Freden håller i sig

Ja, det var egentligen inte mer än så. En vecka har gått och vi kommunicerar fortfarande. Idag fick jag september-hyran utan anmodan. Om man inte till anmodan räknar mitt ätande av "bekväma nudlar". Manchuriskan berättade nämligen att åsynen av det fick henne att inse att betalningen brådskade. Så vad ska jag säga? Jag är kort sagt ganska nöjd.

Jag spretar på

Blir det "Blade Runner"-väder i framtiden? När jag stod på the Bund i Shànghǎi och såg Pǔdōngskyskrapornas jättelika skärmar med reklamfilm på andra sidan floden kom jat att tänka Ridley Scotts mästerverk från 1982. I filmen som utspelar sig 2019 stressar sig Harrison Fords rollfigur Deckard fram i ett framtida Los Angeles där det ständigt regnar. Frågan är om L.A. skulle drabbas av den sortens väder. Om jag har fattat det riktigt är det väl troligare att området skulle drabbas av mer torka. Och våldsamma, explosiva regnväder snarare än ett konstant smådroppande är väl scenariot för typ svenska breddgrader. Men jag kan ha fått det om bakfoten.
Annat väder än det vid var vana vid för låt säga tjugo år sedan tycks hursomhelst redan råda. Orsakerna till det verkar det, med smärre variationer, råda konsensus om i vetenskapsvärlden. Men på samma sätt som det finns folk som varken tror på geologiska, paleontologiska och biologiska data som stöder evolutionsteori finns de som inte tror att den globala uppvärmningen är människoskapad, det vill säga beror bland annat på de ökade utsläppen av koldioxid.
Att den globala uppvärmingen också får konsekvenser för vinodling är självklart. Läs mer om det i Salon, nättidningen som tycks ha allt.

全球气候变暖 － quánqiú qìhòu biànnuǎn - global uppvärmning

Bilden som inte har med texten att göra visar 东坡肉 － dōngpō ròu eller fläsk i Shàoxīngvin － en rätt som jag åt i Hángzhōu häromveckan. I Kina kan man fläsk. Gott och fett med andra ord.

Jag tittar på DVD

Har tagit en paus i tittandet på "Inland Empire", David Lynchs senaste film. Om inget radikalt inträffar de sista tjugo minuterna så vågar jag säga att det är ett ganska svagt verk från mannen med den yviga kalufsen, med reservation för att jag har missat för handlingen viktig dialog. DVD:n som jag köpte för 7 kuài RMB i Shànghǎi var dubbad till italienska och textad på samma språk. Man kan turligt nog också se den på originalspråket vilket jag gör men då får man den textad på italienska i de scener som utspelas i Polen(?). Mina kunskaper i italienska är begränsade så delar av filmen förstår jag inte. Polskan är inte heller på topp. Hursom, Lynch återanvänder grepp från "Mulholland Drive". Kaffe-fetischism, röda draperier och icke-linjärt historieberättande med inslag av identitetsupplösning förekommer även här. "Mulholland Drive" känns jämförelsevis tajt. "Inland Empire" går på tomgång mesta tiden, trots lovande inledning. Och om det inte vore för regin och skådespelarna - Laura Dern, Justin Theroux, Jeremy Irons, Harry Dean Stanton m. fl - och den typiskt Lynchska atmosfären - skulle jag ge den en av fem druvklasar. Nu får den två. Kan inte någon ge karln ett vettigt manus?

PS. Om den blir bättre lovar jag att uppdatera min post. DS

Nyheter, typ

“it may become possible to trace the diversity of wine flavors down to the genome level” skriver man här.
Och SpaceBabe, Bàshàng skrivs 坝上。

Om andra som bor här men inte hyr

Jag har inget principiellt mot insekter. Kan inte förstår varför deras sexbenta, segmenterade kroppar av kitin inte skulle vara fullvärdiga farkoster för själviska gener. De finns ju dessutom många arter som gör nytta och/eller är fina att se på. Men och åter men, jag vill inte ha dem i tandborsten. Sedan två veckor har vi kackerlackor i lägenheten. Jag försöker eliminera ett par om dagen. De är inte av den där tiocentimeters-sorten som kan flyga och som finns bland annat i Hong Kong. De här blir tack och lov bara ett par centimeter långa som fullvuxna och de pilar omkring på golvet och väggarna i köket eller badrummet. Ibland vågar de sig ut i vardagsrummet. I morse glömde jag tandborsten på handfatet. Ett par minuter senare hade två larver, ja det är inte fråga om maskliknande larver utan mindre versioner av den fullvuxna insekten, bestämt sig för att kalasa på det som jag inte lyckats skölja bort mellan stråna. Jag slängde naturligtvis borsten och köpte en ny som jag inte kommer att glömma där. Daisy - som inte är den jag delar lägenhet med - har sagt att man kan spreja något i köket och badrummet som håller insekterna stången. Vet inte om jag vågar prova.

Kackerlacka skrivs 蟑螂 och zhāngláng i pīnyīn, men det visste ni redan.

Och förresten har vi mygg här också. Upp till 23:e våningen vågar de sig. Mitt i en stad där luften ibland är så dålig att man kan skyffla den framför sig. Tänka sig.

Ansiktsbok

"Facebook killed the blogger star" påstås någon ha sagt och parafraserat Buggles vid det här laget nästan 28-åriga låt "Video killed the radio star", för övrigt också den första videon för MTV. Min blogg är inte död men den har tappat geisten på sistone. När jag blev inbjuden till den där virtuella fritidsgården som alla hänger på sedan en tid anade jag inte hur det skulle komma att utvecklas. Det roliga är att man får ny kontakt med gamla vänner. Det tråkiga är att den stjäl dyrbar tid.

Jag hade verkligen tur

”Vill du åka till Bàshàng?” stod det i messet från Daisy som jag fick i mitten av veckan. Jag svarade: ”Det låter trevligt, vad är det?” I norra Hěbéi, provinsen som kringgärdar Peking, ligger ett kuperat gräslandskap där man kan vandra och rida hästar. Det är, om jag förstått det hela rätt, Bàshàng. Daisys kompis Jeff hade frågat henne om jag ville åka med. Halv sju på fredagkvällen avgick minibussen från centrala Peking. Jag var enda utlänningen så det här var alltså ett tillfälle för mig att öva mina kunskaper. Resan skulle ta sex timmar. Den enda förutom Daisy och Jeff som jag hade träffat tidigare var Daisys studiekamrat Yè Zì. Någon gång efter midnatt stannade bussen i en kö som tycktes sträcka sig bort till horisonten. Vi var ute på landsbygden och det var stjärnklart utanför. När vi stått stilla i ett par timmar kom så en bogserbil från motsatt håll. Den drog en liten lastbil vars framdel hade tillknycklats. Trots att det omedelbara hindret för vår fortsatta transport var undanröjt skulle det ta ytterligare ett par timmar innan trafiken flöt. Den sista sträckan framtill hotellet och fritidsstugorna körde chauffören delvis bredvid vägen, på den dammiga marken. Det krängde och guppade. Alla sov utom chauffören och jag. Klockan fem på morgonen var vi framme, fick våra rum och sov några timmar.

Efter frukosten gick vi ut på långpromenad. Svaga molnslöjor på himlen, luften var ren, och i vägkanten fanns flera blommor, bland annat riddarsporre. På gräskullarna hade man planterat granar. Vi mötte andra helgturister, några av dem på hästrygg. Alla såg ut att vara kineser. Vi återvände till turistanläggningen för att äta lunch. En högtalare dånade Dwight Yoakam ute på gården. Unga kinesiska män i cowboyhattar, jeans, boots och skjortor med läderklädda axelpartier bidrog till västernkänslan.

Vi skulle rida. Klockan var kring fem när vi satte oss i sadeln. De flesta hade någon som ledde hästen. Bara Jeff och en annan kille red utan assistans. Det var rogivande att sitta på hästryggen och betrakta de gräsklädda bergen. Det hade börjat mulna. Min häst verkade trött. Damen som ledde fick flera gånger dra i – och det här är säkert felaktig hästterminologi – tömmen för att få honom att fortsätta. I en liten bondby stannade vi för en stunds vila. Fortfarande i sadeln tänkte jag ta fram min kamera ur ryggsäcken. Något jag gjorde med ryggsäcken fick hästen att stegra sig. Damen som höll försökte förgäves få honom att lugna sig. Han ryckte till igen, hon slets omkull och tappade greppet om tömmen. Jag vet inte hur det gick till men när hästen satte fart visste jag att jag inte kunde sitta kvar i sadeln. Jag fann mig själv liggande på rygg och stirrade upp i himlen. Mina medryttare skyndade fram och frågade hur det var med mig. Jag vet inte sade jag. Huvudet hade jag inte slagit, det var tydligt. De hjälpte mig att försiktigt resa mig upp. Min första tanke var: hur hade min laptop klarat sig? Jag hade ont på höger baksida av ryggen, precis ovanför höftbenent och min arm hade skrapats. Annars tycktes jag vara oskadd. Damen som hade lett min häst var åter på fötter. ”Han förstod inte vad jag sade, utlänningen förstod inte vad jag sade!” Upprepade hon. Jag bedyrade att jag var ledsen över att jag hade gjort något så obetänksamt. "Nu går jag tillbaka " sade jag, och märkte att jag skakade i hela kroppen och frös. Det blev inte så. Jag fick sitta på en annan hästrygg - "han är snäll" - och klarade mig oskadd tillbaka. Damen som lett ville ha 25 kuài RMB. Jag gav henne 50. Sedan gick vi in i matsalen och åt. Jag drack några öl, petade i maten och kände mig inte riktigt närvarande. ”Jag hade verklig tur” var det enda jag sade. På kinesiska.

Ute på gården brann ett stort bål. Folk sprang omkring och slängde smällare. Linkin Park och annat som inte riktigt är min bouquet dånade ur en anläggning. Det dansades ringdans kring bålet och lite mer oorganiserad dans i periferin. Några i mitt sällskap satt inne i matsalen och spelade ett bridgeliknande kortspel som jag inte förstod. Gick till sängs vid elvatiden. Det regnade in genom taket till vårt rum så Jeff flyttade sin säng en halvmeter. När jag vaknade i morse upptäckte jag en liten groda som hoppade omkring på golvet i rummet. Hur den hade kommit in förstår jag i skrivande stund fortfarande inte. Återresan tog bara utlovade sex timmar.

PS. En av medresenärerna i bussen, en kvinna som jobbar med säkerhet inför de olympiska spelen, hade mindre tur än jag. Tre utslagna tänder, ett hål i kinden och en bit av vadmuskeln avsliten var resultatet av ridolyckan som hon drabbades av samma dag. Hon red på eget bevåg. Vi såg det inte hända men fick det berättat i matsalen. DS.

Fred

Det verkar som vi kommer överens. Ärendet är utagerat. Jag tar därför nu bort alla poster som handlade om det där.

Let's go to Shànghǎi pt II

Vi har tänkt att ta oss till Xīntiāndi som är ett område med butiker och serveringar i längs en gågata med förgreningar. Området ser så västerländskt ut att det skulle kunna ligga exempelvis i Bryssel eller Amsterdam. Vi sätter oss vid ett bord på uteserveringen till en krog med München-prägel. Jag beställer en halvliter veteöl som dessvärre inte var vad jag hade hoppats på. En syntetiskt blommig smak förstör upplevelsen. Fabrikatet är Paulaner. Y dricker en Long Island Ice Tea som enligt henne inte är svag. Priserna är västerländska också. Till Shànghǎi åker man alltså inte för att budget-turista om någon nu trodde det. Den storslagna gata som bär det inhemska namnet wàitān 外滩 är mer känd som "The Bund" i västerlänningars öron. Den går längs Húangpǔ-floden och är kantad av både av byggnader som restes under den tid då en utländsk besittning styrde staden och av skrapor som sett sin födelse under de senaste decenniernas våldsamma ekonomiska uppsving. Horder av människor går längs flodpromenaden. Här finns gatuförsäljare och tiggare. På andra sidan floden reser sig affärskvarterens skyskrapor och torn. Turistbåtar passerar.
En ytlig jämförelse mellan Shànghǎi och Peking faller otvivelaktligen ut till den förras fördel. Här är modernare och renare. Det är inte dammigt och luften är otvivelaktligen bättre. Varmare och fuktigare visst. Liksom dyrare. Men byggnader, både ut- och insidor ser ut att vara bättre konstruerade. Det är mindre skarvar och glipor här. Kort sagt faller staden mig i smaken.
På the Bund ligger också restauranten som Y har valt. Högst upp i ett av de gamla husen har "New Heights" matsal, bar och uteservering. Lokalen är ljus och ren med dämpad belysning. Det kommer inte som någon överraskning att utlänningar utgör bulken av gästerna. Vi väljer att sitta inne för att det är svalare. Det här är också en servering som skulle kunna ligga varsomhelst i världen. Det bästa brödet jag ätit i Kina serveras medan vi tittar på menyerna. Som vanligt börjar jag med vinerna. Här liksom på många andra krogar i landet dominerar chardonnayer bland de vita. Det finns tack och lov en sauvignon blanc från Nya Zeeland också. Den här är perfekt krusbärsblommig och naturligtvis på rätt sida om blomvattengränsen. Inget felint urin här inte! Eftersom jag väljer mat efter vin blir det en sallad med getost och valnötter att äta till. Bland de röda finns Guigals côtes du rhône från 2003. Tidigare antydningar om att den varma sommaren skulle kokat alla grenacher, syraher och andra rhône-druvor i Europa till sylt är liksom så många av mina svepande omdömen felaktigt. Den här är precis så bra som jag minns den (Göteborg 2005). Vad passar bättre till rhôneviner än lamm? Vilt möjligen. Men något vilt syns inte på menyn. Lammracken är mörare än något lamm jag hittills ätit. Y verkar inte heller missnöjd med sin nötpuck staplad på höjden. Jag får skriva om de fantastiska efterrätterna en annan dag.

Matua Valley Hawkes Bay Sauvignon Blanc New Zealand 85 kuài RMB/glas

Maison Guigal Cotes du Rhone AOC France 80 kuài RMB/glas

Let's go to Shànghǎi pt I

Tåget från Peking mot Shànghǎi avgår 19.44. Jag har sovvagn. Kupén delar jag med ett par som ska till staden för att arbeta och en man som inte säger något utan mest ligger och tittar på en dvd på sin laptop. Paret som är i tjugofemårsåldern ger mig tillfälle att öva min kinesiska. Vi pratar länge. Det känns som det flyter. De frågar vad jag tycker om Kina, om det är något jag inte tycker om i det här landet. Jag försöker vara diplomatisk men kan inte undgå att säga att jag är orolig för miljön. De håller med och säger att det också finns alldeles för många människor här.
Jag äter kvällsmat för 15 kuai RMB. Den kommer i en plastbox som tågvärdinnan har hämtat. Ölen får jag däremot köpa för egen hand i restaurangvagnen som ligger i andra änden av tåget. Efter maten läser jag "The story of the stone". Jag sover gott och vaknar en halvtimme innan tåget är framme.

Taxin kör utan omvägar till mitt hotell - 168 Motel på 531 East Jin Ling Road - där jag checkar in. Rent, prydligt och relativt billigt; 268 kuai RMB per natt. Fri uppkoppling på rummet och centralt beläget. Sedan går jag till Shànghǎi-muséet där jag blir kvar i fyra och en halv timme. Jag hade aldrig trott att forntida föremål, porslin, jade och inte minst kinesisk traditionell konst skulle fängsla mig så. Med hjälp av en ljudguide besöker jag alla fyra våningar och nästan alla avdelningar. Det är nog bara sigillavdelningen och den om landets minoriteter som jag hastar igenom. Äter lunch på stället också. Muséet är ett måste för alla som besöker stan.
Y ska hämta mig utanför hotellet halv fyra så jag lämnar muséet halv tre i hopp om att kunna slumra en halvtimme. Några ungdomar från Xī'ān börjar prata med mig vid utgången. Återigen en möjlighet att öva. Tillbaka på hotellrummet hinner jag egentligen bara koppla upp mig och läsa inkommande e-post. Sedan vänta på Y och bli upphämtad av familjens chaufför som kör oss till Yùyùan Gardens så att vi kan att äta fyllda degknyten på en välbesökt servering. Den här varianten av dumpling är en typisk Shànghǎi-rätt låter Y mig få veta. Två fat som jag tror används vid ångkokning kommer in. Tolv knyten per fat. Man fyller på den där syrliga bruna vätskan i små fat som det också finns ingefärsstrimlor i. Sedan doppar man knytena. Fyllningen smakar höna, en smak som jag inte förnimmer så ofta nuförtiden. Den är mild och mättande. Fortsättning följer.

Shànghǎi

I morgon, när jag är lite piggare, ska jag skriva om vad jag tycker om Shànghǎi.

Saxat från tidningsvärlden

Det här är intressant men kunde ha rapporterats bättre, med reservation för att redigerare skar bort delar av texten. Jag vill veta hur resultaten skiljde sig åt mellan enäggs- och tvåäggstvillingar. Hur såg experimentupplägget ut? Fanns det enäggstvillingar med olika uppväxtmiljöer och i så fall, hur blev resultaten? Jag vill tro att det ska gå att skriva om sånt här i dagspress utan att artiklarna blir för långa eller fastnar i teknikaliteter som bara berör forskare inom området. Tyvärr kommer jag inte åt originalartikeln eftersom det kräver att man är prenumerant. Sammandraget kan läsas här. Behöver jag tillägga att gnällspiken i mig har svårt för uttryck av typen "ärftliga anlag".
Om man är intresserad av Kina är det här intressant. Liksom det här. Och det här.

Den tilltufsade turisten. Dag IV. Jag lämnar Qìnhuàngdǎo men doppar först fötterna i havet

De tillhör på något sätt samma administrativa enhet, de tre städerna Qìnhuàngdǎo, Běidàihé och Shānhǎiguān i provinsen Héběi. Det får jag klart för mig när hotellpersonalen förklarar varför det inte står Qìnhuàngdǎo på kartan över staden som är störst av de tre. En taxichaufför berättar senare under dagen att städerna tillsammans har två miljoner invånare. Det är onsdag och jag måste tillbaka hem till Peking innan jag åker till Shānghǎi på torsdag kväll. Hur ska jag tillbringa dagen? Havet vill jag se. Jag gör mig inga illusioner om att kunna bada eftersom jag reser ensam och inte kan bevaka värdesaker medan jag är i vattnet, men att doppa tårna ska väl vara möjligt. Innan jag gör det måste jag boka tågbiljett. Det finns fyra eller fem biljettkassor på tågstationen i Qìnhuàngdǎo. Köerna är långa, en halvtimme ska det visa sig. Det händer att folk tränger sig medan andra köande protesterar. Ett snabbtåg till Peking avgår 13.17. Jag köper en biljett och åker tillbaka till hotellet för att checka ut och fråga hur man tar sig bäst till havet. Klockan är redan elva, tiden är knapp. Buss 34 går till Běidàihé så jag kliver ombord. Jag kliver av där jag tycker att det verkar som om havet är i närheten. Sedan går jag kanske 500 meter över byggarbetsplatser, genom strandnära tallskog, längs en kanal full med skräp innan jag är framme vid stranden. Kliver ur mina tofflor och promenerar ut i vattnet så att jag har vatten upp till knäna. Badtemperaturen är idealisk, några och tjugo grader. Bland de badande syns bara kineser. Běidàihé som för övrigt sitter ihop med Qìnhuàngdǎo var länge partiordförandenas badort. Mao Zedong inspirerades att skriva poesi här, har jag läst någonstans. När jag har stått i vattnet en stund går jag upp på land och tar en taxi tillbaka till hotellet där jag hämtar mina väskor, sedan buss till stationen och sedan tåg tillbaka hit. Tre timmar och en kvart tar resan. Tåget är fullt.
Nu är jag tillbaka i Peking. Ikväll har min före detta klasskamrat, Viking nr 2, lovat att prata med personen som jag delar lägenhet med. Om det faller väl ut blir allt genast mycket enklare. Låt oss hoppas på det.

Den tilltufsade turisten. Dag III. Jag lämnar Chéngdé för Qìnhuàngdǎo

Hamnade vid samma bord som en vithårig fransk fysiklärare vid frukosten på hotellet i morse. Han bodde i 14:e arrondissementet i Paris. Reste ensam i Kina under en månad. Besökte alla tempel han kunde hitta. Inte buddhist. Rekommenderade bergen som fanns i närheten av templen. Vi bestämde oss för att äta middag om jag misslyckades med föresatsen att lämna Chéngdé. Klockan 19 skulle vi träffas i receptionen. Om jag inte visade mig så betydde det att jag var någon annanstans. Checkade ut och tog första taxin utanför hotellet. "Till buss-stationen som har bussar mot Qìnhuàngdǎo" sade jag. "Jag kan köra dig hela vägen." sade taxichauffören. "八百块" eller ungefär 800 kr. För dyrt tyckte jag. Han släppte av mig vid buss-stationen. Om det inte fanns någon buss skulle han köra mig tillbaka till hotellet. "Snabba på och fråga!" sade han. Framför kassorna på buss-stationen trängde sig en kvinna. Jag gestikulerade "bakom mig" och såg sur ut. Hon ställde sig bakom. Noll respekt för köer är för övrigt väldigt vanligt här och något som myndigheterna försöker fostra medborgarna bort från inför idrottsevenemanget som börjar om knappt ett år. Bussen till Qìnhuàngdǎo skulle gå vid 10. Nu var klockan halv nio. Jag blev villrådig. Gick ut på parkeringen och sade "finns" till chauffören. Han klev in i bilen och körde iväg. En annan chaufför stannade framför mig: "Qìnhuàngdǎo?". Jag jakade. Chauffören berättade att det bara
skulle kosta 200 kuài RMB. Jag ifrågasatte priset. "Jag har vänner i bilen" sade han. Där satt en farmor/mormor med två barnbarn av hankön. Sagt och gjort, jag klev in. Under de fyra timmar som bilfärden varade hann vi prata om allt möjligt. Kineser är ofta generösa och måna om att de i närheten ska ha det bra. Det är en egenskap hos det här landet som jag uppskattar. 12-åringen i baksätet bjöd mig följaktligen på sin matsäck, något slags kycklingkorv med korvbrödssmakande bröd. Vägen gick mellan gröna, spetsiga bergstoppar. Solsken, plåtbart. Det var varmt i kupén. Föraren rökte några gånger. Han bjöd mig. "Tack, jag kan inte" var mitt svar. Emellanåt var jag livrädd. Sättet som många kör bil på i det här landet kan beskrivas således:
1. Heldragna linjer innebär inte förbud mot omkörning.
2. Vid skymd sikt, exempelvis vid en kurva, tuta om du ska köra om.
3. Om du har fri sikt, vare sig du kör i tättbebyggt område eller på raksträcka, kör med gasen i botten.
Nåväl, jag sitter här med alla lemmar i behåll. Utanför Qìnhuàngdǎo bytte jag taxi. Min förste förare fick nya passagerare från den mötande bilen. Den nye chauffören körde mig till hotellet. Hjälpte till att förhandla ner priset på rummet och tog mig senare till Jiāo shān som om jag förstått det rätt är den östligaste delen av muren som finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick. (Det finns en del som går ner i havet också, det gamla drakhuvudet, men den är helt nybyggd baserat på uppgifter om hur muren tidigare såg ut där.) Jag börjar bli murgeek tror jag.
Gick uppför Även här var luften ren. Jag kunde andas in dofterna från olika gröna växter. En angenäm känsla som minde om landskapet i Provence. Köpte en inte lika angenäm bränd stärkelsesmakande majskolv och en med inhemska mått svindyr "tysk" öl* vid linbanestationen.
Kineser och ryssar dominerade bland turisterna. (Det är för övrigt vanligt att ryska kvinnor i femtioårsåldern använder Calvin Klein- och andra dofter inriktade mot yngre åldersgrupper har jag märkt. Ryssar kan för övrigt nästan alltid identifieras på klädstilen.)
Var på utmärkt humör när jag tog linbanan ner. Ringde min taxichaufför från parkeringsplatsen. Samtidigt fick jag flera erbjudanden från andra chaufförer. Efter en kvart bromsade en bil framför mig. Ut kom en taxichafför, räckte mig mobiltelefonen. Jag lyssnade. "Det här är Liu Hu, jag kunde inte hämta dig, är det OK att min kompis kör dig till hotellet?"
Det var väl OK. En kilometer utanför murplatsen slog föraren på taxametern. När vi stannade vid hotellet frågade han hur mycket jag skulle betala. "Ja, lite mer än taxametern" sade jag. "Hur mycket betalade du min kompis?" Frågade han. "Din kompis hämtade mig långt från hotellet, körde mig sedan till hotellet, väntade medan jag checkade in och körde mig sen till Jiāo shān. Du hämtade mig vid Jiāo shān, det är inte samma sak." "Jag frågar min kompis". Chauffören ringde sin kompis. Jag talade med kompisen dvs Liu Hu. "Du ska betala 60 kuài RMB" sade han. "Varför då? Han har inte kört lika lång sträcka som du, det finns ingen anledning för mig att betala lika mycket. Dessutom står taxametern bara på drygt 20."
Ja, det här tjafset kanske inte är så intressant mer än som symtom på vilken gnidig snåljåp man blir i ett land med låga priser. Det slutade med att jag betalade 50 kuài RMB till föraren efter att ha förklarat för Liu Hu att det inte var OK. Sedan fick jag beröm för min kinesiska av hotellpersonalen.
Det visade sig att internetanslutningen på hotellrummet är gratis. Bloggade lite och gick sedan ut på stan och åt Kong Bao's tärnade kyckling - en rätt som jg känner igen de kinesiska tecknen för - och en skål ris på ett muggigt näringsställe som aldrig tidigare hade haft en utlänning. Drack en öl också. Sedan gick jag förbi en torgplats där det pågick ett evenemang. Jag betalade inte utan stod utanför och lyssnade.
Bakom mig samtidigt ett intensivt tvärflöjtspelande. Inte en, två eller tre tvärflöjter, utan ett helt knippe var igång med olika melodier. Nu sitter jag på mitt hotellrum igen och ska strax gå ner till receptionen för att köpa öl. Qìnhuàngdǎo är för övrigt inte Kina för nybörjare. Här finns nämligen inte många utlänningar. I morgon åker jag hem till Peking igen. Förutsatt att jag hinner se havet här.

Bilder:
1. En hyvens chaufför. (Den förste från Chéngde till Qìnhuàngdǎo. 257 km, fyra timmar)
2. En omkörning. OBS! det är metallgrisens år.
3. Ytterligare en bit av muren.
4. Centrala torget i Qìnhuàngdǎo. Ser inte konstverket lite ut som raketen i Månen tur och retur"?
5. "Tysk" öl. Läs etiketten. Noggrannt.

Den tilltufsade turisten. Dag II. Jag besöker ett buddhist-tempel, äter fyllda degknyten och sover bort eftermiddagen

Vaknar redan halv sex. När matsalen öppnar väljer jag den kinesiska frukostbuffén. Den är billigare än den västerländska och har mer frukt och grönsaker. Personalen i matsalen gör inga försök att övertyga mig om hotellets servicegrad.
Buss nr 6 går till Pǔnìng Sì. Enligt guideboken är det aktiva buddhist-templet med den 22 meter höga statyn av Guanyin värt ett besök. Jag vet inte hur många dagar jag ska stanna i den här staden. Kanske bör jag se kejsarnas sommar-residens - en parkanläggning med olika byggnader och stora grönområden mitt emot hotellet - kanske ska jag besöka klubbklippan också. Sen får jag se. En hjälpsam man på bussen talar om när jag ska kliva av. Klockan är bara halv nio när jag kommer in på tempelgården men där är redan fullt med folk. Rökelsen ligger tät över platsen. Himlen är klar. Jag tittar och fotograferar. Blir stående på mässingströskeln in till en av byggnaderna och blir tillsagd av en infödd: "Du kan inte stå där!" Om jag bryter ett religiöst tabu eller om jag bara stod ivägen vet jag inte. Jag kliver förstås omedelbart ner men jag kan inte låta bli att reflektera över att kineser, eller åtminstone många kineser, som talar engelska får det att låta livlöst, entonigt och inte sällan förebrående i en svensks öron. Man, läs jag, kan lätt ta det för otrevlighet. Kan det vara så att de får lära sig att engelskan inte har några toner och att de därför pratar på det där sättet? Jag har lagt märke till det flera gånger.
Eftersom jag tycker om höjder går jag snabbt upp till den högsta punkten i området. Där blir jag sittande i åtminstone en kvart. Luften är ren, tallar och planterade växter omger mig. Dricker vatten, går in i ett torn och tittar på ner på folk som viftar med rökelse. Sedan går jag in i byggnaden med den 22 meter höga Guanyin. Och hon är imponerande. Hon flankeras av två andra, för den här inriktningen av buddhism viktiga, gestalter som också är stora.
Jag går mot utgången av templet. Man har byggt en "marknadsgata" som ska likna forna tiders på vägen ut. Det är möss som gör konster, tallrikar som snurras och hattar som växlas. Minnen krängs men inte på ett besvärande sätt. Tar bussen tillbaka till hotellet. Är redan hungrig trots att klockan knappt är elva. Promenerar planlöst och hamnar på några tvärgator som leder till en lång marknadsgata. Där säljs grönsaker, kött, fiskar, skaldjur och bakverk. Köper ett par saffransgula, söta, kakor med sesamfrö. Konsistensen inuti är som mördeg innan den bakats. De är okej men inte bloggbara. Och de stillar den värsta hungern. Sedan går jag in på ett smutsigt hak där jag beställer degknyten fyllda med fläsk. Jag är den enda västerlänningen. personalen berömmer min kinesiska. Jag säger som vanligt att den är dålig. Degknytena anländer. Inte heller de är bloggbara. De smakar svagt av kryddpeppar. Jag doppar i den där bruna, lätt syrliga vätskan som jag förstärkt med torkad chili. En sallad med böngroddar, tofustrimlor, morötter och någon kålsort gör sällskap. Och så dricker jag två jätteflaskor inte alltför starkt öl. När de är tömda fyller bordsgrannarna på mitt glas och ropar "gan bei!". Det betyder ju som ni vet "botten upp". Det är svårt att snabbdricka öl. Jag fuskar och andas när grannarna tittar bort. Efter att ha betalat hela åtta kuài RMB för lunchen går jag tillbaka till hotellet där jag lyckas sova till 17.13.
Jag går ut. Längs floden flyger folk drakar. Det börjar mulna och regnet är inte långt efter. En taxichaufför kör mig på omvägar tillbaka till hotellet. Jag äter sen middag och bråkar med personalen som serverar knappt ljummet ris som de hävdar är varmt. Jag får till sist in varmt ris vilket jag tackar för. Om jag kan komma iväg tidigt till kusten under tisdagen så lämnar jag Chéngdé. Klubbklippan och kejsarnas sommar-residens får anstå i så fall. Receptionspersonalen vet varken varifrån eller när bussarna går till Qínhuángdǎo som verkar vara centralorten på den här delen av Hébéi-kusten. En ort som för övrigt inte nämns i andra sammanhang än som järnvägs- och bussknytpunkt i den världsledande guideboken. Personalen gör inte heller någon ansträngning för att se om det går att ta reda på.
Pluggar kinesiska och läser guidebok till elva.

Den tilltufsade turisten. Dag I. Jag anländer i Chéngdé

Klockan är tre minuter i fyra på söndageftermiddagen när jag stiger av tunnelbanan vid Sìhuì. Det är skyltat till buss-stationen. "Ursäkta, varifrån går bussarna till Chéngdé*?" frågar jag. En ung man svarar: "De går inte här, ta buss nr 1 till tågstationen och åk därifrån." "Men min bok säger att de går här." Jag ser mig omkring. Det är bara stadsbussar där jag befinner mig. En annan man som kan lite engelska frågar mig vad jag undrar över. "Fjärrbussarna, var går de? Jag ska till Chéngdé." "Du går ett par hundra meter åt det hållet, där ligger fjärrbuss-stationen." "Det går inga bussar till Chéngdé där!" säger den unge mannen. Jag struntar i hans påståenden och går mot den andra stationen. Där köper jag en bussbiljett och en lite senare sitter jag och en ingenjörsstudent i minibussen som går dit jag vill och som enligt den marknadsledande guideboken i år bör ta den snabba motorvägen norrut vilket innebär en restid på två och en halv timme. Bussen ska ta upp passagerare vid en annan hållplats i den norra delen av stan. Vi blir stående där under 40 minuter. "Vad händer?" frågar jag studenten. Han förklarar att föraren och hans sidekick vill köra en full buss. Därför raggar de passagerare. När den sedan avgår är den inte full men i och med att föraren stannar på alla upptänkliga platser och tar ombord nya passagerare samt några gula plastbalar med okänt innehåll blir den snart det. Full alltså. Sedan stiger passagerare av på olika platser. Balarna överlämnas till några mottagare i en trevägskorsning. Restiden blir fem timmar. Den nybyggda motorvägen användes inte. Och det gick riktigt fort på den enfiliga, kraftigt kurvade vägen i söndagkvällen. Anländer till Mountain View Villa Hotel i Chéngdé. Jag checkar in. Personalen ställer sig inte in. TV:n i hotellrummet trilskas men en hjälpsam person fixar den. I badrummet räknar jag tre kackerlackor. En fullvuxen och ett par larver. Tack och lov ser de ut att vara av den europeiska typen som inte blir större än ett par centimeter.

Uttalas Tsjöng dö med ton två i båda stavelserna.

Reser bort

Ett par dagar och kommer därför inte att blogga. Hör av mig i mitten av veckan.

Kvalitet I och II

I. Badlakanet och handduken som jag köpte på 21 century mart började fransa sig efter två tvättar. Överdraget på den strykbräda som Viking nr 2 köpte smälte när han skulle stryka en skjorta. Idag åkte jag med skolan till Himlens Tempel. Det är, trots turistanhopning, en fridfull plats. Det finns grönska; träd och gräsmattor. Besöksvärt med andra ord. Idag var himlen dessutom blå. Guiden berättade att många byggnader i Peking rasade 1976* då landet skakades av en stor jordbävning. Byggnaderna i Himlens Tempel liksom byggnader på andra historiska platser i huvudstaden klarade sig. Ni kanske undrar vad det har med kvalitet att göra. I det här landet byggs mycket och snabbt. Området där jag bor, Fù Lì Chéng, är bara ett par år gammalt. Trots det känns det inte helt nytt. Badrummet i min lägenhet är det tydligaste exemplet. Avloppsröret som går från handfatet ner genom golvet är inte centrerat. I utrymmet mellan röret och det slarvigt hålsågade omgivande fina bruna marmorkaklet tar kackerlackor sig upp. Dörren till duschkabinen är inte tät. Varje gång man duschat måste man torka golvet utanför. Vad som gör mig mer nervös är om det slarvats med kvaliteten på bärande balkar och betong. I händelse av jordbävning vill säga. Läs här så förstår ni min oro.

II. "Att snobba sig med vinkunskap går kanske an i Stockholms innerstad, men rulla ut på landet, i Sverige: där är xider större än sangiovese." Skrev Vassa Eggen.
Ja, citatet är egentligen från förra veckan, men eftersom jag tycker att det är bra och upptäcker det först nu, med hjälp av trådlös uppkoppling på en filial av den amerikanska kaffehuskedjan som är så välrepresenterad här, så inser jag att det måste med. Sammanhanget är en annan sorts kvalitet. Som har svårt att göra sig gällande i ett pytteland med nio miljoner invånare.

*Värre drabbad var emellertid staden Tangshan. OBS! källan verkar kass.

Bilden: Himlens Tempel juli 2006 då himlen inte var oskyldigt blå.

Konsensusbefriad kolumnist

Jag sitter vid mitt skrivbord. Istället för att skriva kinesiska meningar utifrån enstaka ord som till exempel "familjeåterförening" läser jag en amerikansk nättidning. En gång i månaden publicerar de kolumner av Camille Paglia. Och även om jag naturligtvis inte skriver under på varje mening i hennes texter så är de alltid uppfriskande. Det här kursiverade avsnittet förstår jag exempelvis inte:
"Religion as metaphysics or cosmic vision is no longer valued except in the New Age movement, to which I still strongly subscribe, despite its sometimes outlandish excesses. As a professed atheist, I detest the current crop of snide manifestos against religion written by professional cynics, flâneurs and imaginatively crimped and culturally challenged scientists. The narrow mental world they project is very grim indeed -- and fatal to future art."
Obs min kursivering. Läs hela kolumnen här.

Apropå inopportunism ser jag fram emot att läsa Maja Lundgrens senaste/kommande bok. "Pompeji" som kom för några år sedan kandiderade till det årets Augustpris men blev förbisprungen av en annan roman som - om jag minns rätt - inte var tillnärmelsevis lika intressant. Ni har redan läst "Pompeji", inte sant?

En Camille Paglia är för övrigt helt otänkbar i det svenska kultur/medielandskapet. Varför kan ni ju ta och fundera över medan jag går till skolan.

Oväntat lunchsällskap

Idag åt jag lunch med den långe och tyste tysken M i min eftermiddagsklass. Det visade sig att han är benediktinermunk och syftet med hans studier är att bättre kunna ta emot de kinesiska katoliker som varje år kommer på besök till klostret utanför München. M föddes i dåvarande DDR, har examen i mekanik, han är civilingenjör och har varit gift. Han blev inte plötsligt "frälst", övertygelsen om att munklivet passade honom kom gradvis. Ja, det var första gången som jag åt lunch med en munk. För två veckor sedan åt jag hot pot med en levande Buddha.

Som George Costanza i Seinfeld säger: "Well, what do you know?"

Bilden: eftermiddagsklassen fram till i fredags. Munken saknas. Vi har ny lärare sen i måndags. Koreanskan, Hong Kong-killen och den nästan skrämmande begåvade femtonåringen med rötter i Israel och Sydafrika har slutat. Kvar är jag, munken och amerikanskan som sysslar med internationella relationer.

Ett steg framåt

Idag kom hyran. 18 dagar efter förfallodatum. Och pengarna för el och vatten. Men inte för det sönderslagna bordet. Tillsammans med pengarna som låg i rader på golvet i vardagsrummet följde några meddelanden. Jag tänker inte vara så generös så att ni får läsa allt som stod men lite bjuder jag på, se bilden. Jag försöker för övrigt inte vara hennes vän. Jag tycker bara att man bör kunna prata.
Pengarna gör att jag mår bättre. (En tjej på skolan berättade idag att hon känner kinesiska jurister. Kanske kommer jag att anlita dem om inte den andra frivilligt flyttar när den här hyresperioden är över, det vill säga 23 augusti.)

Om inget omtumlande inträffar slutar jag från och med nu att skriva om den här oredan. Och fortsätter istället att skriva om annat. Tack för allt stöd!

Jag lever i en dokusåpa del III

Nu har jag feber. Ligger på min säng och läser åtkomliga saker på nätet. Och Catarina Lilliehööks "Mei wenti! Inga problem!" som jag nästan kommit till slutet av. Ni kan gå tillbaka och läsa mina första poster från det här landet. Hur nyfiken och positiv till allt nytt jag var. Det känns så långt borta. Hur jag faktiskt tyckte bra om hon som jag nu bor med trots att vi är så olika. Nu känner jag mig som en "you wenti de ren". Vet inte om uttrycket finns men det skulle översatt betyda "har-problem-människa". Innan helgen kände jag mig så säker på hur jag skulle hantera det här problemet som just nu överskuggar allt. Låsbyte och sedan packa ihop hennes saker för att ta dem till skolan i taxi och messa henne att hon fick hitta någon annanstans att bo. Men nu törs jag inte längre. Det finns ingen som kan backa mig om jag gör det. Och hon skulle ställa till det. Kanske med hjälp av hyresvärden. Var så säkra. Så enkelt är det.

Hon är så gott som oförsonlig. Jag diskuterade det med en annan svensk igår kväll. Sverige är ju ett kristet land och oavsett om man tror eller inte så präglar kristendomen vår kultur. Jag tror att vi får lära oss att förlåta. Det kanske inte är fallet här. Efter att hon fått sitt första utbrott på mig för sex veckor sedan, ungefär samtidigt som vi hade flyttat hit, fick jag intrycket av att hon tyckte att jag hade fått henne att förlora ansiktet inför sina vänner som också var här när det skedde. Men vi försonades faktiskt senare. Sedan gick det tio dagar och så kom det andra stora grälet. Sedan dess hatar hon mig. Och det verkar inte gå att rätta till. Varför bor jag kvar då? Jo jag betalade tre månadshyror och en deposition samt skrev kontraktet. Skulle jag flytta riskerar jag tappa kontrollen över inventarierna och bli skyldig ägaren pengar.

Om jag kunde få den andra att ta över kontraktet samt betala mig mellanskillnaden skulle jag flytta omedelbart. Men jag tror inte att det är möjligt.

Jag vill främst att hon flyttar. Pengasmällen kan jag ta.

Jag har en god vän som har kinesiska rötter. Hon avrådde mig från att köra konfrontationslinjen: "better be careful daniel...you're dealing with chinese ppl here...
they might think your abusing her and she could say anything at this rate...horrible really!"
Jag skulle fått min hyra innan veckoslutet. "before the weekend" stod det i messet som kom förra veckan. Nu berättade min lärare att 周末以前 － zhōu mò yǐ qián － som innan veckoslutet heter på mandarin här betyder innan midnatt, natten till måndag. Eller "sunday 'middle' night" som lägenhetsdelaren skrek några minuter innan hon slog sönder bordet. Tro för den skull inte att jag fick några pengar igår.

Som lök på laxen såg jag, när jag genom en väns försorg kunde läsa bloggar, att en av de bloggar jag listar har tagit bort min från hennes lista. Varför?

Min före detta chef sade "Gör inget dumt i Kina!"
Jag lyssnade inte. Att flytta ihop med en inhemsk 24-åring är bland det dummaste jag gjort. Någonsin.

Att passera en gräns - för en gångs skull inte om mitt hem

Den 15:e augusti 1962 gick den amerikanske soldaten Joe Dresnok över minerat område från amerikanska förband in på nordkoreanskt territorium. Han fick sällskap först av tre andra, sedan ytterligare en amerikan som alla deserterade från militärtjänsten under detta delvis bortglömda krig för att söka ett annat liv hos fienden i norr. 43 år senare intervjuar den engelske dokumentärfilmaren Nick Bonner, som första västliga representant hittills, den avhoppande, numera i det nya hemlandet uppburne skådespelaren och propagandamedverkaren om livet där. Jag och J som reste hem förra veckan såg "Crossing the line" förra söndagen på Cherry Lane Movies. Det var nästan bara västlingar där. Och regissören som svarade på frågor efteråt.
Om den kommer till Sverige ska ni absolut se den. Berättelsen om hur Dresnok och fyra andra förlorare får framgång i ett av världens mest slutna länder är bland det mer spännande man kan se just nu. Ett intressant stickspår är berättelsen om den japanska unga kvinnan som kidnappades till Nordkorea och sedan gifte sig med en av de avhopparna. Och hur hon senare återlämnades till sitt hemland. Det enda jag hade emot filmen var att det inte alltid var helt tydligt vad som var "dokumentärt" respektive regisserat. Christian Slaters berättarröst, Craig Armstrongs musik och den tajta klippningen medverkar också till att filmen är sevärd.

Jag lever i en dokusåpa del II

I morse gick jag till sjuelvan här i kvarteret för att köpa frukt till frukosten. När jag kom hem fick jag för mig att jag skulle ta ut min resväska ur ett rum som vi har använt till förvaring. Det var låst. Mamman som tydligen bodde där öppnade. "Jag ska bara ta min resväska" sade jag. Jag använde fel ord. Jag sade "bagage". Hon rättade mig. Hon klädde på sig och gick ut. När hon kom tillbaka frågade jag henne var hon kom ifrån. Det här låter på gränsen till psykiskt sjukt men jag ville verifiera att de uppgifter om sin mamma som hon som bor här (hsbh) har uppgett för mig stämde. Det gjorde de. Jag berättade att jag tyckte att hennes dotter var väldigt duktig på engelska - vilket hon faktiskt är - och frågade om mamman visste hur länge hon skulle plugga här i Peking. Det gjorde hon inte.Sedan frågade jag om hon visste att dottern var skyldig mig pengar. Nolla där också. Alltså förstod jag att dottern hade ljugit för mig i ett textmeddelande under veckan. "Hur mycket pengar?" Frågade mamman. "Jag vill att du talar med henne om det." Mamman gick in i dotterns sovrum. Jag satt och pluggade i vardagsrummet där det enda bordet finns. Mamman och dottern gick ut. "Du ska få dina pengar i morgon" sa mamman på vägen ut till mig. När dottern kom tillbaka frågade hon mig varför jag besvärade mamman om pengar. "För att jag ville veta att du verkligen hade pratat med henne om det. Och det hade du inte." Sedan följde ett meningslöst semantiskt gräl om betydelsen av formuleringen"before the weekend". Grälet innefattade att dottern välte bordet så att några prylar som stod på det gick sönder. Sedan gick hon in på sitt rum. När hon kom ut slog hon bordet i golvet så att bordet gick sönder. Det blir alltså att dra av på depositionen när jag återlämnar dessa 130 kvadratmeter till ägaren. "Såhär går det när du besvärar mig!" Sedan skrek hon åt mig, nöp mig och slog mig. Jag värjde mig och försökte säga till henne att sluta. (Ni kanske undrar varför jag inte bara drog men allt av värde i lägenheten står i vardagsrummet och mitt angränsande och dittills olåsbara rum och jag var allvarligt orolig att hon skulle slå sönder annat också.) Under tiden låg hennes vän D - hon var/är även min vän - i det andra rummet och hörde allt. Men gjorde inget. Jag sade till den andra att jag vill att hon flyttar. Det går inte att ha det så här. "Du ska flytta!" skrek hon och gick in på sitt rum. Jag gick in på mitt, väntade några timmar och messade sedan till min kompis J - managementkonsulten från Södermalm - att han skulle komma hit så att jag kunde byta lås på dörren till mitt rum. Jag vågade inte lämna lägenheten mmed henne i den. Det gjorde han - stort tack! - och passade även på att prata med henne. Enligt honom är hon inte beredd att ändra sig. Nu ska jag på alla sätt försöka få henne att flytta så snart som möjligt men jag behöver någon som kan vara med mig när hon hämtar sina saker så att lägenheten inte blir totalförstörd.

Det är naturligtvis inte enbart hennes fel att vi bråkar.

Jag lever i en dokusåpa del I

I onsdags kväll hängde jag upp tvätt på balkongen. Jag passade samtidigt på att titta in i det andra rummet eftersom hon som bor här vägrar prata med mig och springer in dit så fort hon hör nyckeln i ytterdörren. Jag ville se om hon var hemma. Jag antog att hon inte var det eftersom det var så tyst. I hennes rum låg två mobiltelefoner på laddning, för mig okända modeller. Tar hon hit sina kompisars mobiltelefoner för att ladda dem? tänkte jag. När det hade gått en timme gick jag ut för att se om tvätten hade torkat. Då får jag se en kvinna i femtioårsåldern på sängen i det andra rummet. Hon låg och skickade textmeddelanden och hade bara underkläder på sig. Hon såg inte mig. Jag blev rädd. Vem var hon och var kom hon ifrån? Jag låste in mig på mitt rum för att vänta ut henne. När hon lämnade lägenheten skulle jag gå ut i vardagsrummet. Jag satt och läste, bidade min tid. Det gick några timmar. Jag hörde aldrig att hon försvann men såg att det var plötsligt var mörkt i dörrspringan till hennes rum. Passade på att ge mig ut i regnet för att gå till stormarknaden. Ringde D för att fråga om hon visste vem som var i min lägenhet. Det gjorde hon inte. På väg hem tittade jag upp mot 23:e våningen. Det var fortfarande mörkt i lägenheten. Väl hemma gick jag ut för att känna på tvätten. Inne i halvdunklet, på sängen i det andra rummet satt hon med täcket över sig och tittade på mig. Jag bestämde mig för att agera som om inget hade hänt och gick ut vardagsrummet, började plugga och satte på musik. Halv elva kom hon som bor här hem. Vi hälsade artigt på varandra. På kinesiska. Jag frågade om hon behövde en nyckel. "Nej, jag har". "Din vän då?" Jag gav henne en nyckel. "Tack" sa hon och log. Hade vårt förhållande normaliserats? Sedan såg jag den femtioåriga damen under torsdagsmorgonen igen. Igår vid lunch gick jag hem för att hämta ett busskort som jag glömt. Den femtioåriga kvinnan satt på soffan i vardagsrummet. Jag frågade henne rakt ut och faktiskt oartigt: "Vem är du?" "Jag är hennes...mother". Jaha. Så låg det alltså till. Skulle hon hjälpa den andra att flytta?

Vinprovning i Peking

När jag vaknade i går morse bestämde jag mig för att inte låta min tillvaro påverkas av ett bortskämt barn längre. Mitt humör var faktiskt på topp hela torsdagen. Under lektionen visade jag lägenhetskontraktet för läraren. Hon sade att det inte skulle vara några problem för mig att göra som jag vill. Så om jag inte får pengarna på fredag - två veckor efter utsatt tid - är det låsbyte som gäller.

Halv åtta började vinprovningen på "The Bookworm". Stället är idealiskt för mig eftersom det är ett bibliotek, en bokhandel och en restaurang med trådlöst nätverk under samma tak. Temat var vita viner från Italien. Det är en importfirma, ASC, som håller i provningarna på "The Bookworm". En elsassare med blekrött hår pratade. Fyra regioner och lika många viner gicks igenom. Det serverades kanapéer. Den mest minnesvärda var en litchi som fyllts med något slags grönmmögelost och en cashewnöt. Är det för att jag saknar västsmakerna så mycket som jag tyckte att den var smått fantastisk?
Nåväl, som vanligt när jag provar viner är koncentrationen som bäst under första glaset. Veneto-vinet från producenten Masi, smakade som medelmåttig champagne utan bubblor. I doften fanns jäst, gulgröna äpplen och kaprifol. Smaken dominerades av en hård och kantig syra. Inget vin för den som inte äter. När de parmalindade gröna sparrisarna kom in blev det däremot bättre. De andra tre vinerna kom från Piemonte, Toscana och Sicilien. Jag satt bredvid en ambassadsekreterare och en kemilärare från Europa. De tillhörde båda ett sällskap som regelbundet träffas och springer. Något för mig alltså. Glasen fylldes på regelbundet. Vid slutet av kvällen sade jag till provaren att jag skulle kunna fortsätta hans arbete när han slutar. Jag fick hans kort och kommer att mejla honom. Inom kort.
På bilden kan ni se vilka viner som provades.

Ett annat liv

Jag skriver inte den här posten för att framstå som en god människa. Ni ska veta att jag skyr de som springer omkring med småbarn på armen i barområdet Sanlitun om nätterna och rycker oss välbeställda västerlänningar i kläderna. Det där är väl det här landets interna problem, tänker jag, tittar bort och skyndar vidare.
Wang Ping, som jag valt att kalla honom, frågar om jag talar engelska när jag är på väg ner för rulltrappan i den jättelika bokhandeln i centrum av stan. Jag nickar tyst, j-igt, less som jag är på att tala det språket med infödda. Han undrar om jag kan hjälpa honom med en sak. "Jag har inte mycket tid" säger jag på kinesiska. "Åh, så du talar kinesiska. Bra dessutom!" säger Wang Ping på engelska och fortsätter: "Jo, det är såhär att jag ska på anställningsintervju i morgon, jag skulle behöva äta och jag har inga pengar". Jag tittar i plånboken. "Jag har inga växelpengar." Säger jag. Det är sant. Bara hundralappar och en femmaos-sedel. Den senare är värd 50 öre. "En skål ris, inget fancy" fortsätter han på engelska. "Okej, jag kan öva min kinesiska" säger jag. Vi går ut på gatan, bort mot en restaurang i ett gathörn. "Du luras inte?" frågar jag återigen på kinesiska, plötsligt orolig att han ska råna mig avsides. "Nej" säger han. Vi närmar oss restaurangen som är tom och mörk. "Restaurangen verkar stängd" säger jag. "Är Maidanglao okej?" frågar jag. Han tycker det. Därinne väljer han en hamburgare. Vi beställer två cola till. Wang Ping har varit i Peking i två månader. Den statliga fabriken som han och hustrun jobbade på i hemstaden stängde. Arbetslöshetsersättningen är 200 kuai RMB i månaden. Det är lite mindre än samma belopp i svenska kronor. Inne på Maidanglao säger han: "Du är inte bara väldigt intelligent, nu ser jag att du är snygg också. Du måste få väldigt många erbjudanden från tjejer." "Vet inte", säger jag "Du kanske har väldigt höga 'requirements' ?". Hans engelska flyter men jag kan inte avgöra om hans ordförråd är stort. Han vill jobba med översättning under olympiaden nästa år. Frun och dottern befinner sig 12 timmar bort med tåg, i hans hemstad. Utan mobiltelefon är hans möjligheter att tala med dem obefintliga. Alla anställningsintervjuer har misslyckats. Nu har han inga pengar kvar men han vill vara utvilad inför morgondagens intervju. Natten innan sov han på stationen. Han undrar om han kan få växelpengarna ungefär 70 kuai RMB till natthärbärge. Jag ger dem till honom. Han berättar att han numera är kristen. Tidigare bekymrade han sig för framtiden men sedan han blev frälst "vet" han att han inte behöver oroa sig för något. Han vet inte hur många kristna det finns i landet. "Får jag ta en bild, jag är inte reporter". Jag tar två. Han tackar för hamburgaren "very delicious" och vi skakar händer. Sedan önskar jag honom lycka till med intervjun och beger mig hem på en buss som är överfull. Och har i bästa fall fått lite perspektiv på mina problem.