Bostadsfel - varken om Kina eller vin

Hänsyn är ett ord som började falla i status under början av 80-talet för tas ur bruk någon i början av detta årtusende. När det fortfarande användes betecknade det ett förhållningssätt som utgick från att det fanns andra människor och att det kunde finnas en vits med att tänka på det. Begreppet har faktiskt inte försvunnit helt, det används fortfarande bland annat i skolan och av vissa föräldrar. Barn torde emellertid ha svårt att veta hur de ska förhålla sig eftersom de via media – onyanserat, jag vet – får budskapet att det inte är något att bry sig om.
Via Isobel* hittar jag en krönika om bostadsrätter. Jag gissar - och eftersom jag är bloggare som inte tar betalt för vad jag skriver behöver jag heller inte ta reda på det - att författaren, Karin Olsson, är född i slutet av 70-talet möjligen början på 80-talet. Den är skriven på det sätt som många spalter skrivs på idag, dvs slagfärdighet på bekostnad av nyanser. Och den andas ett förakt för begreppet ”gemensamt”. Budskapet är att bostadrätten är ”medelklassens svar på kolchosen”. Slagfärdigt, inte sant? Hon berättar bland annat att styrelsen i hennes bostadsrättsförening anmärker på att folk inte rengör den gemensamma grillen tillräckligt noggrant och att den inte gillar att folk har hemmabiopaket. Det senare låter märkligt i mina öron men jag gissar att fastigheten är lyhörd. Och då kan en hemmabioanläggning vara nog så störande för grannarna. Jag är född på 1960-talet, jag tycker att hänsynstagande är en bra idé. Bostadsrättsföreningar liknar andra föreningar i så måtto att man kan välja att aktivera sig om man vill förändra. Dessutom kan man läsa stadgar och verksamhetsberättelser innan man slår till och köper. Då kan man slippa en del besvär. Men, jag tycker inte heller om bostadsrättsformen. Inte av de skäl som Karin Olsson räknar upp utan för att man tar en alltrör stor privatekonomisk risk. Att köpa en bostadsrätt innebär ju att man investerar en massa pengar i en andel av en förening vars styrelse i värsta fall utgörs av kompletta amatörer. Eller att styrelsen anlitar en organisation som inte heller kan göra jobbet. Det kan resultera i misslyckade stambyten och andra typer renoveringar vilket i sin tur kan innebära kraschade privatekonomier. Om man nu ska äga ett boende (som inte är ett hus) kanske det skulle vara bättre med någon form av ägd lägenhet. Där man köpte lägenheten och sedan bara betalade för el, vatten, skötsel av gemensamma utrymmen med mera. Jag tycker för övrigt att det borde finnas fler hyreslägenheter. Som före detta ordförande i en iofs välskött förening vet jag vad jag talar om.

* Jag har inte orkat läsa kommentarerna till Isobels post. Mina åsikter finns säkert representerade där.