10 september 2006

Godfather in a coma

När Anthony Soprano tvekar att gå in till släktträffen på "Inn At The Oaks", när han hör barnrösterna från lövverket som ber honom att inte lämna dem och ser den enorma buketten i tamburen. När släktingen Tony Blundetto - som han sköt till döds en säsong tidigare - i egenskap av värd för kalaset försöker övertyga honom att lämna över portföljen, att släppa taget, och Anthony tvekar, kämpar emot och blir bländad av ett starkt ljus inifrån huset som blir belysningen på sjukhuset där han vaknar till medvetande med fruns och dotterns oroliga och hoppfulla anleten över sig i sjuksängen. Då, jag då undrar jag om amerikanskt "drama" - som videobutikskategoriseringen säkert lyder - någonsin blir bättre. Maffiabossens komatillvaro hade något lynchskt över sig som var nytt för serien. I annat är det mesta sig likt och för oss mig som följt den i snart sex år bekant utan att kännas uttjatat. Engagemanget för den dysfunktionella familjen har dessutom bara växt med tiden.
Det kommer att vara en högtidsstund framför tv varje söndagkväll en tid framöver. Ja, inte nästa söndag för då ska det valvakas. Men om två veckor är det dags för Sopranos igen.

Bortsett från tv-glädjen var det här en bra söndag i övrigt. Statsvetaren messade att han var på genomresa och undrade om jag hade några planer. Eftersom jag inte hade det tog vi oss till Skeppsholmen för att se den litauiska fotoutställningen. Jag hade fått för mig att den hängde på Moderna men det var fel. Eftersom vi ändå var på Moderna passade vi på att se den fotoutställning som hängde där: Jens Assur. This is My Time, This is My Life. För fem år sedan - en påtagligt bakfull lördag efter Eldkvarnkonsert med efterföljande 50-årsfirande för Per "Plura" Jonsson i Tantolunden - såg jag en utställning med valda bilder ur Assurs svartvita reportage-fotografering. Det var angeläget och provocerande. Utställningen på Moderna - polaroidbilder på Stureplansmänniskor - är provocerande oangelägen. Programbladet är dessutom provocerande klyschpretentiöst. Så bättre då att den litauiska utställningen, som bara håller på till och med söndag den 17/9 - skynda dit -, var så pass bra. Litauen är ett land som jag inte vet mycket om. Främmande och ändå geografiskt så nära. Att Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir besökte landet 1965 och blev fotograferade visste inte heller. Efter utställningen drack jag den bästa capuccino jag druckit i år. Dessutom var det brittsommarvärme och Stockholm från sin bästa sida. När statsvetaren hade åkt gick jag hem och fortsatte med hobbyn. Vid fem stack jag ut och sprang. Vid Årstaviken mötte jag Olle som sprang åt motsatt håll med en liten vattenflaska i handen. 45 minuter blev det.

Jag lagade en köttgryta och tog upp ett ungerskt vin som jag köpte när jag var i Budapest med HSB för fem år sedan. Det var inte så roligt. Spritigt, nästan försumbart korkat och en svag doft av svavelväte. Men, hej, vem är jag att klaga på sånt egentligen? Till efterrätt åt jag ugnslagade äppelklyftor med mandelhack, kanel och socker. Inte rekord i originalitet men gott. Och kesella vanilj är bra till. Efterrätten åt jag till Anthony Sopranos komadrömmar. Efter "Sopranos" stängde jag av teven. I morgon blir en jobbig dag. Mer om det senare. Jag önskar mig god natt och lycka till.

Jens Assur: This is My Time, This is My Life


Lithuania - between

Sopranos, TV2 söndagar


PS. Idag är kinky afro bäst. Om ni inte har läst det här ska ni göra det också. DS

2 kommentarer:

Kinna sa...

Ang. din kommentar uppe till höger. Ratafia kanske inte är en stor grej, men den och motsvarande viner från Bordeaux är goda aperitifer. (åtminstone gillar mina smaklökar sån't).

Vinlusen sa...

Tack Kinna! Jag har faktiskt aldrig druckit Ratafia trots att jag var i champagne i våras. Någon gång ska jag prova. Ha det bra!