Juldagskvällen

Jag har tjugo minuter på mig att knåpa ihop det här. Igår åt jag - och jag hoppas verkligen att recepten dyker upp någonstans - följande:

Sausage McMuffin
Pilgrimsmussleceveviche i cocktailglas
Konfiterat kycklinglår
Whiskyglass - prickade in att det var en Islaybaserad whisky i glassen.

Allt var naturligtvis högsta klass. Tack!!!

Och drack:

Vacqueyras. 4
Soave. 4
Nya zeeländsk riesling. 3,5
Ekfat från Limoux i södra Frankrike, smaksatta med lite chardonnay. 3


Vi gick en vända till Judit & Bertil där hela regeringen var plakatberusad och umgicks med alla tvbolag, dagstidning och medier på en gång. När den inte sov på golvet. Det kindpussades flitigt. Ingen bevakade och jag kom inte heller på idén att plåta. Pelle gav mig en kram. En DJ spelade r'n'b. Surprise, surprise. Sedan gick vi hem där jag somnade i soffan.

Gourmet 2.0 och Taffel

Häromåret blev jag så arg över Mons Kallentofts tramsiga Vongerichten-feature i ett nummer av Gourmet att jag bestämde mig för att inte förnya min prenumeration på magasinet. Det som jag alltid gillat med den glansiga produkten - balansen mellan det nästintill präktiga nörderiet och det skamlösa lyxnjutandet - tycktes vara försvunnen. Det kändes som grabblyxen hade kommit att dominera. En tid senare läste jag att tidningen hade sålts. Plaza skulle ta över. Jag trodde att det var dödsstöten. Så flyttade jag till Kina och tappade kollen på magasinet.
Nu sitter jag i ett X2000 på väg till Linköping och har precis läst nr 01, 2008. Gourmet är pigg och livlig igen. Måhända har plockigheten vunnit på bekostnad av fördjupningen. Men den är återigen både läs - och prenumerationsvärd. Flyttar jag tillbaka till moderjorden så ska jag återuppta min prenumeration.

Alla som är intresserade av mat och dryck ska för övrigt prenumerera på Taffels nyhetsbrev! Sveriges bästa matpennor ger er oundgänglig kulinarisk kunskap minst en gång i veckan och det kostar ingenting!

Anmäl er här.

God Jul!

Mitt julfirande börjar om en halvtimme. Om en stund sätter jag mig på en cykel och trampar några kilometer i västlig riktning för att hamna i en stadsdel som några använder prepositionen på för att beskriva att de bor eller vistas i. Man bor möjligen på en malm och man bor troligen också på Manhattan men en hage som Luthagen då? Den borde man väl rimligen bo i. Ja, inte ens på julafton, då man ska vara glad och tillfreds, kan jag undvika att gnälla som den surkart jag är över något som inte bekymrar de flesta. (De jag firar med använder i, tack och lov).
God Jul!

2007

Antibiotikan har börjat verka. Febern är borta, bara en lätt matthet i kroppen nu. Värdfamiljen har lämnat baslägret för färd söderut. Jag är kvar i lägenheten som är tyst förutom musiken som ljuder ur datorn. I morgon ska jag julfira med en av mina andra familjer som har samlats här i stan. Jag och familjen ifråga är inte släkt men jag betraktar dem (och ett par andra liknande enheter) som familj.

För några veckor sedan försökte jag sammanfatta 2007. Det gick inte. Så jag tog bort inlägget. Det går egentligen inte nu heller. 2007 är ju grisens år enligt den kinesiska kalendern. Och 2007 var grisen av metall vilket enligt folktron innebär att det är gynnsamt att göra affärer under året. Grisen är av metall vart 60:e år. 2007 åt jag mer gris än någonsin tidigare eftersom jag bodde i Kina under nästan åtta månader. Och i Kina kan man laga gris. Höjda grispriser därborta har bidragit till inflationen har jag läst. Det kinesiska tecknet för hem - 家 - har jag fått lära mig, är ett tak med en gris under.

2007 drack jag så lite vin att jag började tappa kollen på dryckerna som sammanfattas under namnet som inom EU endast får användas för jäst druvmust. Från mitten av april drack jag i genomsnitt bara en flaska i månaden. Men året hade börjat storartat i det avseendet. Och nu, med ett knappt dygn till jultaffeln, gör streptokockerna, fastän försvagade, att jag inte kan längta efter alkoholhaltiga drycker. En flaska Château Montus 2002 och en Crôzes Hermitage av Alain Graillot från samma år som står på en köksbänk här i närheten väcker inga varmare känslor.

I andra avseenden då? I slutet på första kvartalet kapade jag, delvis ofrivilligt, alla förtöjningar till så kallad svensk arbetsmarknadstrygghet. Det var delvis en konsekvens av min för detta arbetsgivares handlande, delvis en konsekvens av ett fackförbunds brist på förhandlingsförmåga. Vissa bloggbekantskaper utvecklades under året till vänskaper. Jag insåg, med hjälp, att jag understundom är alldeles för snäll. Med tanke på kombos och hyresgäster.

Det slumpade sig så att en sommelier köpte lägenheten av mig. Eftersom han har fixat fönstren så har jag lovat att ersätta honom för reservdelar och arbete. Han ska få en flaska av det vin som var bäst 2005. Måtte det finnas i Belgien!

Från sjuksängen

Jag måste ha drabbats av något slags postprofit-kollaps ty utan att känt mig särskilt svag vaknade jag av hög feber en morgon. Allt - förutom smärre detaljer - kring försäljningen av min bostadsrätt var klart. Kvällen före uppvaknandet i feber hade jag ätit en god persisk lammgryta hemma hos SpaceBabe och druckit Chill Out ur en BiB. SpaceBabes make körde mig till huset där jag senare försökte titta på "Snillen spekulerar" men ständigt somnade i TV-soffan.
Nu hade det blivit morgon. P i hushållet S var fortfarande hemma. Vi åt frukost, jag slängde i mig paracetamol och senare tog vi samma buss till stan. Där sammanstrålade jag med K, A och SpaceBabe för lunch. Som K och A bjöd på. Tack! Det var fläskytterfilé med äpple, surkål, potatispuré. Restaurangen hade den goda smaken att blanda i kummin i surkålen. Det uppskattas. Det enda jag inte gillade är att de stoppar schallottenlök i smöret. För det smakar för mig som om smöret delat kylskåp med lökar som inte varit hermetiskt inneslutna. Lökigt med andra ord. Nej, skippa gärna den tillsatsen, Leijontorets Bar!

Sedan drev jag omkring i centrum och försökte förgäves hitta julklappar. Allt jag hittade var sådant jag ville ha själv. Och det innebär inte att andra vill ha sammalunda. Måste lära mig att tänka i vidare cirklar.

Med oförrättade ärenden återvände jag till min bas i Uppsala där jag nu varit sängliggande i nästan två dygn.

Min feber har som mest varit uppe i 38,8. Så här under isen har jag inte känt mig på 20 år. 1987 låg jag i yrsel på Rundelsgränd 6A i Uppsala. Jag ringde till Studenthälsan. En snygg läkare med polskt efternamn kom hem till mitt studentrum. När hon hade synat mig sade hon: "Det här skulle kunna vara de första symtomen på en HIV-infektion." Det var det inte. Och är inte heller nu. Mitt immunförsvar har helt enkelt tagit jullov utan att rådfråga mig först.

Jag läser Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" i sjukbädden. En riktig sidvändare. Jag har överseende med det emellanåt klyschiga språket eftersom intrigen är så bra och spänningen så ihållande. Lite överraskad blir jag av att Paolo Roberto dyker upp i handlingen bland alla fiktiva figurer. (Jag har ju bott utomlands så jag vet inte vad han tycker om sin medverkan. Men jag antar att han blivit intervjuad om det.) Min tankar går till Tidningen Vi som under slutet av 1970-talet hade en serie av Jan Lööf som hette Ville. I några av de sista avsnitten medverkade både Olof Palme och Carl XVI Gustaf. Palme avslutade prenumerationen på tidningen när han hade sett avsnitten. Kungen var smickrad. De framställdes båda - i likhet med Roberto hos Larsson - som hjältar. Men dåvarade oppositionsledaren kanske inte kunde fördra sitt utseende - påsar under ögonen, en stor vårta och ett genomgående härjat intryck.

Och apropå ingenting så visas en konsert med Led Zeppelin på SvT i kväll. Om ni inte visste det.

Munnen, minnet

Jag tänker inte skriva något som kan ge min pretentiösa titel rättvisa. Har på sista tiden försökt läsa Borges och insett att jag är en grund och obildbar människa. Eftersom jag inte är lika imponerad som alla kloka litteraturvetare tycks vara. Ja, helt icke-road har jag inte varit och jag har faktiskt bara tagit mig igenom knappt halva samlingen "Fiktioner" så jag kanske bordet väntat med mitt omdöme tills jag är klar. Så här långt tycker jag att det finns likheter mellan Borges' och Calvinos sätt att leka med idéer. Skillnaden är att jag inte tappar koncentrationen när jag läser Italo Calvino.

Idag har jag tömt min fina lägenhet. Eller rättare sagt, flyttgubbar har tömt den. De har jobbat i nio timmar nu. Det blir dyrt. Inte roligt. Å andra sidan fick jag bra betalt när jag sålde den.

Igår var jag på middag i Aspudden. P hade lagat en god marockansk nötgryta. Jag fyllde mitt glas med concha el toro shiraz cabernet hela tiden. Det smakade vaniljglass. Lättdrucket. Somnade framför teven. Vaknade klockan halv fem i morse och kunde inte somna om. Jetlagen sitter i.

Nu ska jag vara småaktig. Så om ni inte gillar småaktiggheter ska ni sluta läsa här. Jag har varnat er.
Min lägenhet hyrdes ut i andra hand under mitt första halvår i Kina. Han som hyrde den betalade i tid och höll den ren vilket är bra. Jag lät honom flytta ut några dagar innan ett månadsskrifte och han fick hyran reducerad med ett belopp som motsvarade några dagars hyra. Han hade köpt en bostadsrätt och skulle flytta in i slutet av oktober.

Jag var övertygad om att jag skulle få nya andrahandshyresgäster. Men den ene efter den andre drog sig ur. Och de sista spekulanterna, ett par, försökte 1) få mig att gå med på att ge dem nycklarna först och få depositionen av dem i efterhand, 2) ville inte uppge deras nuvarande adress och 3) visade mig ett arbetsgivarintyg där datumen för anställningen hade ändrats. Det stod att hon som jag hade kontakten med hade varit anställd sedan maj 2005. I själva verket så hade hon bara varit anställd sedan maj 2007 berättade hennes chef. En förfalskning således. Jag bestämde mig för inte fortsätta att hyra ut i andra hand utan att sälja.

Min hyresgäst hade som sagt varit pålitlig, trodde jag. Men. Han förstörde en lampa utan att berätta något. Han förstörde också dörren till köksbalkongen, ett par fönster och den franska balkongens dörr. Samtliga på samma sätt. Balkongdörren fick jag honom att åtgärda eftersom jag upptäckte felet förra gången jag var i Sverige. De andra skadorna - det går inte längre att öppna fönstren och dörrarna helt - upptäckte jag först idag. När samme person skulle flytta ut för sex veckor sedan var en mig närstående person där för att kolla kvitteringslistan. Hyresgästen hade dock den dåliga smaken att dagen innan lägenheten skulle kollas skicka följande mejl: "The keys of the apartment are going to be handed in to X only upon the condition that the guarantee minus the cost of the lamp is going to be paid to me (a copy of the bank transaction through internet is fine with me)." Fel! "Nycklarna ska överlämnas utan anmodan vid hyrestidens slut" står det i kontraktet. Eftersom jag anade att det skulle bli problem ringde jag en annan bekant och bad honom bistå vid kvitteringstillfället. Min bekant skulle på namngivningsceremoni vid fyratiden samma dag men eftersom vi trodde att det skulle gå snabbt att gå igenom lägenheten räknade vi med att han skulle hinna. Så blev det inte. Min hyresgäst och hans mamma var övertygade om att de skulle bli blåsta och var så hotfulla att det tog betydligt längre tid än en timme att gå igenom kvitteringslistan. Dessutom hade hyresgästen slarvat bort en av sina nycklar och påstod att han aldrig hade fått den. Trots att han hade skrivit under en kvittens. Han fick inte tillbaka hela depositionen eftersom han hade förstört en inventarie och slarvat bort en nyckel.
Några dagar senare hade han hittat nyckeln. Han fick tillbaka de pengar som vi tyckte att den motsvarade.

Igår hittade jag åtta bordsben som var hans i mitt förråd. Och en trave brev som hade samlats under min bortovaro. Jag ringer då upp honom, i all vänlighet, för att berätta det här. Och säger att han gärna får komma för att hämta dem. Vi bestämmer att han ska komma vid elvatiden under förmiddagen. Halv elva ringer han och säger att han har försovit sig. "Inga problem" säger jag "kom när du kan". Vi kommer att hålla på åtminstone en timme till här. Han kom aldrig. När jag ringde upp honom för att fråga vad som hade hänt undrade han vad det var för sorts post, om den var viktig. "Det får du avgöra" sade jag. Du kan komma i kväll eller i morgon förmiddag. Ja, det hela mynnade ut i att det var okej för mig att slänga posten och bordsbenen. Jag hoppas att något brev var viktigt så att han får betalningsanmärkningar. Jag var frestad att skriva att "ordet 'idiot' är av grekiskt ursprung". Nu får det räcka med att han försvinner från min vänlista på Facebook.

Slut på småaktigheterna för den här gången.

Nio och en halv vecka på hotell

På mitt hotell bor en tjej från Barcelona som har ett för Spanien så vanligt namn att man skulle kunna tro att hon var tagen ur en textbok. Det är hon inte. Hon är högst verklig och har liksom alla andra snabbt evolverande upprättgående apor tre dimensioner.

I morse när vi åt frukost började vi prata om julklappar. Och eftersom jag, tack vare J:s kompis B, har hittat den perfekta julklappen till folk kring trettio så föreslog jag att hon skulle köpa en sådan. Affären som säljer saken ifråga ligger i närheten av mitt jobb så vi kunde träffas vid lunch och slå följe dit.
Eventuellt skulle hon åka till kinesiska muren med en kompis. Annars skulle hon gå med mig. När jag ringde henne strax innan tolv för att kolla fick jag så meddelandet från hennes telefon att abonnenten inte kunde nås eftersom pengarna på telefonkortet var slut. Vad hon gjorde av dagen är som man säger höljt i dunkel. Jag vet att den här informationen inte är av oavvisligt allmänintresse men det finns en koppling till det jag skrev om igår.

Jag sade adjö till Alice i morse när jag hade ätit frukost. Desto mer förvånad blev jag över att hon var kvar när jag i kväll gick in i Tiki Bar för att äta. Det visade sig att hon väntade på att tjejen från Barcelona skulle komma till hotellet. Hon hade nämligen en present att ge också till henne! Hur vanligt är det att man får presenter av personalen på hotell? Vid halv nio tiden hade katalanskan inte dykt upp så Alice var tvungen att bege sig till stationen. Kong De Zhi fick i uppdrag att överlämna presenten.

Kanadensiske Dave som reste för tre veckor sedan gav mig sin cykel. En bockstyreförsedd sådan med väldigt smala däck. Det har inte blivit av att jag använt den. Varken vädret eller väglaget har varit inbjudande.
I morgon åker jag till Sverige och när jag kommer tillbaka ska jag tillfälligt dela lägenhet med en kompis inne i stan. Jag bestämde mig därför för att skänka cykeln till hotellet.

Det blev Delia som fick ta emot nycklarna till den för hon råkade jobba i receptionen i kväll. Jag berättade att cykeln kom från kanadensaren Dave. "Jaha, han som var lite starkare och längre än dig?" frågade hon. Jag tog fram en bild på mig och David i Beihaiparken. Jo, två centimeter över mitt huvud sträcker han sig på bilden. Kanske är han lite starkare också. Jag vet inte.

Däremot fick jag veta vad Delia egentligen heter och vilken epostadress hon har. Hon slutar sitt pass halv sju i morgon bitti så vi passade också på att säga hejdå idag. I morgon flyger jag till Sverige.

I övermorgon lämnar jag hotellet

Alice som jobbar i baren heter egentligen Zhang Yun. Hon kommer från Qinghai-provinsen som är en glest befolkad del av Kina, i närheten av Tibet. Hennes föräldrar har flyttat därifrån till Henan, berättar hon. Qinghai är så fattigt, folk vill inte bo kvar. Hon har sökt jobb på Beijing Hotel som är ett av Pekings mest exklusiva hotell. Det är där som USA:s president bor om han besöker stan, har jag hört. Alice och Kong De Zhi, den sjuttonårige bartendern, är de som jag talat mest med av de hotellanställda. (Jag brukade prata en del med Delia, bland annat om film. Men det var innan hennes pojkvän en dag dök upp vid frukosten och drog mina brödskivor ur rosten, bredde dem med sylt och tryckte i sig dem på mindre än minut inför mina förvånade ögon. Det var något slags programförklaring, tror jag.)

Kong De Zhi, som inte har något västerländskt namn, hade sin lediga dag idag så honom får jag säga adjö till i morgon. Alice åker till föräldrarna men eftersom hon jobbar under frukosten får jag säga hej då då. En av hennes goda egenskaper är att hon rättar uttal och grammatik när man pratar med henne på kinesiska. Men hon gör det inte på ett tillrättavisande sätt. Jag kommer att sakna det. En kväll gav jag henne en tjuga. Ja, alltså inte en sådan som man hanterar hö med utan den svenska tjugokronors-sedeln. För att hon skulle ha något typiskt svenskt som minne av mig. I morse berättade hon att hon kände till både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson. Det finns många kineser som vet mer om västerlandet än vi förväntar oss.

Eftersom det var sista kvällen i hotellbaren så hade Alice gjort en julklapp åt mig, en "Merry Christmas Present" inslagen i ett kräppliknande rött papper med guldrosett. Seden i det här landet är att inte öppna gåvor i samma ögonblick som man får dem. Så jag kanske väntar till julafton.

Tö, tunga och teckenigenkänning

Tack Dante för att du upplyste mig om ordet "gråkall"! Jag har hört "En vintersaga" så många gånger att jag borde lagt märke till ordet där. Men jag har aldrig hört någon annan än min före detta chef säga det. Att googla föll mig bara inte in.
Under natten blev det i alla fall tillräckligt gråkallt för att vattenmolekylerna i luften skulle börja ordna sig på annat sätt. Med andra ord låg det ett tunt lager snö på allt som snö kan tänkas ligga på när jag tittade ut i morse. Det slaskade redan när jag var på väg till tunnelbanan och vid tiotiden var allt vitt försvunnet.

Jag åt dumplingar till lunch. Mitt lunchsällskap, en kinesiska från kontoret, lät mig smaka inälvssoppan som hon hade beställt. Inälvorna kom från en ko. Det var inte så mycket till inälvor, det var mest tunga. Och jag tycker att tunga är en underskattad styckdetalj eftersom den är så god. Borde ätas oftare. I soppan fanns också vitlökar och lite grönsaker. Den var mer än passabel.

För tre veckor sedan köpte jag en ny mobiltelefon. En Palm Treo 680. Jag skulle gärna skriva en massa positiva saker om den om jag hade kunnat. Den är dessvärre varken ergonomisk eller intuitiv. "Men varför köper idioten telefonen då?" undrar ni kanske. Jo, för att det finns ett program som heter Plecodict som kan köras på den. Plecodict är guldstandarden för inlärning av kinesiska tecken. Låt säga att du ser ett tecken som du inte känner till sedan tidigare. Hur ska du kunna veta hur det uttalas och vad det betyder? I kinesiska lexikon finns något som heter radikalindex. Med hjälp av radikalindex kan man få fram ett teckens uttal och betydelse. Men det kräver förkunskaper. Låt mig ge ett exempel. Jag ser ett tecken som ser ut som det på bilden här och jag har aldrig sett det tidigare. Då måste jag - för att kunna använda mig av radikalindex - veta vad som är radikalen och hur många streck det krävs för att skriva den. I det här fallet vet jag att de pricken och strecket med två knyck till vänster utgör radikalen. Och att det krävs två pennstreck för att få till dem. Alltså letar jag upp tabellen för radikaler som består av två pennstreck. Jag hittar radikalen ifråga. Bredvid den står siffran nio som betyder att man hittar tecken som har den radikalen i tabell nio. Men resten av tecknet. Jo, som ni ser krävs 8 streck för att få till det. Så jag går till det avsnitt av tabell nio som har tecken med minst åtta streck. Jag hittar qǐng där. Och om ni inte kan läsa det jag precis skrev så kan jag berätta att det ser ut som qing men istället för en prick ovanför i:et så har man en liggande halvmåne. Så skriver man mandarinets tredje ton, dvs den som först går ner och sedan upp en liten bit.
Är ni fortfarande vakna? När man nu vet att det är fråga om qǐng så letar man rätt på det i papperslexikonet och hittar där betydelserna fråga, begära, vänligen mfl. Det tar orimligt lång tid.

Med Plecodict ritar man med hjälp av stylusen på skärmen hur man tycker att tecknet ser ut. Det behöver inte vara särskilt likt:





Sedan väljer man bland de förslagen som kommer upp:





och abrakadabra så har man snabbt fått fram både uttal och betydelse!



Ett oumbärligt redskap för kinesiskainlärning. (Telefonen kostar ungefär 4000 yuán och programmet 110 USD.)

Gråkallt

Det var en chef jag hade en gång som använde det uttrycket. Han hade andra ord som också var nya för mig. Om "gråkallt" var hans egna ordknåperi eller om det är ett etablerat uttryck vet jag inte. Har i allafall inte hört det ur någon annans mun. Dagens väder här i Peking skulle kunna beskrivas så. Gråkallt.

Min första lördag i Peking i våras gick jag förbi ett nybyggt flervåningshus för shopping. Jag har varit inne i det några gånger sedan dess. Där är knappt några människor. Inte så konstigt. Ett uträtat nudelnystan därifrån ligger ju Yashow som alltid är packat. Och där man kan pruta.

Hursomhelst, på översta gatuplanet i det nybyggda huset har skräddarna sina butiker. Min nuvarande chef och tillika gode väns husskräddare mäter upp sina kunder där. Jag besökte henne igår och beställde en rock. Idag hade jag med mig en kostym som de ska får kopiera men med ett annat tyg. Det blir en skjorta också. Allt blir färdigt innan jag reser till Sverige. Det är nästan skamligt billigt att låta sy sina kläder här.

På väg hem till hotellet fick jag ett sms från Daisy. Hon ville veta hur man tar sig hem till J och W. Jag ringde henne. Det visade sig att hon var ditbjuden för att se lille O, nu nio veckor. Jag var medbjuden. Små barn växer fort kan man säga utan att vara djärv. Vi blev bjudna på glögg och pepparkakor. Lyssnade på julmusik. Sedan åt vi thai på Rupa. Bäst hittills. Och med bäst menar jag att rätterna hade distinkta smaker, fräscha råvaror och trevligt upplägg. De här thaikrogarna har jag fö ätit på i Peking:

Serve the People
Purple Haze
Kommer inte ihåg vad den heter i gallerian bakom Poly Theatre (svagast)
Aroy D

Daisy berättade att hon hade universitetsexamen sedan september. Och två deltidsjobb. Hon bor liksom så många andra unga ogifta kineser fortfarande hos föräldrarna. Och jag bor sedan 21:a oktober fortfarande på hotell.

Fredag lördag

Fredag.
Matsuko. Japansk restaurang vid fjärde ringvägen. Ägaren känner J så han kommer alltid för att hälsa. Vanligen: sashimi och sushi. Igår: nöt, gåslever, som jag inte visste var gåslever så jag åt av misstag, jättegott. Jag skäms lite. Ugnslagad god fisk. Vet ej art. Bönor. Mangoldsallad med sesamfrön och god dressing.

Två kineser i förlagsbranschen vid bordet. 73% av konversationen går över mitt huvud. J och jag får fina Konfucius-almanackor med kalligrafi i olika stil av den ene kinesen.

Sedan: The Pavillion inne i stan. Vi sitter i de oxblodsfärgade skinnfåtöljerna och dricker La Crema Pinot Noir från Sonoma 2005 - bra pinne, lite bränd, mycket rödbärig och en väl integrerad alkohol. Gaja's Ca Marcanda Promis från 2004 sedan. Wellpapp, ruttna ägg och cabsk hårdhet. Dåligt ex eller för gammalt vin? Vet inte. Samt Wolf-Blass cabernet/shiraz-blandning som personalen bjuder oss varsitt glas. Så mycket svartvinbärssylt att jag minns pannkakorna som barn jag stekt. Ställets minus bortsett från maten, enligt B som äter, är den idiotiska musiken som hinner loopas tre gånger, bland annat "Japanese boy" och "Tarzan boy".
Jag har allvarliga hickproblem hela kvällen och känner mig som ett dumfyllo trots att jag inte är särskilt berusad. Kan faktiskt inte tömma glasen på grund av detta! Vet inte att det har hänt tidigare i mitt liv.

Bor över inne i stan hos J. Hickar mig till sömns sedan besvären har saboterat läsningen av Steven Pinkers nya hyperspännande "The Stuff of Thought".

Lördag morgon. Kraftfrukost med omelett, bacon, müsli, yoghurt och smörgåsar. Sedan julshopping. Vi åker till det stora möbelvaruhuset där jag inte köper någonting, så släktingar som läser detta: förvänta er inga Billy-hyllor eller Lack-bord. J och B shoppar som besatta. Vi äter varmkorv. Sedan in till stan igen. Snabbt kaffe. Iväg till annan shoppingrunda. Som jag inte kan skriva så mycket om nu.
Sedan ska B på businessmiddag. Och J ska på annan businessmiddag. Jag går solitärt till Purple Haze´s och äter anka med mango och pad thai. Snackar lite business med Tobias som driver stället. Han visar sig vara en gammal Uppsalabo som känner Daniel Reichberg.

Sedan träffar jag B igen. Vi får våra fötter masserade i en timme. J dyker upp. Vi delar en Brunello di Montalcino från 2002. Den heter Argiano och är säkert dyr. Den går an men hade behövt mat. Jag är tacksam att jag blev bjuden. Och vi pratar till halv två och har Eva Dahlgrens nya i bakgrunden.

Kinas största problem är inte restaurangernas dåliga vinlistor. Men det är ett problem för Vinlusen. Som han gång på gång tvingas erfara men också förhoppningsvis på sikt kan bidra till att lösa.
Purple Haze har bra thai-krubb. Men det går inte an att bara ha två vita glasviner som båda är chardonnaybaserade i listan. Det ska jag i all ödmjukhet försöka förklara för Tobias nästa gång vi träffas. Nu ska jag sova.

Det kom ett mejl

När magasinet ifråga skulle lanseras - är det redan två år sedan? - vill jag minnas att det snackades om krämig cappucino och halvfranska - eller om det var helfranska - band. Möjligen också om stuckaturförsedda lägenheter och skaldjursplatåer.

Jag provade ett nummer men förklarade för telefonförsäljaren som ringde upp (flera månader senare) att jag inte var intresserad av att prenumerera. När hon ville veta varför sade jag att min världsbild och magasinets inte riktigt överensstämde. Det behöver i och för sig inte vara ett hinder för en prenumeration, tvärtom kan det vara nyttigt att läsa sådant man inte håller med om, men sanningen att säga hade jag tillräckligt med papper att ta hand om varje månad.

Så kom då detta idag från självaste Sofia Nerbrand:

"Ge bort Neo i julklapp

Nu har du chansen att slippa trängsel, tunga kassar och svettiga ytterjackor.

Gör något bra för dig själv och någon du gillar. Ge bort ett helår (6 nr) med magasinet Neo i julklapp för bara 299 kronor. Dessutom bjuder vi på ett fint presentkort att ladda ner och lägga under granen.

Klicka här för beställning.

God och fridfull jul önskar

Vännerna på Neo"

Nu ska jag inte ägna mig åt någon pseudosemantisk analys av orden "Vännerna på Neo". Först tänkte jag "jag har ju för f-n inga vänner på Neo!" Men. Det kan ju vara så att två personer som jag räknar som vänner faktiskt skriver för magasinet. Jag har ingen riktig koll. Men om det är så har en av dem felaktigt kallat mig "rödvinsvänster" för två år sedan. (Jag är grönkålsliberal anhängare av Bittermitten om ni inte visste det.) Det finns för övrigt andra sätt att "slippa trängsel, tunga kassar och svettiga ytterjackor" än att skänka bort en prenumeration på Neo. Men det inses lätt av var och en.

Torsdag på kontoret

Ikväll var det provning av mousserande på the Bookworm. Tre bubbel och en äkta champagne. Jag var inte där. Skälet var att jag - trots tillfrisknande - inte kände mig iform för att dricka alkohol. Istället blev jag på kontoret till halv nio. Den sista timmen jobbade jag inte. Istället åt jag sichuanesiskt som receptionisten hade beställt. Vi var fem stycken som delade på några rätter i det lilla hörnrummet som används som fikarum. En ny bekantskap - M från Shanghaikontoret - fick ge prov på sin vokala förmåga. Han sjöng riktigt bra. Och det var nyttigt för mig att vara där för de andra talade inte ett ord engelska. Så jag fick verkligen öva min hörförståelse. Jo, lite engelska blev det. Vi sjöng "Jingle Bells" och "Rudolf the Rednosed Reindeer" tillsammans. Alla var nyktra.

Ni som fortfarande läser ska få hjälpa mig. Om ni går in på www.bjbus.com och först klickar på "English Version" och sedan på "Map", ser ni någonting? Vilken browser har ni? För jag lyckas inte se något varken med Mozilla, Safari eller Opera. Krävs Internet Explorer månne?

Film från pinotagens hemland

Eftersom jag köper DVD som kostar kring 20 yuan så är jag med och gynnar en industri som struntar i upphovsrätt. Vilket jag f ö tror att nästan alla som köper film i Kina gör. En DVD i Sverige kostar väl minst fem gånger så mycket.

Eftersom jag är sjuk för tredje gången på fyra veckor har jag inte lämnat hotellrummet. Det blev tre filmer som jag fick av min före detta klasskamrat: "The Cleaner", "Wild Hogs" och "Tsotsi". De två förra kan vi lämna därhän.

Den sydafrikanska "Tsotsi" hörde jag om på P1:s kulturnytt för två år sedan. Minns att jag tyckte att den verkade intressant men som vanligt blev det aldrig av att jag såg den.
I korthet: en ung gangster från kåkstaden kapar en bil i villaförorten och upptäcker att han fått med sig en bebis. Gemensamt för de filmer som jag har gillat den senaste tiden "Beijing Bicycle", "Kärlekens tänder" och "Tsotsi" är att huvudpersonerna inte är alltigenom sympatiska. Och att filmernas slut känns förhållandevis öppna.

Eftersom jag har tagit en bild på min bildskärm i en av filmens scener så förmodar jag att jag inte respekterar upphovsrätt på rätt sätt: Ur "Tsotsi". En av huvudpersonens provar den fina villans viner. De ser ut att vara från Graham Beck och Zonnebloem.

Årets första glögg

Jag är på en releasefest för en ny bok om PR i Kina: "Catching Up Fast. PR and Marketing In a Web 2.0 China". Eftersom boken har svenska författare så är temat för festen svensk jul. Jag hinner dricka ett glas av glöggen* som serveras - vinsmakande, utan för kraftig sötma och med väl integrerad alkohol - och lyssna på författarnas korta presentationer när febern plötsligt tar min kropp i besittning. Jag blir tvungen att lämna festen omedelbart. Väl tillbaka på hotellet går jag omedelbart till sängs men vaknar sedan med jämna mellanrum under natten och hinner då läsa hela boken. Den borde vara intressant för alla som jobbar med PR och marknadsföring i Kina. Men även för andra, som likt mig, är generellt intresserade av Kina. Dessutom välskriven - engelskan flyter.

* En av svenskarna sade att det var en av årets finare sorter. Att konjak ingick i receptet och att den hade köpts på IKEA här i Peking. Jag blev dålig innan jag han kolla vad den hette.

Att äta hund

Det här var igår. På Jiuguloudajie, inte långt från min gata, ligger en koreansk restaurang med en imposant röd entré, färgglada och gyllene finsnickerier. I och för sig inte ovanligt här. Interiören är en stor matsal med starka lampor i taket. Inte heller ovanligt. Ovanför disken i ena kortänden av lokalen sitter färgbilder på rätterna. Jag vill äta något vegetariskt. Kimchi naturligtvis, men även något mer.

Servitören pekar på färgbilderna i menyn. Jag frågar om allt. "Hundkött" säger han när jag pekar på något som ser ut som en blandning av tjälknul och rostbiff. Jag rycker till ofrivilligt. "Nej, det vill jag inte äta." Det blir en rätt med stekt ris och grönsaker. Och en tallrik kimchi. Och för er läsare som inte vet vad kimchi är så tror jag att det är syrad salladskål med chili. Rätta mig om jag har fel. Kimchin är den bästa hittills. Måltiden i övrigt fungerar som bukfylla, för att använda ett av svenskans fulare ord. Medan jag äter ser jag på bilderna ovanför disken att det också finns en wokad rätt med hundkött, paprika och lök. Men det är inte aktuellt.

Idag stötte jag ihop med ett par från London i hotellbaren. De är vegetarianer och tycker inte att det är någon principiell skillnad mellan att äta hund och gris. En av de anställda killarna på hotellet tycker inte att det är konstigt att äta ett djur som samtidigt - enligt somliga - är människans bästa vän. Jag vet inte hur djuret smakar.

Bilden: värmekälla

Jag köper extern hårddisk och webkamera

Man ska inte ha Apple i Kina, har man sagt mig, supporten suger. Jag vet inte om det är sant. Det jag vet är att jag borde spara viktiga dokument på en extern hårddisk om något skulle hända min dator.

I närheten av mitt kontor finns en galleria med hemelektronik. Åtminstone två butiker är auktoriserade återförsäljare av Apple-produkter. I den första frågar jag om de har externa hårddiskar. Det har de. Men de kostar mer än 2000 yuan per styck och de är alldeles för stora - 250 GB - för mina behov. De verkar inte särskilt intresserade av att hjälpa mig att hitta mindre. Jag frågar om webkameror. "Har du ingen inbyggd?" frågar de. "Jo, men eftersom jag är gjord av pengar tänkte jag köpa en till så att de jag skajpar ska kunna se mig i stereo!" hinner jag tänka men naturligtvis inte säga. "Nej, min dator är mer än två år gammal. Den är från perioden innan kamerorna byggdes in. Finns det inga kameror som man kan ansluta till gamla Macar?" "Nej, det finns inte".*

Jag går vidare och passerar en butik som inte är officiell återförsäljare. Där säljs produkter från alla möjliga tillverkare. Biträdet, en ung man med fjunmustasch och rester av en blåtira kring höger öga frågar vad jag letar efter. "En extern hårddisk". Hans kollega tar fram några hembyggeliknande komponenter med "bar" elektronik. Man kan stoppa in dem i ett chassi om man vill. De fungerar både med PC och Mac, och de är billiga. Men jag är inte övertygad. De tar fram en 8o GB av ett känt fabrikat i stället. Och förklarar samtidigt att "hembyggena" inte är särskilt bra. Jag köper den. Eftersom de är hjälpsamma i den här butiken frågar jag om de har webkameror för min dator. "Jodå, men de är väldigt dyra." "Hur dyra?" "Väldigt dyra, mer än 1000 yuan." "Fungerar de med Mac då?" "Ja." "Skype då?" Han känner inte till Skype. Då föreslår jag att jag ska få testa. Om det fungerar så köper jag. De låter mig koppla in min laptop på butikens nätverk. Jag googlar på "webkamera", "apple" och "skype". Hittar diskussionsgrupper och FAQ:ar. Det finns inga entydiga besked. Jag chansar och laddar ner drivrutiner, godkänner licensavtal och startar programmet. Och se! det fungerar. När jag skriver det här verkar det som det gick snabbt men jag satt säker en timme i deras butik innan det var uppe. Och personalen hade tålamod. De var vänliga och skrattade mycket. Dessutom var de intresserade av att se hur Skype fungerade så jag ringde upp en närstående i Sverige för deras skull. Nästa gång jag köper liknande produkter i Peking vet jag vart jag ska gå.

* Det är inte första gången jag får ett så "definitivt" besked om något här i Kina. Min andra lärare på skolan, Wang, sade bestämt att det inte fanns något ställe i hela Peking som serverade dim sum. Hur hon nu kunde veta det. Det var för övrigt lika fel.

I Am Outside Looking In

Det finns tre alternativ. Antingen har den intervjuade bokstavligen sagt det om sig själv. Eller så har journalisten dragit slutsatsen. Eller så har redigeraren förvanskat det. Hursomhelst är det väldigt roligt: "–Litteraturdebatterna i Sverige är extremt fjantiga. Det är så man skäms. Det är kvällstidningsnivå på dem, säger litteraturvetarprofessorn och Strindbergsforskaren Björn Meidal, som just nu kan se på diskussionerna utifrån eftersom han bor i Berlin."* Obs min kursivering.
Jag som kan se på debatten utifrån eftersom jag bor i Kina tycker att den är intressant som tecken på att gränsen mellan fiktion och inlaga inte är helt skarp i det samtida svenska litterära landskapet. Jag är också nyfiken på vad någon som varken vet något om de inblandades bakgrund eller om romanernas verklighetsanknytning skulle tycka om verken ifråga. Men det kan någon annan skriva fler tecken om och säkert utveckla på ett intressant sätt.

* Naturligtvis från pigga Svenskan vars sajt går fem gånger så snabbt att få upp som DN:s.