Blå dörren

Vi skulle ha träffats på Gondolens vinbar men det är löneonsdag och fullt med folk därinne så jag föreslår en promenad någonstans. Det blir Blå dörren som ligger vid Södermalmstorg. Krogens affärsidé är att alla ska känna sig hemma. Det kan vara firman som avslutar kick-offen där, det kan vara teaterpaketsfestare som har några timmar kvar innan Flexibussitets-transporten ska köra dem hem till Härnösand. Det kan vara jag.
För att skriva om krogar borde man ha något slags kompetens i inredningsarkitektur. Det har jag inte. Jag gissar på att lamporna på bardisken är något slags 1920-tal. Det finns lite jugend eller art noveau-prägel på en del detaljer tror jag. Pelarna som bär upp valven är klädda med något säkerligen ekologiskt inkorrekt träslag. Valven är nikotingula. Men det är naturligtvis rökfritt. På väggen vid ingången sitter gamla tidningsklipp. Hyllor i bortre fonden bär gamla destillationsapparater eller brandsprutor i koppar. Vad vet jag? Vid barborden som vetter mot Södermalmstorg sitter två tjejer när de inte är ute och röker. Vilket de gör nästan hela tiden.
Vi sitter vid de blåvitrutiga dukarna. Jag har snabbätit ett äpple på vägen mot Slussen men är fortfarande rejält hungrig. M åt hemma. Vi skannar vinlistan och bestämmer att det ska bli vitt. Närmare bestämt McPhersons Murray Darling Chardonnay 2004. Till det väljer jag en kummelfilé på raggmunkar med något slags majonnäs-galore till. Och en obligatorisk dillkvist. Det finns också ett gäng källarsmakande champinjoner i ett hörn av tallriken. Innan varmrätten kommer in har en korg med knäcke och något vetemjölsbaserat, alltför kompakt bageribakat formbröd tillsammans med ett paprikasmakande smör serverats. Trist. Det tar en evinnerlig tid för mig att sätta i mig kummeln. Den är bara alltför torr. Raggmunkarna är OK men majonnäsen kunde de ha exporterat. Vinet då? Jo, det är pålitligt och har den enligt L så typiska chardonnay-karaktären. Det vill säga att om man försiktigt låter det gurgla runt så smakar det magsaft. Jag kan inte riktigt hålla med etikettmakarna om de persikor och tropiska frukter som ska anas i doften. En hel del citronsyra i smaken finns det. Inte överekat.
Blå dörren är nog sponsrad av svenska musikförläggare. Hur ska man annars förklara att de i tur och ordning spelar Ulf Lundells 80-talsorgie "Det goda livet", Marie Fredrikssons kvartersstörtare "Efter stormen" - även den från 1987 - och Anders Hillborgs och Eva Dahlgrens pretto-oeuvre "Jag vill se min älskade komma från det vilda"?

Som jag tidigare har skrivit så är det ju viktigare vem som sitter vid bordet än vad som står på det. Och M är inget tråkigt bordssällskap. Vi pratar bland annat om den aktuella Dramatenuppsättningen av Shakespeares "Lika för lika", alkoholmissbruk, Michel Houellebecq och Haruki Murakami. Den sistnämnda är enligt M en stor författare som Sverige inte har förstått än. Ska bli intressant att läsa. Sedan skyndar M till t-banan. Jag sitter kvar och dricker upp det som finns kvar i flaskan. Vandrar hem över Götgatspuckeln och passerar alla näringsställen som serverar avslagen stor stark. Snöflingorna är stora som Ipod-lurar. Jag har inga planer på att gå in på Kvarnen. Det är bara raka vägen hem som gäller.