Svensk sommar i Belgien

Genval, Belgien, 20060529.

Sover till elva. Det regnar, det blåser. Jag är ledbruten idag. Knakar mig ur sängen. Knetar ner för trappan. Så går det när man inte tränar tillräckligt inför ett lopp! Ingen stretchning i världen skulle kunna förebygga det helt. Ligger i soffan och läser "Nyår"1) av Stig Larsson, som tydligen ligger i tiden. Tittar på katten. Som tittar tillbaka. Äter lunch och läser den här artikeln i the Economist. Fortsätter med Larsson. Nu börjar lederna mjukna så smått. Promenerar i grårusket de tvåhundra meterna ner till byns livsmedelsbutik Delhaize för att köpa ingredienserna till middagen. Delhaize är inte Willys, Lidl eller Netto. Det är inte heller ICA eller Konsum. Kanske ett bättre ICA Maxi (vilket Mlle Brax skulle kunna skriva så mycket bättre om).
Börjar leta råvaror. Tyvärr ser den färska fänkålen ut som hej-kom-och-hjälp-mig så jag får överge min ursprungliga middagsidé. När jag har hittat det som behövs för min plan B går jag vidare till vinavdelningen. Här finns förutom stilla franska och tyska viner finns här även viner från nya världen. Bland champagnerna finns flera exklusivare sorter. Min favorit bland standardchampagnerna, Bollinger Special Cuvée Brut, kostar 34 €. Det gjorde den inte när jag var här för ett år sedan vilket visar att Systembolagets prishöjning motsvarar en dito från producenten. Eftersom jag har blivit tipsad om att pinot gris skulle passa kvällens rätt valde jag en från en producent vars riesling jag druckit tidigare. Eftersom det är min sista kväll för den här gången så ska vi dela en halvflaska Perrier-Jouët2) innan middagen också.

Monopolet får gärna försvinna om vi får butiker med ett sortiment och en prisbild som liknar Delhaize's. Tyvärr tror jag inte att det blir så. Bra viner kommer att bli dyrare - vilket kanske är helt rimligt - och sämre viner mer ymnigt förekommande. Vi kommer troligen dessutom att översvämmas av billig skräpdricka som idag inte passerar bolagets nålsöga. Hoppas att jag har fel.

1) Som min läsare Louise så riktigt gissade.
2) Sajten är inget vidare!

Bruxelles 20 km. Resultatet.

Två timmar. Ingen tid att skryta med. Ett snålt lopp såtillvida att det endast bjöds mineralvatten från Spa och näringsdryck från Gatorade längs banan. I Stockholm hade man förutom det även fått bananer och power bars. Stort tack till Calle Åsenius som bjöd på pizza och bärs när vi kommit i mål!
Senare åt jag lasagne och drack en chianti classico från Castello d'Albola.
Resultatlista här för intresserade.

Mina topp 5-druvor

Blå
1. Cabernet Sauvignon
2. Syrah
3. Sangiovese
4. Tempranillo
5. Pinot Noir

Bubblare: Grenache

Gröna
1. Riesling
2. Chardonnay
3. Gewurztraminer
4. Sauvignon Blanc
5. Grüner Veltliner

Bubblare: Pinot Gris

Nu vet jag att många vettiga vinmänniskor kommer att bli förbannade över att pinot noir bara får en femteplats bland de blå druvorna. Det beror helt enkelt på att jag - me, myself and I - inte har druckit så många fina pinot noirer. De är helt enkelt för dyra. Men jag blir gärna bjuden om någon vill övertyga mig.

Bruxelles 20 km

Jag har precis smort in mina fötter och tejpat mina bröstvårtor. Allt för att förebygga de skavsår som annars lätt uppkommer när man springer 2 mil. Här blåser det, vädret är ostadigt. Kl 15 börjar loppet. Jag springer med Friskis & Svettis. Får se om jag pallar. I kväll tänkte jag i så fall fira med något vitt, sprudlande.

Från Torgnys sluttningar. Fortsättning.

För fem månader sedan drack jag ett belgiskt rosévin för första gången. Igår drack jag samma producents mousserande vita, Pétillant de Torgny. Jag försökte hitta fel på det. Är det inte lite jästigt? Syran måste väl vara i vassaste laget! Hur jag än sniffade och sörplade gick jag bet. Det är ett balanserat bubbel som varken bjuder smak- eller doftsensationer men inte heller defekter. Lite citrusfrukter och svagrostat bröd i doften, mjuk syra i smaken. Utmärkt som aptitretande drink före maten.
Vinet är framställt enligt den traditionella metoden alltså den man använder i La Champagne. Etiketten på den enskilt numrerade flaskans baksida är tätt tryckt med uppgifter. Vinet är skördat 2002, ägaren är Rouvroys kommun, berggrunden är "calcaire corallien du bajacien" och man får ut 100 liter vin på 150 kg druvor. 75% av druvorna fermenteras malolaktiskt. Man har 6000 plantor per hektar, dessa är uppbundna i enkel eller dubbel guyot och druvorna man använder är "Chardonnet" (sic), "Pinot Noir" och "Pinot blanc Auxerrois". Enologisk rådgivning och kontroll får man från Épernay, Laquenexy och Remich. Den första av de tre orterna är ju en av champagne-städerna. Kanske bidrar kompetensen därifrån till att göra vinet så "korrekt". Som kuriosa kan nämnas att odlingskooperativet firar sitt skyddshelgon, Saint Vincent, varje år under veckan då den 22 januari infaller.

Pétillant de Torgny, Brut Tradition.

Vin i litteraturen. Del VI

Det här var bra. Det här är bra. Jag läste den för första gången för sjutton år sedan. Häromdagen, när jag packade upp en kartong med pocketar, slog jag upp den, läste de inledande meningarna och blev trollbunden igen. Författaren skrev - vad jag vet - tre romaner. Den mellersta som passagen kommer ifrån är den bästa. Förutom romaner har det blivit dramatik, lyrik, essäer och film. Upphovsmänniska och romantitel, tack!
"Jag har ett starkt minne av två flaskor Alger som stod på ett gammalt nummer av Svenska Dagbladet. Och genom fönstret kunde jag när jag reste mig upp se att det slutat snöa, att en ensam cyklist passerade på det spåriga snötäcket på Rörstrandsgatan."

PS. Alger säljs inte längre. DS

Roséchampagne

Jag tror att synintrycket präglar doft och smakupplevelsen. Det har faktiskt gjorts undersökningar som stärker denna uppfattning. Om jag inte minns fel hade man i ett experiment serverat samma dryck i två glas. I ett av glasen hade man använt ett rött färgämne som varken smakade eller doftade. I det andra hade man samma dryck fast färglös. Försökspersonerna tyckte att den röda drycken var sötare än den färglösa.
Jag har druckit några rosa champagner. Mina tankar går direkt till lingon, tranbär, röda vinbär, kartiga hallon och ibland även barnalbyl. Jag vet för övrigt inte om barnalbyl används längre. När jag var liten och man fortfarande hade telefoner med snurrskiva, två tv-kanaler och tisdagstorsk kunde man få barnalbyl om man hade feber. Barnalbyl smakade syntetiskt hallon. Åter till synintrycket. Jag skulle vilja blindprova champagner för att se hur mycket av doft och smakintryck som i själva verket är synpräglat. Vilka associationer man får när man dricker ur svarta ISO-glas. Tror att detta provningsförfarande är relevant även för stilla roséviner.
För övrigt har jag hittills inte druckit en enda roséchampagne som fått mig att bubbla inombords, fånle och trumma i bordet. Vilket många andra viner, både stilla och effervescenta, fått mig att göra trots att detta beteende kanske inte riktigt anstår en xx-åring. Är det så att de rosa bubblorna från Champagne inte är lika intressanta som de ljusare? Vill gärna bli övertygad om motsatsen. Eftersom jag gillar färgen.

Ett par dagar i La Champagne

Onsdag den 24/5 landade jag på Charlerois flygplats i södra Belgien och möttes av min bror och svägerska för vidare färd mot Reims. Efter ett par timmar i bilen var vi framme i staden med den imponerande katedralen. Vi checkade in det centralt belägna hotell Bristol och delade en picknick på rummet. En flaska Cornas korkades upp. Den smakade för tidigt skördade druvor och billig svartvinbärsjuice vilket visar att det franska appellationssystemet inte alltid garanterar kvalitet. Så mycket trevligare då att smörgåsarna och ostarna som svägerskan fixat var så bra. Ja, vi hade vår vanliga diskussion om när en ost uppnår sin optimala mognad men det var inte så viktigt.

Torsdag den 25/5. Sju grader celsius. Nordostlig vind. Vi bilar längs route touristique champagne. Denna väg utgår från Reims och passerar bland annat genom så kallade Grand Cru-lägen. Vi stannade i Ambonnay som är en Grand Cru-by. Här ringde vi R. H. Coutier som är en av producenterna i Ambonnay som i Richard Juhlins "3000 champagner" får stjärnor. Han hade egentligen inte öppet men ställde fram glas och korkade upp en flaska av sin standardchampagne från 2003, Brut Tradition. Jag förstår franska hjälpligt men kunde inte hänga med i svängarna när han började berätta. Vilket han gjorde med en aldrig sinande entusiasm. Resesällskapet översatte senare. De hade bland annat diskuterat väder. Mr Coutier har studerat rapporter från mer än tvåhundra år och vet att det gråtrista väder vi hamnat i inte alls är unikt för årstiden. Vad vi mer fick veta är att man som vinodlare beskattas för sitt lager varför det inte är eftersträvansvärt att magasinera alltför många flaskor. Till bubblet!
Jag ska börja med att erkänna att jag tycker champagne är svårt. Ja, riktigt svårt, till och med. Vid det här laget har jag druckit så många stilla viner att mitt smakminne har blivit hyfsat. Min erfarenhet av champagne är dock fortfarande ringa varför mina anteckningar blir knapphändiga.

Brut Tradition består till 65% av pinot noir och till 35% av chardonnay. Den har en lätt doft av rostat bröd, citrusfrukter, tydliga krittoner och är lätt svavlig. I smaken är den hårda syran tydlig. Mitt helhetsintryck är att champagnen är allt annat än inställsam. Jag köpte en flaska av den, en flaska blanc de blancs (betyder 100% chardonnay om ni inte visste) och en flaska Brut Millésimé 1998 (60% Pinot Noir, 40% Chardonnay).

I Aÿ ligger flera berömda hus; Bollinger, Gosset och Deutz. Alla hade stängt. Det gjorde inte så mycket. En marknad där man kunde köpa allt från trappor (!) till smågodis pågick. Köpte en korv med smak av stensopp. Vi vandrade längs marknadstånden en stund och körde senare till Épernay där vi åt en hygglig lunch för 13.50 € på le Chapon Fin. Platt vatten till maten.

I Épernay var det mesta stängt så vi körde tillbaka till Reims. I hotellbaren delar vi en flaska Perrier-Jouët Brut (33% pinot noir, 45% pinot meunier och 22% chardonnay). Den har mer citrus än den champagne vi provade tidigare under dagen och en mjukare syra. Jag tycker bättre om den. Eftersom champagnehuset producerar 3 miljoner flaskor per år trodde jag att de skulle vara representerade på bolaget. Så är inte fallet.

Vi äter på brasseriet "Le Boulingrin" i Reims. En oerhört arrogant kypare som tror att vi är tyskar betjänar vårt bord. Till ostronen och senare pilgrimsmusslorna, med spenat, champagnesås och gräslök dricker vi Gosset Brut Excellence (42% pinot noir, 9% pinot meunier och 49% chardonnay). Bäst hittills. Citrus, rostat bröd, mjölkchoklad och i smaken en mild syra. Det finns antydningar till sötma i smaken men eftersom vinet är definierat som Brut är det torrt, dvs det får inte ha en sockerhalt högre än 15 g/l. Juhlin tycker att dosagen i Gossets båda standardchampagner är "onödigt hög". Dosagen är den tillsats av vin och socker som används efter degorgeringen för fylla ut flaska och bestämma typen av vin, se här.

Till ostarna (chèvre du pays, réblochon och comté) blir det ett glas 1997 Château Ramage La Batiste 1997. Bra, tät, fruktig bordeaux. Svägerskan dricker Chapoutiers Crozes Hermitage Petite Ruche från 2003. Kokt, spritigt och ihåligt i likhet med många enklare rhône-viner från det året.

Senare i hotellbaren dricker vi varsitt glas Jacquart Rosé (45% PN, 15% PM och 50% CH). Barnalbyl, snålt.

Fredag 26/6.
Springer en timme genom regniga Reims. Fransk frukost på café. När resesällskapet har vaknat går vi ut på stan. Reims som är en stad full av fin jugend och art deco är väl värd en promenad. Katedralen bör man besöka. Vi gör en paus på ett café där jag tar in den enda champagne de har på glas: Jean Vesselle Rosé (100 % PN). Inget att skriva om.

När vi har varit i katedralen äter vi lunch på en italiensk vinbar. Där provar jag en flight från Nicolas Feuillatte: Réserve Particulière (50% PN, 30% PM och 20% CH), Rosé (60% PN, 30% PM, 10% CH) och Millésimé Ambonnay 1996 (?). Alla utom rosén har en härlig gräddighet i eftersmaken. På samma näringsställe ser jag att de har Isole e Olenas Chianti Classico 2003 på glas. Så vi beställer det. Tror vi. I våra glas en blåröd saft med kartighet. Är det här verkligen vinet som jag minns det. Jag begär att få se flaskan. Det visar sig att de har hällt upp ett annat sangiovesebaserat vin. De trodde att vi ville ha en enklare chianti. Hur de nu kan ha trott det. Det fanns ju inte ens på vinlistan. Vi får det riktiga vinet och det är sangiovese när den druvan är som bäst! Det kanske kan tyckas märkligt att jag dricker Chianti Classico i Champagne. Men eftersom Isole e Olena inte finns i Sverige så ofta vill jag passa på när tillfälle bjuds. Isole e Olena är också en av de vinmakare jag hade förmånen att besöka för fem år sedan. Jag köper med en flaska hem. Den kostar 22 €, att jämföra med systembolagets pris nedan.

Besöker La Musée de Beaux Arts. Sedan går vi till Mumm på 29, rue Champ de Mars. Mumm är - enligt den egna reklambroschyren - världens tredje största champagneproducent. Där har man regelbundna guidade turer. Vi får se en film, vandra genom till synes ändlösa källarkorridorer med pupitres1), foudres2) och de kakelklädda betoingtankar som användes för vinifieringen så sent som 1980 innan de rostfria ståltankarna kom i bruk. Vi får en professionell och faktaspäckad guidning. Inte ett onödigt ord. Den är på franska så jag snappar bara en fjärdedel av vad som sägs. Efter avsluta guidning får vi prova storsäljaren Cordon Rouge (50% PN, 25% PM och 25% CH) liksom Cordon Rouge Millésimé 1998. Den förra är inställsam med citrusaromer och mild syra. Lätt sötaktig. Tyvärr lösgör sig svavelväteliknande dofter ur vinet efter en stund i glaset. (Och priset! Lägg till 49 kr så får ni den betydligt mer spännande Special Cuvée Brut från Bollinger (nr 7418).) Årgångsvarianten, Millésimé 1998, var mer komplex med champinjoner och rostat bröd i doften. Av den köpte jag två flaskor.

Richard Juhlins "3000 champagner" har varit oumbärlig under resan. Om jag var Richard Juhlin skulle jag låta trycka en pocketversion av samma bok. Den skulle ha nästan samma pris som folianten eftersom champagneintresserade är beredda att betala. Fördelen skulle vara det lätthanterliga formatet. För övrigt lär det ha kommit en "4000 champagner" nu. Finns inte den på svenska?

Isole e Olena 2003 (nr 82044), 159 kr. På bolaget 1/6!

Mumm Cordon Rouge (nr 7543), 300 kr

PS. Pinot meunier som används för fruktigheten vinner inte på lagring. DS

1) Ställningar fom används för att få ner jästklumpen i flaskmynningen, se här.

2) Enormt ekfat.

Tisdag 23/5 2006

Läste om mikrooxygenation och Takis Soldatos i Allt om Vin. Läsvärt nummer där hela beställningssortimentet testas. Köp.
Skulle sprungit 13 km i Hellas men vädret avskräckte. Cyklade istället genom regnet till Reimersholme där jag delade en flaska Estola med en vän. Inget märkvärdigt vin men inte heller odrickbart. I morgon mot Champagne!

Estola Reserva (nr 6619)m 60 kr.

Lotta ska flytta

Idag har jag fått långtidslåna ett vitt köksbord. Det är bredare och lägre än mitt förra men passar bättre med de blå köksväggarna. Som sagt, det är ett långtidslån. Jag älskar inte att äga men jag älskar tillgången till ting, även den övergående.
Igår gjorde jag DNs valtest. Både livsstilstestet och åsiktsditot. De överensstämde inte riktigt. Jag lever åt ett håll och tycker åt ett annat, vilket kloka L som hatar initialer redan har påpekat.
Inget inlägg utan vin. Som tack för att jag tog hand om bordet - istället för att de rättmättiga ägarna hyr ett förråd på Shurgard - bjöd jag på rökt lax, färsk potatis och annat. Gästerna fick dricka den äckliga chardonnayen från förra lördagen. Själv drack jag den blommiga Vida Orgánica Torrontés som jag dissade häromdagen. Den är faktiskt riktigt trevlig när den är färsk. Ja, gästerna fick smaka den också. Min tillfälliga gäst J spelar just nu jazzifierade julsånger från Itunes på sin Imac. Jag blir ganska trött. Det är ju sommar. "Gläns över sjö och strand" passar inte med regnvåta lövruskor. "I denna ljuva sommartid" funkar bättre.

Vida Orgánica Torrontés (nr 6587), 64 kr.

Anders Widmark Trio, Psalmer

Endorfin vs vin

Jag har haft tur i det genetiska lotteriet och jag vet vad jag äter. Eftersom jag inte är särskilt tung så jag kan springa på asfalt utan att knän och benhinnor tar stryk*. Nu håller jag på att förbereda mig för Bryssel 20 km om en vecka. En halvtimmes löprunda längs Årstaviken ger ett behagligt rus, faktiskt mycket skönare än det som framkallas av alkohol. Att vara omgiven av trädens klorofyllstinna bladverk, dra in flyktiga doftämnen från nyspruckna blomknoppar och känna hur den svalkande svetten sipprar längs pannan är inte heller fy skam.
Den fysiska aktivitetens baksmälla är träningsvärk, något man delvis kan förebygga med stretchning. Jag gör det till "Lately" med Stevie Wonder. Och den finns ju, som ni vet, på "Hotter Than July" som kanske var det sista riktigt jämna albumet av honom. För övrigt vet jag inte om jag ska korka upp något i kväll. Än.

* Peppar, peppar. Motsatsen kanske visar sig om några år.

Invincible

Det är nu man känner att man är nationalist, sa jag till svägerskan. Det hisnade i magtrakten och mina händer skälvde.
Dags för den kristna mamman med Medusablicken att angöra scenen i Aten. Med en gyllenljus kreation och ett blått släp på sju meter som Lars Wallin designat framförde Carola utan att tveka "Invincible". Vi var övertygade om att hon skulle vinna. Allt satt där det skulle. Tonartsbytet, dansstegen och läppdarret. Vi hade så jävla fel. Monsterrockarna Lordi från vårt östra grannland Finland sopade banan med "Hard Rock Hallelujah". Ur led är tiden. Att sedan tre andra länder lyckades klämma in sig på platserna mellan Antikrist - om man får tro fundamentalister - och Jesus är inte mer begripligt. Sverige blev femma. Det är för övrigt märkligt hur man röstar. Länder som tills för bara några år sedan ockuperade eller bekrigade varandra öser poänger sinsemellan. Mot neutrala Sverige var alla njugga. Inte minst de forna svenska provinserna Norge, Finland och Estland.
Innan eurovisionsfinalen åt vi kyckling med citron, oliver och annat. Och drack billig Grange. Ja inte Grange utan Grange Philippe - ett förträffligt rosévin med tranbärskänsla från Coteaux de Languedoc. Vinet består av 60% syrah och 40% grenache vilket är helt i sin ordning. Det blev nästan två flaskor. Sedan kom brorsan hem från en konsert med Inmates och tjatade om att sångaren såg ut som Göran Greider. Som han tjatade!

Domaine Grange Phillipe Rosé 2005 (nr 98643), 78 kr

Vin i popen. Del III. En ledtråd.

Nu ska ni klara det. Titta på bilden och använd era sökmotorer. Apropå pop försökte jag utnyttja mina presentcheckar på Mega idag. Det blev oförättat ärende eftersom Candi Statons senaste var slutsåld. Det fanns inget annat jag ville ha. Och så märker jag att skivorna har blivit hutlöst dyra. 199 kr är normalpriset på Mega. Kanske har skivindustrin insett att alla som respekterar upphovsrätt och fortfarande lever i CD-världen är beredda att betala. Jag har ju ålagt mig skivinköpsförbud så dessa presentcheckar är mitt enda sätt att komma över nya plattor. Väntar därför tålmodigt på att nästa sändning av "His Hands" ska komma in. Cyklade sedan hem genom det härligt gråa, finregniga Stockholm och fastnade framför kraftboken igen. Lunch!

Södermalmsnytt nr 20, 2006

Björnstierne Antonsson skriver om champagne. Glad att han inte skriver "champagne vardag". eftersom det skulle devalvera drycken. Det är "champagne helg" och "champagne lyx". Och tillgängligheten?

Helg: André Clouet Grande Réserve (nr 7686), 239 kr

Helg: Louis Roederer Brut Premier (nr 7602), 339 kr

Lyx: Krug Grande Cuvée (nr 7494), 1149 kr

För en gångs skull fanns alla att köpa. Jag har druckit André Clouet vid ett par tillfällen, Lejontornet mars 2005 var första gången. Det är hundraprocentigt pinotbubbel som jag kan rekommendera. Kostar bara 24 kr mer än Lindemans äckliga chardonnaybox och jag tycker att den brödiga doften, den rena syran och kvillret från dessa koldioxidbubblor på tungan är mer än fyra gånger så prisvärt som den lismande aussiesaften. Ett stilla vin på chardonnay och ett mousserande vin på pinot går ju egentligen inte att jämföra. Men jag tycker att man ska dricka bättre och mindre. Vilket jag kommer att hävda med en druckens envishet framöver.

Vin i popen. Del III. Nu blir det lite svårare.

1975. Den engelska bilindustrin är i kris. Landets ekonomi är svagare än på många år. Allt är billigt. Familjesemester och första resan utanför Norden. Tor Brittania avgår från Göteborg mot Felixstowe(?). (Rätta mig, bröder, om jag har fel.) Vi reser runt. Lincoln, London, Coventry, Bristol och andra orter besöks. De engelska hotellfrukostarna är lite konstiga men vi lär oss snabbt att uppskatta Weetabix. Vi har olika preferenser under resan. Mamma och pappa vill titta på katedraler. Jag och mina bröder vill se H.M.S Victory och Cutty Sark. Gå på Madame Tussauds. Köpa leksaker. I Londons tunnelbana sitter affischer som gör reklam för den filmatiserade rockoperan "Tommy"*. En kväll på hotellrummet i Tonbridge ser vi the Who spela låtarna från den på TV. Vi är upprymda eftersom vi inte sett så mycket live-musik tidigare. Varken på TV eller lokal. Annars är det Bay City Rollers som gäller. Överallt posters där gruppen poserar i skotskrutigt, platåskor och utsvängda byxor. I skyltfönstret till en skivbutik får jag syn på ett omslag med en annan grupp där bandmedlemmarnas ansikten framträder i ett vinglas.

1. Vad heter den gruppen?
2. Vad heter skivan?

* Med stor sannolikhet ett pekoral. Kommer aldrig att se den.

PS. Jag kanske borde ordna ett partaj för er som engagerar er i mina geekiga tävlingar. Får se. DS

Ett riktigt räligt vin, när man tänker efter.

Det blir inte en helnykter fredag. Sprang en halv mil, tog ett bad och lagade sedan mat. Rökt lax, pasta, avocado, valnötter med mera. Tappade lite ur lördagens BiB och sitter nu med ett glas Lindeman Chardonnay som jag inte kommer att dricka upp. Vinet har klarat en knapp vecka i kylen. En kollega tyckte vinet var vidrigt i lördags när jag bjöd på det. Jag uppskattar ärlighet. Nu förstår jag vad han menar. Jag tyckte inte att det fanns något som stack ut men upptäcker nu att det är smygsött, syntetfruktigt, citronsyrligt och lätt trögflytande. Byt den här 215-kronorsboxen mot ett flaskvin till samma pris. Drick mindre och bättre. Jag kan inte förstå att Bengt-Göran Kronstam hyllar den här sörjan! Han brukar ju ha så gott omdöme. I vasken med vinet!

Chardonnay har, enligt mig, endast existensberättigande i:

1. Champagne
2. Chablis
3. Bourgogne
4. Lite dyrare viner från nya världen
5. Kanske något från Torres också

Jag vill även passa på att såga alla billiga steen*-BiB-viner från Sydafrika (som får mig att bete mig så dumt ibland). De lider av samma problem. Skillnaden är bara att de är extraktfattigare. Nej ABCC, anything but cheap chardonnay!

Om ni inte har läst vad Stockholm Cru tycker om billig chardonnay, gör det här.

Lindemans Chardonnay (nr 16457), 215 kr, köp det inte!

* chenin blanc i Frankrike

PS. Jag läser att Stockholm Cru också sågar Lindemans Chardonnay. Känsliga läsare varnas. Leta i april.DS

Fakta om stringhyllor 2006

1. Alla nyproducerade hyllor utom björk och ek tillverkas i MDF som är en finare typ av spånskiva.
2. De längsta hyllplanen bågnar under böckerna. "De är inte tänkta enbart för böcker" säger man hos möbelhandlaren. I vilken broschyr stod denna DYRköpta erfarenhet att läsa?
3. Leveranstiderna är långa.
4. Kvaliteten är inte jämn. Min senaste sändning är kantstött.

Blir det en helnykter fredag? Det var ju alldeles för länge sedan jag drack något från Alain Brumont. Ni får göra det åt mig.

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882), 75 kr

En guide till den sociala döden del I

Pröva följande repliker i något innerstadssammanhang i Stockholm:
- Vin, ska det vara så viktigt? Det finns ju rött till kött och vitt till fisk. Jag känner ändå ingen skillnad mellan tetra och flaska.
- New York, jag vet inte, är inte det en ganska överskattad stad?
- Det är inte så viktigt var man bor. Huvudsaken är väl att man mår bra?
- Du jobbar med PR, sa du? Så någon betalar dig för att du ska få andra att säga något onödigt som din uppdragsgivare har hittat på? Ruggigt.
- Det finns så mycket konstigt kaffe nuförtiden. Tacka vet jag vanligt bryggkaffe.
- 1700 kr för ett par jeans? När de är trasiga och smutsiga!
- Har ni fått barn? Det har väl folk fått förr.
- Jag tycker att Dressman har fina kläder.
- Fryser du? Du har ju mössan på dig inomhus.
- Jag älskar föreningar!
- Det här blir man ju inte mätt på. Var finns sås och potatis?
- Finns det inga hederliga ölsejdlar nuförtiden? De här ser ju ut som stora vinglas!
- Man kan hitta mycket bra på Rusta och Jysk Bäddlager.
- Det här media som alla jobbar med, vad är det egentligen?
- Det finns schampo som skulle kunna hjälpa dig mot det där. Ja, fett hår alltså.
- Plötsligt ska det vara design på allt.
- Karriär pratar folk om. Vad är det? Är det viktigt?
- Göran Ringbom ska visst ha en krog någonstans. På Söder tror jag.
- Jag tycker att det är fel att köpa och sälja hyreskontrakt.
- Vadå konsult?
- Coachning? Tar du betalt för att tala om för vuxna, välutbildade människor hur de ska välja? Det var det dummaste jag har hört!
- Vilka konstiga glasögon!
- Information? Men det borde väl räcka med att någon skrev eller sa nåt? Det behöver man väl inte anställa någon som ansvarar för?
- Är det inte trist att bo i en bostadsrättsförening där alla tjänar lika mycket och har samma etniska bakgrund?
- Ebba von Sydow, vem är det?
- Starta upp, beställa in och fakturera ut. Behövs verkligen de där adverbialen?
- Jag tycker inte att varken "Seinfeld" eller "the Office" är särskilt roliga. De har ju en så svart och cynisk människosyn.
- Nuförtiden kan allt kallas konst.
- Jag läste att electroclash var det senaste.
- Måste man tjäna pengar när man säljer en lägenhet. Det handlar ju bara om boende.
- Jag tycker att irländska pubar är mysiga.
- Tyckte precis att jag såg Håkan Hemlin.
- Vadå sneakers? Heter det inte jympadojor?
- Jag trodde bara att det bodde överklass på Östermalm.
- Drottninggatan på lördagar är ändå speciellt. Panflöjter, batteridrivna djur och en massa härligt folkliv.
- Vinbar? Ska det inte finnas öl och sprit i barer?

Ytterligare exempel tas tacksamt emot.

Vin i popen. Del II

Idag hörde jag:
"It's a black fly in your Chardonnay"
Och mindes tiden för elva tolv år sedan då albumet - som raden är hämtad från - dominerade så totalt. Eftersom jag redan då var en surgubbe som tyckte att gapighet var jobbigt gillade jag det inte. Det gör jag inte nu heller. Så jag frågar, och ja, ja Joopey, du ska få bubbel snart:

1. Vad heter låten?
2. Vem framför den?

Det kanske kan bli ett glas Kaya till den som svarar rätt.

Drakfest på Södra Teatern

Utmärkelserna kan du läsa om på annat håll. Noterade att Nouvelle Vague som uppträdde utan rytmsektion nu lägger Yazoo's gamla "Don´t Go" till raden av omtolkade, svalt akustifierade 80-talslåtar. Låtens ettriga syntslinga hade transformerats till något som sjöngs vänt och frankofont. Buzzcocks fina "Ever Fallen In Love?" tolkades också. För övrigt var lokalerna fulla av klädda människor. Någon bar en ljust lila skjorta. Fröken Brax bar guld och svart. Själv bar jag mig åt.


Tack Elin!

Drostdy-Hof Cape Red (nr 12038), 59 kr

Drostdy-Hof Steen 2003 (nr 87644), 59 kr

Och något mousserande inledningsvis.

PS. Man klarar sig inte utan en Buzzcocks-samling. "Singles Going Steady" är en bra sådan. DS

Nu är alla bloggar vakna!

Kaffenjutning har vaknat. Och till glädje för alla som gärna dricker bättre kaffe så blir det kaffenjutning IRL i fortsättningen. Hurra!

Bilden visar en kaffeböna. Kaffe, Coffea, inordnas i Rubiaceae, en av de coolare familjerna bland blommande växter. Här i norden representerad av måror, Galium, på sydligare breddgrader företrädesvis av buskar och träd. Cinchona pubescens från vilkens bark man framställer kinin och Gardenia är två andra kändisar i familjen. Hur vet jag detta? Jo, för tolv år sedan skrev jag en uppsats om några släkten i familjen Rubiaceae.

Det vetenskapliga namnet för vindruvan som de flesta viner framställs av är Vitis vinifera. När jag gick munskänkarnas druvkurs fick jag lära mig att den räknades till familjen Ampelidaceae. När jag använder den vanligaste sökmotorn får jag mer träffar på namnet Vitaceae så det kanske är så familjen heter egentligen. Någon som vet? Familjerna Rubiaceae och Vitaceae är inte särskilt nära släkt enligt den systematiska forskningen. Denna forskning syftar ju till att systematisera organismerna, i det här fallet, växterna på ett sätt som avspeglar evolutionen. Både morfologiska och genetiska data används för ändamålet. Sauvignon blanc, riesling och grenache är som ni säkert redan vet inga arter utan sorter av vindruvan. Artbegreppet är för övrigt ganska krångligt så det tänker jag varken skriva om nu eller utlova att jag någonsin skriver om.

Mysteriet Fontodi

Panzano, Italien, juli 2001. Jag, amatören, har rest med ett sällskap av professionella mat- och vinmänniskor till firman Fontodi. Det är den första "riktiga" provningen för mig. Tidigare har jag ordnat anarkistiska amatörprovningar eller hamnat på halvprofessionella dito. Men nu är det allvar. Minns inte om det faktiskt var herr Fontodi själv som ledde den. Jag får lära mig att man använder druvan sangiovese, att vinet legat på ekfat från Alliers och Tronçais och andra fakta som fastnar. Det är ett stramt vin med fin frukt som balanseras diskret av ekfaten. Tydliga men inte kantiga tanniner. Mina tidigare fördomar om italienska viner kommer omedelbart på skam. Vin santo dricker jag också för första gången. Jag köper inga flaskor där och då utan tänker att det kan vänta till strax före hemresan. Vi hinner besöka fyra vingårdar till under tvåveckorsperioden. Två gånger åker vi enoteket i Greve där man också kan prova olivoljor ur flaskautomater. Man köper ett plastkort som motsvarar en summa pengar. Varje gång man provar dras ett belopp. Storleken på beloppet är relaterat till vinets eller oljans pris. På enoteket kan man köpa viner från de flesta producenterna i Chianti. Dock inte Fontodi. Så jag reser hem utan några flaskor från den producenten.

Restaurant, Saslik, Helsingfors, 15 maj 2006. Vår finska värd har bokat bord här. Den ängslige svensken i mig som ständigt vill veta vad som är "rätt" och "på" sniffar turistfälla. Det känns oförskämt av mig att tänka tanken även om jag inte yppar den. Maten ska visa sig vara betydligt bättre än vad som är brukligt på turistfällor. En mångfald av förrätter beställs. Det är georgisk sallad med karljohanssvamp, grillade paprikor med mera, laxvariationer, saltgurka med sur grädde och honung, blinier. Med mera. Vi dricker en trist rysk pilsner och en liten vodka till. Till varmrätt har jag beställt ren på två sätt med surkål, syltlök, potatiskaka och annat. Jag ögnar igenom vinlistan, vågar inte testa ryskt eller georgiskt vin, men upptäcker att de faktiskt har Fontodi! Sniffar, smakar. Och erfar att det är lika bra som jag minns. Börjar rentav trumma i bordet av entusiasm. Jag hade gärna fortsatt men de andra ätarna ville ha omväxling så det blev Jaboulets châteauneuf du pape som flaska nummer två. Det var från 2003, året då vi hade tropiska nätter i Stockholm och värmen var olidlig på vissa platser på kontinenten. Jag tror att det är orsaken bakom att en del viner av den årgången från Rhône-området har lite syltig och kokt karaktär. Det finns antydningar till det i det här vinet. Jag tycker inte att det är helt balanserat och det känns inte riktigt sammanhängande. Vet inte om ni förstår vad jag menar. Alkohol, frukt och tanniner känns inte helt samspelta. De behöver repetera några år, dvs lagras. Men missförstå mig inte, det var ändå betydligt bättre än det mesta man dricker på krogen. Sedan blev det ett ripassovin som inte kändes särskilt ripasso dvs inte särskilt tätt. Eller så var våra sinnen vid det laget lite slöare. Renen var utsökt och hade kunnat ätas med tesked. Av tillbehör serverades ett överdåd som jag följaktligen inte orkade äta upp. Åter till Fontodi. Vad jag kan se har producenten ingen svensk importör. Varför? Är det för att vinerna anses för dyra? Det är i så fall synd.

Fontodi Chianti Classico, 2003
Paul Jaboulet Aîné, Châteauneuf du Pape, La Grappe des Papes, Les Cèdres - Rouge 2003
Cecilia Beretta Valpolicella Superiore Ripasso 2003

PS 1. Helsingfors är en vacker och ren stad. När ska svenskar sluta slänga skräp överallt och rasta hundar utan att ta hand om skiten? Behöver vi en ny håll-Sverige-rent-kampanj? DS.
Ps2. Redaktörn har kommit ut. Får se när jag ska våga. DS.

Sä här såg förslutningen från Franconia ut

I förgrunden: glasplugg och metallkapsyl som suttit på en bockpungsformad flaska från producenten Franconia. I bakgrunden: en flaska Amarone och en flaska Campofiorin, presenter från mina gäster. Jag fick en popcornmaskin, några fina ljusstakar, en bringare formgiven av Sigvard Bernadotte och ett presentkort. Tack alla gäster!

Den gode Dag berättade för mig igår att det skulle bli en ovanligt bra Stockholmssommar i år. Det är jag också beredd att tro. Så jag stannar här tills jag åker till Kina i slutet av juli.
Just nu snurrar Declan MacManus' aka Elvis Costellos coverskiva Kojak Variety i bakgrunden. När jag lyssnar på Elvis Costello betyder det att jag mår bra. Ja, jag mår faktiskt mer än bra och det känns viktigt att skriva.

Masi Campofiorin Ripasso (nr 5123), 99 kr.

Amarone Classico (nr 12363), 169 kr

Det händer att Björn Borg dricker det förra till lunch.

Star Wars. Även vinlusen mognar.

Den transformerade TV-kanal som heter TV6 inledde i veckan med att visa de tre först producerade filmerna i vad som kom att bli en hexalogi, nämligen Star Wars. Jag minns när jag såg den första, "Stjärnornas krig", på Spegeln i Uppsala för 28 år sedan tillsammans med min bror och hans kompis, en numera känd landstingspolitiker och styrelseordförande.
Stjärnfonden och vinjetttexten: "För länge, länge sedan, i en galax långt, långt borta." Och så trumpetranfarerna i kvinter som inleder John Williams' ledmotiv. Sedan texterna som växte ur dukens nederkant. Jag fick knottror på huden då och jag får det faktiskt nu igen när jag skriver om det. Att säga att jag älskade filmen är att underdriva. När jag skulle somna samma kväll svischade laserstrålarna från rymdimperiets och rebellernas stridsskepp förbi mina stängda ögon. Repliker som "Kraften kommer alltid att vara med dig, Luke" och "Rädda oss Obi-Wan Kenobi, ni är vårt enda hopp" ekade i mina öron. Brorsan och politikern var däremot allt annat än begeistrade. De upprördes bland annat av det myckna skjutandet. Jag kom att se den åtta gånger*, senast i den digitalt uppsminkade versionen som gick på bio för nio år sedan.
Så satt jag och slötittade på TV i onsdags kväll och kände att njae, det här känns inte så upplyftande längre. Harrison Fords egennyttige Han Solo som man tyckte var så cool. Den fjunige Luke Skywalker som känns än mer fjunig nu. Och den kanelbullslockiga Carrie Fisher. Skulle vara hon då. Och Alec Guiness. Den lasersvärdsduell mellan Darth Vader och Obi-Wan Kenobi som jag mindes som relativt lång var över på några minuter. Liksom mitt tittande. Det är möjligt att jag hade tyckt bättre om den hade jag haft en 26 tums plasmaskärm men jag tvivlar. Gunnar Ekelöf skrev något i stil med att man inte ska tumma på sina minnens fjärilsstoft. Jag önskar jag hade kunnat citera ordagrant men min Ekelöf befinner sig dessvärre långt, långt nere i en kartong. I ett källarförråd inte särskilt långt härifrån.

Jag gillade tvåan - enligt den gamla kronologin - bäst: "Rymdimperiet slår tillbaka". Kampen mellan far och son. Kärlekshistorien mellan Han Solo och princessan Leia. Yoda. Men jag vågar fördenskull inte se om den. Av de tre nyproducerade - som jag också är för gammal för - tyckte jag bäst om den sista, "Mörkrets hämnd". På onsdag visas "Episod 1 - Det mörka hotet" i TV6. I den får man stifta bekantskap med den enerverande Jar Jar Binks för första gången. Det behöver man inte.

"Stjärnornas krig" har inte så mycket med vin att göra. Men om jag ska dra en parallell så måste det bli Atrium Merlot - ett vin från Torres. Jag var helt begeistrad i detta vin för fem år sedan. Om jag finge tillfälle att sippa det idag skulle jag nog reducera det till frukt och vanilj. Och sådant imponerar inte längre på mig. Men minnet är mig kärt. Torres gör för övrigt en massa bra viner, inte minst Mas La Plana. Som jag drack senast för två år sedan på Gudmundsons förra matbespisning, Dining Club. En krog som tyvärr inte finns bland oss längre. Två år gamla minnen litar jag på. Det senaste släppet av vinet, dvs Mas La Plana, fick genomgående bra betyg i pressen.

I morgon åker jag till Finland. May the force be with you.

Torres Mas La Plana 2000 (nr 98339), 218 kr

* Förmodligen en låg siffra jämfört med alla geekars därute.

Lördagen den 13 maj 2006. Jag fortsätter att spreta.

Om jag ordnar fest eller middag så är det inte enbart för att jag vill att min lägenhet under några timmar ska befolkas av vänner som äter, dricker och pratar, med andra ord ser ut att trivas. Nej, det är också för att jag ska komma till skott och äntligen sätta upp den där hyllan, sy de där gardinerna eller få tillfälle att dricka exempelvis den där märgfulla rieslingen som tillförlitlige T gav mig i början av mars. Att dricka finviner som skvallrar om kalkhaltiga jordar, petroleum och sent skördade druvor ensam är helt enkelt inte kul. Nu hade jag nog egentligen inte tänkt att dricka just den där rieslingen igår men i den allmänna exaltationen över de först anlända gästerna råkade jag korka upp den. Och i den till synes aldrig helt sinade källa av vita som porlade under kvällen var den störst och bäst. Jag får anledning att återkomma till tillförlitlige T.
Ett av de andra skälen till nämnda fest var att jag skulle få upp min tredje stringhylla. String 2006 är ett dåligt skämt om kapitalförstöring och billig träersättning. Den bokhyllesektion som jag köpt för dyra slantar bågnar under böckerna. Och på Stalands säger de att de egentligen inte är tänkta enbart för böcker. Domarn! Nå, hyllorna är sköna att skåda och jag har försonats med tanken att de får härbärgera luft och lättare publikationer. Min andra sektion används helt och hållet till CD. Nu var tanken att jag skulle sätta upp en tredje sektion för samma ändamål. Efter hämtat ett enstaka hyllplan, som egentligen inte gick att köpa och som jag väntat på i månader, och därtill köpt ett dyrbart verktyg som känner av reglar, vatten- och elledningar begav jag mig hem för att skrida till verket. Istället för ett låg det två hyllplan i paketet. Bonus, tänkte jag. Men glädjen dog hastigt eftersom det visade sig vara två plan av sekunda sortering. MDF-materialet lyste igenom i de kanststötta hörnen. Så hylluppsättningen får vänta. Och så måste jag bråka med Stalands. Känns jobbigt.
Åter till festen. Vädret var bättre än prognosticerat så efter inledande välkomstdrickande i lägenheten av rieslingen och en silvaner från Franconia gick vi till Rosenlundsparken där vi spelade boule. Jag hade köpt en box Lindemans Chardonnay som vi tog med ut helt i strid med lokal ordningsstadga. Ett helt medgörligt vin som en kollega senare under kvällen efter en korkdispyt förklarade att han ansåg i prinicip odrickbart. "Det smakade sötat", sa han. Jag konstaterar att det finns en lätt men inte påträngande ek, lite tropisk frukt, lagom mycket syra men ingenting, absolut ingenting, som sticker ut.
Åter i lägenheten serverade jag en sallad ur Annas kokbok. Den innehåller kallrökt lax, apelsiner, dill och gräslök. I dressingen ingår förutom vinäger och olja; apelsin, honung, dragon, dill och fransk senap. Jag hade ringt bolagets kundtjänst för att få vintips. Där rekommenderade de den lätt glycerolfeta härliga pinot grisen från Bestheim till salladen.
Så åt, drack och pratade vi. Under kvällens gång öppnade jag även en gewurz och ett vin som jag fick av tillförlitlige T: Kavaklidere Selection 2000 Narincé-Sémillon.
Detta turkvin var orsaken till korkdispyten. En pust ur ett mögligt källarutrymme var det första som fick mina luktbulber i disharmonisk svängning. "Kork" skrek jag tvärsäkert. "Nej, det där är inte alls kork" sa min kollega. "Många viner har den där källardoften". Kollegan tycker till och med att det kan vara en behaglig luktkomponent. Det tycker inte jag. Smaken var skrikig. En gäll diskant som yrade om billig sherry. Det gick en stund. Vi försökte oss på vinet en gång till. Då hade källarväggarna helt klätts av någon toxisk Aspergillus. Kollegan instämde att det var odrickbart. Det blev vasken för återstoden. Men som alla förstår är det inte tillförlitlige T:s fel. Dålig kork eller dåligt vinmakeri kan vara förklaringen. Så jag öppnade en flaska champagne istället. Nu har jag bara chardonnay kvar i kylen.

Jo, jag glömde nämna det. Egentligen gillar jag inte efterrätter men eftersom en annan kollega fyller år idag, söndag, tänkte jag att en tät chokladskapelse kunde vara på plats under kvällen. Kollegan ifråga har en söt tand. Något som inte syns i hans gängliga kropp. Så jag tog ett recept ur den högproduktiva Maria Öhrns kladdkakebok. Öhrn är för övrigt en annan metabolismtrotsare. "Favoritkakan" hette receptet. Hör här: 125 g smör, 3 dl grädde, 250 g ljus choklad, 250 g mörk choklad och 250 g mandelmassa.
(Den mörka chokladen var rättvisemärkt. Välkomna alla neoliberaler att raljera över den patetiske vinlusen som uppmuntrar något så marknadshämmande! Som inte förstått att den osynliga handen är den enda vägen och att vi i den rika och starka världen inte ska lägga oss i produktionsförhållanden i andra länder. Och när ni ändå skrattar kan ni ju lägga till att vinlusen inte är särskilt konsekvent, något som effektivt tar kål på hans eventuella kredibilitet.)
Sedan skulle man ha två matskedar rom i smeten också. Eftersom jag inte förstod vilken rom som avsågs, mörk eller ljus, ersatte jag den med brandy de jerez istället. Jag tänker inte skriva hur man lagar kakan. Ni måste köpa boken. De sista gästerna drog vid halvelvatiden.
Då åkte jag till Årsta där S och M hade ihopflyttningsfest. Där bjöds på ett mousserande från Delapierre och en fantastisk hoummous! Kom hem vid tvåtiden. Och mår som en tronpretendent idag.

Vill bara tipsa om några intressanta saker om helt andra ting som publicerats i veckan. Läs smarta Jenny Jewert - för övrigt bland annat biolog - och Katrine Kielos. Sedan har den gode Kritan fått en sidekick. Kritan är ju en klok och omdömesgill bloggare som skriver om skolans värld. Ett ämne som många politker har åsikter om. Åsikter som kanske inte alltid är helt förankrade i erfarenheten vilket Kritans är. Nu skriver Kritans sidekick om andra saker också. Jag permanentlänkar till Kritans sidekick till vänster.

Kvällens viner:

Hattenheimer Mannberg Riesling Spätlese 1990. Erzeugerabfüllung. Finns ej längre på bolaget. Jag kysser skorna på tillförlitlige T.

Franconia Silvaner Spätlese Trocken Nordheimer Vögelein 2005. Ej på bolaget.

Tokay Pinot Gris Réserve (nr 2899), 86 kr

Lindemans Chardonnay (nr 16457), box, 215 kr

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve 2003 (nr 5244), 88 kr

Kavaklidere Selection 2000 Narincé-Sémillon.

Philippe Fourrier Champagne Cuvée Prestige Brut. Ej på bolaget.

Boktips: Öhrn, Maria: Kladdkakor.

PS nr 1. Franconia har en för mig helt ny typ av förslutning. Metallkapsyl av engångstyp, dvs ej skruv, under vilken en glasplugg sitter. Jag har nästan blivit sannspådd. DS

PS nr 2. Jag får inte glömma att jag är skyldig Joopey en flaska mousserande. DS.

Vin i popen. Del I

Igår när jag körde på Ringvägen hade P3 den goda smaken att spela en låt som jag inte hört på länge. Populärmusiken har sin beskärda del av dryckesreferenser där öl och sprit tydligt dominerar men det händer också att vin omnämns.
Nu tänkte jag att det skulle vara dags för en tävling igen. Svara på frågorna som har med citatet från låten ifråga att göra:






"Educated the expensive way
He knows his claret from his beaujolais
I think he’d like to have been Ronnie Kray
But then nature didn’t make him that way"

1. Vad heter låten?
2. Vilken artist/grupp framrör den?
3. Från vilken skiva kommer den?
4. När kom den skivan?
5. Vem var Ronnie Kray?
6. Vad hette Ronnie Krays brorsa?
7. Vilka bröder* har spelat bröderna Kray på film?
8. Nämn en annan artist/grupp som sjungit om Ronnie Kray?
9. Vad kallas den speciella jäsningsteknik som används vid tillverkning av beaujolais?
10. Vilken typ av vin avses med termen claret?

Den som först har alla rätt får en flaska mousserande.

*Bröderna finns med på den här bilden.

Gourmet Nummer 2:2006

Har jag förlorat intresset för den innovativa och avantgardistiska matlagningen, what's cooking i Långtbortistan, udda styckdetaljer och exklusiva råvaror? Det känns nästan så. Om man bortser från enstaka texter och de - som vanligt - fantastiska fotona, särskilt Bruno Ehrs' från Kina, så kändes inte senaste numret av Gourmet särskilt angeläget. Fortsätter det på det här viset förnyar jag inte prenumerationen när nästa inbetalningskort kommer. Som om någon skulle bry sig.

Hade en tillfällig gäst här. Han hade köpt en flaska Vida Orgánica Torrontés som öppnad stod kvar i kylen. Jag drack en slatt i förrgår. Och nu ytterligare en. En lite godisaktigt insmickrande doft. Vulgo-muskat, typ och lite slöjdsalsaktig ekdoft. Hög viskositet, simmigt med restsötma. Vinet håller på att förvandlas till vinäger. Ska öppna en ny flaska på lördag för att se om det går att dricka innan det börjar omvandlas.

OBS! Bilden har inget med min text att göra. Det är sympatiske Patrik i Meterologens bar vid Riksgränsen. Han serverar Brandy de Jerez till några glada gäster.

Vida Orgánica Torrontés (nr 6587), 64 kr

Där solen inte riktigt går ner. Del III

Eftersom jag anses vara förvirrad och kryptisk ska jag skriva om ett tidigare inlägg. Det blir något av en stilövning:
Fredag den femte maj 2006 befann jag mig i den stora hotellanläggningen vid riksgränsen. Efter ett ha fått ett textmeddelande om att jag skulle leta upp och krama den vinkunnige Patrik som jobbar på hotellet Meterologen i närheten, gick jag dit. Jag presenterade mig, berättade vem jag skulle hälsa ifrån och fick en kram. Vi kom att prata om en modern rioja, Baigorri. Patrik hade nyligen provat den under ledning av en journalist och sommelier som råkade vara i lokalen. Jag började prata med henne, visade min blogg och fick smaka Grange.

Vinlistan hittar ni under inlägget "Där solen inte riktigt går ner. Del I"

Folkets mat har vaknat!

Uppflyttad till vakna bloggar. Ursäkta dröjsmålet, Olle och Nicoletta! Se till vänster. Började plötsligt längta till Hägersten. Har inte varit där sedan i september. Landet serverar kanske något smakligt nuförtiden.

Där solen inte riktigt går ner. Del II

Inne- och utelistan, ja. Som god tvåa skulle jag sätta att åka snöbräda. Som alla utom jag har gjort hur länge som helst. Jag började ju åka vanligt utför när jag var 19 så att det skulle dröja tills jag var, ja eh, innan jag steppade in i en snöbräda borde inte komma som någon överraskning. Det funkade! Och så fick jag höra ett ord som jag inte hört på ett kvarts sekel. Goofy. Det kallas nämligen så när man står med höger fot främst på brädan. Det gjorde jag på min skateboard för 27 år sedan och det gör jag på snöbrädan nu. Att det gick så bra får tillskrivas min oerhört kompetente kollega R som vägledde mig och S nerför branterna. Två och en halv dags åkning blev det. Snön trilskades, svetten rann, solen stekte hyn men roligt hade vi. Och om kvällarna åt, drack vi och dansade till ett coverband som friskt blandade Sator, Queen, Sweet, Ebba Grön och Tomas Ledin. Ja, det är ju förstås inte helt friskt att spela Tomas Ledin men det gjorde inte så mycket.

Jag till vänster i bild.

Den andra kvällen hos Patrik på Meterologen drack jag Stoneleigh Sauvignon Blanc och fortsatte snacka med journalisten som gav mig en sip Vin Santo.

Stoneleigh Sauvignon Blanc (nr 6311), 98 kr

Där solen inte riktigt går ner. Del I

Om jag var femton år yngre skulle jag skriva en inne- och utelista. På den skulle jag självklart sätta "Att dricka Grange vid Riksgränsen" som etta. Nu vet jag att det stöter folk när man skryter om att ha druckit bolagets finaste aussie så det blir ingen lista. Bara ett stillsamt tillkännagivande: jag har druckit en tesked Grange. Det var en känd vinjournalist tillika sommelier - som jag i min omtanke om folks fritidsliv - inte tänker namnge här, som bjöd på den. Och det var inte snålhet från journalistens sida. Det var först när det bara fanns två teskedar kvar i glaset som jag kom mig för att fråga. Hur kom det här sig då? Jo, vännen messade något i stilen: "Om du ser en lång, blond och mager kille som heter Patrik i baren, ge honom en kram från mig!" Jag befann mig då i det stora hotellkomplexet där vi hade ätit lammfilé och druckit en argentinsk, robust, lite halvkartig men hyggligt fatrostad blandning av merlot och malbec. Frågade i den baren, Grönan, om det fanns någon Patrik. Det gjorde det inte. Fick så ytterligare ett mess: "Han är duktig på vin". -Han ska vara duktig på vin, sa jag. -Ja ha, då är det Patrik i Meterologen här bredvid, sa mannen i baren.
Gick dit, träffade Patrik som sken upp när jag visade messet. Fick en kram. Han frågade vad jag ville dricka. (Glömde förresten nämna att jag hade druckit ett glas Rawson's Retreat innan jag gick till Meterologen. Det kändes lite tjockt i fredags. Körsbär och marsipan, liksom.)
Hade han något från Österrike? Jag hade drabbats av mitt allt tätare återkommande grüner veltliner-sug. Det hade han inte men han öppnade en härligt, VM i klyschor, frisk Soave istället. Så pratade vi vin. Och kom in på Baigorri. Jag hade under tiden kastat blickar på personen som satt i skärmskenet från en vacker kraftbok i fåtöljen snett bakom mig. Patrik berättade att han varit med på en provning av nämnda fruktintensiva Rioja, arrangerad av personen bakom macen. Jag gick fram, presenterade mig och så visade det sig att vi hade en del gemensamma bekanta. Det är trots allt inte så många som vet vad Baigorri är. (När soaven tog slut tog jag ett glas fruktig chardonnay från Torres.) Och fortsatte det trevliga snacket med journalisten. Omsider fick jag en tesked Grange. Hur det smakade? Länge.

Från vänster till höger i bild: Johan från Vadstena, Patrik från Meterologen och en gäst någonstans ifrån.

Furia Malbec/Merlot - vinet saknar vettig länk. (Liksom trevliga Meterologen som får representeras av det här.)
Penfolds Rawson's Retreat Shiraz Cabernet (nr 6942), 69 kr
Anselmi Capitel Croce
Kan ha varit Torres Gran Viña Sol Chardonnay (nr 2459), 72 kr
KanskePenfolds Grange 2000 (nr 99855) kommer pinsamt nog inte ihåg vilket år!!!, 1799 kr

Trender, Mario Vargas Llosa och Panoramakafét

Jag hade blivit bjuden på en trendspaning på byrån Food & Friends, Nybrogatan 39. Därinne kände jag igen Anna och Elin. Senare fick jag syn på Alice och Sara. Och vd Lennart Wallander. Man bjöds på ruccola-mojito. Jag valde den alkoholfria varianten. En dryg timmes föredrag om mattrender med utgångspunkt i jordbruks- och konsumentminister Ann-Christin Nykvists matmanifest från 2005 lyssnade jag på. Det var intressant. Jag är uppenbarligen trendig eftersom jag gillar gröt, eko och rättvisa. Nå, jag hade aldrig trott att jag var originell. Tidens anda är att man inte längre markerar vem man är enbart utifrån hur man klär sig eller vad man lyssnar på. Utan också i allt högre grad genom vad man äter.
Efter föredraget var det tapas från Locanda och ett mousserande från Carrington. Det blev bara ett glas eftersom alla var på väg. Så även jag som skulle träffa min bokcirkel på kulturhuset för att diskutera boken "Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet" av Lotta Lotass. En ganska usel roman, om än inte helt ointressant.
Men först skulle vi lyssna på peruanen och kosmopoliten Mario Vargas Llosa i ett samtal med översättaren Peter Landelius. I inträdesbiljetten ingick ett glas vin som man inte fick ta med sig in. Hur har de tänkt? Att ilskna kulturkonsumenter annars skulle kasta glas på författarna? Men servera i plastglas då för bövelen, det gör man ju på Hultsfred och i Roskilde! Jag svepte mitt skrikvin Dunavar Pinot Gris och tog plats i den månghövdade publiken. Samtalet handlade om skapande, resande och det mångkulturella Peru. Bland annat. Det var kul att upptäcka hur mycket spanska jag faktiskt förstod tack vare min kurs förra terminen på Folkuniversitetet. Dessutom blev jag sugen på att läsa något utöver "Bockfesten" av författaren ifråga.
Sedan gick vi upp till Panoramakafét där allt hade tagit slut. Jag beställde en översalt havskattsfilé med pressad potatis och någon dragonsåsmix. Till det ett flabbigt vitt sydafrikanskt: Leuwen Jagd. Det stod inte vilka druvor man använt. Bara att det höll 14,5%. Eftersom flera av de utlovade tillbehören till havskatten uteblev, kompenserade de mig med espresso och mintkaka efteråt. Det tycker jag var rart. Och om Lotass snackade vi inte särskilt mycket.
Ska försöka spreta mindre i fortsättningen, förresten.

Tyskland

Första kvällen drack jag en grüner veltliner. Enligt servitören uttalas druvan med svenskt v. Betoningen på veltliner uttalade åtminstone han som berliner. Annars blev det weissburgunder aka pinot blanc (hoppas jag) och en grauburgunder = pinot gris. Men mest pils och weissbier. Och det skriver jag ju inte om. Ja, lite sekt och prosecco fick jag förstås i mig. En kväll var vi på en italiensk restaurang som serverade magsaftsdoftande pulverparmesan till rätterna. Det trodde inte jag förekom söder om Hosteria Tre Santi. En bekant fick korkat vin. Men han kände det inte vilket var tur. Som ni förstått rörde det sig om den sorts slentrianitalienare som världen är fullkomligt nerlusad av. Men okej, vi hade trevligt och då spelar det mindre roll att kaninbitarna i huvudrättspastan är millimeterstora och kan räknas på ena handens fingrar. Och att den jävla pepparkvarnen till varje pris ska svingas över ruccolan. (Oj då, jag svor visst!)
Jag åt härlig sparris varje dag. Både blek och grön. Och en massa god kallrökt lax av någon anledning.
I Tyskland är det vanligt att man häller upp vinet på tjockglasiga tvådeciliterskannor. Ser lite trist ut men personalen slipper springa till bordet hela tiden.
På väg hem köpte jag Franconias silvaner.
I övermorgon åker jag till Riksgränsen. Räkna inte med något bloggande på ett tag alltså.