Vad ska jag kalla det? Gemensamma minnen som går 20 år tillbaka i tiden. Trots att man kanske inte ens kände varandra då. En studentorkester som spelade i snögloppet sista april på en innergård medan man drack Chevaliers de Malte och trodde att det var champagne, som lök på laxen efter en sill-lunch spetsad med skåne och klass III. Ett av studentorkesterns paradnummer var Bryan Ferry's version av "Let's stick together". Apropå kitt.
En matchvisa vars författare var okänd. Gemensamma bekanta. Märkliga korridorkamrater med rötter på andra sidan ekvatorn. Andra som man förträngt. Någon som var medlem i ett av de två banden som turades om att spela på Barowiak. Då på åttiotalet. Uppsala-kittet. Jag vad ska jag annars kalla det? Det som man kan prata om tjugo år senare utan att falla in i patetiken. (Han som försvarade Sovjetstaten hade jag glömt. Men han är ju inte ens en gemensam bekant.)
Jag är fortfarande i Peking. Få se hur länge och i vilken roll. Affärsidén verkar inte längre lönsam. Ikväll åt jag Sichuan-mat som var så stark att jag domnade i läpparna. Det var ma la i min själ gott. En bra tisdag. Och nu lyssnar vi på Paul Julian Strohmeyer. Ni vet ju vem han är. (Jag gillar Strohmeyer trots att han är (var) inne på marxism, dekonstruktivism och sånt som kanske var i sving för tjugo år sedan.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag hoppas att du stannar kvar i Peking och fortsätter att skriva i bloggen om Kina. Det är intressant läsning.
Skicka en kommentar