2012:26 Den nionde juli del ett

Dagen efter störtfloden i Småland hörde jag på radion att man skulle undvika vägarna mellan Mariannelund och Lönneberga eftersom Emån hade fortsatt att stiga. Däremot var vägen mellan Mariannelund och Vimmerby framkomlig. Slutmålet för den här dagens cyklande skulle vara Gotland via Oskarshamn. Att cykla över Vimmerby innebär en omväg jämfört med att ta sig genom Lönneberga men eftersom det rörde sig om ett par mil bedömde jag det som genomförbart.

Jag hade blivit rekommenderad att ta vägen över Svinhult mot Ingatorp. Det är en liten men asfalterad väg som går genom barrskog, hagmarker och lundar, en väg där det ligger små, i cyklistens av sommarfägring färgade blick, idylliska bondgårdar, en sträcka med stora höjdskillnader vilket innebär många uppförsbackar men också den längsta nedförsbacken på den här resan. Söder om Svinhult kommer jag upp i drygt 50 km i timmen. Vädret är klart och soligt, trafiken nästan obefintlig. Under de här förhållandena är cyklingen ren njutning. Jag stannar i Ingatorp och tar en kopp kaffe på bordet utanför kiosken/biljettombudet/posten. En man i lantarbetarkläder kommer cyklande. På pakethållaren har han en kasse med grönsaker. "Kommer du från Mariannelund?" frågar han mig. "Nej Österbymo." svarar jag. "Vet du om man kan cykla till Mariannelund, jag är på väg dit?" "Ja, men man kan inte cykla till Lönneberga eller Silverdalen, där är det fortfarande översvämning".
"Vad ska jag till Lönneberga och göra, där har jag aldrig varit och det lär ju inte bo något trevligt folk där" skrattar mannen och går in i butiken. Efter en stund kommer han ut. Han har fått bekräftat av föreståndaren att vägen till Mariannelund är okej.

Han sätter sig på cykeln och pedalar iväg i riktning mot orten som är känd från Astrid Lindgrens Emil-böcker. Tio minuter senare passerar jag honom på den allt annat än cykelidealiska väg 40.

I Mariannelund ser jag att det har regnat. Det står stora rankbilar vid en å som jag passerar. Troligen har de använts för att pumpa bort vatten föregående dag. Vattennivån i ån är hög. Jag tar en bild och lägger upp på Facebook. Trots att jag är lite småhungrig så bestämmer jag mig för att vänta med lunch till Vimmerby dit det är drygt två mil.

2012:25 Åttonde juli

Den här söndagen skulle jag ha cyklat till Mariannelund men där hade den ymniga nederbörden fått SMHI att tala om "naturkatastrof". Även i Sommentrakten hällde det. Fram emot eftermiddagen, när det började spricka upp, begav jag mig. Jag stannade i Österbymo och tog in på ett vandrarhem, Ydregården, som tidigare drivits i STF:s regi. En glad receptionist , kanske från Thailand, skrev in mig. Några tyskar, en svensk familj, ett par pensionärspar och en estniskskyltad minibuss med rökande och fotbollsspelande rysktalande tonårskillar bland gästerna. Det blev kvällsol, jag åt schnitzel på uteserveringen och gick sedan upp på loftet som utgjorde mitt nattkvarter. Spindelväv och fluglämningar i fönsterrutorna kanske är ett tecken på att det sällan är fullbelagt. Fortsatte läsa Hornby.

Nattkvarter i Österbymo

37 km.

2012:24 Onsdag den fjärde juli

Det var krångligare att hitta ut ur Norrköping än jag hade väntat mig. Tids nog gick det, på små landsvägar bort från den tungt trafikerade E4:an. Sol den här dagen också. Elvakaffe i Norsholm, vid kanalslussen. Våfflorna välgräddade. Trampade i utkanten av Kimstad som jag minns från 90-talet i rapporter om främlingsfientlighet. Såg stationen där Östgötatrafikens tåg - som inte tillåter cyklar ombord - stannar. Passerade under E4:an igen, började lyssna på Ulf Ellerviks sommarprat, inledningsvis intressant om Upplysningens tankar om vetenskap och konst som uttryck för samma vilja till utforskande. Bra musik också: Björk, Tom Waits och Anthony and the Johnsons. Det är möjligt att programmet i övrigt höll samma kvalitet, det vet jag inte. Några kilometer norr om infarten till Linköping stannade jag för att fotografera en vacker ladugårdsbyggnad med min Yashica Electro 35 CC och fortsatte sedan inte att lyssna på programmet.
Var framme i Linköping vid 13. Åt lunch på Ghinghis (sic), en vietnamesisk restaurang där jag kunde ha uppsikt över Gertrud medan jag åt. Sedan cyklade jag till en plats där jag skulle bli hämtad med bil. Låg på en varm gräsmatta och dåsade till några minuter under lövkronorna.

Blev upphämtad och körd några mil söderut och kom fram till Sommen där jag stannade några dygn.

55 km blev det på cykeln.

2012:23 Tredje juli

Tisdag 3/7

Dagens destination är Norrköping.

Bråvikens stilla vattenyta i kvällssolen fick mig att tro att ett dopp i denna del av Östersjön nu på morgonen skulle vara något eftersträvansvärt. Vinden har nu fått ytan att vattra sig, jag känner i luften att temperaturen är låg så det är med uppbådande av stor viljestyrka som jag snabbt doppar mig i det gröngrumliga bräckvattnet.

Inkvarteringsfrukosten är väl tilltagen med två ägg perfekt kokta efter mina anvisningar, yoghurt, müsli, hembakt bröd, juice och kaffe.
Jag är den enda gästen och både mannen, hustrun och deras dotter - som egentligen bor i Stockholm och är på besök - pratar med mig medan jag äter. Det bekommer mig inte, tvärtom är jag utåtriktad efter att bara ha umgåtts med mig själv i drygt ett dygn. De föreslår vägval i riktning mot färjan som går från Kvarsebo till norra delen av Vikbolandet. Bland annat rekommenderar de att jag cyklar omvägen genom hamnen i Nävekvarn samt längs vattnet när jag närmar mig Kvarsebo.
Förutom frukosten var den här inkvarteringen bra eftersom delen som man bodde i var rymlig och fräsch, om än lite överbelamrad, samt att jag slapp städa.

Det är molnfritt och omkring 20 grader när jag ger mig av. Sett såhär i efterhand är förhållandena nästan osannolikt bra under denna vädermässigt så labila sommar. Jag tar omvägen via Nävekvarns hamn, fortsätter sedan på den kurviga och av upp- och nerförsbackar välförsedda sträckan som passerar länsgränsen till Östergötlands län mot färjeläget. Det är både löv-, barrblandskog och ren tallskog som jag cyklar genom. Jag har hela tiden med olika avstånd Bråvikens vatten till vänster om mig. Vägen är förhållandevis lågt trafikerad och därför idealisk som cykelväg.
Längs vattnet passerar jag ett nedlagt småbåtsvarv, ett stängt kafé och flera sommarstugetomter. Ner till färjeläget är det backe.

Ute på Bråviken passerar stora lastfartyg. Jag är den enda cyklisten i färjekön, det finns ett par mc-förare, resten av resenärerna är bilburna. Om vägen på norrsidan av Bråviken är backig är den desto plattare på sydsidan som jag tror kallas för Vikbolandet.

Efter ett par mil på den sidan kommer jag fram till Östra Husby där det ligger en korsning med skyltning mot Norrköping som är dagens slutmål. Vid korsningen ligger en kiosk på en parkering full med bilar i olika skick, kanske repareras de här. Det finns bord utanför kiosken, där sitter en man i 70-årsåldern med en tax. Han berättar, när jag dricker mitt elvakaffe och äter bulle vid bordet bredvid, att han cyklade från Vaxholm till Paris på en damcykel i sin ungdom.
En småbarnsmamma ber mig hjälpa till att skruva upp locket till oljetanken under motorhuvuden. Hon säger att hon gärna hade sluppit vara bilberoende.

Jag cyklar de dryga två milen in till Norrköping där jag äter sen lunch hos släktingar som jag också stannar över natten hos. Under eftermiddagen strosar jag i stan och snubblar i en Myrorna-liknande affär över en gammal analog kamera med kultstatus.

På kvällen blir jag bjuden på middag. Vi dricker:

Trio chardonnay pinot gris 2196

Jean Biecher riesling 2009 12284

Asti Cinzano (sött) 7711

50 km


Bilden: Gräs med nyckelpiga, Skeppsvik.

2012:22 Andra juli

Måndag 2/7Jag har bestämt att Nävekvarn på Bråvikens norra sida ska vara dagens slutmål. Enligt kartan ska vägen över Blaxsta vara mer cykelvänlig än den som går rakt mot Nyköping. Det är regntunga skyar över Södermanland när jag vid tiotiden trampar mot Flen på väg 57 som i enlighet med värdfolkets varningar verkligen är olämplig för cykling. Tungt trafikerad, kuperad och utan vägren blir en och en halv mil en spänd upplevelse. Jag cyklar in mot Flens centrum för att hitta ett kafé och hamnar på Resecentrum som är namnet på stationsbyggnaden. Det blir en kopp kaffe och en morotskaka på fiket vars bord pryds av porslinsdjur och plastblommor. På väggarna hänger affischer och tavlor med yviga motiv och bjärta färger. Kort kan man inte betala med, jag har för en gångs skull kontanter. Morotskakan är okej och kaffet smakar som förväntat. Min operatör har dålig täckning i staden varför jag inte kan uppdatera förrän ett par timmar senare. Färden går först rakt söderut på väg 221 mot Vadsbro därefter öster på för att sedan ta in på en småväg via Blaxsta där det finns en vinodling, en restaurant och ett pensionat. När man cyklar med packning blir man svettig. Jag brukar därför, så långt det är möjligt, välja uteplatser på serveringar. Eftersom Blaxsta är ett näringsställe med hög profil där jag inte avser att stanna för natten så passerar jag vingården och tänker att det får bli en annan gång. Mestadels är vägen av god kvalitet men ett par kilometer slingrande och kraftigt kuperad skogsväg av grus avverkar jag också. Det går förvånansvärt bra. Landskapet är omväxlande skog och åkrar. Även ängar och våtmarker syns från vägen. På ett ställe är den cykelväg som cykelledsskyltarna föreslår bara en kort otrafikerad omväg på grus vars sträckning syns från den asfalterade jag befinner mig på. I ett sådant läge finns det inga skäl att välja den.På vägen mellan Blaxsta och Nyköping ser jag endast ett av fik som drivs av en idrottsförening. Jag stannar inte utan fortsätter hela vägen till Nyköping för att först där, när hungern skriker, äta en sen lunch, en pizza, på samma pizzeria som jag besökte 2010. Sedan blir det en kaffe och en rabarberpaj på ett kafé med innergård.Ut ur staden försöker jag följa cykelvägens skyltning mot Nävekvarn. Den är - som de flesta cykelledsskyltningar jag har kommit i kontakt med - nästintill omöjlig att följa varför jag använder telefonen i stället. Färden går på en cykelbana som först följer längs Oxelösundsvägen för att sedan vika av västerut in i ett lövskogsparti och sedan fortsätta på en bilväg mot Nävekvarn. Jag ser bland annat en vacker träkyrka från vägen.Molnen är tjockt grå och vid infarten till Nävekvarn får jag några droppar på mig. Jag kollar adressen till natthärbärget och ser att det är i Skeppsvik som ligger ett par kilometer öster om Nävekvarn. Ett pensionerat par har byggt om eller till garaget med en uthyrningsdel som rymmer en mindre familj. 350 kronor kostar det med frukosten inräknad. Det är ett par hundra meter till samfällighetens badplats som är tom på folk så här dags. Jag går ut på bryggan. Bråviken ligger blank i kvällssolen och jag bestämmer att jag ska bada nästa morgon. Tillbaka på rummet tittar jag på Debatt från Almedalen samt nyheterna innan jag somnar.

2012:21 Cykelsemestern börjar

Söndag 1/7 Resandet innebär förväntningar och förberedelser I förberedelserna ingår packandet. Ju fler gånger man har rest, desto enklare borde det vara att packa, kan man tycka. Jag vet inte om jag håller med. Förutom reparationsasken, pumpen och regnkläderna har jag svårt att bestämma mig för vad som ska med. Hur många uppsättningar underkläder, byxor och tröjor/skjortor ska jag egentligen pressa ner i väskorna? Vilka böcker? Hur många kameror? Kommer jag att använda tältet och sovsäcken? Jag skjuter därför alltid upp packandet i det längsta. Först när jag i lördags kväll hade cyklat hem genom ett plötsligt ösregn efter en trevlig kväll på utomhuskrogen Svinet i Gamla Stan med min kinesiskalärare, satte jag igång. Klockan kan ha varit strax efter tio när jag började. Vid ett var jag inte klar men gick trots det till sängs. Jag gick upp vid sex på söndagsmorgonen och slutförde den. Den här gången antecknade jag faktiskt vad som fanns i respektive väska vilket i skrivande stund, dennandra kvällen under turen, visar sig vara en bra idé. Allt går snabbare att hitta. Men jag har likväl packat för mycket.Nåväl, efter att ha burit ner Gertrud - min cykel - på gården, kontrollerat tre gånger att spisen var avstängd, två gånger att jag hade låst och fäst samtliga väskor på Gertrud begav jag mig mot pendeltågsstationen. Ute är det lätt blåsigt med molnbyar som skymmer solen av och till. I år har jag tänkt vara noggrann och hålla koll på exakt var och hur långt jag kör så jag satte på appen Cyclemeter när jag började trampa. Den hade jag ingen glädje av under den första sträckan för GPS-mottagningen var för svag med den följd att avståndet som i verkligheten är ett par kilometer blev drygt fem och inkluderade, på den trippkarta som skapas av appen, en omväg ner i vattnet under Liljeholmsbron.Mellan hemmet och pendeltågsstationen har jag i år hittills cyklat fyra gånger, det här blev den femte. Att ta sig ut ur en hemstaden med hjälp av lokaltrafiken är, förutsatt att man får ta med cykeln, att rekommendera för längre turer. Det är nämligen ofta mer krångel än man kan föreställa sig att hitta rätt väg. Skyltningen av cykelbanorna är ofta bristfällig; slutdestinationer står nästan alltid angivna men när cykelvägen går över i en gata i ett villaområde som längre fram förgrenar sig är det lätt att cykla fel. Sammanhängande skyltning av vägarna skulle därför vara välkommet. Inte sällan tar cyklandet på förorternas och villaområdenas gatnät också lång tid även om man har vägen klar för sig eftersom vägen sällan är rak.Vid Årstaberg håller jag cykeln i rulltrappan vilket går bättre än att ta den i hissen vars brist på utrymme gör att man måste resa cykeln på bakhjulet - något som är tungt när framgaffeln är fullastad.Från Gnesta, som är pendeltågets slutdestination, till första stoppet är det ungefär fyra mil. De första två milen går på den förhållandevis hårt trafikerade vägen till Katrineholm. Sträckan saknar vägren men i Björnlunda finns det cykelväg som sträcker sig en kilometer innan man kommer ut på vägen igen. Där det är skyltat mot Gryts kyrka tar jag av på en liten slingrande väg genom lundar, längs ekhagar och åkrar i ett böljande landskap. Här ligger också ett par större bondgårdar, en av dem med en allé fram till huvudbyggnaden. Jag cyklar längs sjön Dunkern och stannar vid en hög tall i vars topp en fiskgjuse har byggt bo. Den lyfter från boet och cirklar en stund högt över mitt huvud samtidigt som den piper innan den ger sig av.Jag trampar vidare och kommer fram till väg 55 som har en bred vägren på den sträcka som jag ska tillryggalägga. Efter en dryg kilometer på 55:an och någon ytterligare på en skogsväg kommer jag så fram till dagens slutmål som är Pensionatet. Jag tar ett dopp i tjärnen som ligger vid huset, klär om och får sedan en ljuvlig lunch som K har lagat: omelett med stuvning på svart trumpetsvamp, hemfriterade pommes frites, grönsaker från trädgårdslandet och var det rökt lax? Jag minns inte, det har gått två veckor nu. Jag borde ha skrivit tidigare.Efter lunchen sover jag middag. Ute regnar det lätt.Under eftermiddagen tar vi med hjälp av en flora reda på vilka växter som finns på tomtens äng. Även gräs - som jag tycker är väldigt besvärliga - försöker vi oss på. Sedan blir det förhör och rosé i rosenträdgården. Puycheric om jag ska vara noggrann. Till middag blir det rökt makrill med den alltid lika välkomna sommarefterrätten jordgubbar. Hubert Beck Réserve du Chevalier gewurztraminer till fisken. Av efterrättsbären kommer ett par från trädgårdslandet. De är lite mer koncentrerade i smaken än köpebären som för övrigt är väldigt bra.Liksom dagen. Stort tack K och T!46 km.

2012:20 Eriks vinbar

2011  ORIGINAL UNWOODED CHENIN BLANC, RAATS

2009  WILD YEAST CHARDONNAY, SPRINGFIELD ESTATE

Och så kvällens husman som måste vara en förlustaffär för krogen:

Kvällens husman    115:-

2012:19 Riket

I slutet av april träffade jag den lärare som jag tog privatlektioner för i Peking under ett och ett halvt år. Vi hade i och för sig träffats några gånger sedan dess. Hon var här i augusti 2009, sedan bodde hon här i fjol och nu bor hon här igen. I fjol blev det bara två gånger. Här och här förresten, hon bor i en sörmländsk småstad men kommer till Stockholm under helgerna för att undervisa. Då, i slutet av april, gick vi till Pelikan och åt gubbröra och fläsklägg. Jag ville att hon skulle äta något typiskt svenskt. Dagen efter for vi ut till Storholmen där M:s familj hyr ett hus under vår och sommar. Jag ville att hon skulle träffa några av mina vänner. Hon påstod att det inte fanns lika vackra platser i hemlandet. M tvivlade.

Igår sågs vi igen. Vi var på Ciao Ciao på Scheelegatan där jag åt linguini putanesca och drack ett glas pinot grigio. Hon åt någon kycklingpasta och drack en mellanöl. Vi gick sedan en promenad genom stan. När vi ses pratar vi mandarin. Hon är bra på engelska och har lärt sig mycket svenska under den här tiden men det är mandarin som gäller när vi ses. Jag lägger emellanåt in engelska ord när jag inte kan eller när jag tillfälligt har glömt. Det är både roligt och ansträngande. Jag undrar ofta hur hon ser på Sverige - ett litet, förhållandevis rent land där gatorna i de mindre städerna är så gott som folktomma på kvällarna, där det inte finns några stora bullriga restauranger och där många människor har en förhållandevis hög levnadsstandard. Skulle hon kunna bosätta sig här?

(Senare på kvällen var jag åter i den vuxna stadsdelen Kungsholmen, den här gången hemma hos advokaten som bjöd på nyazeeländsk riesling.)

Saint Clair Riesling (nr 6456)

2012:18 七岁

Den här bloggen fyller sju år idag, det är ett konstaterande. Jag skriver inte så ofta längre. Mitt alltmer sparsamma bloggande har flera orsaker. Mitt intresse för vin är inte lika starkt som när jag inledde mitt bloggande, andra sociala medier har - på gott och ont - fått större betydelse och jag är inte längre helt anonym. Det sistnämnda har den konsekvensen att jag inte längre känner mig fri i mitt skrivande. Jag måste helt enkelt ta hänsyn till fler omständigheter nu än tidigare. Att nätet inte kan ersätta umgänge away from keyboard är för mig relevant i så måtto att jag fortfarande behöver platsen mellan skål och vägg. Där jag tillsammans med de som jag gillar tillåts vara osaklig, svepande och kategorisk. Jag tycks nämligen ha det behovet. Vilka frustrationer och aggressionshämningar det kan bero på kan jag roa mig med att fundera över. Det är inte lika intressant för dig, käre läsare.
Jag har flera gånger övervägt att sluta blogga men det kommer troligen inte att ske. Om jag upplever något som måste delas med fler än 140 tecken eller med hjälp av en statusrad i det där nyligen börsnoterade bolagets buggiga medium så är bloggen bra att ha. Men jag kommer bara skriva när jag vill. Och det kommer inte alltid handla om vin. Det blir bäst så.

David Bowie – Seven

2012:17 Dryckesgiganten bryter med Satan

Här i Sverige har intresset för hur "tankesmedjan" Heartland Institute försöker påverka opinionen i USA (och Kanada) att tvivla på mänskligt orsakade klimatförändringar varit svalt. Tidigare i år avslöjades interna PM med strategier för hur undervisningen i amerikanska skolor skulle förändras i en "klimatskeptisk" riktning. Den senaste kampanjen gick ut på att likställa klimataktivister med Una-bombaren, Usama Bin Laden och andra terrorister. Bland annat till följd av denna drar sig nu alltfler stora företag ur samarbetet med institutet. Senast är det brittiska dryckeskoncernen Diageo. 
http://www.desmogblog.com/diageo-liquor-giant-backs-away-science-dissembling-heartland-institute
Vin, med inte helt okända varumärken som Dom Perignon och Moët & Chandon utgör för övrigt 6% av Diageos omsättning.