2023:2 Nykter

​Vin var denna bloggs raison d’être. Ungefär samtidigt som jag skrev den förra posten hade jag nyss diagnosticerats med ett vanligt men inte desto mindre allvarligt medicinskt problem. Vars medicinering krävde att jag avstår från alkohol. Min läkare skrev att ett till två glas vin i veckan kunde jag dricka. Den 12/11 drack jag en centimeter vin i ett bredbottnat Ittalaglas. Att hålla på och hålla reda på hur mycket man kan dricka är inte min grej. Att sova bättre, att ha ett mindre wobbligt humör och att ha kontakt med känslor, såväl angenäma som jobbiga har blivit min grej. Jag vill vara närvarande. Hej då, alkohol!

2023:1 Burk

Jazzen är inte död, den luktar bara lite illa. Så lyder ett halvsekelgammalt skämt. Jag kommer att tänka på det i kväll när jag för första gången på mer än ett halvår får för mig att skriva något här. För bloggen är ju inte heller död. Vad den luktar är däremot oklart. Enligt en vän - vi kan kalla henne Spacebabe för det var så hon kallade sig i en galax långt bort för länge sedan - så har jag munlycka. Munlycka innebär att man ofta blir bjuden på mat och dryck, tror jag. Det hände senast igår. Jag var på milonga på söder dit jag gått alldeles ensam när jag blev bjuden att dela picknickfilt, vin och oliver med en för mig dittills okänd människa. 

Men dagens munlycka var värdinnans cider, hemodlade grönsaker och libanesiska kyckling. Vad vi drack till förutom cidern? Se bilderna: 

Köksbaren i Umeå

 Vit crôzes-hermitage, en lager som heter L och Brännlands iscider. Janssons frestelse-kroketter på en kräm av Västerbotten. Obbolaaborren med svartrötter, kantarellringar som liknar lökdito, dill, svamp och svartrötter. Bra ställe där gemytet och dryckestipsen slår maten.

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 9. Fredagen den 18e februari 2022: Egentligen utanför ämnet: en tvärgata vid Värnhemstorget

Vi hade haft vår FaceTime-träff, jag hade druckit två glas Marie och satt i mig några nävar jordnötter. Energin att laga middag fanns inte men hungern pockade. Ut gick jag, i blåsregnet på Lundavägen, över Värnhemstorget till Såjja i hopp om att äta något och kanske få öva mandarin med den kinesiska studenten som jobbade där i höstas. Det var fullt. Studenten syntes för övrigt inte till. Jag gick över torget, in på Ringgatan.

Tredje gången gillt, tänkte jag och bestämde mig för att ge den av somliga så hyllade pizzerian ”Dal Sud” ytterligare en chans. Två gånger tidigare hade jag blivit besviken, kanske hade jag bara haft otur. Jag blev anvisad ett bord och beställde en ”Inferno” på servitörens rekommendation. Samt ett glas ekologisk barbera. Degen smakar pinnbröd och såsen saknar såväl smakdjup som komplexitet. Det är bara chillihetta. Lägg därtill att den är oljigt fet och att den smälta osten nästan flyter på den. Oskicket att hälla upp glasvinet utom synhåll för gästen och sedan bära in glaset med den i mitt fall för varma barberan är också svårsmält. Jag har fått lära mig att äta upp. Ikväll hörsammar jag för en gångs skull inte lärdomen. 

Kvarterets Lazio på Lundagatan med påtagligt lägre svansföring än etablissemanget på parallellgatan har godare pizzor. De godaste ”ambitösa” pizzorna i Malmö har jag dock ätit på ”Far i hatten” i Folkets Park.  

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 8. Onsdagen den 3e November 2021: Västergatan 16

Västergatan 16 är en restaurang som ligger på den sista delen av den här gatan. Att jag har hoppat över flera krogar mellan Syltan på Östra Förstadsgatan och denna beror på att en vän var i stan tillfälligt och eftersom hon bodde på ett hotell som ligger närmare Ruths och Västergatan 16 än Marie Antoinette - som skulle varit mitt nästa val - så fick det bli den lilla restaurangen som låg där Tryne till Knorr låg en gång i tiden. Ruths som var min plan var fullt.

Jag tror att det var nästan fem år sedan vi sågs. Och det var just här. Det jag främst minns från maten den kvällen var en sorbet med smak av harsyra. Kanske för att jag instagrammade den.

Upplägget på krogen är en fast meny med fyra rätter samt bröd och smör. Till det kan man välja en vinmeny. Det gör vi inte eftersom det är en vardagkväll med påföljande arbetsdag och, åtminstone i mitt fall, en åldersfråga. Det blir två glas varav ett är en syrah från Rhône med björn på flasketiketten. Jag drack också en öl innan hon kom.

De fyra rätterna den här kvällen är i tur och ordning en rökt torsk, kantareller, hjortinnanlår och blåbärsglass. Allt balanserat och vällagat. Möjligen att torsken hade ett tillbehör som närmade sig det för söta. Hjortinnanlåret är så mört och saftigt att den tillsammans med den dragonsmakande såsen som inte är en béarnaise får mig som nästan aldrig äter kött att smälta. Kanske är lemon curden till blåbärsglassen också för söt. Småsaker en sån här kväll. 

Min vän har blivit mor sen sist. En överraskning för mig eftersom hon inte har uppdaterat om det på sociala medier. Jag får se bilder på barnet. Hon frågar vad jag tycker om pandemin, som vi där och då trodde var ett passerat kapitel. ”Alla hatade pandemin” skrattar jag. Vi betalar och går ut. Hon skrattar när hon hör om min oförändrade civilstatus. Vi skiljs åt utanför hotellet och jag promenerar hem längs gatan som byter namn flera gånger. 

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 7. Onsdagen den 6e oktober 2021: Syltan

När pandemirestriktionerna var som strängast hände det att jag passerade den här krogen under mina kvällspromenader. Det såg ibland ut som att de tog lätt på restriktionerna. Gäster satt med fulla ölglas långt efter att serveringen skulle ha avslutats. Vilket skulle kunna betyda att de hade köpt drickat nyligen. Eller så satt de och tjuvhöll på drycken alternativt drack sparsamt. "Syltan" har aldrig lockat mig. Det kan bland bero på den taffliga text som sitter utanför restaurangen. Eller på klientelet som verkar utgöras av tatuerade skäggnissar som det går tretton på dussinet i den här stan. Eller, mest troligt, på att jag brukade vara en magsur man utan förmåga att ha roligt. Men eftersom Syltan ligger i slutet Östra Förstadsgatan måste jag prova den. En ung man hälsar mig välkommen och påpekar att cykelstället ligger på andra sidan av gatan. Jag får ett bord i den pubmysiga lokalen där sällskap med olika åldrar har onsdagshygge. Menyn är inte tidsanpassad, det finns inte en enda vegetarisk rätt. Jag bestämmer mig för en choucroute med högrev, korv, morötter och potatismos. Den unge mannen rekommenderar en svensk APA till den. APAn är fri från överaromatiska humlesmaker men lite besk och platt i munnen. Maträtten doftar skidsemester, det är röksmaken från korven som gör det. Jag blir genast på gott humör och ser branta glaciärklädda österrikiska bergstoppar framför mig. Potatismoset är kryddat med muskot, pluspoäng för det. Maträtten som i övrigt går åt kalopshållet är både mättande och smakrik. Man känner sig som hemma. För mig hade de gärna fått koka sönder högreven men det är en randanmärkning. När APAn var urdrucken bad jag om en lager. Fick en svensk sådan som var passabel men inte i klass med tjeckisk. Hur vill jag betygsätta Syltan då? Om man inte är vegetarian men vill ha ett gott mål i början på utkanten av stan så ska man gå dit. Tro mig, jag har god smak.    

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 6. Tisdagen den 10e augusti 2021: Carnivore

Det är rött och från Spanien. Om jag hade tänkt skriva så om ett vin i den här bloggens heyday, dvs från födseln 2005 till Kinavistelsen 2007-2009, så hade jag slagit bort det. Vin var vad den här bloggen kretsade kring. Detaljer var viktiga. Namn, årtal, region och druvsammansättning skulle antecknas. Detaljer är fortfarande viktiga men kanske inte de som handlar om vin. Åtminstone inte när vinet ifråga vare sig är defekt eller minnesvärt. Det stod kanske crianza någonstans i namnet på matsedeln. Det betydde något för mig en gång. Liksom Reserva, Gran Reserva och den fule och hon som var syster till hans mor. På Carnivore som ligger i samma kvarter som den senast besökta krogen i det här projektet, El Patio, betjänas jag av en 20 någonting som är vänlig på ett helt naturligt sätt. Hon går med på min önskan om att få rödvinet vid en något svalare temperatur än det normalt serveras på den här sortens krogar. Vad menar jag med "den här sortens krogar"? Jo, det här är en krog som jag tror att många känner sig bekväma i. Varm inredning i dämpat rött. Konst som inte stör. Glas och flaskor i hyllor på väggarna. Lite Spanien eller Latinamerikavibbar. Det spelas inte Iggy Pop i högtalarna, det serveras inte vin som ser ut som en urinvägsinfektion och rätterna är tillräckligt omfångsrika för att det ska räcka med en. Mellanrätter som gång på gång ställer människan inför hennes svåraste utmaning, valet, existerar inte här. Så har krogen också som slogan "Never Leave Hungry". 

Igår presenterade IPCC sin senaste rapport. Jag försökte läsa policy briefen medan jag åt lunch. Det hann jag inte. Nyhetsrapporterna var så gott som eniga. Vi är illa ute. Det går snabbare än vi har trott. Klimatkänsligheten är förmodligen högre än vetenskapen tidigare har räknat med. Det måste till stora förändringar om vi ska bromsa det här tåget på väg mot stupet. Små förändringar har jag ägnat mig åt. Jag äger ingen bil, jag flyger inte längre för nöjes skull och jag äter nästan bara vegetariskt. Det sistnämnda eftersom stordriftad nötköttsproduktion är en sån klimatbrottsling. Därför är det ju märkligt att jag väljer att gå till den köttigaste krogen på Östra Förstadsgatan. Men den ingår ju i mitt projekt. "Jorden går under för att folk håller på med sina projekt" messade jag till en vän, vi kan kalla henne M, i kväll. Det finns en vegetarisk rätt på Carnivore. Den bygger på oumph som jag inte gillar. 

Förutom de köttbitar som består av någorlunda sammanhängande muskelfibrer - tänk ryggbiff och oxfilé - så finns tre sorters hamburgare. De "hela" köttbitarna tillagas på en sexgradig skala där medium rare ligger nära mitten. Hamburgarna görs bara well done eller rare, tror jag. Skriver tror för att jag glömde att anteckna.

Det får bli en hamburgare. Den av grovmald färs tillagade köttpucken som jag beställde well done har en angenäm grillsmak men är alldeles för torr. För tio år sedan, efter White Guide-galan drog jag, en vän som vi kan kalla Jonas Larsson, en fd chefredaktör - tror jag - för Gourmet och hennes pojkvän till AG på Kungsholmen. I detta kött-tempel åt jag en fantastiskt saftig hamburgare. Färsen var på något sätt marinerad i fett från nötdjuret och jag minns det som ljuvligt. Har till dags dato inte ätit en bättre burgare. Men så intresserar mig inte rätten särskilt heller. Nåväl, på Carnivore serveras pommes frites i en skål som kunde räckt till tre och förutom en skål med lite för salt dressad sallad får man också två avlånga kanter vitlöksbröd.

Dessert är inte att tänka på. Jag går med andra sidan inte ut på den nyregnade trottoaren hungrig. 

Nu har jag bara ett par restauranger med serveringstillstånd kvar på Östra Förstadsgatan. Men det får dröja.   

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 5. Fredagen den tolfte juni 2021: El Patio

Jag har ännu sommaren 2018 i färskt minne. Värmerekord, vattningsförbud och skogsbränder. En dag med regn här i Skåne. En politiker som gjorde vad politiker gör: en politisk grej. I det här fallet av grillförbudet som sågs som en inskränkning av individers frihet. Det är det sämsta med mitt minne. Att det lagrar en massa dumheter också. Som jag hade mått bäst av att förtränga.

Nu är det 2021. Blir det en repris av 2018? När jag cyklade ner till stranden igår vid sjutiden var det redan lätt kvalmigt. Vattnet svalkade men den svalkan var bortcyklad när jag kom hem. Min lägenhet erbjuder fortfarande ett visst skydd mot hettan utomhus så att stanna inomhus är det bästa jag kan göra.

Trots det har jag ett uppdrag och det är att fortsätta äta på restaurangerna längs den här vägen. Vid åttatiden på kvällen går jag ut. Uteserveringen på Broderstugan Kök & Bar har inga lediga platser. Nu är det ju inte heller den jag ska testa eftersom jag var där för en vecka sedan utan ett näringsställe längre ner på gatan.

El Patio på Östra Förstadsgatan 26 har, enligt vänner, legat där i minst 20 år. Det är en uppgift som får stå overifierad. De här krogtesterna kommer inte innehålla faktauppgifter som prisklass, antal bord och liknande. Det åligger inte mig att skriva sådant som professionella matprovare har till uppgift att göra. Jag skriver något om mina intryck, om menyn och om det som jag äter och dricker.

Krogen är varken fullsatt eller tom. Det finns bord på trottoaren, vartannat är upptaget men eftersom det är svalare inne sätter jag mig där. I högtalarna spelas någon autotunad sävlig dansmusik på halvhög volym när jag kommer in, den ersätts senare under kvällen av smäktande ballader med spanska texter. 

På matsedeln finns två rätter under kategorin "Spansk och mexicansk": paella och fajitas rancheras. Annars är det grillat, ett par sallader och någon fiskrätt. Det vegetariska alternativet är grillade grönsaker med getost och rostade pumpakärnor. 

Jag frågar om de röda vinerna håller rumstemperatur. Svaret är jakande med tillägget att de vita är kalla. Fatöl serveras inte på grund av pandemin. Jag förstår det som att det är levereransproblem. Zlatopramen på flaska får det bli.

El Patio-burgaren av "malet hängmörad högrev" kommer med - ursäkta svengelskan - aioli, sallad, tomat, pickles, rödlök "cedarost" och pommes frites. Jag får välja om jag vill ha den blodig eller genomlagad. Det blir det senare.

Bra pommes frites kan jag nöjt konstatera efter de första tuggorna. Sälta och konsistens är på pricken. Den tandkrämsvita aiolin smakar som om den inhandlats på någon av de stora hamburgerkedjornas filialer och cheddarosten ser ut som den delar samma ursprung, dvs den är gul åt det orangea hållet. Köttet har grillsmak och är helt ok i fråga om saftighet och kryddning, brödet lite för sött.

El Patio är en krog som jag skulle gått till med den begränsade plånbok och den ringa materfarenhet som jag hade för trettio år sedan. Eller kanske i ett jobbsammanhang där någon annan stod för notan. 

Strax efter nio går jag ut i junihettan igen. Köper en glass på kiosken om hörnet och zappar mellan kanaler när jag kommer hem. Jag fastnar i ett program på Axess-teve om liberalism. 

 

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 4. Lördagen den tolfte juni 2021: Broderstugan Kök & Bar

En lökring. Vem hade kunnat ana att jag skulle bli så till mig av en lökring? Ikväll fick jag ett utomhusbord på Broderstugan Kök & Bar som restaurangen heter. Det var inte packat och det tror jag beror på vädret som nu är betydligt svalare och blåsigare än det var igår. Det kan också ha berott på att det var fotbollsmatch mellan Danmark och Finland. Inomhus var det däremot många människor. Broderstugan har standardrätterna och flera vegetariska rätter. De senare är antingen baserade på den i mitt tycke ganska erbarmliga produkten oumph eller min proteinkälla par preference: kikärter.

Det fick alltså bli kikärtsbiffar med sparris, het salsasås (sic), klyftpotatis, sallad, picklad rödlök och en lökring. Biffarna var lite översalta och såsen smakade som en mix av en kryddblandning och krossade tomater men den var faktiskt okej, Sparrisen var vällagad, salladsbladen i bra skick och den picklade rödlöken - alltså, håller man på med denna ofta alldeles för söta och ättiksmakande inläggning fortfarande? - skänkte färg. Pricken över i:t var en jättelik lökring i den krispigaste och fräschaste fritering jag ätit på länge. Jag skulle kunna gå tillbaka till Broderstugan flera gånger bara för att äta deras lökringar. Och trots den ymniga trafiken på gatan och den deprimerande arkitekturen i blickfånget är stället hittills det bästa längs vägen som byter namn flera gånger.  

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 3. Fredagen den elfte juni 2021: Sajvva

Planen var att vi skulle gå på Que som är en vietnamesisk restaurang på Sallerupsvägen, nästan i hörnet mot Nobelvägen, i kväll. Det är troligen den bästa krogen på Värnhem. Men eftersom jag var försent ute för att boka så det får bli nästa lördag istället. Det är dessutom bättre med lördagar för alla inblandade. I slutet av arbetsveckan är jag i regel för trött för att mitt omdöme ska vara skarpt

Efter Que är nästa krog på vägen Linnea & Basilika som också serverar ”asiatiskt”. Den har jag testat innan det här projektet startade. En rik portion anka med thaibasilika där fågeln var både fet och mör men där de wokade grönsakerna hade fått mer än en sund dos av natriumglutamat blev det då. Resten av kvällen kände jag mig i munnen som om jag hade slickat på båda polerna av ett batteri. Det kan ha varit en engångsföreteelse, kanske kryddar de bättre i vanliga fall. Hursomhelst, Linnea Basilika var inte aktuell ikväll.

Den första krogen efter Linnea & Basilika längs vägen och som ligger på vänster sida av Östra Förstadsgatan är Broderstugan. Jag försökte äta där i fjol men eftersom ingen uppmärksammade mig där jag satt och väntade på betjäning på ett av gatuborden och det dessutom stod någon i närheten och rökte på ett sätt som fick det tidiga 2000-talets sunkkrogsatmosfärer - tänk Carmen på Tjärhovsvgatan i Stockholm - att väckas till liv i minnet, drog jag.

 

Ikväll gjorde jag så ett nytt försök. Uteborden var fullsatta och därinne var det kvalmigt på ett sätt som inte inbjöd varför jag fortsatte nerför gatan. 

I hörnet av Östra Förstadsgatan och Drottninggatan/Ehrensvärdsgatan ligger Sajvva som är en restaurang med uteslutande vegetarisk mat och utskänkningstillstånd. Jag välkomnar vegetariska restauranger eftersom jag nästan bara lagar sådan mat hemma. Ska jag äta kött vill jag att djuret ska ha haft ett förhållandevis bra liv - jag vet att det är en etisk diskussion som rymmer större komplexitet än vad min inställning ger sken av - med utomhusvistelser och utan antibiotika. I det här projektet kommer jag dock troligen äta så kallat fulkött emellanåt.

Sajva har en ljus och rymlig lokal med stora fönster och högt i tak. Den får mig att tänka på Södermalm i slutet av förra århundradet eller varför inte klassiska Örtagården som ligger i närheten av Östermalms Saluhall i Stockholm. 

Jag trivs omedelbart och blir anvisad ett bord i ett av hörnen. Krogen har flera gäster men det känns inte trångt. 

Från menyn väljer jag förrätten som är ångade dumplingar fyllda med sojakött i en koreansk marinad, rödkål och koriander. Till dem får man två dipskålar - en med soja och en med papaya/ingefärsdip. Dumplingarna ligger i en sån där rund ångkokningslåda av trä på ett blad av kinakål och med ringar av salladslök. De fyllda vetedegsknytena ser faktiskt ut som rått kycklingkött som skrynklat sig. Inte mig emot. Det som däremot stör mig är att de har klibbat ihop så de inte låter sig greppas av pinnarna för att doppas i dipsåserna. Jag kämpar ganska mycket för att de ska separera men efter ett tag går de sönder och jag får nöja mig med att doppa slamsor av dem. Smaken då? Inte oäven men där finns en hetta som går igenom allt, den är helt enkelt obalanserad. Konsistensen desto bättre. 

Två vita viner finns på glas. En naturvinsriesling från Sander i Rheinhessen och ett från Etna som kort och gott heter Etna Bianco. Det senare är gjort på carricantedruvor - en nyhet för mig. Rieslingen saknar dock ryggrad så det får bli det sicilianska som tyvärr visar sig vara lite tunt. 

Huvudrätten är en "koreansk" skål med böngroddar, grillad tofu i nuoc cham-marinad, ris i shitakebuljong, limemarinerad gurka, salladslök, portabello, kimchi, koriander och andra ingredienser, bland annat , sesamfrön och asiatisk cole slaw. Jag dricker det orangea från Georgien som finns på Systembolaget till. Tyvärr smakar det som om det har stått öppnat i ett kylskåp några dagar, dvs lite avslaget. Huvudrätten med sin mångfald av smaker och texturer ger mig tyvärr samma intryck som förrätten, dvs det är några smaker som övertrumfar andra vilket ger en lite monoton upplevelse. 

Jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka hit och testa andra rätter. Kanske hade jag bara otur i kväll.

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 2. Lördag den femte juni 2021: Ellstorps Kvarterskrog & Pizzeria

Den här sortens näringsställe finns överallt i Sverige. På menyn står pizzor, hamburgertallrikar och traditionella rätter som Black and White och rödspätta med remouladsås. I de mindre städerna är det ofta den enda sortens krog som finns. Och om den är öppen under arbetsveckan så utgörs dess sittande klientel på vardagskvällarna ofta av människor som dricker lite för ofta och lite för mycket. Det kan låta fördomsfullt men jag tror mig kunna observera sådant. En stor del av kunderna är sådana som hämtar upp beställd mat. 

Ellstorps Kvarterskrog på Sallerupsvägen har flera bord utomhus mot den högtrafikerade bilvägen. Borden erbjuder kvällssol. Den här högsommardagen i juni är alla följaktligen upptagna så jag får hitta ett bord inne i lokalen. Förutom den sortens kunder som jag nämnde ovan räknar krogen även andra och yngre människor bland gästerna. De ser ut att vara musiker och eller studenter. Eller så arbetar de med något. Eftersom jag inte pratar med någon så vet jag inte.

Det är lite för trångt därinne. Pandemipåbudet om två meter verkar bortglömt men jag försöker att lyda det vilket gör att det tar lång tid för mig att få beställa. Två stora skärmar visar public service-television. I programmet intervjuar Fredrik Önnevall, som jag träffade tre gånger när jag bodde i Beijing, någon som jag inte känner igen men jag hör inget eftersom ljudet är avstängt. Jag har aldrig förstått syftet med sådana teveskärmar. För sportevenemang möjligen. Men då brukar också ljudet vara på.

Sent omsider lyckas jag beställa en wienerschnitzel och en flaska tjeckisk pilsner. Tallriken som rätten kommer in på är för liten så salladen hukar delvis under den panerade köttbitens ena ände. Potatisarna och de gröna ärterna gömmer sig också till stor del under schnitzeln. Brunsåsen ligger i en liten kopp. På den panerade schnitzelytan hittar jag kaprisen och en ansjovisfilé. Rätten är påtagligt undersaltad och paneringen i avsaknad av fras. Det känns som ett beting att äta sig igenom rätten eftersom köttet också är förhållandevis smaklöst. Salladsdressingen är dock lyckad och pilsnern läskande. Och personalen är vänlig och positiv. 

Det är möjligt att pizzorna är fantastiska men jag kommer troligen inte tillbaka hit. 

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 1. Fredagen den fjärde juni 2021: Hang Zhou

Det finns en Malmöväg som leder ut ur stan och som heter Sallerupsvägen när den har passerat Värnhemstorget åt sydost. Före Värnhemstorget heter den Östra Förstadsgatan. Följer man den längre in mot stan märker man att den har bytt namn till Östra Tullgatan när man passerat kanalbron. Efter Drottningtorget heter den Östergatan. Efter korsningen med Bruksgatan byter den så namn till Adelgatan för att efter Frans Suellsgatan heta Västergatan. Västergatan slutar vid Slottsgatan och på andra sidan av den ligger Kungsparken där den för övrigt har ett nytt namn som vi inte bryr oss om nu. 

Jag brukar gå mina promenader på den gatan från Värnhemstorget in mot stan. Många gånger har jag tänkt att åtminstone en gång besöka någon av de restauranger som finns längs denna sträcka eftersom den rymmer både sunkhak och etablissemang som omskrivs i White Guide. Samt krogar som ligger där emellan i klass. Vissa har jag redan besökt flera gånger men andra har jag aldrig gått in genom dörren på. Jag får en idé.

Mitt projekt är att äta på alla krogar med alkoholrättigheter längs denna väg. Jag börjar nästan längst ut på Sallerupsvägen innanför Inre Ringvägen. Den första krogen som ligger där, på vänster sida om man kommer utifrån heter Hang Zhou. Där serveras luncher och det är kvällsöppet. Sedan den första juni längre än till klockan åtta eftersom pandemirestriktionerna lättat något. Det finns bord och stolar utanför men de är låsta med kedjor. Lite märkligt när det är sommarvarmt även på skuggsidan den här kvällen. Kanske räknar man inte med gäster. 

Stilla stämning råder i den lite murriga lokalen. Jag är en av två gäster under den knappa timme som passerar från det att jag kommer till dess att jag har betalat.

På de vältummade menyerna med A4-blad i plastfacken finns knappt ett kinesiskt tecken. Menyn har två delar. En med rätter från miljardnationen, (eller åtminstone inspiration därifrån) och en del med europeiska rätter. 

Wontonsoppan har en smakrik buljong med tunna salladslöksringar och fyllda vetedegsknyten vilkas fyllning inte smakar just någonting. 

Szechuanankan som ska vara stark är skivor av relativt torrt brunt kött i en förhållandevis söt röd sås. Skivorna ser faktiskt ut som slottstek och av det ljuvliga ankfettet anas intet. Jag saknar sichuanpeppar och chilihetta. Det finns överhuvudtaget inget i rätten som minner om den sichuanesiska mat som jag regelbundet åt i Folkrepubliken när jag bodde där i två år. Grönsaker i något slags redning ligger på samma fat som ankan. Uppvärmt ris i en skål bredvid. Jag ber om pinnar och får in ett par använda. Servitören försäkrar att de är maskindiskade men ger mig ändå ett par nya. 

Maten var inte förstörd av natriumglutamat men den lockade inte heller till återbesök. Tre sällskap hämtade takeaway under tiden.

När jag skriver detta slår det mig att det igår var 32 år sedan militären slog ned demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg i Beijing. 

2020:1 Är jag tillbaka?

Jag vet inte. Skrivglädjen finns inte riktigt. Viner betyder inte så mycket längre. Mänskligheten är ohygglig. Jag är människa. Kanske återkommer. Men frågan är om det blir i form av utläggningar om strävheten hos en Bourgueil. Vem bryr sig.

2018:1 Hallå

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om vin längre, dels för att jag inte dricker så mycket längre, dels för att det finns andra saker som intresserar mig mer. Det roliga som jag har upplevt i vinväg i år är de tillfälliga släppen på systembolaget av röda viner från Loire som då och då inträffar, öppnandet av den fantastiska vinbaren http://juliemalmo.se Julie samt butiken Vintro i Köpenhamn https://vintrovin.dk

För övrigt är jag trött på naturviner som luktar och smakar defekt men älskar de som trots naturvinsstatusen smakar som "riktiga" viner. Och de är fler än man kan tro.

Jag flyttade till Malmö i år men är regelbundet i Stockholm. Då brukar jag gå till 19 Glas som alltid har intressanta och bra viner: http://www.19glas.com När jag var uppe senast blev jag medsläpad till förtjusande La Colline: http://lacolline.se

Jo, och så åkte jag till Polen en helg. Tog tåg och båt dit och tillbaka - det tar ett dygn från Malmö till Warzawa - och besökte ett par restauranger varav en hade riktigt bra polskt vin.

Som vinintresserad har jag sällan tråkigt även om utbudet på de hotell jag besöker i tjänsten sällan överraskar mig.

För några år sedan skulle jag alltid dissa andra månniskors vinsmak. Sånt håller jag inte på med längre. Jag tycker att det är bra att godisviner säljer stort eftersom det gör att finvinerna blir kvar åt oss som gillar sånt. Om någon är intresserad av att se vad jag har druckit kan man följa mig på instagram där jag heter phylloxera64. Då får man tyvärr stå ut med en massa andra bilder ur mitt liv också. Mitt konto är låst men jag accepterar alla utom nazister och botar.

Godast i år var detta naturvin från Chile:

Om vi inte hörs förr så får jag önska en behaglig ledighet när den inträffar.

2017:3 Året

Det blev bara tre inlägg i år, det här inräknat. Som vanligt krävs sjukdom för att jag ska få ro att skriva något längre än twitters 280 tecken. Nu lagom till årsskiftet tycks jag ha drabbats av samma virus som sänkte W under julhelgen och brorsonen lite tidigare. Vad hände under 2017? Jag betalade aldrig medlemsavgiften till Munskänkarna. Skälet är att jag har rest så mycket i arbetet att jag nästan aldrig kan gå på en sammankomst. Överhuvud taget har jag inte druckit så mycket vin. Jag hänger inte med i vintrender men kan konstatera att de så kallade naturvinerna tycks ha kommit för att stanna. Det går inte att vara förbehållslöst entusiastisk över fenomenet eftersom de vinerna är så opålitliga. En god vän - vi kan kalla honom för Östermalmsbon - sade att naturvinerna kastar omkull tidigare kvalitetskriterier för viner. Oxidation, lättflyktig syra och brettanomyces tycks plötsligt räknas som egenskaper och inte som defekter. Och de förekommer frekvent. Samtidigt är det som en man som jag stötte ihop med på en konferens sade: "Världens bästa och sämsta viner är naturviner".

Förutom alla passabla bruksviner som inte kräver något textutrymme har jag i år druckit ett par bra cabernet francer från Loire, några pinot noirer från den nya världen, ett par piemontesare, någon grolleau och de jag tjatar om tills korna går hem: chenin blancerna från Loire. Och - vilket jag glömde - bra röda från Österrike. Gott Slut!

2017:2 Utan rubrik

Jag ligger och läser en pocket med texter av akademiledamoten tillika ständige sekreteraren Sara Danius. Förutom att de flesta texterna är lagom långa - jag har svårt med koncentrationen nuförtiden - så påminner de mig om hur läsvärda vissa böcker, som jag inte längre tänker på att jag har läst, kan vara. Som Torgny Lindgrens "Minnen". Och på ett sätt som jag inte kan förklara så fick just Danius' text om Lindgrens memoarer mina hågkomster av en helg i Stockholm 1985 att vakna till liv. Det hände inget dramatiskt den helgen. Jag och A som jag hade ett förhållande med tog tåget från Uppsala. Vi gick på Thielska Galleriet, vi var på Kulturhuset, åt på en indisk restaurang på Hornsgatan som hade fått bra betyg i DN På Stan och övernattade på vandrarhemmet vid Zinkensdamm. Nästa morgon fikade vi vid Mariatorget. Jag tog några diabilder med kameran som jag hade fått i studentpresent ett par år tidigare. Tids nog kanske jag skannar dem.

För tio år sedan höll jag på med internetdejting under ett par månader. Jag kommer inte ihåg vad plattformen hette. Det fungerade inte något vidare för mig, för övrigt. Nyss avföljde jag en person på twitter. Det var en person som jag hade börjat följa i likhet med så många andra twittrare för att hen hade formulerat sig intressant på det 140-teckensutrymme som plattformen erbjuder. Det som fick mig att avfölja var att hen hade skärmdumpat en persons tinderprofil och gjorde sig lustig över personen (som nog får betraktas som en halvkändis, vilket iofs inte spelar någon roll). Och skrev flera tweets om hur omöjlig denna person skulle vara som partner, ivrigt påhejad av andra twittrare. Det finns inget skäl för mig att skriva vare sig vem twittraren eller halvkändisen är men jag tycker att beteendet är oacceptabelt. Och risken att själv hamna i en sådan situation är ett skäl till att jag aldrig börjar med internetdejtande. Åtminstone inte på den plattformen.

2017:1 Nere för räkning i Gröndal

Det var jul, några mellandagar och sen nyår. Julen i Uppsala, mellandagarna och nyåret i Stockholm. Sen ytterligare några mellandagar och nu trettondag. För tio år sedan firade jag jul i Istanbul och nyår i Paris. På den tiden hade jag inga betänkligheter kring att flyga kors och tvärs för mitt nöjes skull. Idag flyger jag när mitt arbete kräver det och någon enstaka gång av nöjesskäl. För tio år sedan var vin det största intresset, ett intresse som kunde odlas lite varstans i världen, delvis därav flygandet. Efter vinet kom intresset för Kina som jag planerade att bosätta mig i för obestämd tid. Jag hade varit i miljardnationen sommaren 2006 och fått idén att resa dit. Sedan under hösten hade jag övat på språket från en cd som jag lyssnade på medan jag körde min tjänstebil, surfat på sidor som lärt ut grunderna i språket och installerat tangentbord för att kunna skriva tecken på min dator. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde på trettondagen 2007 men det går säkert att se om jag läser min blogg för det datumet. Jag reste till Kina i april samma år.

Jag har varit sjuk sedan i måndags. Halsont, feber och en trötthet som gör att jag inte orkar göra särskilt ansträngande saker. I vanliga fall hade jag skrivit det på facebook men jag vill inte tråka ut de av mina 757 kontakter som inte har dolt mig med det. I sjuksängen har jag tittat på Netflix - främst "The Good Wife" och "Broadchurch" - och på svtplay den norska serien "Skam" som skildrar livet på ett gymnasium i Oslo. Alla är sevärda. När jag inte har tittat på dessa serier har jag läst. Som vanligt flera böcker på samma gång. Bland annat "Det svenska hatet" av Gellert Tamas som bland annat handlar om främlingsfientlighet och islamistisk terrorism. Så långt läsvärd. Jag är ingen fin människa men jag är dålig på hat. Tyvärr bra på förakt och för snabba slutsatser. Det blir tydligt när jag läser kommentarerna till någon nyhetsartikel som handlar om något brott där en eller flera nyanlända misstänks. Inte sällan hoppar jag till slutsatsen att många av kommentatorerna är dumma i huvudet eftersom de varken kan skriva eller stava. Men en sådan slutsats går inte att dra. Istället tänker jag att många av de som skriver är olyckliga och eller bittra och använder fälten för att få ur sig starka och hatiska känslor som kanske inte alls har sin grund i något som har med nyanlända personer att göra. Vad kan ha fått dessa personer att bli så oresonliga? Jag tror på #jagärhär eftersom det, rätt använt, kan moderera samtalstonen och få människor att tänka. Vilket konfrontation och arrogans knappast åstadkommer. Förutom Tamas läser jag Haruki Murakami, Carl-Henning Wijkmark, Sara Danius och Lars Wilderäng.

Jag brukade skriva vilka viner jag dricker. En sån här helgperiod hade jag listat beaujolais, chinon, champagne, côtes-du-rhône och bourgogne med systembolagsnummer och priser. Jag har blivit för lat för det. Mitt vinintresse är inte vad det var även om jag fortfarande har mina uppfattningar om vad ett bra respektive dåligt vin är. Men det är inte särskilt intressant.

När jag diskade nyss så lyssnade jag till en radiodokumentär om Barbro "Lill-Babs" Svensson som råkade gå i P1. Jag brukade förakta den typen av artistskap och den genre som hon representerar. Även i det avseendet har jag ändrat åsikt. Hennes musik är inget för mig men hon måste vara en av de mest hårt arbetande kvinnorna i svenskt nöjesliv och det är ingen tvekan om hur mycket hon har betytt för många. Hon har aldrig gjort comeback för hon har aldrig lagt av. Sådant respekterar jag.

Häromkvällen träffade jag advokaten. Vi var på Bar Central på Birger Jarlsgatan. Jag åt pierogi fyllda med surkål och svamp, garnerade med rökiga sidfläsktärningar som i min gom var alldeles för rökiga. Ogillar för övrigt röksmak mer och mer. Vi drack Bitburger och snackade en massa om sådant som inte passar att skriva om här. Men att krassheten i takt med åldrandet har vuxit på känslighetens bekostnad tycktes vi båda vara eniga om. Vad det nu betyder.

På nyårsdagens morgon kontaktade en god vän mig för hen ville gå på promenad. Vi gick ut mot Vinterviken. Kaféet var öppet i den gamla dynamitfabriken, vi drack kaffe och åt smörrebröd. Solen sken på bar mark och en vind från väst värmde ansiktet. Vännen hade flera bra idéer om vad man kan göra för att 2017 ska bli ett bra år. Jag ska försöka förverkliga några av dem.

Jag har inte varit utanför min lägenhet sedan i söndags kväll. I morgon måste jag ut för att proviantera.

2016:2 Helgen vecka 20

Lördag

Vi tog pendeltåget till Märsta och cyklade därifrån till Uppsala. Landskapet var grönt, vi såg ett par kajor i kamp med en ormvråk utanför Odensala och i Knivsta där vi gjorde en kortare paus pågick en träff för förare av gamla bilar. Vädret - 18 grader och mulet - var, med undantag för en kraftig nordvästlig vind utanför Uppsala, perfekt för cykling. 

I Uppsala åt vi sen lunch på Bryggeri Ångkvarn. Jag har en vit period och drack därför en alkoholfri öl från Mikkeler som kostade 51 kr. J drack bryggeriets IPA, en halvliter för 114 kr. Därefter gick vi till hamnpaviljongen där vi stötte ihop med "Arg förvaltningsgubbe" och en professor i historia. Vi gjorde sällskap till Studenternas där vi såg hur Sirius besegrade Degerfors med 6-0. Sedan cyklade vi omkring i Uppsala där jag visade J adresser som jag eller ex hade bott på. Nationsbyggnaderna, de flesta i gott skick numera, passerade vi också. Vi såg studenter i frack och långklänningar - det verkade vara vårbal.

När jag väntade på J utanför stationen där han köpte något att dricka kom en man 60+ fram till mig och berättade hur han hade missat en gemensam busstransport till Katrineholm och nu var tvungen att skaffa fram pengar för att ta en buss senare under kvällen. Han hade en fläckig skjorta och saknade flera tänder och berättade att han var från Etiopien. Vidare att han hade en svensk bekant som skulle sätta in pengar på mitt konto på måndag bara han fick mitt telefonnummer och namn. Han kallade mig för "master" vilket inte kändes helt bekvämt. Men troligen bara en hundradel så obekvämt som att gå omkring för att tigga pengar till en biljett. Jag erbjöd mig att köpa hans biljett men han påstod att bussen inte gick från stationen utan från Salabacke. Flera gånger var han nära att brista ut i gråt. Eftersom jag tyckte att hela situationen var jobbig tog jag ut pengar och gav honom dem samt skrev mitt namn och nummer på en lapp. Han försvann snabbt från platsen. 

En försäljare av Situation Stockholm kom fram till oss och sade att mannen som hade gått därifrån alltid tigger pengar.

Vi tog pendeln till Södra Station och tog oss till Bistro Bysis där Kulturchefen och hans sambo satt. De hade varit i Gubbängen och sett teater. Vi pratade politik och skandaler. Efter ett par alkoholfria Staropramen cyklade jag hem.

Söndag

Idag mötte jag J på Rönnells antikvariat där Vasas Flora och Fauna framträdde. De har vuxit sedan jag såg dem i fjol, framförallt har Tina Kärkinen blivit en mycket säkrare sångare, och de är bland det bästa man kan se just nu.

Nu ska jag göra allt som jag har skjutit upp hela dagen.

2016:01 Död

57, skriver någon, är ingen ålder. Prince Rogers Nelson dog tidigare under det här dygnet och i skrivande stund känner vi inte dödsorsaken. Prince Rogers Nelson blev 57 år gammal. Samma ålder som min far (1931 - 1988)  hade när han föll ihop på Luthagens Livs i Uppsala en söndag för 27 och ett halvt år sedan. Ett massivt slaganfall drabbade honom. Han låg okontaktbar ett par dygn på en avdelning på Uppsala Akademiska Sjukhus innan han dog. Vi, dvs jag, mina bröder och vår mor, (1937-2004) vakade under tiden.
Min far var utbildad lärare men han arbetade inte så mycket på läroverk som på det studieförbund - Medborgarskolan - som var hans arbetsplats. Förutom sitt arbete hade han kyrkokören i Ärentuna som var den ort där vi - dvs jag och mina bröder - växte upp. Kyrkokören eller kyrkokörerna turnérade i det som var Östeuropa, Västtyskland, Holland och Storbritannien. Med sina körer och de lokala instrumentalisterna satte han upp Henry Purcells "Dido och Aeneas"i Uppland 1980. Några år senare avsade han sig uppdraget som körledare och flyttade in till stan. Och så en dag fanns han inte längre. Jag önskade att jag hade känt honom bättre när det hände.
För jag tror att det är betydelsefullt att känna båda föräldrarna om man växer upp med dem. För att kanske också kunna känna sig själv bättre.

2015:33 En onsdag i november

För tio år sedan gick jag eller vi - om det nu fanns något sådant som ett "vi" - ofta till La Casa på Högalidsgatan. Folk bodde i närheten. Efter Judith & Bertil kunde man bli mätt där. Det serverades habila pizzor och personalen gjorde sitt jobb. Nu händer det sällan. Jag rör mig ju inte gärna utanför mitt postnummer. Ikväll hade jag dock tränat i Hagastan och skulle träffa A. Vi hade bestämt La Casa. Jag kom dit och åt en vegetarisk pizza och drack Letizia Syrah och Il Conte. A drack alkoholfri öl. Det spelades Eros Ramazotti i högtalarna.
Senast jag var där i juni hälsade jag på två män. A kände en av dem. När vi gick ut frågade A om jag visste vem den andra av dem var. Det var, berättade hon, Jan Arnald - en av mina favoriter bland de svenska deckarförfattarna. Han som kallar sig för Arne Dahl när han skriver om A-gruppen och om den europeiska grupp poliser som de senaste romanerna handlar om.
Hade jag varit tio år yngre skulle jag ha varit starstruck. Nu blev jag bara överraskad. På ett bra sätt.

Ikväll pratade vi, det gör man väl i regel på barer, men vad vi pratade om kan jag inte skriva.
På vägen hem, som jag promenerade, slogs jag av hur hopplös Långholmsgatan är - denna genomfartsled för bilister. Den högra sidan - när man kommer norrifrån - är en smal trottoar med solarier, skärmreparatörer och olika näringsställen. Den vänstra är lite rymligare med pimpade torget och har inte samma närhet till trafiken.
En annan hopplös gata i Stockholm är Lövholmsvägen i Liljeholmen. Det ligger knappt något fint längs den. Bara brunt och gult tegel, en ödslig parkeringsplats och några rivningsobjekt. Den fick gärna genomgå en ansiktslyftning.
För övrigt tror jag att fotografen - som tillsammans med en journalist greps i Ogaden-provinsen och sedan satt i etiopiskt fängelse med honom - var på La Casa och hämtade mat när vi var där. Men det kan också ha varit någon som ser ut som honom.

Godnatt.