Vinhus

Jag lånade en bil i början av året. I den fanns en skiva som herr Alarik hade bränt till fordonsägaren med anledning av dennes 40-årsdag. Jag var på väg till mitt förråd när en röst med själ plötsligt fyllde den lilla kupén: "They're tryin' to make me go to rehab but I said No No No". Någonting från Motown som jag inte hade hört, tänkte jag. Eller en Motownröst som kanske samplats till ett ackompanjemang av senare datum. Det drev. Samtidigt hade jag under det senaste året sett en massa sensationslystna artiklar om sångerskan Amy Winehouse' allvarliga missbruksproblem. Och eftersom de förekom i sådan media som mest skriver om sådant som jag inte kunde bry mig mindre om så tänkte jag att den artisten kunde väl inte vara något. Tills jag för några veckor sedan åt middag på the Olive och läste om henne i Time. I artikeln hade de citerat en av hennes låtar - "They're tryin' to make me go to rehab but I said No No No". Då förstod jag att det var Amy Winehouse jag hade hört i bilen.

Jag är ju sen med det mesta nuförtiden. Hänger inte med varken i film eller popvärlden. Jo i filmvärlden hänger jag faktiskt delvis med eftersom många filmer krängs på dvd här innan de går upp på dukarna i Sverige. Men musiken är sorgligt eftersatt. Utbudet på skivaffärerna är magert om man gillar västpop. Jag vet inte vad som styr det. Green Day, Linkin' Park och en en del R'n'B finns överallt. Liksom klassisk pop. Sannolikheten att jag ska hitta något med Amy Winehouse är väldigt liten. Det är synd. För jag tycker att hon är på riktigt. "Ain't No Mountain High Enough" heter i hennes tappning "Tears Dry On Their Own". Eftersom den i original - tillsammans med bland annat "People Get Ready " med Impressions - är en av tio låtar jag skulle ta med till en öde ö så är jag överraskad över att den kan vara så trovärdig även i det här formatet. Men originalet är bättre.