Det behövs inte fler bloggar med recensioner av "Såsom i himlen" av Kay Pollak. Jag gjorde nyss en sökning på filmtiteln och blogspot. Träffarna var legio.
Hittade dvd:n av en slump här hemma och började titta. Jag tappade tidigt koncentrationen på filmen och i började istället att skriva en recension medan den pågick. Vilket i mitt fall betyder att den inte var tillräcklig. Hade den varit det så hade min uppmärksamhet varit oupphörligt riktad mot det som hände på den stora SONY-skärmen i vårt vardagsrum.
I recensionen försökte jag på ett slagfärdigt sätt redogöra för varför jag inte tyckte att filmen var något vidare. Men det blev inte roligt. Sedan blev jag nedstämd för att jag hade ägnat så mycket negativ energi åt den och började i stället skriva något på temat empatistörning. Min egen alltså. Typ några ord till min kära empatistörning om jag hade någon. Detta eftersom jag inte förstod vad miljoner biobesökare hade sett i Pollaks film. Det var självironiskt menat men blev bara jagcentrerat. Som allt annat på den här bloggen.
Så jag tänkte att jag skulle vara positiv. Och posta en bild på min lärare. Men eftersom bilden är suddig ville jag inte göra det heller. Så låt mig avsluta det här meningslösa inlägget med att vara lite stolt över att jag för en gångs skull hade gjort läxan. Lektionen blev därför ovanligt lyckad. De vanliga tonmissarna förekom. Men annars var det flyt.
På väg hem från jobbet köpte jag en flaska Leopard's Leap, The Lookout 2005, cabernet sauvignon-shiraz-cinsault från Sydafrika. Ett vin som smakade billigt men fungerade med min fega bolognese som jag åt framför filmen. Som - oss emellan - var ett riktigt pekoral.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror dock att de som gillar Såsom i himlen har ännu större empatistörningar än vad du och jag har. Det är som de som gillar Cuelho (jag har iofs bara läst en bok); det är såna människor som får en aha-upplevelse av att någon säger "det är viktigt att våga älska" eller "Vi skall vara snälla mot varandra".
Dessutom; är inte all självironi jagcentrerad?
Jag håller helt med dig och ensamma mamman. Såg filmen med min kör (bestående av mest äldre kvinnor), de gillade, men jag höll på att krevera. Vilket pekoral!!!
Var på ståupp (där bl a Jacob Ståhlhammar uppträdde, han har en blogg som min kompis Jenny länkar till) och upptäckte att de enda som var någotsånär roliga var de som skojade om sig själva och vågade vara personliga, nästan privata.
Kanske är det så det är. Det privata är allmängiltigt.
Skicka en kommentar