen har bevarat alla dofter men alkoholen har börjat omvandlas till ättikssyra. Om bolagets syrediagram för vinet står på klockan åtta så har det flyttat sig närmare elva nu. Inte helt angenämt så det blev högst en deciliter.
Medan jag åt middag läste jag Buffé - ni vet den där tidningen man får om man har ICA-kort. Det är något slags eldtema i numret så man har sammanfört två eldsjälar. Om stenåldersföda och njutning samtalar distriktsläkaren i allmänmedicin Staffan Lindeberg från Lund och kocken/sommelieren Michel Jamais från Stockholm. I en faktaruta får vi ta del av männens passioner, bästa och värsta matminnen med mera. Vi får veta att Michel Jamais brinner för "Kvinnor" och så är "han "fullkomligt förälskad i vin, och den lilla druvan som omfattar allt från geologi, historia och kultur till underbara människor". Annan oundgänglig information i den löpande texten är att sagde Jamais kan få "chipsångest" om det blir "för mycket fokus på nyttigheterna". "Man måste få leva och ha det bra" menar han. Det är, om man ska vara petig tre fjärdedelar Jamais och en fjärdedel Lindeberg i artikeln. Hade gärna fått vara mer balanserat och innehållit mer om Lindebergs rön.
Vad som slår en detaljfixerad geek som undertecknad är att de på bilderna till artikeln dricker vin ur glas som inte är kupade! Hur har man tänkt då egentligen? Och varför inga dryckestips till recepten? Och, med all respekt för rönen kring den neolitiska kosthållningen, kan vi inte få se lite recept på gnagare, skalbaggar och jordiga rötter någon gång? Jag tror inte att våra förfäder åt sparrissallader, lammracks och chokladfondanter så ofta. Men jag kan ju ha fel.

Inycon Chardonnay (nr 12418), Box 229 kr

Folkets mat nerflyttad till sovande bloggar!

Ja, ni ser själv till vänster. Jag tycker att det är synd eftersom bloggen ifråga var så härligt opretentiös. Förmodar att Olle och Nicoletta har viktigare saker för sig. Kom gärna tillbaka!

Agramont Crianza (nr 6050) Box - två veckor senare

Det börjar bli en ovana. Slattar på tisdagkvällen. Förra veckan var det El Coto. Idag är det resterna av en BiB som tjänstgjorde lördag den första april. Något är galet med det här vinet. Det är för spritigt. Om det här vinet var en högtalare skulle alkoholen vara baselementet och syran diskanthornet. Det är en så kraftig bas att man kan tala om subwoofer men mellanregistret saknas, vad det nu skulle vara. Frukt? Det finns tanniner av spånskivetyp här. Jag tror att vinet passar med gräddiga såser. Problemet är att jag inte gör det längre. Huruvida vinet har lagrats på fat eller dopats med ekchips bryr jag mig inte om. Ek-karaktären är inte överdrivet vaniljig vilket jag gillar. Jag kan konstatera att vinet hållit två veckor i sin BiB i min kyl.

Annars har jag provat en dryck av helt annan karaktär: ProVivas lättsockrade exotiska fruktdryck som har en anstrykning av dill i smaken. Märkligt men ganska gott.

Sprang en halvtimme. Södermalmsallén - Tanto - Årstaviken - Eriksdalsbadet - Götgatan. Den 28:e maj är det dags för Bruxelles 20 km. Det är hög tid att komma i form.

Från vänster till höger i bild: ProViva, Agramont Crianza och min trilskande Airport.

Agramont Crianza (nr 6050) Box, 199 kronor

Annandag påsk

Brorsonen fyller ett på torsdag men vi firade redan idag. Till en början verkade han inte alls lycklig över att främmande människor befolkade lägenheten men efter en timmes tillvänjning var han glad och nyfiken igen. Föräldrarna hade glömt att köpa vin till varmrätten men det gjorde inget. Det är ju arbetsdag i morgon. Innan vi kom till bords drack vi dock en champagne till fördrink, Philippe FOURRIER Brut Carte d'Or € 11,50. (Observera att sajten är dysfunktionell om man kollar på den med hjälp av Safari.) Bubblet är tillverkat enbart av pinot noir. I doften finns mineraltoner, gula äpplen, jäst, brynt smör, rostat bröd och en hel del annat. Välbalanserad i smaken. Trevliga bubblor. Finns varken på bolaget eller i Juhlins "Tretusen champagner".
Sedan åt vi en sallad med kallrökt lax, avocado och apelsiner. Det är alltid bra med syra till lax tycker jag. Då slipper man den lite fadda oxiderade fettsmaken hos fisken. Apelsinerna livar upp avocadon också. Undrar vilket vin man skulle druckit till det? Kanske en champagne? Nu blev det pilsner. Efterrätten var en kladdig chokladkaka med uppvärmda, djupfrysta hallon och vispad grädde. Till den en gammal trotjänare: Château Menota. Detta dessertvin som ibland kallas fusksauternes tillhör appelationen Graves Supérieur. Jag hittar just inte särskilt mycket information om den här appelationen mer än att den kräver minst 12% alkohol av sina viner. Som kan vara torra röda och vita eller söta vita. Eftersom druvorna är botrytiserade har förmodligen druvan semillon använts. Det är ett hyggligt dessertvin som jag inte upplever som översött, alla bolagsdiagram till trots.

Château Menota (nr 4087), 375 ml, 69 kr

Högalid

Jag hade en tillställning för en dryg vecka sedan. Eftersom de flesta av gästerna är som jag ville de bara prata om sig och sitt. T och K som ville tala om trippen till Turkiet fick inte en syl i vädret. Jag hade gärna lyssnat på berättelsen om anemonerna, salvian och förmörkelsen men eftersom jag var värd hade jag fullt upp med att se till att gästerna trivdes. Sprang mellan borden och kollade att ingen gäspade. Nå, T och K mejlade en inbjudan som hade hamnat i min inkorg när jag kom hem från Judit & Bertil där jag hade suttit på sena lördagkvällen sistlidna helg. En inbjudan till vardagmiddag mellan 19 och 21 idag onsdag. Nu skulle jag få höra. Om Turkiet-trippen. Det fick jag. Så till den grad att jag blev mäkta sugen på att fara dit. Typ i slutet av mars nästa år. Jag fick också en gewuztraminer som jag inte druckit tidigare. Tyvärr lite för blombefriad för min smak men helt okej som lågsyrealsace. Det fanns syrliga inslag i middagen. Syrad vitkål, morötter och rödbetor med en vinägrett bjöds som entré. Till dem ett surdegsbröd. Sedan en gravad strömming i dill och vitlök. Jag tror att det är gräddfil och möjligen majonäs i den rätten också. Ärter och perfekt kokta ägg som tillbehör. Efterrätten samma som förra gången: en aprikos- och russinsufflé som den här gången serverades med turkisk yoghurt. Dessertvinet doftade björnklister. Men det heter "aprikos, mandelmassa och honung" i systembolagstermer. Jag tyckte att det var gott. Tack K och T!

Buss 66 lämnar Ansgariegatan i riktning mot Sofia kl 2204 under vardagar.


Gewurztraminer 2003 (nr 2181), 95 kr

Château Fayau (nr 4172), 72 kr

El Coto en tisdagkväll i WeGo

Häromkvällen eller rättare sagt för elva dagar sedan öppnade jag en flaska El Coto. Vi drack naturligtvis inte upp allt. Mer än halva flaskinnehållet var kvar när jag satte in den i kylen. Ikväll lagade jag en någonting med fänkål och borlottibönor. Så hällde jag upp ett glas av det röda. Smakade som jag mindes det.
Vin klarar sig som bekant inte alltid i kylskåpet. En malbec som jag drack i fjol blev vått ylle efter två dygn men El Coto håller i minst elva dar.

WeGo betyder west of Götgatan. Ett fik som ska öppna här i huset försöker lansera denna geografiska avgränsning. Det kommer inte att lyckas. Lika lite som TriBeLi.

PS. Candi Staton har spelat in en ny skiva: "His Hands". Ljudprov här. Om ni inte har något med Candi Staton måste ni åtminstone köpa samlingen "Candi Staton" som kom för två år sedan. Länk här. Om det är bra? Är zinfandel en överskattad druva? DS.

El Coto Crianza (nr 12670), 72 kr

Det här blir man glad av

Kolla här då!

Våren, vin från Salento och weimaranern

Okej då. Den kom till sist. Efter veckor av tjäle, nordvindar och issörja. Jag måste helt enkelt ut. Efter frukostbestyr pumpade jag däcken på min elva år gamla japanska gatucykel och begav mig österut. Halvvägs på Folkungagatan pausade jag på Folkets Kebab och åt en falafel med bröd. Sedan fortsatte jag. Londonviadukten, Finntorp, Nacka Forum, Ektorp och till sist Björknäs. Jag hade obehindrad sol och motvind hela vägen. Tittade då och då i dikeskanten för att se om hästhoven, denna lite trubbiga men ändå näpna representant för asteraceerna, blommade. Men förgäves. Den kanske växte någonstans men man kan inte ha blicken i diket alltför länge när man cyklar. Om man inte vill hamna där. (Senare på kvällen fick jag veta att två bekanta hade spottat tussilagon på olika platser i Stockholmsområdet.)
Sedan fikade jag med min gode vän som jag också hjälpte med en programinstallation. Återvände till stan och cyklade till Danshögskolan på Gärdet för att se en uppvisning av avgångseleverna från Danscenter. Jag kan ingenting om dans men börjar gilla att konsumera något som är så relativt befriat från prat.
Sedan tog vi oss till Platini på Valhallavägen 153. Här serverar man glåmiga pizzor. Ni vet, man läser vad de innehåller och ser färgglada ingredienser framför sig. När sedan pinnbrödsplattan landar på bordet är det mest klegg av smält ost tillsammans med strimlad picnicbog, tomatpuré, torrt oreganofnas och grönsaksbitar som kan räknas på ena handens fingrar. Att pizzorna görs så fortfarande! Jag kände att det var min plikt att prova husets glasvin. Det hette Barocco, Rosso di Salento och stod i en skruvkapsylsförsedd magnumflaska. Den 23-gradiga dekokten som fyllde glaset med råge smakade röda kart som förstärkts med sprit. Vi hade trevligt trots det.
Äntrar åter min röda Asahi. I Valhallavägens allé möter jag en hund med ägare. Eftersom hunden är av en ras som jag tycker är fin men inte känner namnet på frågar jag ägaren.
-Weimaraner.
Jag vet inte något om hundar mer än att de flesta är släkt med varandra och stammar från Östasien. Jag är inte hundägare. Det här kommer aldrig att bli en hundblogg och mitt tycke för weimaranern är helt ytligt. Den kanske har jobbigt temperament och dras med genetiska defekter. Upplys mig gärna, ni som är hundägare.

Födelsedagsfest i Vasastan

Jag känner inte så många som bor i Vasastan. Därför är det roligt att bli bjuden på fest i den delen av stan. Födelsedagsbarnet som är 31 har bra smak för och vin får en flaska Paul Blanck Pinot Auxerrois Vieilles Vignes 2003 av mig. Det var ett av de vita jag gillade mest i fjol. Gästerna bjöds på vällagade, smakstinna smårätter och bra viner. Jag drack de här:

Pinnacle Semillon Sauvignon Blanc 2005 (nr 6415), 69 kr

Errázuriz Estate Pinot Noir (nr 6294) 85 kr

Cappello di Prete 2000 (nr 2727), 79 kr

Av dessa gillade jag trean med den lite mockadoftande packade frukten bäst. Italien är ett land i kris men av detta märks intet på vinfronten.

Skomakaren, Hötorgshallen och professorn

Yrkesstolthet. Det är vad Micke på 87:an- en skomakare på Götgatan nr 87- utstrålar när jag spontant utbrister wow!. Jag har precis fått tillbaka mina snygga skor som var nya i slutet av februari men som efter knappt två månader tappade en del av klacken. Han har förstärkt den och putsat upp skorna så att de är blanka som en skogstjärn. Micke har aldrig under 31 år gjort aldrig reklam men jag gör det gärna för honom. Ta er dit om era gamla fotbeklädnader börjar glappa!* Det är både billigare och roligare än att köpa nya skor.

Min beställning i Hötorgshallens systembolagsbutik är enkel. Jag ska köpa ett vin i present till fredagsvärden och -värdinnan:
- Ett överraskande bra vin. Om det är vitt vill jag inte ha viognier eller eksmörig chardonnay. Om det är rött får det inte vara zinfandel eller slätstruken shiraz.
Expediten radar upp tre flaskor:

Lagar de Cervera Albariño 2003 (nr 23044), 115 kr

Serrata Belguardo (nr 22955), 129 kr

Crozes Hermitage Papillon (nr 2863), 137 kr

Av dessa har jag inte druckit den sista. De två andra är bra så jag litar på tipset och köper crozes-hermitagen till professorns familj.

Temat för middagen är drink med tillbehör. Värdfolket bjuder på en blandning av cava och campari med apelsinzest. Till den mjälla, silkeslena pilgrimsmusslor.
Sedan blir det en blandning av gin, cointreau, mörk rom och limejuice i martiniglas. Nummer tre är limoncellosmakande och innehåller äggvita. Den påminner om en av min barndoms favoritdesserter: citronfromage. Fyran är min mojito som jag gör relativt osöt och med endast en kapsyl rom i varje glas. Till den äter vi macadamianötter.

Sedan blir det skaldjurscanelloni. Bianchi Verdicchio dei Castelli di Jesi 2004 (nr 88917), 62 kr brukar vara pålitligt. Det är ett friskt och lätt eller tunt vin som ikväll tyvärr har en bidoft av ankommet ägg. Kan det vara översvavlat? Sedan blir det ostar tillsammans med en vaniljig och fruktsmickrande california-cab som en av gästerna fotograferade. Hoppas att få den bilden mejlad snarast. Och - som inte allt redan hade varit tillräckligt - blir det utsökta tårtor från Annelie K. När alla gäster har gått och värdinnan lagt sig sitter professorn och jag uppe, sänker en grappa och samtalar om viktiga ting. Så pretentiösa är vi. Viktiga ting.
Jag tar en taxi tvärsöver stan. Chauffören spelar ett av de viktigare bidragen i popväg från Birmingham pre-Streets; Electric Light Orchestra. Jag stiger ur när Mr Blue Sky:s pianohamrande precis satt in. Idag mår jag faktiskt hur bra som helst.

* Och om ni bor i Stockholm, vill säga.

The No 1 Svenneställe

Svennestället serverar El Coto och Jacob's Creek Cabernet Shiraz. Den senare doftar eucalyptus, sarsaparilla och spearmint och är pålitligt australiskt hantverk. De hickoryribs som jag och en kollega beställer är fnösketorra och har lagats i all hast. Serveras med en sorgsen majskolv, något som ska föreställa cole slaw och intetsmakande och för min smak - jag gillar annars inte salt - alltför osalt klyftpotatis.
Stället, som jag inte tänker länka* till, spelar all möjlig junkmusik typ Alcazar och Erik Prydz. Att det är ett svenneställe ser man på inredningen som utgörs av restlagret från 1990-talets insomnade vägkrogskoncept Route 66 komplett med terracottafärgade väggar och reklamplåtar i emalj.
Nej, jag är en ondskefull, insulär elitist som borde hålla mig för god för att dissa ett ställe där folk, men inte jag, uppenbarligen trivs. Och där personalen gör allt för att man ska känna sig väl omhändertagen, ska tilläggas. Jag borde egentligen aldrig lämna min ihjälkramade holme söder om slussen. Den här kvällen hade jag dock ingen glädje av min turf för Kvarnen var lika gles som en utkastad julgran i mars.

* Se kritan om att inte länka.

Min närmaste framtid

Så här ser veckan ut. I morgon ska jag anmäla mig till en munskänksprovning den 25/4. "Spanska ultras" heter den. Jag brukar ju tjata om Chivite Colección 125 och Mas La Plana här. Förhoppningsvis blir det mer eller bättre i den genren den 25/4.
På torsdag ska jag gå på ett riktigt svenneställe med jobbet. Om någon av mina kollegor läser det här blir de säkert förgrymmade över min elitistiska inställning. Men faktum är att stället är ett svenneställe. Min plikt är att rapportera om svenneställets vinlista. Och nej, det är inte Crazy Horse.
På fredag ska jag hälsa på min gode vän professorn i en slättbelägen, domkyrkoförsedd universitetsstad ungefär sju mil nordnordväst om Åsögatan. Han ska ha drinkfest. Förhoppningsvis blir det vin till maten också så att jag kan skriva om det. På lördag är det födelsedagsfirande men jag vet inte var. Tror att det är i Vasastan, i närheten av Rörstrandsgatan. Födelsedagsbarnet har bra smak för vin så jag får säkert flera skäl att skriva om partajet.

Matälskaren har stigit upp ur sängen!

Om ni tittar till vänster där jag listar bloggar kan ni se att "Surdeg, zeresjk och wolfberries" också känd som Matälskaren har flyttats upp till listan med aktiva bloggar. Den sover alltså inte längre. Sömn är annars något jag, men inte min blogg, skulle vara betjänt av. Det blir en sen middagslur nu. Jag tänker drömma om grüner veltliner.

Lördagsminglet

Tillställningen här blev en väldigt lyckad kombination av födelsedags - inte min - hatthylle och ny-färg-i-sovrummet-partaj. Ett mingel som skulle sträcka sig från 17-19 höll på minst tre timmar till. Den sista tappra gästen stannade till efter tolv tror jag. Och jag betedde mig inte såhär. Däremot somnade jag på soffan i vardagsrummet. Vinerna jag bjöd på:

Inycon Chardonnay (nr 12418) Box - pålitligt vitt från Sicilien. Hög alkoholhalt (14%) men inte spritigt.
Agramont Crianza (nr 6050) Box - ny bekantskap. I mitt tycke ett spritigt vin.

Vinerna jag fick:

Estola Reserva (nr 6619) - har jag inte druckit.
Château Courac (nr 28101) - drack jag i fjol när jag bodde i Björknäs. Ni vet att jag gillar Rhône.
Chablis 2003 (Lamblin & Fils), ej på systembolaget.

Och så kanske mest spännande av alla viner:

Kavaklidere Selection 2000 Narincé-Sémillon.
Ett vin direktimporterat av tillförlitlige T med sambo som just kom från Turkiet där de hade fotvandrat och skådat sällsynta himlafenomen. Hoppas få höra mer om den trippen snart. Och rapport om vinet ifråga kommer.

Alkoholfritt vin?

Det var en tillställning här. Jag ville fira att min bror var i fosterlandet och att jag med god hjälp av närstående hade målat sovrummet och fått upp en hatthylla. Alltså bjöd jag in folk. Bland folket fanns bilförare och gravida kvinnor så det fanns skäl att köpa alkoholfritt. Det röda hade en obehaglig doft som påminner om den som finns i akrylatfärg. Smaken var fruktig och torr. Som en druvjuice som hade avsötats. Inte alls obehagligt. Och, tror jag, perfekt under varma sommardagar. Man kanske kunde göra en körvänlig sangria på den? Hursomhelst, det gick att dricka, men det liknade inte vin.

1931 Inglenook St Regis Cabernet Sauvignon, USA, Flaska 750 ml 29.00