Vinlusen tar ledigt

Jag kommer att vara student under de kommande månaderna. Två distanskurser ska lära mig lite om kinesisk filosofi och mandarin inför den kommande resan till och vistandet i Kina från och med mitten av april.
Samtidigt pågår mitt heltidsarbete under veckodagarna. Det här får två konsekvenser. Den ena är att slarvandet kommer att upphöra. Inga spontana krogrundor under veckorna i fortsättningen. Och som en följd av det blir bloggposterna färre. Kvällarna ska ägnas åt studier. Jag kommer dock att ordna två mer eller mindre privata vinprovningar under den här tiden. Tema och upplägg redovisas här när det blir aktuellt.

Lönetorsdag

Ojai Vineyard tar inte emot besök. Men deras Syrah 2003 tar emot mig. Bättre amerikansk syrah har jag inte druckit. Träffade världsmästaren med sambo på Leijontornet när jag hade druckit mina trappistöl på Vasagatan. I baren på samma ställe drack vi caipirinha. Sedan åkte vi till Snotty för att höra "Skipping". Bilen får stå idag.

Uppdatering

Tack till sparsamt bloggande Jens har som gett mig länken till måndagens artikel i Svenskan om Billy Mackenzie!
Nu ska jag dricka Trappistöl med jobbet!

Kanske kör han SUV också

Vad betyder "Nja, den här killen hade blivit stenad redan i Motowns reception för trettio år sedan."? Varför blir jag inte överraskad av att han* står bakom den här recensionen? Mannen som en gång oavsiktligt avslöjade att han inte hade förstått skillnaden mellan den svenska proggrörelsens musik och det som på engelska kallas ”progressive rock”. Killen som har haft mer än tio år på sig att lära sig hur man recenserar populärmusik.

Jag trodde att någon skulle reagera på att jag kallade den låt som Theodor Jensen sjöng tillsammans med Fläskkvartetten på Debaser igår kväll för den ”flamboyanta gaydiscopastischen”. (Hihat-pysande och basgångar som bygger på oktaver är möjligen nödvändiga men knappast tillräckliga förutsättningar för gaydisco.) Den formuleringen var mitt försök att leka NN. Men ingen, knappt ens jag själv, förstod det. Så går det när jag dricker sur-Gallo.

För övrigt undrar jag vilka 15 produkter Systembolaget avser att straffa Vin & Sprit genom att sluta sälja är.

* Lägg fö märke till knepen för att få besökare till bloggen.

Fläskkvartetten allstars

Releaseparty. 0 kr för de stora*, 80 för de små. Skynda på, skynda på nu ska karusellen gå. Läste i morse att Fläskkvartetten skulle spela på Debaser vid Slussen med anledning av att deras nya skiva "Voices of Eden" släpps om en dryg vecka. Ringde E vid lunch. Han kunde hänga med. Så här såg setet ut:

1. Instrumental
2. Anna Ternheim (bilden, th) på sång. Andreas Mattson och Andreas Lundbäck körar (falskt).
3. Freddie Wadling
4. Christian Walz
5. Robyn
6. Andreas Mattson
7. Theodor Jensen
8. Extranummer. "Somewhere over the rainbow" med Freddie Wadling.

Robyn och Wadling stod ut. Energin och professionalismen hos den förra och själfullheten hos den senare. Theodor Jensen i den flamboyanta gaydiscopastischen likaså.

I lokalen såg jag Titiyo och Nicolai Dunger. Båda medverkar på skivan men framträdde inte på scenen.

Andrea Reuter var där.

Debaser har förutom öl, läsk och drinkar bara Gallos magvändarviner i baren. Så när setet var slut och vi hade tillbringat tillräckligt med tid i den inre baren promenerade vi upp till Snotty där jag drack Nuviana och ljög om min röntgensyn. Dags att sova.

* De på gästlistan.

Siffror får texten att leva

76 kr. Så mycket betalar vi i genomsnitt för en liter vin, enligt artikeln "Svenskt vinsug göder importörer" i dagens SvD. 57 kronor per flaska alltså. Alldeles för lite om ni frågar mig. Lägg på ett par tior så får ni ett bättre vin. Från 104 miljoner liter till 151 miljoner liter har försäljningen av vin ökat de senaste tio åren. Motsvarande siffror för starkölsförsäljningens siffror är 110 miljoner och 196 miljoner liter. Spritförsäljningen har däremot minskat. 13 miljarder kronor köper vi vin för per år i Sverige. Bland de importerande bolag som var mest lönsamma under 2005 finns Oenoforos, Stellan Kramer och Vinunic. I Oenoforos stora och breda sortiment hittar man exempelvis storsäljare som Mauro Primitivo och Il Conte. Men också "smalare" viner. Stellan Kramers utbud är - om jag får tro websidans information i skrivande stund - både betydligt mindre i betydelsen antalet produkter och smalare i fråga om pris. Findrickarna - om det nu finns några sådana - hittar inte sina flaskor där. Inget vin, varken stilla eller bubblande, kostar mer än 132 kr litern. Bland storsäljarna hos Stellan Kramer hittar vi J.P. Chenets halsböjda flaskor. VinUnic säljer förutom vin också Riedelglas. De varumärken som firman skyltar med i producentlistan är synonyma med hög kvalitet. Vinerna är här i genomsnitt dyrare än VinUnics produkter: Château Montus, Celler de Capcanes, Montsant och Marqués de Murrieta. Även superexklusiva Domaine de la Romanée-Conti representeras av firman. Går man däremot till prislistan hittar man också hyllknökare som Oxford Landing, Carmen och Foot of Africa. Som jag tror står för en stor del av omsättningen.

Billy Mackenzie 1957 - 1997

Pessimism, melankoli och Billy Mackenzie. Tre ämnen som intresserar mig i "under strecket" dagarna efter varandra. På sätt och vis är de besläktade. Tre skäl alltså att läsa Svenska Dagbladet. Det är idag tio år sedan sångaren i The Associates, Billy Mackenzie, tog sig av daga. Därav artikeln i Svenskan. Idag skulle han ha fyllt 50 om han levat. Det har påståtts* att the Smiths "William, it was really nothing" handlar om honom. Och att Associates' "Stephen, You're Really Something" är en replik.

Förstår fortfarande inte varför jag gjorde mig av med "Sulk" (1982). Det måste varit någon gång under beppehattandets, housepianonas och funkydrummertyranniets tidiga nittiotal när jag ännu var smakmässig kappvändare. (Förstår över huvud taget inte varför jag har gjort mig av med skivor.)
Det är lättare att säga vad the Associates musik inte är än vad den är. Prefixen gubb- och rot- är exempelvis inte användbara när man försöker beskriva den. Och gjorde jag ett försök att istället använda de adjektiv som i sammanhanget pockar på textutrymme så skulle det bli klyschigt. Associates var inte jämna. Mats Olsson kommer inte att skriva om dem. De var av annat virke. Gå in på allmusic.com. Läs om Mackenzie i pappersvarianten av dagens SvD. På nätet ligger artikeln i skrivande stund dessvärre inte.

Jag känner en hjärnforskare som åtminstone förr om åren brukade höja ett glas till Mackenzies minne den här dagen. Vad han och medskålarna drack vet jag inte. Vad jag däremot vet är att välgjord vit châteauneuf-du-pape passar till "No", "Country Club" och "Party Fears Two". För det drack jag och världsmästaren för två och ett halvt år sedan när jag senast lyssnade på "Sulk".

* I en skräpbiografi om Morrissey som jag inte orkat läsa ut.

Hemkomsten

Château Ducla Bordeaux Superieur Rouge 2002 fick en stjärna i Guide Hachette 2005. Det var skälet till att jag köpte en flaska på flygplatsen i Beauvais för tre veckor sedan. Jag borde köpt två. Den här syrliga kartigheten var inte prisvärd. Och den matchade inte det fina fatarbetet. Vinet måste varit defekt. Men det spelade inte så stor roll i sammanhanget som var exilfamiljens hemkomst efter fyra månaders Bosporen-boende. Jag mötte dem i ankomsthallen till Terminal 2 igår. (Tror att Neneh Cherry kom med samma plan.) Sedan körde jag i snigelfart genom snöovädret till lägenheten. Jag och J for vidare till ett köpcentrum för att kvällsproviantera. Det blev lite salami, serrano, oliver och en morbier. J suckade över de trista grönsakerna. Och de lika trista priserna. När N hade somnat tände vi ljus och ställde fram det inhandlade. Under dukningen drack vi varsin liten Talisker. Och sedan drack vi den bleka bordeauxen. Söndagen blev vinfri. Men förden skull inte händelselös.

Château Ducla Bordeaux Superieur Rouge 2002

Din gamla stekare!

blev jag kallad idag av Pelle bakom bardisken på stamhaket. "Vad är det man hör? Det var sista gången jag går hit!" sa jag förnärmat. Pelle och servitören tittade på varandra och gjorde tummen upp.
Det finns ett vin som utvecklar söta anistoner efter några minuter i glaset. Kungen av Danmark, typ. Fatet ger ifrån sig smörkola och vanilj. I smaken en generös frukt och en balans mellan de tre benen syra, alkohol och fruktsötma. Inte kokt. Gott som räcker längre helt enkelt. Och det räckte länge, jag bälgade inte. Har druckit det förut. Idag var det ovanligt bra.
Kärntruppen var där. Nästa fredag hoppas jag att K och T som då är åter från Asien ansluter. Kinna som ofta lämnar stan under veckosluten kom dit tillsammans med sin man. K var där liksom icke-bloggande V, M, U och J. Det var trångt kring bardisken. Hastade hem sedan för att äta halvfabrikatspasta. Det ven kring gathörnen, nu kommer kylan från norr. Låt den komma med snö och bländande sol!

Klockan är 20:55. Jag är hemma, jag är nykter och ska snart se på Wallander.

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr

Gröndal

De bor på sjätte våningen. Utsikt sydväst mot sjön Trekanten, Nybohovs betongmur och Essingeledens trafik. Österut ser man Globen, ikväll utan rosa belysning. Det är mörkt ute om man bortser från all gatubelysning, alla fordonsljus och neonskyltar. Det har ju inte kommit någon snö än. Man ser in genom fönstren på det närmast liggande höga huset som är av samma typ som huset de bor i; någon har en tiffanylampa över köksbordet.

Pasta med bordeaux och fantastiskt gott kaffe av bönor från indonesien. Bönorna var så bra att kaffet inte behövde vara särskilt starkt för att smaka desto mera.
Uppdaterad på 2006 års populärmusik blev jag också. Till skillnad från bekanta som koketterar med föreställningen att det inte finns bra samtida musik och därför bara lyssnar på gubbrock vill jag ju hänga med lite grand, ungefär som Jeff Goldblums rollfigur i "The Big Chill". Men det gör jag ju faktiskt inte längre. "TV on the Radio", "M Ward" och "Hot Chip" är exempel på sådant som jag inte hade hört. Men mycket annat spelades också. Somt var bra, annat umbärligt.

Och så kom vi att prata om Stig Larsson. U hade nyligen skaffat den här som innehåller artiklar, essäer och annat som Larsson skrivit för tidningar. Bland annat ett reportage om att resa i Brunei som skrevs efter att Sveriges statschef varit där. Om jag minns tidsföljden riktigt. Man behöver bara läsa ett par meningar i reportaget för att bli fångad av det svårfångade som jag i brist på andra ord måste kalla Larssons stil. Alla gillar den inte. Men jag gör det.

Idag har Mona Sahlin tackat ja till att bli partiledare för (s) och jag har kommit ett steg närmare flytten från landet. De händelserna har inget samband.

Jag gick för en gångs skull inte om Snotty på hemvägen.

Château de Seguin (nr 3958), 87 kr

Jag har allt, nästan.

Idag fick jag veta att jag inte hade fått en propp i benet. Söndagssimningen utlöste nämligen kramp i båda vaderna samtidigt på sista 25-meterssträckan. Vilket jag hann noja över i ett par dagar innan jag gick till vårdcentralen. Där förklarade läkaren att man vid min höga ålder kan behöva värma upp lite efter att man från stillasittande vid datorn ett par timmar kvistat iväg till simhallen och kastat sig i och därefter ilsket simmat förbi de som har ett mer njutningsfyllt förhållande till motionsformen. Tidigare har jag av samma vårdcentral fått veta att jag varken har haft cancer eller tbe. Jag har hälsan. Arbete och bostad har jag också. Så jag borde vara nöjd.

Idag skriver Kritan om ett turkiskt adjektiv och länkar bakåt till mig. Men han länkar delvis fel.
Läs honom här och läs sedan vad jag skrev om Vino Tinto här.

Snart ska jag på middag.

Från Vietnam

får jag mejl från T. Han skriver så här:"Vi har testat vietnamesiskt vin tva ganger och det var inga hojdare. Dar finns det en del att lara fran FR fortfarande. Pa restauranger dominerar
utbudet av franska och aussie viner." Om tre månader reser jag till Kina. Där har jag druckit två kinesiska rödviner. De smakade som habila 70-kronorsbordeauxer. I en "finare" livsmedelsbutik såg jag viner från hela världen. Mediokra chilenare kostade 20 kr mer per flaska än i Sverige. Nu är det ju inte för att dricka vin jag far österut.

Om igår

Det var ju väldigt trevligt. Jag är bara så dålig på att få fram det när jag är trött. Och Expressenreporterns blogg länkas till här. Eftersom jag inte visste vad den hette igår.

Gittogether

Natten efter dagen efter blir det så här. Alltid nu för tiden. Jag vaknar vid fyra, hittar tidningen på hallmattan. Läser den. Allt, till och med Näringsliv. Något borde vara så tråkigt att jag somnar. Men inte. Klarvaken fortsätter jag med nobelpristagaren Gao Xinjians "En ensam människas bibel". Vi läste den i bokcirkeln för tre år sedan men jag kom aldrig igenom den. Många kvällar har jag somnat mitt i meningarna. Men inte idag. Först när klockan är tio minuter i sex när jag dåsar till. Och väcks tio minuter senare av väckarklockan. Så följer en arbetsdag.
När jag vid femtiden kommer hem så är jag på väg att messa Lisa om att jag inte orkar. Komma till Judit & Bertil en måndag alltså. Men jag övervinner tröttheten och cyklar dit. Vid några sammanjämkade barbord sitter minst femton bloggare, flertalet kvinnor. Där är naturligtvis den oförvägna matbloggaren från Kalmar och skälet till träffen: Gitto.
Och Mathimlen, Fastfood Lovers, Matälskarna, Ondskan, Kinna och många fler som jag tyvärr glömt namnen på.
Alice och Isobel kommer också dit. Casa Girellis Virtuoso Syrah smakar som i fredags. Följer med Space Babe och Gitto ut när de röker. Men jag gör det inte. Pratar med Malmö-Stockholmpendlaren Björn. Lisa trumpetar ut att vi ska gå till Moldau. Dit K ansluter senare. Får höra en Expressenreporters berättelser om livet i allmänhet och charkuterier i synnerhet. S har klippt sig så snyggt och klätt sig så stilfullt så att han kan rätta uppsatser.
Gitto prisade mig aka Grönkål för Bittermitten. Måste berätta det för Surkål. Nu sitter jag en Grazer Schnitzel och två Hefe Weissbier vom Stiegl senare och skriver om detta.

En märklig måndag. Killen som oförd pyjamaströja och jeans plockade disk i Uplands Nations festsal för sjutton år sedan debatterade i P1 idag. Han hade en krönika på ledarsidan i SvD också. Bloggare har ingen betydelse, sa Jan Guillou för en tid sedan.

PS. När jag försöker hitta krönikan på www.svd.se finns den inte där. Men jag hinner läsa att det har varit idrottsgala i kväll. Inget man missade när man åt schnitzel alltså. DS

Gårdagens viner

När jag kom dit fick jag reda på att de hade provat en Moulin Touchais som var dålig, en röd bourgogne och ett Anjou-vin som inte heller höll måttet. Det sista skulle repa sig under kvällen. Jag öppnade en flaska Château Montus 1999 för jag tänkte att det skulle lufta lite. Vinet var platt som Uppsalaslätten. Det tog sig aldrig heller.
En kristallren, ananasdoftande riesling från Nya Zeeland blev jag bjuden på medan de arbetade i köket. Vinet som är från 2006 har inte de där mognadstonerna som man oftast hittar hos äldre viner på druvan. Jag avser alltså det där som liknas vid petroleum eller fossila bränslen. Långt från Ürziger Würzgarten alltså. Syran var markant men inte vass.
När Ulla Cocke - som vid en lunch tidigare under dagen fått den fina utmärkelsen Gastronomiska Akademins guldpenna, grattis! - anlände öppnades en flaska champagne. Jag tycker att temperaturen på den var perfekt. Och som jag redan skrev, den var brödig och svampig på ett inbjudande sätt. Passade bra till Johans surdegssmörgås. Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt i vinväg. Med tanke på vilken otur som hade förföljt de andra vinerna var det nervöst. Jag fick den stora äran att öppna flaskan. Korken var som en träbit som legat i väta under några år. Den började smulas redan under skruvens borrande. Eftersom jag var lite stressad av att hantera vinet gick jag ut i köket och försökte angripa korken på en annan punkt. Med resultatet att den hamnade i flaskan. Vi tog fram en sil och hällde upp några droppar i ett glas. Höjde glaset försiktigt mot näsan. Paprika, tabasco och andra dofter fanns där. Men inget orent eller fult. Dyrgripen hade klarat 36 års lagring! Jag serverade genom silen. Det såg lite egendomligt ut men på det sättet slapp vi smulor. Naturligtvis hade vi kunnat dekantera också. Men. Vinet var så - saknar ord - så att jag blev alldeles andäktig. Svamptoasten till var obeskrivligt bra också.
Till rådjuret öppnades en spanjor. Som var knuten och hade stick av aceton och kanske myrsyra. De försvann efter en halvtimme men själva vinet vågade inte titta ut. Lite synd. Jag hade aldrig druckit den blandningen av grenache och carignan förut.
Ungefär en halvtimme efter huvudrätten var det tid för glassen. Till den skulle vi dricka Anjou-vinet som hade varit lite tveksamt vid en tidigare provning. När det släpptes i mars 2005 var hyllningskören enstämmig. Ett riktigt fynd, ansåg alla. Chenin blanc, druvan som i Sydafrika oftast kallas steen, används både i torra och söta viner i Loire. Det mest kända söta vinet i regionen är Moulin Touchais som jag faktiskt aldrig har druckit. Det här vinet var lite märkligt. Johan tyckte att det hade en fiskaktig doft. Jag hade vid det laget lite svårt för finliret. Om det var fuktiga lovikavantar eller honung. Karameliserat socker eller äppelmust kunde jag inte riktigt avgöra. Smaken var det som jag överaskades av. Det var sött men sötman hade ingen längd. Den var där i munnen med vinet, men sedan. Borta! "Staccato" var ett omdöme. Möjligen var även detta vin lätt defekt (oxiderat). Glassen och frukterna som bjöds till var som vanligt i det här sammanhanget alldeles ovanligt bra. Tack!

Saint Clair Riesling 2006 (nr 6456), 96 kr

Louis Roederer Brut Premier (nr 7602), 329 kr

Château Mouton Rothschild 1970 Pauillac, 1er Cru Classé St - OBS! att den räknas som 1er Cru Classé i min källa. Blev vinerna uppgraderade i efterhand så var ju det här påståendet galet. Vinet finns absolut inte på bolaget!

Fill del Temps Gran Selecció (nr 2254), 125 kr

Anjou Blanc Réserve du Fondateur 1983 - finns inte längre på bolaget.

Faktaslarv!

Mouton Rothschild, Pauillac klassificeras som premier cru, inte grand cru, vilket någon noggrann vinkännare ännu inte hunnit påpeka för mig, tur nog. Det blir lätt slarv när man onykter slirar vid tangentbordet kl 0130 på natten. Ytterligare en omständighet som bör påpekas; Mouton Rothschild, Pauillac var 2a cru fram till 1973. De fyra övriga första cruerna fick ju sin klassificering redan 1855. Slutsatsen blir alltså att jag inte har druckit något premier cru vin än! Men det drygt 36-åriga vinet som vi drack igår var smått fenomenalt ändå. Och det var inte defekt på något sätt.

Vinet på bilden är Louis Roederer Brut Premier (nr 7602), tror jag. Gårdagkvällens första och bästa bubbel. Brödig doft med inslag av champinjonsoppa.

Hornstull Grand Cru

Det sista jag drack var ett halvt glas champagne, Antoinette d'Hauteville. På Snotty som hade ett ovanligt bra par bakom musikanläggningen. Fördelningen XX/XY var dessutom betydligt bättre än i går. Stället var förutom barpersonalen tomt på nuvarande och fd Uppsalabor tills sångaren i det som en gång var Gabba Heys kom in. I sällskap med trummisen i samma band. För övrigt son till min fysiklärare. Gabba Heys spelade Ramones-låtar tajtare än Ramones och bandmedlemmarna hatade inte varandra. De var populära i Uppsala under andra halvan av åttiotalet och början av nittiotalet.

Skruvkapsylerna måste ta över korkekskorkarnas roll i vinförvaringen! Jag var på en middag där värdparet hade köpt fina viner. Nästan alla var defekta. På lite olika sätt. Jag tog med mig en flaska Montus 1999 och en påvensnyaslott från Beaurenard. Den förra var död. Den senare ska värdparet dricka till frukost. Men middagsmaten var strålande. Jag fick dricka en Grand Cru för första gången. Haja, en Grand Cru! Ja den på bilden! En av värdparets bröllopspresenter. Som jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle få dricka. Och där tog språket slut. Jag måste sova. Fortsätter i morgon. Läs om gårdagens viner här istället.

Vin i litteraturen. Del VIII.

"In the kitchen he opens a bottle of Meerlust and sets out biscuits and cheese."

Författare och verk, tack.

Sälta, knäck och beska fredagen den tolfte januari 2007

Det är inte bara vädret som inte längre stämmer. Människors beteende stämmer inte heller. Krogen ska vara folktom i mitten av januari. I ängslan över de gångna helgernas utgifter ska vi sitta hemma i sofforna och titta på Malou von Sivers och Lasse Brandeby tycks löpsedlarna mena. Men det gör vi ju inte. När jag och N kom in på Judit & Bertil var det fullt med folk. Det vanliga gänget minus kloka K och tillförlitlige T - som ju är i Asien - var där. Plus M och K (eller stavar hon med C?). En poet, en popstjärna och en programledare syntes också.
Andreas jobbade vilket ju alltid är trevligt. Han avslöjade också sin politiska hemvist. Föranlett av att jag presenterade N för J med orden "Han är folkpartist". Vilket ju J inte i formell mening är längre. Vilket han påpekade. Ja, jag ska kanske inte avslöja vad Andreas röstade på mer än att han ideologiskt befinner sig i samma uppvärmda utomhusbalja i Högfors som fyra partiledare badade i för ett par år sedan. Apropå politik så dök K - ny länk - med sällskap upp. Jag pratade inte så mycket med honom. Men L introducerade oss för varandra. N och jag drack både vitt och rött. Vinlistan ska bytas i februari, sa Andreas.

Leijontornet har jag ätit på vid fem tillfällen under sex år. Krogen som började samarbeta med Oaxen par år sedan har en bakficka - Leijonbaren - som vetter mot Lilla Nygatan. Findelen ligger delvis under jord. Två gånger har jag ätit i där, fyra gånger i bakfickan. Aldrig har jag varit missnöjd med något som serverats. Tvärtom, den meny jag åt där för två år sedan var sinnensvidgande.
Hur var det igår då? Vi sitter i Leijonbaren. Fyra bröd kommer in. Det är maltknäcke, kavring, vitt surdegsbröd och bröd bakat på dinkelmjöl. Maltknäcket är salt som en öken i Utah. Kavringen är söt som jag vet inte vad. Dinkelfrallan smakar pinnbröd. Endast surdegsbrödet får godkänt av mig. Till bröden två sorters smör varav det ena är brynt. Och det kan inte hjälpas, vad som en gång kan upplevas som så generöst knäckliknande är något som man i likhet med tryffelolja rätt snabbt tröttnar på. Det brynta smöret repriseras i den rådjurswallenbergare med ärter och mandelpotatispuré som blir min varmrätt. Den är lite stabbig. Ärterna smakar lite vegetativt. Och med det menar jag att de inte är så piggt söta som de gärna får vara. N äter torsk som är "lite torr" enligt honom. Innan har vi delat en förträfflig löjromstoast. Där fanns en rand besk stoutgelé. Som vi drack öl till. Servitören var föredömligt korrekt och generös och valde bra viner. Tryffeln till kaffet var väl liten. Och så spelades musik på alldeles för hög volym. Jag gillar Grace Jones, Kylie Minogue och viss dansmusik som jag inte kan genrebestämma men jag vill slippa dem under måltiden. Jag tror att Leijonbaren hade en dålig dag. Den brukar vara bra.

Jag vägrar att gå på Kvarnen nu för tiden. Åldern har tagit ut min rätt. Jag borde ha lagt av redan för sex år sedan då jag skådade den första club-blazern där. Det var inne i den inre delen som var nybyggd då. Men jag fortsatte envist i hopp om att något skulle hända. På något plan. Och det gjorde det väl i och för sig någon gång. Men igår gick vi till Svejk i stället. Vi drack en "öl med tydlig humlebeska" som N ville ha. Platan tror jag att den hette. Beskan sitter fortfarande i gommen i skrivande stund. Där gick en kvinna på åtta män. "Är Svejk ett bögställe?" hörde jag mig säga i gloppet på Östgötagatan efteråt. "Nej, snarare ett loserställe" sa N.

På Snotty var det också knökat. Men inte så att vi inte kunde komma in. Två unga män vände skivor som inte jag skulle valt. En kvinna på fem män. Gudmundson bar en fint argylerutig cardigan. Hyena och Janne jobbade. Sten var där också. Vi fortsatte med öl. Samuel Adams den här gången. Och vinglade sen bort men hem.

Black Tie Pinot Gris Riesling 2004 (nr 81637), 116 kr

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr

Penfolds Thomas Hyland Shiraz (nr 6301), 104 kr

Domaine des Malandes, Petit Chablis, 2005

Château des Erles 2002 (nr 99471), 268 kr

Bilden: Dag Hermelin (Lamole, Chianti, Toscana, Italien juli 2001) som vann i treans "Middagen". Grattis!

Jag skulle kunna bo där

27 juli 2003. Vi hade cyklat över Golden Gate och befann oss nu i den välmående byn Sausalito vid vattnet på norra sidan av bukten. Trötta, törstiga och lite hungriga beställde vi mat på första restaurant som såg något ut. Skaldjurssoppa för mig, jag kan inte minnas vad Desmond åt. Servitören kunde inget om vin. Han tyckte att ekad cabernet var lika bra som ståltankad chardonnay till soppan. Några halvsöta vita kalifornier var visst uppe på förslag också. Det blev chardonnayen. Som var lite i tuttifruttiaktigaste laget. Vi gick längs shoppinggatan och genom en park där en blåsorkester spelade. Sedan tog vi färjan tillbaka till Fishermans Wharf.
Apropå San Fransisco, häromdagen talade Steve Jobs om den nya produkten för ett stort och väckelseentusiastiskt auditorium där. Och jag satt uppe till halv tolv för att se presentationen som P - tack för det! - hade skickat länken till.
En bekant påpekade det patetiska i att man utsätter sig för reklam frivilligt på det här sättet. Men menade samtidigt att det var så bra så att det är värt det. Ja, det var en produktpresentation som bara amerikaner kan göra. Det är positivt menat. Nu längtar jag efter att produkten kommer hit! Jag kunde bara inte riktigt förstå varför Jobs framhöll möjligheten att köra cover flow på produkten som en så stor grej. Tills jag idag började hämta omslag på samma företags virtuella musikaffär för att det är så fint att kunna bläddra bland dem i musikprogrammet. Men jag avbröt efter 71 stycken eftersom jag plötsligt blev osäker på om det är gratis.

En fråga: någon som vet om Beatleslåtar finns att handla på nätet nu? Jobs skrollade ju fram Sergeant Pepper.

Bilden: Desmond Ng från Singapore inför cyklingen över bron.

Tisdag 9/1 2007

Misslyckades med surdegsbrödet. Det spricker på ytan och fastnar i formen när jag använder det grova rågmjölet. Trots att jag följer receptet. Änglamarks mindre grova funkar uppenbarligen bättre.
Satt och tittade på TV3:s "Middagen" - en dokusåpa om mat - när A ringde. Vi hamnade på Il Tempo och smuttade ett par timmar. För elva år sedan åt jag luciamiddag där med mina arbetskamrater. Jag kommer inte ihåg om krogen hade sebratapeterna då. Än mindre vad jag drack eller åt. För sju år sedan drack jag amarone för första gången. Det var Masis Vaio Armaron. Det var innan jag hade blivit vinintresserad men jag minns att jag tyckte om det. Har en flaska i min källare nu. Frågan är om jag kommer att dricka det innan jag reser. Lite mer än ett år har gott sedan drack jag Chianti Classico här med J. Vi hade varit ute i Hallunda innan på teater. Krogen på Högbergsgatan känns varm med de röda väggarna och de mörka träslagen. Troligen perfekt för en middag för två. Det skulle vara dagen!
Till Snotty gick jag sedan. Fortsatte att lobba för Sten om att de ska öppna i Peking. Och så gladde jag mig åt att jag lyckades pricka Union Carbide. Alltid något - kalenderbiteri som livsersättning. Eftersom jag jobbar i dag blev det lättkola där. Det blåser förskräckligt men det är samtidigt varmt. Är det effekter av el niño?

2005 Lugana, Cà dei Frati Lombardia 80 kr/glas - rent och korrekt men egentligen inget att blogga om.

2003 Valpolicella Classico, Zenato, Veneto 90 kr/glas - minns den som bättre. Lite för lätt för mig idag. Matvin, tvivelsutan.

Bilden: städare i den förbjudna staden, Peking juli 2006.

Om att bli källsorterad

Någon måste ha förtalat mig, ty utan att ha gjort något ont blev jag avlänkad en morgon. Hamnade kanske i någons virtuella sopnedkast. Ett hårt slag. Eller så har jag förtalat någon eller något och får sota för det. När jag upptäckte att jag försvunnit återgäldade jag genom att avlänka vederbörande men ångrade mig snabbt. 2007 är ju inte oviljans år.
Om man inte längre länkas beror det väl på att man har chanserat eller tappat blogg-geisten. Och då är det väl bra att man får reda på det så att man kan bli bättre.
En ambition, men inget löfte, för det innevarande året är att skriva mer om vin och mindre om mig själv.
Lisa Förare Winbladh skriver idag att bloggen inte är en sophink, föranlett av att någon använt sin just som avfallstunna. Och jag håller med henne när hon syftar på Matälskaren och andra välgjorda proffsbloggar. Den sistnämnda för övrigt den första blogg jag läste. (Med proffsblogg menar jag en blogg som huvudsakligen skrivs av någon som har bloggens ämne som levebröd, ingen ordvits avsedd.)
Men jag håller inte med om att den är en "publikation som vilken annan som helst". Eftersom bloggen i princip inte kostar något, till skillnad från tryckta medier, lockar den ju även många amatörer. Och den kräver ju egentligen inget annat av en än att man är uppkopplad.
God ton tycker jag att man ska hålla såväl i verkligheten som i bloggvärlden. Och jag är verkligen ledsen om jag inte alltid gjort det. Hållit god ton alltså. Har jag använt bloggen som sophink?
Jag är en amatörbloggare som började blogga för att jag tycker om att skriva. Att jag råkar vara intresserad av vin var ett sätt att förankra skrivandet i något. Men jag försörjer mig inte på det. (Jag kan inte skriva om mitt jobb eftersom jag skulle tvingas avidentifiera så mycket att det skulle bli helt anemiskt.)
Med detta i åtanke tar jag mig friheten att ibland skriva om lite vad som helst. Som ibland kanske är mest intressant för de som redan känner mig. Men, som sagt, min förhoppning är att det blir mer vin och mindre ego i år, 2007, som enligt kineserna är grisens år. Mindre förtal, färre elakheter. Mer saklighet. Och måndagen håller jag mig nykter.

PS. Ny länk till vänster: Sinne för vin. DS

I fredags

I sommar är det fem år sedan jag, D, B och M var i södra Frankrike och norra Katalonien för att äta på tre- och tvåstjärniga krogar. Ett dygn var vi i den lilla hamnstaden Collioure. Vi besökte ett ansjovismuseum och hamnade i en vinbutik där man fick prova traktens viner. I fredags drack jag den sista flaskan från den resan. Ja det var inte bara jag som drack den. Vi var sju stycken som delade på den till min efterrätt. I ett hus i Enskede där min morbror och hans hustru en gång bodde. Nu har hustruns son, min bonuskusin M med sambo H köpt huset och flyttat dit med lille I. Samma hus men annorlunda. Där finns induktionsspis nu. Ja, det är inte enda skillnaden. Jag rostade valnötterna i en panna på den. Det var första gången med induktionsspis för mig. Igår lagade jag en hel middag på en annan induktionsspis. En händelse som kanske inte ser ut som en tanke men väl som att jag har vänner som köper hus och induktionsspisar.

E som är min biologiske kusin har växt upp i huset. Han och A hade lagat asiatiskt. Det var citrongräsk, thaibasilika, röd chili, ärtskott, ingefära, kyckling och en god lök. Med ris. Hett och friskt. Gott. De ville dricka rödvin så systembolagspersonalen hade rekommenderat en lätt italienare. Halvtorr riesling är annars mitt tips. Jag som inte visste vad vi skulle äta hade tagit med mig en bordeaux. Knappast klockrent. Och L hade ett argentinskt vin.

Vi tog en tunnelbanan in till stan. Alldeles för sent för att jag skulle kunna ramla in på Snotty. Men det gjorde inget.

Och nu kommer lite fakta:
Vinet som vi delade till min efterrätt heter: Domaine de La Rectoire, Cuvée Parcé Frères, Muté sur grains, 2001.
Det är banyuls trots att det inte står så på etiketten. Det finns banyuls och banyuls grand cru. De skiljer sig med avseende på minimihalt av druvan grenache noir och fatlagringstid. Den senare varianten måste ha 75% av druvan och minst 30 månader på fat. Jag har hittat fläckvis information om vinet ifråga. Det är inte grand cru. Däremot är det rancio vilket innebär att man oxiderat det avsiktligt. Mina dyk i vinlitteraturen ger mig intrycket att banyuls inte har riktigt samma status som andra dessertviner. Fransmännen håller det högt men varken Mikael Mölstad i förra utgåvan av "Värld av vin" eller Oz Clarke med medarbetare i "Vin från hela världen" skriver särskilt många rader. Vad kännetecknar då vinet vars druvor vuxit på brant stupande, svårbearbetade pyreneésluttningar mot Medelhavet? Jo, det är ett naturligt sött vin eller vin doux naturel. Förkortas VDN. I den europeiska gemenskapens lagstiftning finns regler för hur ett sådant vin ska framställas. Lagtexter gör sig inte i bloggvärlden så ni slipper dem. Men ni kan ju läsa själva här och här.
Som ni vet innehåller druvor socker. När druvmusten jäser omvandlas sockret till alkohol, värme och koldioxid. Vid framställning av helt torra viner låter man allt socker jäsa ut. När man gör söta viner kan man gå tillväga på olika sätt. VDN-vinerna låter man bara jäsa såpass att de fortfarande håller en viss sockerhalt. Sedan tillsätts sprit framställd på pressrester som både stoppar jäsningen och drar upp alkoholhalten.
Vinet ifråga doftade av russin och katrinplommon, kanske lite bittermandel också. Ja det är naturligtvis sött också. H som gillar portvin tyckte nästan bättre om det här. Till den rika kladdkaka som vi drack vinet passar det kanske inte riktigt. Det är ju en av mina käpphästar att dessertvin inte passar bra till det söta. Jag brukade dricka banyuls till finncrisp med krämig blå- eller grönmögel för ett par år sedan. Det är en svårslagen kombination. På systembolaget finns nu endast tre viner som svarar på sökordet "banyuls" och de är alla slutlevererade:

Banyuls Millésime 2002 (nr 97123), 143 kr

Banyuls Select Vieux (nr 8305), 320 kr

Banyuls Hors d'Age Vieilli en Sostrera (nr 97189), 600 kr

Vi drack dessa viner till varmrätten:

Briccotondo Barbera 2005 (nr 2773), 67 kr

Inca Merlot Bonarda (nr 6122), 58 kr

Château de Seguin (nr 3958), 87 kr

Läsarkontakt

Det är roligt när bloggen kommenteras. Alldeles särskilt värdefullt är det när man lär sig något. Läs gärna Per & Britts upplysande anmärkning här. Nu vet jag både varför kaféägarna i Frankrike inte alltid skriver ut vilka som producerat vinerna. Och att jag kan fråga och be att få smaka. Måste emellertid öva min franska lite först.

Lördagkväll i New Jersey

Den här utmärkta kokboken klarar man sig länge med. Om man dessutom har ett socialt kontaktnät kan man laga samma rätt till olika människor utan att man avslöjas som den konceptupprepare man i själva verket är. Jag brukar åtminstone försöka att vara ärlig och hedra den som hedras bör. I detta fall författaren. Men igår lagade jag faktiskt ingen rätt ur den. För en gångs skull.
Jag hade bjudit mig hem till Redaktörn och lovat att kocka. Under eftermiddagen hade jag förtvivlat försökt komma på vad jag skulle laga. Så hittade jag ett recept på biff med lök på Arla-sajten. Gick till Konsum och köpte vad som behövdes. Kände ändå att något saknades. Så jag bestämde mig för att göra en sås också. Receptet är en rip-off på den sås som används till en ljummen kycklingsallad i ovan nämnda kokbok. Jag tror att jag gjorde så här för två personer:
Två hackade vitlöksklyftor fräste och mjuknade tillsammans med en tesked fänkålsfrön i olivolja. Sedan hällde jag i tre deciliter blodapelsinjuice och 3/5 msk touch of taste kalvfond. Det fick småputtra ett tag. Ett varv svartpeppar kom också med. Efter en tid smakade jag av det och fann att resultatet var gott. Silade därför bort lök och frörester och redde enligt förpackningsanvisningarna med maizena. Redaktörn tyckte att det blev gott. Men det som också var gott under kvällen var en av bordeauxerna från Beauvais. Alltså som jag köpte på flygplatsen i Beauvais. Vinet i fråga kommer från Haut-Médoc. Och Haut-Médoc är ett område i Bordeaux. Under en vecka har jag hunnit dricka fyra olika bordeauxer: Château Fontbon, Premius, Château de Seguin och nu i går: La Demoiselle d'Haut-Peyrat. Jag doftade och smakade. Kände det där pirret i magen som talar om att jag har hittat rätt. Så började jag - svepande som den amatör jag är - lägga ut texten för Redaktörn: "Alltså, den här producenten har förstått att världen är större än landmassan mellan Atlanten och Gironde. Här finns den packade frukten, de noggrant plockade druvorna, det fina fatarbetet, allt det där som gör ett bra vin. Och det är ett "internationellt" vin utan att för den skull vara vulgärfruktigt, alkoholdränkt eller vaniljglassliknande. Skulle inte förvåna mig om det här slottet tagit in en flygande vinmakare som förordat mikrooxygenation!"
Om de har anlitat en konsultande vinmakare vet jag ej. Vinet är fantastiskt bra och ett fynd för de knappa 10€ som jag tror att det kostade. Årgången var 2003 för övrigt. Nu tycker jag att någon svensk importör, Typ Johan Lidby, ska ta hem det här vinet så att vi får se det på systembolagets hyllor.

PS1. Jag drack lite lätt äpplig, ren och rättfram verdicchio när jag stod i köket. DS1

PS2. Vi lyssnade naturligtvis på the Rascals, Beach Boys och Motown när vi drack kaffe. DS2

Den sluttande slänten

Spagetti med lammfärssås blev det. Såsen var inte dopad med touch of taste. Men den hade anistoner från några stänk pastis. Gott. Och min bordeaux som jag köpte i 16:e arrondissemanget i söndags passade bra till. Det var alltså ett billigt vin, 5€, typ. Trevliga rostade fattoner, bra syra och hyfsat mörka bär. Ett fynd får jag tillstå. Premius Rouge 2002 hette det. Eftersom fransmännen fortfarande kör med sitt Minitel och sina modem hade jag inte förväntat mig att hitta något om vinet på republikens domäner. Men hos Viking Line fanns det lite information. Och här.

Sensmoral: Underskatta aldrig en billig bordeaux.

Meny 20070104

Nej, jag tänker inte skriva något om vad jag ska äta idag. För det vet jag inte. Än. Rubriken syftar på det utmärkta matprogrammet i P1. Jag lyssnade idag. Mikael Mölstad som blir återkommande krönikör funderade över svensk alkoholpolitik. Tänkvärt och jag höll med honom i det mesta. Något förenklat kan man säga att Mölstad menade att det är spriten som vi har anledning att frukta och därför bör beskatta hårdare än vinet. Så sant. Citerade USA:s tredje president Jeffersons ord om vin gjorde han också. Karin Fransson pratade bistromat och Karsten Thurfjell om viner som passar till sådan. Här kommer länken.

Vad ska fatet vara bra för?

För en tid sedan bad en bekant att jag skulle gästblogga. Jag knåpade ihop följande inlägg och mejlade iväg. Det såg aldrig dagens ljus på den bloggen. Så nu kommer det här i stället:

Vad ska fatet vara bra för?
I slutet av 1900-talet fick den återupptagna provsprängningen av kärnvapen i söderhavet svenskarna att börja bojkotta flaskor märkta ”Produit de France”. Försäljningen av franska viner störtdök och svenskarna började istället köpa flaskor från Spanien. Dessa viner var ofta inbjudande och generösa och de doftade nästan alltid vanilj. Om de var bra kunde de dessutom avge krondill, röda bär, plommon och annat men vaniljen var nog det största skälet till att den genomsnittlige rödvinskonsumenten började gilla vinerna från Rioja, Spanien.
I distriktet Rioja används ofta fat som är tillverkade av stavar från den storporiga amerikanska viteken, därav den söta vaniljkaraktären.
Nu är inte vanilj den enda doft som fat kan tillföra vinet. Om ni någon gång läst kaffe, kokos, tobak eller choklad i beskrivningen av ett vins doft så är det med stor sannolikhet faten som bidragit med dessa komponenter. Det finns andra arter än den amerikanska viteken och varje art har sin karaktär. Skogsek som växer i Sverige och bergsek är europeiska arter som brukas vid fatramställning. Ek är ett vattentätt, rötbeständigt och slagtåligt material som lång tillbaka har använts för olika förvaringsändamål. Under nittonhundratalet började tunnorna ersättas av rostfria ståltankar och betongkärl men allteftersom man har upptäckt hur man genom att behandla eken på olika sätt också kan påverka slutprodukten, det vill säga vinet, så används de åter alltmer, framförallt för lagring.
Ekfat är aldrig är helt täta så vinet kommer under lagringen att reagera med omgivningens luft vilket ger en långsam oxidation som medför att primära aromer försvinner och att tanninerna, garvsyrorna som ger viner deras strävhet, blir rundare i smaken. Andra processer pågår samtidigt. Bland annat avger eken tanniner och polysackarider till vinet.
En vanligt förekommande fatstorlek är 225 liter. Ett fat av den storleken kallas barrique. Franska vinproducenter använder ofta inhemsk ek i faten. Ektonerna blir stramare och – skulle mången vinvän skriva – elegantare än i viner lagrade på vitek. Av en europeisk 150-årig ek som måste klyvas får man i genomsnitt två barriquer. Den amerikanska viteken som har en annan trästruktur medger sågning och ger därför dubbel så många fat per träd. Fat rostas invändigt. Längden på rostningen och vilken eld som används påverkar också fatkaraktären.
Det förekommer att ekchips används för att ge vinerna fatkaraktär. Vad man då missar är den långsamma oxidationen som sker i riktiga fat. Jag kan föreställa mig att man i framtiden under kontrollerade former kan simulera oxidationsprocessen i ståltankar och på så sätt utnyttja ekens smakegenskaper på ett effektivare sätt. Vem vet, det kanske redan sker?
Vilka viner är fatlagrade på ett sätt som ger eksmak åt vinet? Många chardonnayer, exempelvis vita bourgogner, är ofta eklagrade eftersom druvan fungerar väl med eken. Tyska vitviner är i regel inte ekpräglade. Bland världens röda viner är det lätt att hitta fatlagrade. Cabernet sauvignon gynnas av eklagring. Tempranillon i Rioja trivs som sagt med den amerikanska viteken men i Rioja experimenteras det numera friskt även med andra typer av fat och druvblandningar. Det finns fler exempel. Av Systembolagets beskrivningar kan man sluta sig till om vinet är ekpräglat. Om personalen i din lokala butik inte kan hjälpa dig att hitta edade viner kan du försöka hitta information från vintillverkaren.

Matlagare brukar poängtera att ekpräglade viner inte är användbara i matlagning. Jag kan föreställa mig att det är fenolerna, polysackariderna och trätanninerna som ställer till det.

Anm: Faktainnehållet i detta inlägg kommer till stor del från Ulf Janssons utomordentliga artikel ”Vin och ek” som publicerades i Munskänken, nr 6 2005.

Bilden: en barrique påväg att rostas

2007

Jag har inte lovat någonting. Det känns bra. Jag har bara köpt några Hachette-prisade bordeauxer på flygplatsen i Beauvais. I morgon börjar arbetslivet igen.