Condado de Haza och Villa Antinori

Jag drack Condado de Haza senast på Riche för ett par år sedan. Det var min gode vän J i Björknäs som belönades med en middag som tack för en flytthjälp åtta år tidigare. J hade med tiden blivit trebarnsfar och tillfället hade inte infunnit sig. Nu skulle vi ha bokcirkel i ett av Stockholms centralt belägna bibliotek så vi passade på att träffas en timme innan den började. Det var förmodligen Crianza-varianten vi drack. Eftersom den serverades glasvis. Ett bra, fulladdat vin med massor av mörka tätpackade tempranillobär.
Condado de Haza kommer från Ribera del Duero men det visste ni redan.

Jag drack en vit - korkad - variant av Villa Antinori i Toscana för sju år sedan. I julivärmen, på en högt belägen uteservering åt vi färska canneloni till lunch. Innan vi satte oss till bords hade en omfångsrik dam, ägarinnan, låtit oss se hur hon tillverkade dem. Samtidigt som hon berättade att den svenska drottningen gärna besökte hennes krog och då fick äta i ett avskilt utrymme. Jag trodde naturligtvis på allt.
Den röda varianten drack jag på hotell Uplandia någon gång sent åttiotal. Familjemiddag under mellandagarna. Minns att jag blev imponerad av min fars tvärsäkra beställning när kyparen frågade. Hur det smakade minns jag inte.

Vad har då dessa viner gemensamt förutom att de är gjorda av blå druvor och kommer från gamla världen? Ingenting. Förutom att jag i influensan såg jag två filmer av olika datum, nationalitet och tema. I den ena drack de Villa Antinori, i den andra Condado de Haza.

Sex, lies and videotape är - tror jag - Steven Soderberghs debut. Den belönades i Cannes och det talades mycket om den. Jag såg den inte 1989 när den gick på svenska biografer. På den tiden var jag fördomsfull och trodde inte att amerikaner kunde göra "konstnärliga" filmer.
Sex, lies and videotape är ett kammarspel, pre YouTube, på temat "främling hälsar på och vänder inom ett par dygn upp och ner på tillvaron". (Där fick prettot i mig riktigt till det, eller hur?)
Ett par - John jurist, Anne hemmafru - får besök av Graham, en gammal universitetskompis, till mannen. Under middagen i början av filmen dricker de Villa Antinori, den röda. Åskådaren får tidigt veta att paret sedan en tid inte har något äktenskapligt samliv och att mannen är otrogen med sin svägerska Cynthia.
Graham som bestämmer sig för att flytta in i området berättar för Anne när de har tittat på lägenheter att han är impotent. Senare får hon också veta att han har ett privat projekt som går ut på att han videofilmar kvinnor som berättar om sina sexuella fantasier mot löfte om att ingen annan än Graham någonsin ska få se filmerna. Anne bestämmer sig för att inte ha någon fortsatt kontakt med Graham. Cynthia, som är utåtriktad, blir nyfiken och letar mot systerns avrådan upp den mystiske främlingen och låter sig filmas. Anne blir upprörd: "Hur kunde du, han kanske visar dem via satellit för några snuskgubbar i Brasilien!" Och det är i det avseendet filmen är så pre YouTube. Hur krångligt var det inte på den tiden att få spridning på en inspelning jämfört med idag? Och hur många skulle i dag, nyktra, gå med på att filmas på det sättet? Kanske än fler vid närmare eftertanke. Eftersom ryktbarhet sedan en tid tycks väga tyngre än integritet bland många unga.
Nu ska jag inte gå in på vad som händer i fortsättningen av filmen. Eftersom jag ser de flesta filmer med inställningen att de är överskattade blev jag positivt överaskad. Tre och en halv klase av fem till den.

Nu ska jag vara kategorisk. Nästan all svensk film är skräp när det kommer till dialogen. Det är nästan bara Lukas Moodyson som lyckas med tonfall. Jag skriver "nästan" eftersom det är så mycket svenskproducerat som jag inte har sett.
I verkligheten finns en sorts pinsamhet, den oundvikliga. För att något ska upplevas som pinsamt gäller ju att den som upplever pinsamheten inte har möjlighet att värja sig mot den. Den verkliga pinsamheten kan vara såväl avsiktlig som oavsiktlig. Det förekommer att illvilliga eller ungdomligt oförståndiga - ofta under förevändning av att skapa satir - iscensätter pinsamheter, men den senare är fortfarande vanligast. Och ju äldre man blir, desto lättare är den att fördra.
I fiktionens värld, oavsett om det gäller litteraturen ex, Italo Svevos Zenos bekännelser, TV med komediserierna Seinfeld eller The Office, så är pinsamheten avsiktlig när upphovsmänniskan kan sitt hantverk. Oavsiktlig blir den först om det motsatta gäller. Och det, menar jag, ofta är fallet i svensk film.

Jag ser hur ett par tjugo-någontingtjejer, Yasmin (Nina Zanjani) och Elin (Rakel Wärmländer), fyllnar till på Condado de Haza och drinkar efter middagen, när jag första gången känner rent fysiskt hur illa dialogen klingar i Helena Bergströms och Denize Karabudas Se upp för dårarna (2007). Och så ska det med jämna mellanrum fortsätta i den här solskenshistorien om tjejerna som söker till Polishögskolan. Det är synd eftersom den hade kunnat bli bra.
I korthet: Hästintresserade svenska Elin och Turkiet-födda Yasmin springer bokstavligen ihop på väg till Polishögskolans intagning. De börjar prata och Elin bjuder hem Yasmin på ovan nämnda middag.
Yasmins pappa Sinan (Korhan Abay) är turkisk hjärtkirurg som arbetar som tågförare i tunnelbanan. Uttalet av "Se upp för dörrarna" har gett filmen dess namn. Hans bitterhet över att inte kunna utföra sitt yrke har hans hustru (Zinat Pirzadeh) tröttnat på och därför lämna t honom.
Elins sambo Henke Larsson (Mattias Redbo) är en välvillig mes. Under en middag hemma hos hennes familj där han inte tar hennes parti mot pappan Ulf (Dan Ekborg) blir hon så arg att hon sticker. Hon är otrogen med en av lärarna på Polishögskolan - hunken Stefan Ljungsäter (Lars Bethke) - och sover sedan i stallet där hon arbetar.
Parallellt pågår en historia om rasistiske X*- spelad av den begåvade David Weiss - som trakasserar Yasmin under intagningsproven. Längre än så och jag förtar eventuellt nöje för den som tänker se filmen.

Zanjani, Abay och Pirzadeh står för de bästa skådespelarinsatserna i den här filmen, framför allt de två sistnämnda. Abay är så skicklig på att uttrycka sorgen över situationen han hamnat i att jag blev riktigt tagen i flera scener. Likaså av Pirzadeh. Zanjani har omedelbar närvaro i första scenen där hon möter Elins pojkvän. Det är också bra spelat. Det är svårare för mig att värdera Wärmländer eftersom hennes roll känns så schablonartad.
Byggd alltigenom på klichéer, om än underhållande sådana, är Elins buffel till pappa, en professor i kriminologi. I filmen talas om en "avhandling" som han arbetar med. Och om det inte är någon av hans forskarstuderande eller doktorander som avses så kan jag berätta för manusförfattaren Denize Karabuda att en "avhandling" har en person som erhållit professors titel oftast ganska långt bakom sig . Däremot arbetar en professor säkert med olika forskningsprojekt, rapporter, undersökningar och utredningar. Liksom hon eller han skriver böcker. Och det är ingen struntdetalj. Det är enkel grundkoll som även en manusförfattare bör göra. Annars blir det besvärande för oss besserwissrar att titta.

Så vad är då bra i filmen? I de första scenerna från Polishögskolan så görs några snabba klipp av de sökandes intervjuer. Jag kommer att tänka på audtionsscenerna i "The Commitments" och jag skrattar lika mycket åt de här. Dessutom tycker jag att det är kul att historien mellan Elin och hennes sambo inte är förutsägbar. Och det finns bra repliker i dialogen exempelvis när Yasmins lillasyster säger: "Han skojar ju så mycket, och så'na (som skojar, min anm) blir ju inte så ledsna". Men oftast är det som i Terminator: ju mindre prat, desto bättre film.
Tro mig, jag har inget emot varken komedier eller solskenshistorier. För att de ska bli lyckade krävs att dock att manusförfattare och regissör vet bättre hur människor beter sig och pratar liksom att man håller berättelsen i strama tyglar. Två av fem klasar får den.


Villa Antinori nr 2300, 129 kr

Condado de Haza Crianza 135 kr senast den såldes på Systembolaget.

* Lyckas inte googla mig fram till vad Weiss' rollfigur heter.

"Jag böjer mig för sakkunskapen och vill bara tillägga att bloggkritiker är misslyckade över huvud taget. Kan de inte bygga lego istället?" Jonas Thente, DN 20080130