höres musiken och knallarna

Det låter lite varstans i stan nu. Pekingborna provsmäller för det kinesiska nyåret. Liksom svenskar inför det västerländska. Röda dekorationer syns överallt. Har ännu inte bestämt mig för om och i så fall hur jag ska fira. Det finns alltid jobb att göra men jag vet ju inte om jag har chans att uppleva firandet någon mer gång. Allt beror på.

Idag har jag sprungit fem kilometer på ett rullande band. Det är i bästa fall inför en halvmara i Inre Mongoliet den sjätte juli. Har inte bestämt mitt semesterupplägg än. Ska jag vara i Peking när de olympiska spelen pågår eller inte? Mitt idrottsintresse inskränker ju sig till fotbolls-vm, fotbolls-em, Sirius och Carolina Klüft. Har aldrig förstått det lockande med sövande långlopp, släggkastning eller rodd. (Okej, höjdhopp är lite spännande.) Biljetter vet jag förresten inte om det går att skaffa längre. P som jag brukar träna med vill vara här under spelen. Så till den grad att han faktiskt tog in på stadion i förväg häromdagen. Men jag har inte bestämt mig.

Igår såg kombon och L en thriller på plattskärmen. Jag skrev en lång recension* samtidigt som jag tittade. Den blev inte så bra. "The Brave One" av Neil Jordan är inte heller det. Trots att Jodie Foster som jag alltid gillat var med. Neil Jordan är inte så rolig. Ni som tycker att "Mona Lisa" och "The Crying Game" hör till de mest minnesvärda filmerna de senaste 25 åren räcker upp händerna. Jag tänkte väl det.

Santa Rita Sauvignon Blanc

* Det här är inte den långa recensionen. Men svepande omdömen är inte intressanta. Planlöst tyckande är det nte heller. Så låt mig försöka utveckla:
Jordan kan inte avväga mellan spänningsmoment och vilopauser. Resultatet blir ryckigt. Det gällde "The Crying Game" också. Dessutom tar han bort nästa alla moraliska komplikationer, något som skulle kunna göra den här rättvisarskiparhistorien intressant, genom att göra skurkarna genomonda.Dessutom hade han anlitat en ovanligt svag dialogförfattare den här gången. ("Stadens DNA som det växer kromosomer från". Usch!)
Zoë Kravitz vars namn fetstilas på affischen är knappt med i fem minuter. Hon spelar ung prostituerad. I ena scenen är hon påtänd och i den andra ligger hon i en sjukhussäng och säger tre ord. Jag ska inte raljera. Men det går inte riktigt att avgöra hur hon är som skådespelare.
Det dracks inget vin i filmen. Bara en sån sak. Och varken en "Mona Lisa" eller en "The Crying Game" på ljudspåret.
Kamerahållningen och de explosiva minnesbilderna är bra. Spänningen är emellanåt det också. Historien hade kunnat bli bra. Men ska man se berättelser om hur traumatiserade privatpersoner blir hämnande änglar är fortfarande "Taxi Driver" och "Kill Bill" oöverträffade. Det var så längesedan jag såg "Den enfaldige mördaren" så jag vet inte hur den står sig.