Första semesterdagen - jag gör egentligen ingenting

Det är rökigt på uteserveringen. Och för unga är cigaretten inte en klassmarkör på samma sätt som bland vuxna där jag vågar påstå att den idag främst används bland människor långt ner i den utbildningsmässiga och ekonomiska hierarkin. Jag skulle kunna skriva att det är en idiotmarkör men det vore att retroaktivt idiotförklara även mig.
Den unga trio - tjej med intensiva, intelligenta mörka ögon, kolsvart, rikt hår klädd i kjol och citrongul cardigan, deffad flintpolerad man i t-shirt och slacks samt en ytterligare en mager man i välansat skägg, svart linne och jeans - som sitter bredvid vårt bord och diskuterar Israel, hizbollah och hamas verkar vara allt annat än idioter. Men de tänder cigaretter. Det gör också det kanske aningen mindre intellektuellt orienterade tjejgänget på andra sidan. A hostar i korsröken, har glömt hur besvärande den kan vara. Jag kan inte låta bli att tycka att det luktar lite förbjudet gott men jag vet; ett halsbloss och sex års avhållsamhet skulle kännas förgäves. Och jag skulle smaka apa i munnen.
På stamstället bygger man om. Menyn är därför kraftigt nedskuren. Av de två rätter som håller normalstorlek väljer vi gazpachon. Man får bröd med något slags vitlöks- och persiljespread till. Jag dricker ett glas Marqués de Cáceres Rosado. Eftersom jag reser till Kina i övermorgon ville jag träffa A innan. Men den här måndagen skulle jag egentligen fixat Hepatit A-vaccin, digital systemkamera och tagit fram allt jag ska packa. Det har jag inte lyckats med. Jag fixade boendeparkering och senare joggade jag i den kvalmiga väderomslagshettan. Det tog så hårt på mig att jag var tvungen att ta en lur vid sextiden. Och jag vaknade liksom aldrig. Mitt kroppspråk när jag steg av cykeln på Bergsunds strand var av det odöda slaget, om ni förstår vad jag menar. Med bra vänner kan man få vara lite som man vill. Så det var ingen fara att jag betedde mig lite zombieaktigt, blev jag försäkrad. Jag kom emellertid gradvis tillbaka till mitt riktiga jag ju längre kvällen skred. (Bland annat tror jag att jag flirtade med någon några bord bort.) Men det var egentligen först när jag cyklade därifrån som livsanden tog min kropp i besittning igen.

Marqués de Cáceres Rosado 2005 (nr 86913), 69 kr, standardrosé, lite vingummin och röda vinbär. Törstsläckare. Inte det minsta gotigt, snarare Style Council-aktigt.

Därför saknar jag DN

1. Stina Wirséns illustrationer
2. Sanna Björlings intervjuer
3. Kombinationen av dessa

Och för att kombinationen i fredagens På Stan uppdaterar mig på Carina Rydberg - författare till den största svenska 90-talsromanen "De högsta kasten". Vet faktiskt inte om jag törs läsa hennes kommande.

Och så drack jag Conde de Valdemar Crianza ikväll igen. Efter att ha barnvaktat brorsonen medan hans föräldrar såg Reine och Lena som herr och fru Macbeth på nationalscenen. Regi Staffan Conde de Valdemar Holm. (Och världen är tyvärr full av övermogen, ammoniakdoftande, rent utav äcklig camembert som larmar och gör sig till. Men de andra ostarna var bra!)

Conde de Valdemar Crianza (nr 12659), 70 kr

Bilden: Stina Wirsén

Förtydligande och diverse spret

Jag har inget emot masar. Inte ens om de gillar Tool eller har piercade läppar. Så nu vet ni det. Tänkte bara att istället för att i efterhand censurera nattens inlägg förklara det. Vet faktiskt inte vad mitt nattliga utfall grundade sig på. (Jag har ju kommit över förra veckans besvikelse som för övrigt inte hade något med Dalarna att göra).

På Street där vi åt serverar man ål och torsk. Båda fiskarna är utrotningshotade. Vi frågade därför om de var odlade eller vilda och fick svaret, efter servitrisens efterforskningar, att de är odlade. Det är bra eftersom det skulle vara besvärligt att kombinera eko-imagen med utfiskad fisk.

Vi fick bra service, för övrigt. Jag har hört från många håll att Street ofta brister i det avseendet. Vi gillade ju inte den sauvignon blanc vi hade beställt. Jag trodde att den var defekt. Enligt servitrisen skulle den smaka så men hon bytte den mot en chablis utan vara besvärad.
De hällde upp fel ostvin till mig. Jag hade beställt port men fick sherry. Det åtgärdades snabbt.

Till ostarna serverades en rabarber/lök/äppelkompott. Jag tycker inte att löken gör sig i det sammanhanget. Häromdagen när jag åt på Pontus by the Sea fick vi schalotten-lök smör till brödet. Både kompotten igår och smöret från häromveckan smakade kylskåp. Så jag tror inte att lökandet är en bra idé. Jag tyckte inte om alla ostar heller. Där var en grönmöglig som börjat flämta ammoniak. Det är aldrig roligt.

Chablisen som vi drack till gösen var riktigt bra. Jag tror att Kronstam skulle skrivit något om "ursprungstypisk, ren stil" om han hade provat det. Den var verkligen ren och klar som en fjällbäck. Och det slår mig att chardonnay som i billig form är riktigt vidrigt blir helt fantastisk när man satsar på den och behandlar den väl. Som i bra chablis. Det samma gäller ju cabernet sauvignon. Dyr är den ofta fantastisk. Billig kan den smaka jäst svartvinbärsjuice. Street är däremot inte billigt.

Frukost!

Nu har jag semester!

En bekant, vars namn jag inte ska avslöja, är tokig i DJ Hyena. Han vill veta allt om DJ Hyena. Det vill inte jag. För mig är det tillräckligt att höra skivorna som spelas under DJ Hyenas överinseende: Datarock, Ultravox, Bow Wow Wow, Spandau Ballet, De La Soul, U name it. Allt i popväg som varit bra de senaste 30 åren.

Södermalm är en världsdel där alla gillar ungefär samma saker, typ Stig Lindberg och eko-mat. Därför känns det alltid jobbigt när man stöter ihop med ett masgäng. För även om majoriteten har lärt sig de sociala och estetiska koderna finns där alltid en minoritet med läpp-piercing, svart keps eller en oförsvarbart stor andel Tool-skivor hemma i lägenheten i Borlänge eller Säter eller var den nu kan ligga. Det är nämligen så att alla masar som bekläder viktiga platser inom television, media eller reklam i huvudstaden betraktar de kvarvarande före detta klasskamraterna som ädla vildar. Oförstörda individer med stor livsvisdom. Därför bjuder de hem dessa stackars staffagefigurer till huvudstaden. För att de är så rena och kan upplysa. My ass. Det enda de har är läppringarna, kepsarna och Tool-skivorna.

Jag började kvällen hos Judit & Bertil. Hörde att Anna skulle ö-luffa. Fick en kram av Andreas som var bakis. Drack Black Tie pinot gris riesling. Sedan gick jag, klargörande K och trägna T till Street. Där beställde vi gös och först en sauvignon blanc nämligen Domaine Grand Roche, Sauvignon Blanc, Saint-Bris, Frankrike. Vitvinet doftade smutsig bensin. Kanske OK för en riesling i Ürziger Würzgarten men knappast comme il faut för en sb i Gallien. Vi skickade ut den och drack en bra, ren och fin chablis i stället; Chablis 1:e Cru, Domaine Louis Moreau, Vaulignot, Chablis, Frankrike. Vi hade en väldigt uppmärksam och söt - kan jag skriva så utan att bli dömd till gubbe - servitris. Som serverade de syltiga rödbetorna, färskpotatisen, citronsåsen och den stekta gösen. Och senare ostbrickan och det förstärkta vinet - 2000 LBV Casa de St Eufemia, Carvalho, Parada do Bispo, Portugal - till.

Sedan drog jag hem och ringde läkaren T för att han skulle skriva ut Dukoral. Han spelade rollspel och hade inte receptkoden hemma. Mejlar honom på måndag.

Tittade in på Snotty. Drack Club Privado Reserva 2001 (nr 4570), 97 kr. Tre glas och en dyr grappa. Lyssnade på DJ Hyena. Och så kom alla masarna. Men det är en annan historia. God natt!

Så in i självaste glödheta förbannat dumt!

Nej, det här är verkligen inget stort samhällsproblem. Har nyheten ett oavvisligt allmänintresse då? Knappast. Som uttryck för bratskulturen när den är som dummast är den kanske intressant. Kan inte tjänstemän på tillståndsmyndigheterna i Båstad rycka ut och kontrollera om krogarna där detta förekommer servererar alkohol till kraftigt berusade personer. För om de gör det kan de riskera att bli av med utskänkningstillståndet. Och då stänger de. Och då slipper vi läsa om dumheterna. Över spilld mjölk kommer jag aldrig mer att gråta. Men spilld eller avsiktligt uthälld champagne uppfattar jag som en personlig förolämpning.

Able på Street - Hornstull Hillbillies

Den Conde de Valdemar som jag tömde till kvällens hundsmakande snabbpasta hade surnat. Den klarar alltså inte en knapp vecka i kylen. Och pastan? Jo, på Södermalms mest gnidna och stordriftsaktiga ICA, nämligen det på Götgatan bredvid Wirströms Järn, köpte jag ett par dyra ravioli - Giovanni - för 37 kr förpackningen. En förpackning ska räcka till två personer. Två anorektiska modeller kanske men inte två fullvuxna människor. Och pastan, den ska smaka Karl-Johan men den smakar hund. Eller rättare sagt, den smakar som vissa hundar luktar. Jag svalde och satte mig på Silverpilen - min vackra stadscykel - och trampade ner till Hornstulls strand. Där satt "en massa härliga Uppsala-killar". Två av dem utgör Able. P, min pålitlige vän var där. Klubbarrangören M som är riktigt trevlig och några andra hade också placerat sig på de orangea plastcylindrar som man ska sitta på. Sedan kom brorsonen och hans mor. Jenny kom dit. De som driver klubben Snotty och några andra visade sig också. Liksom bloggaren tidigare känd som ensamma mamman. Vassa Eggen släntrade förbi.
Able körde två set. Det första på för låg volym. Det andra riktigt kraftfullt. Bra låtar, både de egenkomponerade och de som andra skrivit. Bättre arr nu än för fyra år sedan då jag såg dem på Mosebacke. M som är riktigt trevlig spelade Big Star och Roddy Frame i pausen. Jag agerade guvernant åt brorsonen, denne oförvägne och muntre upptäckare som ständigt framkallar leenden hos omvärlden. Två glas vin drack jag. En riesling från Alsace, 2002 Domaine Bott-Geyl, Riesling, Burgreben de Zellberg, Alsace, Frankrike och en Fire Gully, Pinot Noir 2004, Pierro, Margaret River, Australien. Den förra var OK men något bränd i doften. Den andra var för varm. Street serverar alltid rödvinerna vid för hög temperatur. När jag hade en av mina stora rödvinsupplevelser tidigare i år bad jag om en ishink för att bättre kunna njuta av vinet eftersom varma rödviner lätt blir för platta i smaken. Kvällens äckligaste vin drack ena halvan av Able: Kaya Shaka Cinsaut, Pinotage, Cabernet Franc.
Innan jag cyklade hem drack jag en dubbel espresso och en light-cola. I morgon ska jag ut och springa. Det var en bra kväll. Jag kände mig lycklig.

Bilden: Able

Brakfesten IRL, grabbarna boys och ord på vägen

Igår när jag körde bil hörde jag en del av "Män äter ihjäl sig" som handlade om Jan Stenbeck vars kropp sade stopp för fyra år sedan. Mediamogulen åt ihjäl sig, om det är de flesta eniga. Två av Stenbecks mat- och dryckesbröder, kriminologen och författaren av kriminalromaner Leif G.W. Persson och restauratören och kokboksförfattaren Erik Lallerstedt intervjuades om Stenbecks matvanor, hans fett- och kolhydratfrosseri tillsammans med alkohol. En av de sista rätterna Stenbeck komponerade var ett potatismos som mest bestod av äggulor och grädde. Däri några få potatisar och en hel del rysk kaviar. Stenbeck åt det med sked. Persson berättade att det vid ett tillfälle tog honom - Persson alltså - tre dagar att återställa sig efter en gåsmiddag i Stenbecks sällskap. Kriminologen berättade också lite om ordnar och hemliga sällskap - något som Stenbeck var förtjust i. Både Persson och Lallerstedt har insett att det inte går att leva ett frossande liv. Persson lade om matvanorna, började gå långpromenader och gick ner 40 kg på ett år. Lallerstedt har skrivit om hur han tröttnade på att inte kunna knyta skorna utan suck och stön. Han ändrade också livsföringen och skrev kokböcker om det. Men, som sagt, det gjorde aldrig Stenbeck. Han körde på till det bittra slutet. Vännerna berättade att de som jobbade med Stenbeck aldrig vågade påpeka något om honom för honom. (Jag har läst om medarbetare till Stenbeck som blivit verbalt avrättade för att ha kommit en minut försent till ett möte.) Det skulle bland annat förklara hur han kunde äta ihjäl sig.
En psykoterapeut med inriktning på missbruk, Gunvor Palme, blev intervjuad i programmet. Hon berättade om vad som kännetecknar missbruk, varför man missbrukar och vad hon skulle gjort om Stenbeck - naturligtvis hypotetiskt - hade kontaktat henne. Hon skulle bland annat frågat om han umgicks med människor som verkligen ville honom väl.

Jag hann aldrig lyssna färdigt. Programmet går i repris nu på söndag så jag får ytterligare en chans. För mig hade intevjuaren - jag tror att det var Maria Sveland - gärna fått fråga Persson och Lallerstedt varför de tror att så många män håller på med rekordslagning i någon form? För det är vanligare bland män. Och hur man kan se någon som man betraktar som en vän, "dryckes- och matbroder" gå ner sig så utan att försöka ingripa. Om man verkligen vill någons väl, säger man inte då någonting i stil med "Hörru, Janne, ska du inte dra ner lite på mascarponen, potatismoset och Aalborgen. Gå promenader och ta upp tennisen igen?"
Att Lallerstedt, av affärsmässiga skäl, inte ville riskera att stöta sig med Stenbeck kan jag kanske förstå. Men Persson, som inte gjorde affärer med karl'n - vad jag vet -, hur tänkte han? Jag fick intrycket att Persson var mer småfnittrigt förtjust i att berätta om mediekungens utsvävningar än bedrövad över förlusten av en vän. Men det behöver inte ha varit så. Det kan ha varit radioprogrammets klippning som gav den bilden av Persson.

När jag hör reportaget slår det mig att det finns väldigt mycket i många - observera, långt ifrån alla - mäns sätt att umgås som jag aldrig kommer att förstå eller se charmen i. Hierarkier, formalia och ceremoniel. Överdrifter. Fjäsk. Jag tycker inte sådant är roligt*. Därför går jag inte till sammankomsterna i den Uppsalabaserade gubbklubb som jag blev invald i för knappt 19 år sedan. Ett lika tungt skäl att jag inte längre frackar upp mig för det gänget är att det bara är män där. För så har det alltid varit. Sällskapet missar skarpa kvinnor och gynnar hellre mediokra män. Det borde bli ändring på det. Snarast.

I måndags fick jag höra ett ryktet att en svensk artist är döende i diabetes och leverskador, orsakade av vidlyftigt festande. Om ryktet är sant förvånar det mig inte. Senast jag såg honom på en scen, för fyra år sedan, var han inte riktigt närvarande. Mindes inte orden, sjöng utanför tonarterna. Man var tvungen att leda honom bort från konsertområdet senare under kvällen. Ryktet gör mig bedrövad och arg. Bedrövad för att han inte är särskilt gammal och därför borde ha mer att leva. Förbannad för att det verkar så självdestruktivt. Han bör ha vetat vad han har hållit på med. Arg också över att han kommer att orsaka sina närmaste sådan sorg. Hoppas att ryktet inte är sant.

I vilken utsträckning förre Beatlen har levt efter rådet vet jag inte men jag tror - med risk för att verka präktig - att det var kloka ord som Paul McCartneys far försökte inpränta i sonen under uppväxten. Orden var "Moderation, son".

Nu hade jag tänkt att avsluta med ett vintips som skulle ha med måttlighet att göra. Inte helt lätt. Svalka er med en halvtorr riesling i på balkongen, i bersån eller på verandan! Låg alkoholhalt kanske motiverar inköp av den här som jag faktiskt inte druckit. Jo, det har jag visst. Kolla här. Men riesling är ju alltid riesling, som någon mindre klyschkänslig än jag skulle uttryckt det:

Kloster Eberbach Riesling Kabinett (nr 5810), 89 kr

* Jag ska inte hymla om att jag både gjort och upplevt mycket roligt i det sammanhanget. För det har jag.

Måndagkväll i Uppsala

Under eftermiddagen, medan det regnade, ringde min bror och bjöd mig till Uppsala. När det är varmt är Uppsala en kväljande plats att vistas på. Luften står still, det enda badvatten som finns i närheten är den sörjiga Fyrisån, eller det kloriga Fyrisbadet. Så utsikten att det skulle regna och vara lite halvsvalt gjorde att det inte kändes som man skulle segna ner under värmelocket däruppe. Det var över tre veckor sedan jag träffade dem sist så jag hade tagit mig dit i vilket väder som helst. Min brorson som snart är 15 månader utvecklas så snabbt att det känns tråkigt att missa ett par veckor med honom. Han var lite reserverad nu. Gömde sig hos pappan när jag tittade in men blygseln försvann. Snabbt var vi inne i vårt vanliga sätt att meddela oss med varandra. Kärnfamiljen bjöd på spagetti och köttfärssås, en rätt som jag aldrig tröttnar på. Eftersom jag lätt blir enkelspårig när jag har hittat något som är bra tog jag med mig en flaska Conde de Valdemar Crianza. Vinet var lika bra igår som i fredags och lördags. Efter middagen promenerade vi mot centrum. Vi hoppades att klimpen skulle somna i barnvagnen. Det gjorde han inte. Det var molnfritt och en sydlig, lätt svalkande vind friskade upp luften. Vid perrongerna såg vi en gigantisk svart Grand Danois med stolt husse. De övergivna cyklarna på stationens framsida var fläckiga av kajspillning. Att säga att Uppsala är en död stad på sommaren ger omedelbart poäng i klyschbingot. Det är inte desto mindre sant. Nja, helt död är den inte. Både Katalin och grekrestaurangen nedanför Islandsfallet hade gäster. Men vi såg inte många cyklister, under terminerna är ju Uppsala fullt av cyklister. Vi gick på Östra Ågatan, vände österut, passerade Lindvalls kafferosteri och Lennakattens station. Sista biten av promenaden fick grabben sitta på mina axlar. När vi kom hem somnade han efter en omgång välling. Vi vuxna åt glass med Fairground Attraction's "The First of A Million Kisses" i bakgrunden. Hörde den första gången på efterfest i en storslagen lägenhet (Vasaparken, Uppsala) hos frankofila, ej att förväxla med kaxiga, K. Den och Style Councils "Café Bleu" spelades hela natten. Jag kommer inte ihåg vilka andra som var där. Men året är 1988 och jag har precis börjat röka.

Conde de Valdemar Crianza (nr 12659), 70 kr

PS. Torsdag 13 juli
Hornstull Hillbillies - countryklubb
Street goes country, gubb, folk och singer/songwriter på torsdagar i sommar. Hornstull Hillbillies låter favoriter som Louvin Brothers, Dolly Parton, Guy Clark, Steve Earle, Dixie Chicks och Son Volt snurra på skivtallrikarna. Dessutom blir det under en del av kvällarna små konserter.
Live: Able
Tid: kl 18-01
18 år, ej inträde. DS

Söndagkväll i villaförorten

2-0 till Italien spådde jag. Jag fick väl halvt rätt, det blev ju en målskillnad på två mål. Ute i villaförorten där Redaktörn och hans hustru bor, hade jag blivit bjuden på söndagmiddag. De fägnade mig grillad, honungs- och sojapenslad lax, med en kall limesås och färskpotatis. Till efterrätt pistagebeströdda, vinmarinerade jordgubbar med mynta och mascarpone med vit choklad. Att gå inomhus för att se fotboll kändes aldrig särskilt angeläget där vi satt i ljumma julikvällen på altanen. När vi omsider kom till teven återstod endast en kvart av den ordinarie matchtiden. Det blev förlängning och vi fick i likhet med andra vm-tittare se Zidanes franska skalle och Trezeguets straff. Tråkigt för oss som hoppats på franskt.

Jag tog med mig:

Marqués de Riscal (nr 6001), 69 kr Somrig och väldigt prisvärd spanjor. Utmärkt att drinka innan eller medan man lagar maten, grillar eller umgås i köket. Pratbart med andra ord.

och

Masi Campofiorin Ripasso (nr 5123), 99 kr Såg jag en gång Björn Borg dricka till lunch. En vardag i september. Nästan lite bränd doft från faten. Körsbärssyrligt. Bra längd. Bra till italiensk straffsäkerhet.

Blev bjuden på:

St Helga Eden Valley Riesling, 1996 - ej längre på bolaget. Färg som svag äppelmust. Ingen tillstymmelse till fossila bränslen. Doftade honung och var möjligen lite oxiderat. Nästan snustorr och med en syra lika spänstig som en gräshoppas bakben. Intressant.

Mitt varmaste tack till Redaktörn och hans fru!

Woody Allens Match Point

Trots att filmen redan har funnits på dvd ett tag så ser jag den på bio. Och nu finns det risk att jag förstör för er som inte sett den genom att dra handlingen. Irländske tennistränaren Christopher Wilton (Jonathan Rhys Meyers ) hamnar genom tennisklubben i en rik London-familj, Hewett, där han inleder ett förhållande med dottern, Chloe (Emily Mortimer), som han senare gifter sig med. Genom blivande svärfaderns hjälp får han jobb i familjeföretaget. Redan innan giftermålet dras han emellertid till blivande svågern Toms (Matthew Goode) flickvän, den misslyckade skådespelerskan Nola Rice (Scarlett Johansson). Chris och Nola har ett kärleksmöte i ösregnet på ett sädesfält utanför Hewetts sommargods. Det är en engångshändelse. Under ett tennispass berättar Tom för Chris att han och Nola har gjort slut. Han har förälskat sig i en kvinna som ska han ska gifta sig med. Chris försöker då få tag på Nola. Hon har lämnat London men återvänder och stöter ihop med honom på Tate Modern. Nu inleder de ett passionerat kärleksförhållande som resulterar i att hon blir gravid. Parallellt med detta försöker Chris och Chloe att få barn. Chris som under filmens gång har fått allt högre befattningar i familjeföretaget är på väg, men tvekar hela tiden, att berätta för hustrun. Till sist hotar Nola att berätta för Chloe varvid Chris planerar vad som ska se ut som en narkomans rånmord på Nolas hyresvärdinna med efterföljande spontandråp av vittnet Nola. Det går som planerat. Polisen misstänker för en tid Chris men det slumpar sig så att en narkoman som råkat hitta hyresvärdinnans vigselring och därefter mördas antas skyldig till brottet. Filmen slutar med att man skålar i champagne för Chris' och Chloes nyfödda barn medan Chris stirrar ut över Themsen med, får man anta, väldigt dåligt samvete.

Jag tar inte lätt på filmer av Woody Allen vilket betyder att jag har höga förväntningar. Han har trots allt mästerverk som "Zelig", "Manhattan" och "Annie Hall" i bagaget. Besvikelsen är ett faktum. Jag kanske är empatistörd. I så fall är filmen lysande. Men om jag är normal, då är något galet med den. I början av filmen läser Chris "Brott och straff" av Dostojevskij. Raskolnikov mördade ju som bekant sin pantlånerska. Han tyckte - i något slags Nietzche-inspirerad övermänniskofilosofi - att det var rätt att mörda en lägre stående individ för att uppnå ett högre gott. Nu är det mer än tio år sedan jag läste den ryska klassikern men jag vill minnas att jag kände och led med den fattige studenten. Trots att Rhys Meyers spelar väl har jag svårt att känna med hans rollfigur genom hela filmen. I en drömscen i slutet av filmen motiverar han för övrigt inför Nolas och hyresvärdinnans spöken sitt brott med liknande raskolnikovska tankegångar.
Allen har också tidigare gjort film där brottslingen kommer undan. I "Små och stora brott" från 1989 är huvudrollsinnehavaren en ögonläkare som riskerar att få karriären förstörd av älskarinnan Dolores (Anjelica Huston). Han anlitar en yrkesmördare för att bli av med "problemet" och allting ordnar sig. I den filmen finns en rolig parallel-handling där Allen spelar en regissör som gör intellektuella filmer om stora filosofiska frågor. I "Match Point" - som inte är en komedi - finns ingen typisk allensk humor. Jag skrattade bara en gång men det berodde på en missuppfattning. Jag tror att Allen i den här filmen till skillnad från Ang Lee inte älskar sina karaktärer och det kanske inte heller är hans intention. För att jag ska bry mig är det emellertid nödvändigt. Dialogen känns också ganska blodfattig.
Trots att jag kanske framstår som negativ och njugg tror jag att filmen är bland det bästa som finns att hyra eller köpa på dvd just nu. (Förutom Stockholm tror jag inte att den går på bio någon annanstans i Sverige.) Den är välspelad, kläder och miljöer är fantastiska och Rhys Meyers gör sig lika bra i kritstreck som i Fred Perry. Jag hade dessutom glömt vilken snygg sport tennis är. De enda viner som figurerar är Puligny-Montrachet - en appelation från Bourgogne som jag aldrig har druckit - och champagne.

Lördag kväll

Conde de Valdemar Crianza har klarat ett dygn i kylen. Det är ett fortfarande ett mer än prisvärt vin! Jag har precis ätit middag och samtidigt messat med min bästis om alltings allmänna jävlighet. Nu ska jag snart ta mig ner till Grand på Sveavägen och se "Match Point" av Woody Allen. För livet är ju trots allt bäst på bio.

"What if nothing exists and we're all in somebody's dream? Or what's worse, what if only that fat guy in the third row exists?"
-- Woody Allen

Conde de Valdemar Crianza (nr 12659), 70 kr

Billy Rubin

I "Den röda draken" av Thomas Harris får, om jag minns handlingen riktigt, kriminalinspektören* Will Graham två ledtrådar av Hannibal "kannibalen" Lecter i jakten på den seriemördare som härjar. Den första ledtråden är namnet Billy Rubin. Alla brottsregister genomsöks. Ingen träff. Ledtråd nummer två är en kemisk formel - inte "formula", detta idiotiska uttryck som obildade och överbetalda reklamskrivare förstört svenska språket med - bestående av bokstäverna C, H, N och O plus en massa siffror. Efter en stunds huvudbry kommer man på att "Billy Rubin" och bokstäverna inte är något annat än en omskrivning för bilirubin, en av nedbrytningsprodukterna från hemoglobin - de järninnehållande och syrebindande proteinet i de röda blodkropparna. När de röda blodkropparna har tjänat ut bryts proteinet ned och järnet återvinns. Nedbrytningsprodukten bilirubin omsätts vidare i levern och transporteras via gallblåsan till tunntarmen. Förenklat kan man säga att nedbrytningsprodukterna från bilirubin är det som ger avföringen dess färg. (Mer om bilirubin här.) Poängen: Hannibal Lecter ville skoja lite med poliserna.
Boken är för övrigt både otäck och bra. Den har filmatiserats två gånger. Jag har bara sett den senaste versionen med Edward Norton i rollen som Will Graham. Den är helt okej.

Bilirubin för mig osökt in på dagens händelser så långt. Jag åkte till Kungstappen och lämnade 450 ml blod. Om ni vill göra samhällelig nytta och samtidigt förhindra att hemoglobinet hamnar i avloppet som bilirubin uppmanar jag er att bli blodgivare. Läs också såssebloggaren Joel Malmqvists tankar om blodgivare. Ja, visst är det så. Tråkmånsar är vi allihop. Jag är dock inte så desperat kontaktsökande som en av mina manliga medgivare. Han pratade oavbrutet med syrrorna som fäste nålar och delade ut dryck. Spruträdsla? Själv höll jag på att somna. Efteråt läste jag DN med den fina Ang Lee-intervjun.

Fakta om blodgivning i Stockholmsområdet här.

Åter till Hannibal Lecter. I filmen "När lammen tystnar" berättar den inspärrade psykiatern om en person att han åt dennes lever "med fava-bönor och en flaska Chianti". I boken är det Amarone som dricks till levern men detta vin ansågs av filmmakarna för obskyrt för den publik som komma skulle. Läs mer på den här sajten.

Fakta om amarone-tillverkningen som egentligen är ett slags koncentrering med hjälp av druvtorkning får man bland annat här. Om ni vill dricka amarone så erbjuder systembolaget de här sorterna. Lagrad parmesan och amarone är en superkombination tycker jag.
Frågan är bara vad jag ska äta till lunch så här dags.

* Jag vet inte hur man översätter "special agent".

Bilden: Anthony Hopkins som Hannibal Lecter till vänster. Edward Norton som Will Graham till höger.

Att sätta p för patetiken

Högsommar. 30 grader. Lämnade in visumansökan på Kinesiska Ambassaden. Jobbade. Cyklade västerut och träffade P och L vid u-rampen i Gröndal. Skejtade. Badade i Aspudden (vid klipporna). Åt i TV-soffan hemma hos P, M, L och J. Såg "Simpsons", "The Family Guy". Drack Gustave Lorentz gewurztraminer. Satte druvan blint men det är ju enkelt när det gäller typisk gewurz. Litchi, rosor och andra aromer exempelvis linalool avslöjar druvan. Såg "Gladiator" för andra gången. Första gången var för sex år sedan på Rigolettos balkong tillsammans med L som tyckte att den var för våldsam. Jo, jag gillar fortfarande Ridley Scotts blodiga och romantiska romarskildring, trots de new ageiga inslagen. Alla skådespelare - Crowe, Phoenix, Jacobi m fl. - tar sina repliker på fullaste allvar. Och jag köper det. Tankarna fastnade likväl i det första året på nya årtusendet. Då L från Kiruna som jag nu inte träffat på flera år men som jag såg på Sjögräs' uteservering för en vecka sedan hyrde min lägenhet. Då jag drack viognier och besökte det trista kasinot i Baden Baden. Åter till nutid. Cyklade hem från Aspudden vid 00-tiden. Fick under färden idéer om att hänga ut mitt blödande hjärta på slaktkrok till allmän bloggbeskådan. Men tänkte sedan att det skulle bli alldeles för privat och patetiskt. Så det blev inget av med det. (Likväl undrar jag varför mitt meddelande inte hörsammades.)

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve 2004 (nr 5244), 88 kr.

Om sunkifieringen av Sofo. Frankrike-Portugal.

Det började med att Stiernan föll offer för den irländska kulturimperialismen. Sedan förvandlades en bra italienare i hörnet av Renstiernas gata/Bondegatan till en metastas av Dionysos. Slutligen transmogrifierades Folkhemmet från funkissval fritidsgård för unga moderna till halvmurrig tygtapetskrog för oss bittra medelålders. Med - måste jag tillägga - Stockholms mest fantasilösa vinlista. Endast El Coto och ett rödvin från Vidal-Fleury fann nåd inför mina ögon. Men ikväll var det glest mellan borden vilket var bra. Jag och statsvetaren R, några kepsungar, en fd dörrvakt på obestånd med partner, en del av Tant strul och några andra såg matchen mellan Frankrike och Portugal där. En match som inte engagerade mig speciellt. Jag ville nog att fransmännen skulle vinna men straffen kändes inte rättvis. Jag tyckte att Henry filmade. Men det gjorde inte de svenska observatörerna som intervjuades efter matchen. Zidanes läggning var snygg, det måste medges. Och portugiserna kämpade tufft och hårt med massiv otur som enda belöning. Nu blir det final för fransmännen på lördag. Italien vinner med 2-0. Om jag har fel lovar jag att resa till Kina och inte blogga mellan den 20/7 och 3/8. (Det kan jag förresten göra om jag har rätt också.) Ikväll blev det Kobra och Duvel. I morgon blir det visumansökan.

Nebbiolo - müller thurgau, 2-0

Eller sangiovese - rivaner, 2 - o alternativt cataratto - dornfelder, 2-0. För det var knappast riesling och silvaner som spetsade det tyska spelet i kväll. I stadsstaten Aspudden, där jag bodde i åtta år, innan man bestämde att alla ogifta 39-åringar skulle ostrakiseras och tvångsförflyttas till Södermalm, såg jag matchen. Jag hade beviljats tillfälligt inresetillstånd och cyklade därför och för endorfinrusets skull snabbt uppför gamla Södertäljevägen. På min elvaåriga pålle, en metalliskt röd streetcykel av japansk proveniens, hade jag riggat en flaska Domaine Biblia Chora. Vid Shelltullen pumpade jag upp däcken med hjälp av anläggningens tryckluft. Till ingen nytta. Bakslangen sprack. Jag ledde pålle uppför Aspuddsberget och bänkade mig framför teven tillsammans med M, P och J. P gjorde ett blindtest. "Alltför spritigt för min smak, hrmm...nya världen tror jag". "Nej", sa P, "vi är faktiskt i Europa." "Okej, då är det en chardonnay från sicilien, kanske Inycon". "Nej, det är Planeta Alastro - ett vin som förutom chardonnay även innehåller grecanico. Och det är från Sicilien". Halvrätt med andra ord. När den flaskan - som redan var påbörjad - var till ända öppnades så sommarens succévin: Domaine Biblia Chora White. Jo, jag har skrivit om det tidigare. De gröna dofterna av nässlor och fläder förenar sig vackert med de persikofärgade grapefrukt-tonerna i smaken. Dessutom är det lätt spritsigt. Flaskan varade ända till det första italienska målet i 118:e minuten. Och över det andra i 120:e. Det minsta ord vi skulle kunna använda för att beskriva vår glädje över italienarnas seger är eufori. Sedan öppnade P på pin kiv ytterligare en chardonnay-blandning: Les Romains Chardonnay Viognier 2005 som jag endast drack en klunk av. Mja. Jag ringde efter taxi Stockholm som informerade om att det kostade 50 kronor extra att ta cykeln i bilen. Som om jag hade ett val.

Planeta Alastro 2004 (nr 88920), 149 kr

Domaine Biblia Chora White 2004 (nr 80997), 99 kr

Les Romains Chardonnay Viognier 2005 (nr 5241), 67 kr

Problemet med att dricka för sällan

En bekant, som i och för sig aldrig läser min blogg, men som jag ändå av hänsyn inte namnger ens med initialer, suckade igår kväll över att det hade blivit för mycket drickande den sista tiden. Att konsumtionen borde minska. En vit vecka borde följa. Eller två. Att en människa av kött och blod inte uttrycker sig sådär förstår varje tänkande person. Men om jag ska undvika personliga pronomen när jag bloggar om bekanta blir det lätt lite krystade konstruktioner.
Mitt problem är att jag dricker för sällan. Nu har jag inte druckit vin sen i lördags. Det är lite besvärligt med enpersonshushåll. Om jag öppnar en flaska för att dricka ett glas till maten finns det risk att vinet hinner oxidera innan jag har hunnit dricka upp resten eller att den tar smak av kylskåpet. Och BiB-ar som jag tror att min bekanting är begiven på gillar jag ju inte riktigt. (Om jag däremot tömmer hela flaskan blir kvällen en fest utan varken lokal eller riktning, planlöst Scritti Politti-surfande och ibland spontaninköp på Itunes. Att den därpå följande vardagen blir suddig följer som baisse efter hausse.)
Det verkliga problemet med att dricka infrekvent är att jag tappar känslan för detaljer. Jag hittar inte riktigt kryddnejlikan, cherimoyan, flintan, nässlorna, krutröken, hamburgerköttet eller vad det nu är jag letar efter i doften. Jag luktar och konstaterar att det luktar mycket eller litet. Det doftar rent eller defekt. Så smakar jag. Det är balanserat eller skevt. Det är kort eller långt.

Ikväll ska jag hem till P och M för att titta på Tyskland - Italien. Det kanske är en förevändning för en uppkorkning. I båda länderna produceras spännande viner så det är inte helt lätt att välja vilket av dem man ska hålla på. Om jag får lägga till vilket land jag helst reser till blir valet däremot enkelt: Italien.

PS. Läs Olle som idag skriver om den glansiga produkten "Livets Goda". Jag har köpt den en gång. Det är bra att den finns, denna arbetsmarknadsåtgärd för lyxkonsumtionsmurvlar. Men - och jag hoppas att jag inte stöter mig ytterligare med någon av produktens säkert väldigt ämneskunniga medskapare - jag är varken intresserad av sportbilar, golf eller cigarrer. Därför köper jag den inte mer. DS.

Andra dygnet utanför stan

Dagen efter snigelfestivalen körde jag i nordostlig riktning efter att ha släppt av I och S på buss-stationen. Samma väg körde jag för ett år sedan när S och G skulle flyga hem till London efter en bröllopsfestlighet. Den här gången var inte slutmålet Arlanda utan en gård utanför Knivsta. På gården bor familjen J som har bjudit med mig på en resa till Kina. N grillade revbensspjäll, majskolvar och vad jag tror var en filé. Filén kom från en galt som intill slakt hade varit en intakt galt vilket får betraktas som ovanligt. Potatis, salladsblad och basilika kom från trädgårdslandet. Medan vi lagade maten drack vi sommarens vin. Jag har skrivit ananas-split om det tidigare. Den här gången tyckte jag mig ana lite bittermandel också. E som tror att hon inte tycker om vitvin gillade det. Sedan hade jag också tagit med Masi Passo Doble. Den italienska producenten Masi har i Argentina blandat den italienska druvan med corvina med argentinarnas favvofrukt; malbec. Jag har väl aldrig varit särskilt förtjust i viner enbart på malbec men den här blandningen föll mig i gomen. Vinet är dock för ungt än men verkar lovande för lagring. När vi hade tömt den korkade vi upp den strama och cederdoftande Château des Annereaux. Ett tecken på att det är ett riktigt bra vin är att man dricker det i så små klunkar. När vi till jordgubbarna och glassen senare bänkade oss framför hemmabioanläggninen för att se "Sideways" hade vi fortfarande kvar av vinet i glasen. Och två timmar senare när filmen var slut. (Nej, jag drack det inte till jordgubbarna.) Jag har inte druckit många bordeauxer. De jag köper och brukar gilla är förutom Château des Annereaux, även Château Labadie (nr 3550), 119 kr, Château de Seguin (nr 3958), 89 kr och Château de Seguin Cuvée Prestige (nr 3570), 121 kr. Men det var ett tag sedan så jag hoppas att de håller klassen fortfarande. Det var andra gången jag såg "Sideways". Filmen var faktiskt bättre den här gången. Huvudpersonen Miles' omdöme om en chardonnay som de provar hade jag glömt. "Quaffable but not transcendent". Nästintill hysteriskt roligt. Men översättningen utelämnar viktiga repliker. Varför får vi svenskar exempelvis inte veta att Miles inte gillar vissa vita amerikanska viner för att de fermenteras malolaktiskt i alltför hög grad?

(Den uppländska landsbygden är fin men luften står still så här års. Vid lunch idag åkte vi därför till Valloxen och badade. Med i vattnet var Kerry - en flat coated retriver som gillar att apportera. Sedan körde jag hem till Stockholm och lyssnade på John Ajvide Lindqvists sommarprogram i bilen och tänkte att jag nog ska ge "Hanteringen av odöda" en chans till.)

Cosme Palacio y Hermanos Blanco 2004 (nr 98645), 79 kr

Masi Passo Doble Malbec Corvina 2005 (nr 6156), 99 kr

Château des Annereaux (nr 3920), 147 kr

Den årliga festivalen

Det finns hermafroditer i grönskan. Några bär sitt hus med sig, andra tycks hemlösa. Medan engelskan separerar dessa artgrupper i "snails" respektive "slugs" kallar vi svenskar dem alla för sniglar, hus eller inte. Sniglar kan man beställa på krogen. Jag har ätit dem en gång tidigare. De hade gummikonsistens och smakade av den oxiderade vitlöken, persiljan och smöret som de tillagats med. Inte äckligt men knappast intressant. I fredags åkte jag, I och S nordost för att få deltaga i den årliga snigelfesten på udden. Under bilresan lyssnade vi på matchen mellan Argentina och Tyskland. Första målgöraren heter Ayala - precis som en champagne.
Sniglarna som vi sedermera åt hade insamlats, gjorts rumsrena och kokats i flera timmar innan de tillagades. Min förhoppning är att Matälskaren snart ska redogöra för recepten. Kortfattat kan jag meddela att det var en soppa, det var en anrättning med chili- och rökt sidfläsk inblandade och det var vitlök, pastis, smör och dill med i den tredje serveringen där även snäckorna var med. Det var utsökt. Efter sniglarna bjöds en fläskkarré som långsamt tillagats vid 80 grader med en härlig mexikansk mole och potatis. Efterrätten var en persikokaka som smaksäkre S hade lagat med en fruktsallad signerad T. Alltså, den där persikokakan är värd ett extra omnämnande; perfekt avvägd sötma och så den där härliga blandningen av smör och vetemjöl som ger en så rik sockerkaka långt från den snåltorra scotch brite-känsla man kan få när man i recept i missriktat hälsonit eliminerar fettet och kompenserar med ägg. Sedan gick vi inomhus och åt ost. Jag tog några klunkar av en BiB som var ganska OK så dags. Till tonerna av Jill Scott. Som vanligt blev jag danssugen. Till flaskorna:

Jacob's Creek Chardonnay Pinot Noir (nr 7359), 94 kr - perfekt bubbel att inleda med. Tack K och M!

Domaine Biblia Chora White 2004 (nr 99723), 99 kr - tro på hajpen. Sauvignon blanc som blir lite mer nässlig i närvaro av assyrtiko. Jag köpte på order av L.

Puelles Gran Reserva 1995 (nr 98218), 185 kr - nu vill jag inte höra ett dumt ord om Rioja mer! Spring och köp. Den är ett fynd. Tack, S!

Villa Cafaggio Riserva 2000 (nr 81483), 209 kr

Ja, vid det här laget vet ni ju vad jag tycker om bra sangiovese. Mitt hjärta bultar för druvan när den är så här bra. Återigen var det S som hade grävt i vinkällaren.

Fonseca Guimaraens Vintage Port 1987 (nr 8001), 299 kr

Finport som B tog fram. Jag borde nog gå en kurs i portvin. Jag förstår inte riktigt hur bra det är.

McPherson Shiraz (nr 16476), BiB, 204 kr

PS. Vinet som jag gav S när han fyllde år visade sig vara korkat. Jag måste åtgärda det på något sätt. DS