Igår för ett år sedan sjöng jag "Du gamla, du fria" högt för klassen. Igår gjorde jag ingenting som hade med den svenska nationaldagen att göra. Vet inte om det var surt-sa-räven-beteende från min sida. Jag har ju aldrig anmält för ambassaden att jag bor och verkar här. Borde göra det snarast. Eftersom ambassaden inte vet att jag bor här kan jag heller inte bli inbjuden till evenemang som svenskar blir inbjudna till. Som nationaldagsfirande. Om jag hade utnyttjat vissa förbindelser i sista minuten kanske jag minglat över snittar och mousserande(?) i eftermiddagssolen några kvarter härifrån. Men jag kände inte riktigt för att göra det. Visst älskar jag mitt hemland. Men år 2008 tycker jag att nationella manifestationer smakar sämre än på länge. Och att mingla nykter klarar jag inte.
Det blev fredagkväll framför plattskärmen tillsammans med några lichi istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
I samband med sympatidemonstrationer för Beijing-OS i svenska storstäder (efter flera fackelattacker) diskuterade maken och jag demonstranterna och skillnaden mellan nationalism och patriotism. Han tycker det är konstigt att ha några särskilda känslor för ett LAND öht. Jag känner väldigt starkt för Kina, men även för Sverige och Holland, på grund av de band jag har till de länderna. Men jag vill egentligen inte kalla mig patriot heller, kan det inte komma ett nytt ord för den ömhet man känner för ett land? Jag vet att gränser och ord som "ett folk" är illusoriska, men är inte det mesta svepande och allför generaliserande begrepp, som vi dock behöver i dagligt tal? Det här blir alltför filosofiskt.
Skicka en kommentar