29 februari 2008

Fredag

Jag har inte skrivit om mitt möte med den kinesiska professorn som hade jobbat som diplomat i Polen och Ryssland. Hon som talar perfekt engelska. Och för övrigt är väldigt trevlig. Träffade henne i förra veckan för att diskutera ett eventuellt samarbete. Dessvärre hade hon inte tid.
Igår fick jag ett mess av henne. Hon bjöd mig till en restaurang i kväll. Jag kom dit och där satt förutom professorn även Jeremy Goldkorn och hans fru Maya och en chef för en kinesisk turistbyrå. Jeremy Goldkorn driver den här sajten. Under middagen talades mandarin 95% av tiden. Bra övning för mig.
Sedan gick jag med J och B till ett födelsepartaj på JazzYa. Träffade Bosse från TV4 där. Av de medeltida samhällsklasserna var adel och borgare representerade. Jag börjar bli trött och skriver därför inte mer just nu. Sov gott!

Samtidigt häromdagen på andra sidan Stilla Havet

Jag läste om hur grundaren till den där vitt etablerade amerikanska kaffebutikskedjan bestämde sig för att stänga samtliga filialer i USA under tre och en halv timme: "We will close all of our U.S. company-operated stores to teach, educate and share our love of coffee, and the art of espresso. And in doing so, we will begin to elevate the Starbucks Experience for our customers. We are passionate about our coffee. And we will revisit our standards of quality that are the foundation for the trust that our customers have in our coffee and in all of us."

Jag kom att tänka på den globala läskedrycksgiganten som för några år sedan bestämde sig för att omformulera receptet. Reaktionen uteblev inte. Kunder i alla länder förenade sig; de ville ha tillbaka drycken som den var innan receptet gjordes om. Den stora poängen med receptbytet var ju att skapa uppmärksamhet kring drycken. Och trots att Starbuckshändelsen inte på samma genomgripande sätt förändrar drycksakernas tillstånd så är väl syftet, att få ögonen på sig, precis vad man försöker skapa med aktionen. Bland annat. Att hålla ett etablerat varumärke vitalt kan ju inte vara helt enkelt. Tänker jag som egentligen inte vet något om marknadsföring.

Starbucks har en central plats i unga, urbana och professionella kinesers liv. Alltför central tyckte myndigheterna när de bestämde att kaffebutikens filial inne i Förbjudna staden skulle stängas.

Övrigt via Salon.

27 februari 2008

Nej, det gick inte attt hålla sig till ett ämne den här gången heller

Det går att bo i Shanghai eller Peking utan att man lär sig säga ett enda ord, läsa ett enda tecken eller lär känna en enda kines. Det går att bara umgås med västmänniskor i förskingringen, fyllna tillsammans och mjugga över det annorlunda i folkrepubliken. Det går men det är säkert inte särskilt spännande.

Nu är det snart två månader sedan jag kom tillbaka hit. Jag hade firat jul och nyår i Europa, hunnit träffa några nära men inte alla kära. Som vanligt stavades umgängesformen i norra Europa emellanåt med stort A som i alkohol. Jag har emellanåt hyllat fyllan i den här bloggen. Jag har inte lika ofta skrivit om det mörker som kan börja växa efter några kvällars festande.
Och i tillnyktringen i den norra huvudstaden märkte jag att det hade gjort det. Jag ställde mig frågande till att bo granne med en bullrig byggarbetsplats och en hårt trafikerad gata, frågande till att gå och frysa på gator där torra och hårda vindar drog in genom kläderna. Frågande till att vara så långt borta från födelselandet där jag inte längre hade en bostad. Mitt immunförsvar tog - för att prata med Janne Anderssons syster* - time out.

Sedan följde det kinesiska nyåret, tempelmarknaden och en relativt lugn stad om man bortser från fyrverkerierna och smällarna. Men här lär man sig att bortse från oljuden. Annars går det inte.

Nu har jag ett långsamt växande socialt liv och så tar jag lektioner i kinesiska igen. Våren börjar göra sig gällande med ljusa kvällar och en värme som nu känns genom kläderna. I mitt nyfunna positiva tillstånd bestämde jag mig för att återknyta kontakten med S och B - två kinesiska tjejer som jag och kanadensiske D umgicks med lite i fjol. Vi bestämde att träffas vid Xidan. B kom och hämtade mig utanför tunnelbanestationen. Inne på restaurangen Dolar Shop (sic) satt S redan vid bordet.

Dolar Shop är en Shanghairestaurang. "De ger inte kvitton än" sa S. "De har bara hållit öppet i ett par månader". Vi åt hotpot tillsammans. Krogen ligger i ett nyöppnat shoppingtempel. Inredningen går i svart och rött. Servicen var föredömligt bra. S håller på att ta sin examen i historia. Hon studerar Qing-dynastin. B jobbar på ett företag där hon inte har något inflytande över besluten. Hon trivs inte. S berättade att hon inte tycker om japansk mat. Det är djupare än så, hon tycker inte om Japan. Landets vägran att erkänna övergreppen under ockupationen går djupt hos många kineser. S hade nyligen varit på semester i Yunnan. Med en avstickare in i grannlandet Burma. Hon påstod att den som köper en hektar mark där får en hustru av staten.

För övrigt åt vi Hot Pot, det vill säga den där grytan som man doppar olika livsmedel i. Vi hade krabba, fårkött, spenat och olika tofuvarianter. Det är för övrigt en skam att det ska finnas så få varianter av bönosten i Sverige eftersom det är ett så användbart livsmedel. Jag har inte skrivit om det smältande fläsket i den röda såsen med fermenterad tofu som man stoppade i ångade bröd. De serverades på en restaurang i Pingyao. Jag har inte heller skrivit om de röda, lite torra tofukuberna som serverades på Hunanrestaurangen i närheten av Pekings västra. Eller om tofuskinnen på Sichuankrogen på andra sidan kvarteret.
Kan man odla sojabönor i Sverige? Går det att göra ekologiskt? Är odlingen relativt energisnål.

* En av de bästa popkonserterna i Uppsala 1982 var Janne Andersson Pop på Musikforum - konsertlokalen som låg i nuvarande Stockholm Nations lokaler. Plattan Rysk Pop hade precis släppts. Gruppen hade vuxit från första plattans trio till en kvartett och den ursprunglige basisten ersatts av en annan. Ljudet var kristallklart och inte för starkt. Trots att publiken bara utgjordes av tjugotalet killar spelade bandet med en energi som vore den minst hundrahövdad.
Janne Andersson är inte så ihågkommen idag. Han syster som leder ett stort och idéfattigt oppositionsparti är mer känd. När hon för 12 år sedan förhördes av den svenska journalistkåren för slarvigt hanterade kreditkort använde hon det där engelska uttrycket vill jag minnas.

25 februari 2008

Därför gillar inte några kineser jag har pratat med Zhang Ziyi

Sekreteraren på kontoret, J från Wuhan, och jag åt middag tillsammans. I fikarummet på det nya, ännu ej färdiginflyttade, stökiga och smutsiga kontoret. Tydligen illaluktande också, enligt J. Kanske är jag förkyld för jag kände inget. Men något måste fått konsulterna att öppna fönstren så att avgaserna från Chaoyangmen neidajie kunde komma in. Eftersom det blev kallt hade alla ytterkläder på sig. Åter till middagen. Jag frågade J varför så många kineser inte gillar Zhang Ziyi.
-Om jag ska vara ärlig så är det för att hon snor alla killar.
Det var ett skämt. De verkliga anledningarna är enligt J tre:
1. Hon är inte ödmjuk.
"I Kina får man aldrig säga att man är bra. Även om man vet det."
2. Hon byter pojkvän för ofta.
3. Hon kan inte skådespela.

Bilderna, utan tillstånd, på Zhang Ziyi ur House of Flying Daggers. Den snygge mannen heter Takeshi Kaneshiro.

Boktips

När jag hastbloggade igår afton glömde jag att tipsa om en faktafylld, rapp och underhållande bok om Kina som jag nyligen läste: Kina för nyfikna av Pekka Mykänen från 2006. Att fylla en framställning så med siffror och samtidigt hålla läsarens intresse vid liv är ett konststycke. Hålla vid liv är förresten ett dumt uttryck i sammanhanget. Boken är så energisk att jag närmast sträckläste den. Rekommenderas till alla som är på väg hit eller bara är intresserade av landet i största allmänhet.

24 februari 2008

Jag har varit i Pingyao

Det här får bli kort. I torsdags bjöd J med mig på en helgresa till Mingstaden Pingyao i Shanxi-provinsen. Vi tog sovtåget från Pekings västra på torsdagkvällen, anlände på fredag morgon och hann se de flesta sevärdheterna i staden innan vi tog oss tillbaka till Peking från flygplatsen i Taiyuan. Vi såg också något som rymdes inom den lilla stadens murar: ett fängelse. Där vi gick på muren kunde vi se ner på fängelsegården där fångarna i sina dräkter marscherade. De vinkade till oss.
Shanxi har kolgruvor och dammet ligger över hela provinsen, till och med tågkupén var påverkad. Pingyao är trots det värd en utflykt. De lokala nudelsorterna var utmärkta, några av dem bovetebaserade. Fläsk i fermenterad tofu fantastiskt. Och i skymningen när de röda lyktorna tänds är staden särdeles bildmässig.

Idag har vi ätit lunch tillsammans med kalligrafen Y här i Peking. Hot Pot med svampar, åsnekött, hönskräva - alla rätter värda en resa. Brännvin med calvadostoner, slivovitz och sherry hälldes upp i ett dricksglas till mig. Kalligrafen mindes att jag kunde dricka. 45% alkohol mitt på dagen. Två deciliter. Jag hade svårt att koncentrera mig på den vackra konsten i Pekings huvudstadsmuseum. Somnade i bilen efter museibesöket. Sedan tränade jag faktiskt. Löpbanden var upptagna så jag ställde mig i en trampmaskin. Aldrig mer. Ett så onaturligt träningsredskap har jag inte utsatt mig för tidigare. Middag på Yunnankrogen Jia21. Revbensspjäll, rökt teträdsvamp och friterade auberginer med oxfärs. Massage - jag trodde att jag skulle gå sönder. Nu till sängs. Hoppas era helger har varit bra. Det har min. Och generöse vännen bjöd på allt. TACK!

20 februari 2008

Smakessens

Började tycka att pratet om natriumglugatamatets förhatliga egenskaper i några av hemlandets bloggar var tjatigt. Så farligt är det väl inte? Efter den i och för sig goda oxnudellunchen i kvarteret tycker jag det. Fortfarande en timme efter avslutad måltid känns det som att ha ett ytterligt svagt batteris båda poler konstant mot tungans ovansida.

味精 - wèijīng - MSG

19 februari 2008

Spott, köer och servicekänsla

Så har man mätt olika saker. Eftersom det är tråkigt med blogginlägg som länkar vidare översätter jag istället snabbt från engelska det som jag snubblade över.
Nyheten är elva dagar gammal men har ännu inte börjat lukta. Från China Daily som fått det från Xinhua:

"PEKING - Med bara några månader kvar till de Olympiska spelen börjar Pekingborna göra framsteg i fråga om uppförande enligt ett så kallat civic index. En undersökning från Renmin-universitetet visar att 2,54 % av folket spottade offentligt under 2007 vilket är en minskning med 2,36% jämfört med 2006.

Under de tre senaste åren deltog mer än 10 000 personer ur lokalbefolkningen och 1000 utlänningar som bott i Peking under mer än två år. Undersökningen innehöll också 3000 timobservationer från 300 000 personer vid 320 offentliga platser och 200 000 bilar.

Undersökningen fann att nedskräpning av allmän plats hade sjunkit från 5,3% under 2006 till 2,86% i 2007 och att trängning före i köer hade minskat från 6 till 1,5 %.

Pekingbornas Civic index som beräknas med hjälp av flera parametrar låg på 73,38 under 2007 vilket är en uppgång från 65,21 och 69,06 under 2005 respektive 2006. Index avspeglar rättelser efter regler som har med folkhälsa och ordning att göra liksom inställning till främlingar, uppträdande vid sportevenemang och viljaa att bidra till Olympiska spelen.

Civic index har ännu inte kommit upp i den standard som krävs för 2008 års Olympiska spel, enligt Sha Lianxiang som är professor i sociologi vid Renmin-universitetet. Standarden sägs vara 80 poäng.

Peking förväntas ta emot 550 000 utländska och två miljoner inhemska turister under de Olympiska spelen.

Staden har utfärdat 2,8 miljoner blad om dagligt uppträdande till hushåll och erbjudit kurser till alla offentliga tjänare och 870 000 människor som arbetar i servicenäringen; taxichaufförer, servitriser, servitörer och busskonduktörer.

"Meningar av typen 'Nej betyder nej, det behövs ingen förklaring' och 'Vi kan inte hjälpa dig, fråga någon annan' är strängt förbjudna," sade en taxichafför.

Den 11:e varje månad betraktas officiellt som köandedagen eftersom passagerare uppmanas att stå i kö när de väntar på bussen.

Samtidigt, de som ertappas med att spotta på offentliga platser kan få böta upp till 50 yuan (45 kr). Ohyfsat uppträdande vid idrottsevenemang kan medföra avhysning"

Om ni istället vill läsa texten i original kan ni gå in här.

吐痰- tǔtàn - spotta
垃圾 -lājī - skräp
排队 - pái duì - köa, bilda en kö
服务 态度- - fúwùtàidu - servicebemötande

18 februari 2008

Klubb, tempel och plugg

Sedan i fredags är jag på fötterna så det blir inga filmer på ett tag. Dessbättre inga amatörrecensioner heller. I lördags var jag ute med ingenjören. Vi åt på Metro. Bra som vanligt. Min täppta näsa var dessvärre en gris för pärlorna i form av Fonterutoli. Men de andra tyckte att det var bra. Frågade A om Zhang Ziyi. "Inte professionell" var omömet från den infödda. Vi tog oss sedan till the Tree, därefter till The World of Suzie Wong som är en klubb i flera våningar. Snygg.

Kombons mor är på besök så vi hade lite sightseeing igår. Tanzhe-templet ligger i bergen väster om Peking. Det var fint så här års men borde bli ännu bättre när träden får löv. En av de bättre turistpunkterna kring Peking. Förutsätter - om man inte tar taxi från västraste tbanestationen - att man har bil. Vi var i templet ett par timmar. Drack tie guanyin till tonerna av inspelad qin. Vilsamt. Ute ur templet körde vi i uppåt på ringlande och nylagd betongväg mot vad som visade sig vara en militäranläggning. Vände naturligtvis. Från olika utsiktspunkter på vägen kunde vi se smoglocket över västra Peking. (Industrilandskapet i början av Janne Långbens husvagnsfärd är faktiskt inte mycket värre.) Tillbaka i utkanterna av stan försökte vi få en närtitt på skatboet eller vad Olympiastadion nu kallas. Åk ut! sa den fjunige vakten när vi hade parkerat. Kombon lydde.

Vi körde en bit och såg förutom skatboet även vattenkuben på hundra meters håll. Spektakulära byggnader, verkligen. Inne i stan åt vi Sichuan-mat på Chongqing Hotel. Trots personalintensiteten var servicen ovanligt förvirrad. Maten - Chongqing-kyckling, kinesisk broccoli, drakmustascher, nudlar och aubergine - var däremot som vanligt toppen.

Idag hade jag lektion för första gången sedan september. Det blir två gånger i veckan så länge jag stannar.

15 februari 2008

Mitt jobb, webtv, Salon och en påstådd diva.

Just nu jobbar jag med en kommande övningsbok i kinesiska. Jag har gått igenom den förra upplagan som är 13 år gammal och har någorlunda klara idéer om vad som kan förbättras men varken den språkliga eller pedagogiska kunskapen att göra detaljarbetet. Projektledare eller redaktör är nog den titel som ligger närmast mina arbetsuppgifter. Sakkunskaperna står författaren för. Vi ska också hitta en illustratör. Det känns spännande att ha ett så konkret projekt.

Webtv är bra om man vill se vad svt visar. (Tv4:s motsvarighet kan jag av någon anledning inte titta på här.) Det blev ett debattprogram med Stina Dabrowski Lundberg som bland annat handlade om fiske. Att lyssna på yrkesfiskarnas utsagor om torskbestånden var nästan som att lyssna på fastighetsmäklares påståenden om prisutvecklingen för villor och bostadsrätter när priserna börjar falla. Bestånden minskar inte. Det har aldrig funnits så mycket torsk. Den svenska fiskeforskningen var "krisfinansierad" menade fiskarena. Om forskarna skulle rapportera hur det verkligen låg till så skulle de bli av med jobbet. Liknande, närmast konspiratoriska föreställningar, har förekommit i andra debatter exempelvis den om koldioxidutsläpp och medeltemperaturer.

Vilket för mig in på nästa ämne. Jag tycker att Camille Paglias emellanåt är vass och medryckande men jag har svårt att respektera att hon a) tror på astrologi och b) nu senast verkar tro att det är jämnt skägg mellan båda sidorna i den pågående debatten om klimatförändring, se Salon. Däremot respekterar jag att hon tar Stjärnornas Krig på allvar. Såg så sent som igår The Return of the Jedi (1983) för första gången på 25 år. Den var bättre än jag mindes men The Empire Strikes Back (1980) är fortfarande bäst.

Apropå film, I somras sade en av mina lärare i kinesiska att kineser inte tycker om Zhang Ziyi. Skådespelerskan från Crouching Tiger Hidden Dragon, Hero, The Road Home, House of Flying Daggers med flera är inte tillräckligt ödmjuk. Kineser tycker inte om divor. En amerikanska berättade för mig att hon hade gått på samma aerobics- eller vad det nu var för pass som den påstådda divan. Hon hade glatt berättat för en annan kines att hon tränade tillsammans med den världsberömda skådespelerskan och fick responsen: "Vi tycker inte om Zhang Ziyi".
Jag känner åtminstone en kines som inte instämmer. Det här läste jag i China Daily idag. Av de uppräknade filmerna med "divan" kan jag rekommendera samtliga. The Road Home är minst spektakulär.

14 februari 2008

Siffror

Häromveckan satt jag på ett närmast fullsatt Starbucks. En kille knappt 30 satte sig mitt emot vid samma bord. Han var västerlänning och började läsa i en lärobok i kinesiska. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga var han kom ifrån. - Storbrittanien, Isle of Man. När jag hade gått igenom vad jag trodde att jag visste om Isle of Man (gör vi svenskar alltid så eller är det bara jag?) - att det fanns en kattras därifrån (bekräftades) och att det fanns något slags spårvagn (bekräftades inte) så kom vi att prata om kinesiska.

- Det bästa sättet att lära sig är ju att umgås med kineser, sade han. Men det är svårt, fortsatte han, att umgås med unga män som bara röker en massa och dricker baijiu. Jag har ingen erfarenhet av det. Nästan alla kineser jag känner är kvinnor och bara ett par av dem dricker överhuvud taget alkohol.

En av svårigheterna med att att lära sig kinesiska i Peking är att många här vill tala engelska. Det är nästan som när engelskspråkiga kommer till Sverige. Så många svenskar gillar att prata engelska med dem att de aldrig behöver lära sig ett ord svenska. Jag har träffat amerikaner och engelsmän som levt mer än tio år i Sverige utan att kunna mer än ett par fraser. Vilket jag kommer att tänka på när jag läste Bengt Ohlssons krönika alldeles nyss. Ohlssons utgångspunkt varför övrigt en förestående Danmarksresa vilket sökt leder mig vidare:

I fyra år jobbade jag i en firma med danska ägare. Firman hade sitt huvudkontor i en Jylländsk stad. Den danska som talas där är lättare att förstå än den som snackas i Köpenhamn. Kommunikationen - om man bortser från de närmast oöverstigliga kulturskillnaderna - gick bra. Ganska snart lärde jag mig också det danska räknesystemet som är lite märkligt men väldigt enkelt, alla svenskar borde lära sig det. Upp till fyrtio är det konsekvent. Sedan kommer femtio - halvtreds, sextio - tres, sjuttio - halvfjerds, åttio - firs och nittio - halvfems. Enkelt att nöta in. Här kan ni läsa mer.

Det kinesiska sättet att räkna är däremot krångligt på ett annat sätt. Främst när man hör höga siffror som uttalas snabbt blir det besvärligt. Med reservation för i all hast uppkomna felaktigheter: upp till tre upplevs tecknen som konsekventa:

一 - - ett
二 - èr - två
三 - sān - tre

Från fyra till tio kräver de lite nötning:

四 - - fyra
五 - - fem
六 - liù - sex
七 - - sju
八 - - åtta
九 - jiǔ - nio
十 - shí - tio

Sedan blir det konsekvent igen:

十一 - shí yī - elva
till
十九 - shí jiǔ - 19

Liksom:

二十 èr shí- 20

二十一 -èr shí -21

till

二十九 - èr shí jiǔ- 29

99 skrivs följaktligen:

九十九 - jiǔ shí jiǔ

De högre talen blir:

一百 - yì bǎi - hundra
一千 - yì qiān - tusen
一万 - yí wàn - tiotusen

Det finns faktiskt ingen kategori för tal förrän vi kommer till 100 miljoner (vilket ju är detsamma som tiotusen gånger tiotusen):

一亿 - yí yì - hundra miljoner

En av de viktigaste siffrorna höll jag på att glömma, nämligen noll:

零 - líng

Om man ska säga att Sveriges befolkning är 9 miljoner människor säger man att den är 900 tiotusen: 九百万。Om vi för enkelhetens skull säger att Kinas befolkning är 1,3 miljarder så blir den 十三亿 eller 13 hundramiljoner.

Om vi istället tänker oss ett högt tal som är angivet ner till entalsnivå exempelvis:

23 605 742 så blir det - först på svenska - två tusen tre hundra sextio tiotusen, fem tusen, sju hundra, fyrtiotvå - sedan på kinesiska 两千三百六十万五千七百四十二。

Men vänta nu! Varifrån kom 两? Jo framför 百,千,万 och 亿 använder man det alternativa ordet för två: 两 - liǎng. 两 används också i andra sammanhang som jag inte tänker gå in på. Det här inlägget blev långt nog. Utan att jag hann med att förklara varken hur 一 byter ton framför stavelser med andra toner, hur man exempelvis läser talet 20500 högt eller hur man säger telefonnummer. Någon annan gång kanske. Och Spacebabe om du läser det här och hittar fel, rätta mig gärna.

"I don't know that being cheerful is better than being a melancholy person."

Det blir varken Kina eller vin idag. Jag läser en intervju med Susan Sontags son David Rieff i Salon. Och för att ni inte ska beskylla mig för kvasiintellektuellt namndroppande erkänner jag omedelbart att jag aldrig läst något av Susan Sontag. Intervjun påminner mig om att det alltid finns ett innan och att det finns ett efter. Något som jag brukar påminnas om den här tiden på året.

Rubriken är ett citat ur intervjun.

13 februari 2008

Några röster om Kina

Igår var det 199 år sedan Charles Darwin föddes. Jag hade gärna firat det om inte ett influensavirus med hög fitness slagit ut mig. Har legat i feber och huvudvärk och läst hela dagen. Svenska Dagbladet har haft några understreckare om Kina. Läs här, här, här och här.

Condado de Haza och Villa Antinori

Jag drack Condado de Haza senast på Riche för ett par år sedan. Det var min gode vän J i Björknäs som belönades med en middag som tack för en flytthjälp åtta år tidigare. J hade med tiden blivit trebarnsfar och tillfället hade inte infunnit sig. Nu skulle vi ha bokcirkel i ett av Stockholms centralt belägna bibliotek så vi passade på att träffas en timme innan den började. Det var förmodligen Crianza-varianten vi drack. Eftersom den serverades glasvis. Ett bra, fulladdat vin med massor av mörka tätpackade tempranillobär.
Condado de Haza kommer från Ribera del Duero men det visste ni redan.

Jag drack en vit - korkad - variant av Villa Antinori i Toscana för sju år sedan. I julivärmen, på en högt belägen uteservering åt vi färska canneloni till lunch. Innan vi satte oss till bords hade en omfångsrik dam, ägarinnan, låtit oss se hur hon tillverkade dem. Samtidigt som hon berättade att den svenska drottningen gärna besökte hennes krog och då fick äta i ett avskilt utrymme. Jag trodde naturligtvis på allt.
Den röda varianten drack jag på hotell Uplandia någon gång sent åttiotal. Familjemiddag under mellandagarna. Minns att jag blev imponerad av min fars tvärsäkra beställning när kyparen frågade. Hur det smakade minns jag inte.

Vad har då dessa viner gemensamt förutom att de är gjorda av blå druvor och kommer från gamla världen? Ingenting. Förutom att jag i influensan såg jag två filmer av olika datum, nationalitet och tema. I den ena drack de Villa Antinori, i den andra Condado de Haza.

Sex, lies and videotape är - tror jag - Steven Soderberghs debut. Den belönades i Cannes och det talades mycket om den. Jag såg den inte 1989 när den gick på svenska biografer. På den tiden var jag fördomsfull och trodde inte att amerikaner kunde göra "konstnärliga" filmer.
Sex, lies and videotape är ett kammarspel, pre YouTube, på temat "främling hälsar på och vänder inom ett par dygn upp och ner på tillvaron". (Där fick prettot i mig riktigt till det, eller hur?)
Ett par - John jurist, Anne hemmafru - får besök av Graham, en gammal universitetskompis, till mannen. Under middagen i början av filmen dricker de Villa Antinori, den röda. Åskådaren får tidigt veta att paret sedan en tid inte har något äktenskapligt samliv och att mannen är otrogen med sin svägerska Cynthia.
Graham som bestämmer sig för att flytta in i området berättar för Anne när de har tittat på lägenheter att han är impotent. Senare får hon också veta att han har ett privat projekt som går ut på att han videofilmar kvinnor som berättar om sina sexuella fantasier mot löfte om att ingen annan än Graham någonsin ska få se filmerna. Anne bestämmer sig för att inte ha någon fortsatt kontakt med Graham. Cynthia, som är utåtriktad, blir nyfiken och letar mot systerns avrådan upp den mystiske främlingen och låter sig filmas. Anne blir upprörd: "Hur kunde du, han kanske visar dem via satellit för några snuskgubbar i Brasilien!" Och det är i det avseendet filmen är så pre YouTube. Hur krångligt var det inte på den tiden att få spridning på en inspelning jämfört med idag? Och hur många skulle i dag, nyktra, gå med på att filmas på det sättet? Kanske än fler vid närmare eftertanke. Eftersom ryktbarhet sedan en tid tycks väga tyngre än integritet bland många unga.
Nu ska jag inte gå in på vad som händer i fortsättningen av filmen. Eftersom jag ser de flesta filmer med inställningen att de är överskattade blev jag positivt överaskad. Tre och en halv klase av fem till den.

Nu ska jag vara kategorisk. Nästan all svensk film är skräp när det kommer till dialogen. Det är nästan bara Lukas Moodyson som lyckas med tonfall. Jag skriver "nästan" eftersom det är så mycket svenskproducerat som jag inte har sett.
I verkligheten finns en sorts pinsamhet, den oundvikliga. För att något ska upplevas som pinsamt gäller ju att den som upplever pinsamheten inte har möjlighet att värja sig mot den. Den verkliga pinsamheten kan vara såväl avsiktlig som oavsiktlig. Det förekommer att illvilliga eller ungdomligt oförståndiga - ofta under förevändning av att skapa satir - iscensätter pinsamheter, men den senare är fortfarande vanligast. Och ju äldre man blir, desto lättare är den att fördra.
I fiktionens värld, oavsett om det gäller litteraturen ex, Italo Svevos Zenos bekännelser, TV med komediserierna Seinfeld eller The Office, så är pinsamheten avsiktlig när upphovsmänniskan kan sitt hantverk. Oavsiktlig blir den först om det motsatta gäller. Och det, menar jag, ofta är fallet i svensk film.

Jag ser hur ett par tjugo-någontingtjejer, Yasmin (Nina Zanjani) och Elin (Rakel Wärmländer), fyllnar till på Condado de Haza och drinkar efter middagen, när jag första gången känner rent fysiskt hur illa dialogen klingar i Helena Bergströms och Denize Karabudas Se upp för dårarna (2007). Och så ska det med jämna mellanrum fortsätta i den här solskenshistorien om tjejerna som söker till Polishögskolan. Det är synd eftersom den hade kunnat bli bra.
I korthet: Hästintresserade svenska Elin och Turkiet-födda Yasmin springer bokstavligen ihop på väg till Polishögskolans intagning. De börjar prata och Elin bjuder hem Yasmin på ovan nämnda middag.
Yasmins pappa Sinan (Korhan Abay) är turkisk hjärtkirurg som arbetar som tågförare i tunnelbanan. Uttalet av "Se upp för dörrarna" har gett filmen dess namn. Hans bitterhet över att inte kunna utföra sitt yrke har hans hustru (Zinat Pirzadeh) tröttnat på och därför lämna t honom.
Elins sambo Henke Larsson (Mattias Redbo) är en välvillig mes. Under en middag hemma hos hennes familj där han inte tar hennes parti mot pappan Ulf (Dan Ekborg) blir hon så arg att hon sticker. Hon är otrogen med en av lärarna på Polishögskolan - hunken Stefan Ljungsäter (Lars Bethke) - och sover sedan i stallet där hon arbetar.
Parallellt pågår en historia om rasistiske X*- spelad av den begåvade David Weiss - som trakasserar Yasmin under intagningsproven. Längre än så och jag förtar eventuellt nöje för den som tänker se filmen.

Zanjani, Abay och Pirzadeh står för de bästa skådespelarinsatserna i den här filmen, framför allt de två sistnämnda. Abay är så skicklig på att uttrycka sorgen över situationen han hamnat i att jag blev riktigt tagen i flera scener. Likaså av Pirzadeh. Zanjani har omedelbar närvaro i första scenen där hon möter Elins pojkvän. Det är också bra spelat. Det är svårare för mig att värdera Wärmländer eftersom hennes roll känns så schablonartad.
Byggd alltigenom på klichéer, om än underhållande sådana, är Elins buffel till pappa, en professor i kriminologi. I filmen talas om en "avhandling" som han arbetar med. Och om det inte är någon av hans forskarstuderande eller doktorander som avses så kan jag berätta för manusförfattaren Denize Karabuda att en "avhandling" har en person som erhållit professors titel oftast ganska långt bakom sig . Däremot arbetar en professor säkert med olika forskningsprojekt, rapporter, undersökningar och utredningar. Liksom hon eller han skriver böcker. Och det är ingen struntdetalj. Det är enkel grundkoll som även en manusförfattare bör göra. Annars blir det besvärande för oss besserwissrar att titta.

Så vad är då bra i filmen? I de första scenerna från Polishögskolan så görs några snabba klipp av de sökandes intervjuer. Jag kommer att tänka på audtionsscenerna i "The Commitments" och jag skrattar lika mycket åt de här. Dessutom tycker jag att det är kul att historien mellan Elin och hennes sambo inte är förutsägbar. Och det finns bra repliker i dialogen exempelvis när Yasmins lillasyster säger: "Han skojar ju så mycket, och så'na (som skojar, min anm) blir ju inte så ledsna". Men oftast är det som i Terminator: ju mindre prat, desto bättre film.
Tro mig, jag har inget emot varken komedier eller solskenshistorier. För att de ska bli lyckade krävs att dock att manusförfattare och regissör vet bättre hur människor beter sig och pratar liksom att man håller berättelsen i strama tyglar. Två av fem klasar får den.


Villa Antinori nr 2300, 129 kr

Condado de Haza Crianza 135 kr senast den såldes på Systembolaget.

* Lyckas inte googla mig fram till vad Weiss' rollfigur heter.


"Jag böjer mig för sakkunskapen och vill bara tillägga att bloggkritiker är misslyckade över huvud taget. Kan de inte bygga lego istället?" Jonas Thente, DN 20080130

12 februari 2008

Törnrosa

Trädgårdsgatan i Uppsala kallades också för biogatan. Där låg Grand, Röda Kvarn och Camera. Jag kan inte komma ihåg på vilken av biograferna jag såg den. Bara att flera föräldrar lämnade salongen med gråtande barn. Jag kan ha varit åtta eller nio. Det var mamma och jag. Biografen visade Törnrosa - av Walt Disney. Minns inte om jag såg filmen till slut. Men den stannade länge i minnet. Den onda fen, hennes grisliknande soldater och skogen av törnen som prinsen måste hugga ner med sitt svärd. Filmen måste vara det otäckaste jag dittills sett.

Nu har jag drabbats av något slags infektion igen. Har mest sovit sista dagen på nyårssemestern. I dvd-förrådet hittade jag Törnrosa så jag bestämde mig för att se om den. 35 år senare. Man tar alltid en risk när man ska återuppleva något. Om det nu överhuvudtaget går. Jag tvivlar. Det verkar som jag faktiskt kan ha mina barndomsminnen av den på en plats och 43-åringens upplevelse på en annan. Jag förstår ganska snart varför den onda fen, Maleficent, och hennes anhang skrämde mig en gång.

Det är emellertid typisk Disney, dvs en blandning av imponerande hantverk och kitsch. Kungens slott ser ut som Neuschwanstein, den kvinnliga huvudrollen har knappt några egenskaper andra än de yttre och ett ganska påfrestande ljudspår med musikalinslag smetar till det hela. (För att yttra det uppenbara.) Jag hade väl inte väntat mig något annat.

Har det här någon bäring på vin då? Jo, det finns faktiskt en scen i filmen där Törnrosas far skålar med blivande svärfadern och en tjänare. Den sistnämnde blir faktiskt berusad och hamnar bokstavligen under bordet. Vinet som de fyller glasen med är cerise-rosa. När de skålar säger de Skumps! Skumps?

Det kanske är överflödigt att tillägga att det inte finns någon biograf på Trädgårdsgatan längre. En av lokalerna tjänar som teaterscen, en annan - Grand - brann häromåret och vad som blev av den tredje vet jag inte.

11 februari 2008

Vinhus

Jag lånade en bil i början av året. I den fanns en skiva som herr Alarik hade bränt till fordonsägaren med anledning av dennes 40-årsdag. Jag var på väg till mitt förråd när en röst med själ plötsligt fyllde den lilla kupén: "They're tryin' to make me go to rehab but I said No No No". Någonting från Motown som jag inte hade hört, tänkte jag. Eller en Motownröst som kanske samplats till ett ackompanjemang av senare datum. Det drev. Samtidigt hade jag under det senaste året sett en massa sensationslystna artiklar om sångerskan Amy Winehouse' allvarliga missbruksproblem. Och eftersom de förekom i sådan media som mest skriver om sådant som jag inte kunde bry mig mindre om så tänkte jag att den artisten kunde väl inte vara något. Tills jag för några veckor sedan åt middag på the Olive och läste om henne i Time. I artikeln hade de citerat en av hennes låtar - "They're tryin' to make me go to rehab but I said No No No". Då förstod jag att det var Amy Winehouse jag hade hört i bilen.

Jag är ju sen med det mesta nuförtiden. Hänger inte med varken i film eller popvärlden. Jo i filmvärlden hänger jag faktiskt delvis med eftersom många filmer krängs på dvd här innan de går upp på dukarna i Sverige. Men musiken är sorgligt eftersatt. Utbudet på skivaffärerna är magert om man gillar västpop. Jag vet inte vad som styr det. Green Day, Linkin' Park och en en del R'n'B finns överallt. Liksom klassisk pop. Sannolikheten att jag ska hitta något med Amy Winehouse är väldigt liten. Det är synd. För jag tycker att hon är på riktigt. "Ain't No Mountain High Enough" heter i hennes tappning "Tears Dry On Their Own". Eftersom den i original - tillsammans med bland annat "People Get Ready " med Impressions - är en av tio låtar jag skulle ta med till en öde ö så är jag överraskad över att den kan vara så trovärdig även i det här formatet. Men originalet är bättre.

10 februari 2008

Jag blir positivt överraskad av en Aussie, gläds med Sirius och tjatar om mitt dvd-tittande

I doften finns kaprifol och lime, mineraltoner. Smaken är eldig och extraktrik med hyfsad längd och påtaglig restsötma. Jag tänker på Château Tahbilks Marsanne snarare än på Loire och Sydafrika. Så är också den här varianten av chenin blanc hemmahörande i världsdelen som nyss bad sin urbefolkning om ursäkt. Brown Brothers har producerat och jag misstänker inte längre att the Olive i kvarteret glasar vin från andra flaskor än de angivna. Stället var för övrigt byst med folk ikväll. Förmodligen orsakat lika mycket av att allt annat är stängt på grund av nyåret som av att ryktet om medelhavskrogens pålitlighet börjat sprida sig. Jag åt vegetariskt: ugnsgrillade auberginer och squashar med pinjenötter och parmesan. Och en aningen söt tomatsås med russin i. Med andra ord inte det minsta inhemskt.

Jag skulle kunna säga att jag firade Sirius seger över Hammarby (7-4!) i bandyn på Studenternas i Uppsala om jag hade vetat om den.



För er som följer mitt dvd-tittande med brinnande intresse kan jag berätta att vi köpte en ny kopia av Aliens, återkomsten idag eftersom den vi tittade på igår började hacka. Det var klippningen så som regissören ursprungligen ville ha den vilket innebar att den var 20 minuter längre än varianten som gick på biograferna för drygt 20 år sedan. Kombon som har sett originalet kunde inte förstå vilka avsnitt som var nya. Jag tycker fortfarande att ettan, Alien, är bättre men det här måste onekligen vara en av de bästa uppföljningar som gjorts. Så spännade i all sin förutsägbarhet. En konst att genomföra!
Skam att det skulle göras ytterligare avsnitt. Jag tänker på den tama trean och den franska fyran.

Vi måste fö också köpa en ny kopia av den koreanska Lady Vengeance som började hacka när vi såg den häromdagen.

Skajpade till Sverige och pratade med begåvade brorsonen, 2 år och 9 månader, som kan läsa siffror och bokstäver nu.


Bilden, Sigourney Weaver som Ellen Ripley i Aliens, återkomsten, är lånad utan tillåtelse. Om något filmbolag hör av sig så tar jag genast bort den.

Kritan - återkomsten

Kloka Kritan bloggar igen. Inte en dag för tidigt! Hoppas att redige Redaktörn också kommer tillbaka in i bloggvärlden snart.

Astrologi del 2

Om man inte kan redovisa källor borde man inte yttra sig. Åtminstone inte i vetenskapliga sammanhang. Men min blogg ingår inte i ett vetenskapligt sammanhang. Så jag kan säga lite vad jag vill. Men till saken; kloka K verkade oroa sig över att jag som varit borta från moderjorden i snart nio månader skulle påverkats av omgivningen till att tro på astrologi. Kinesisk sådan. Det har jag inte. Men i de enkla konversationer med kineser som min rudimentära mandarin mäktar med kan det hända att jag säger att jag är född i drakens år. Det blir liksom enklare så.

Den första tiden i Kina hände det att jag ifrågasatte alla märkliga påståenden jag fick höra: "Sverige har hög levnadsstandard för att det är ett land grundat av vikingar." "Om man äter fläsksvål så får man fin hy." Jag kommer inte på fler exempel nu. Ofta ifrågasatte jag eller försökte förklara varför jag inte trodde att det stämde. Det brukade inte fungera. Tvärtom. Nu ger jag mig inte in i sådana diskussioner. Jag håller tyst och skrattar inombords om påståendena närmar sig det orimliga.

Jag har faktiskt också slutat att argumentera med västmänniskor som tror på (västerländsk) astrologi och annan mumbo jumbo. Det är liksom inte värt ansträngningen. Astrologi har prövats vetenskapligt vid flera tillfällen. Experimentuppläggen har ofta godkänts i förväg även av astrologer. När resultaten sedan inte uppvisat något stöd för de gamla ideerna om himlakropparnas inflytande över personlighet och öde har astrologerna i regel inte ändrat uppfattning utan anmärkt på försökens utformning.

Tillbaka till källorna. Här kan ni läsa mer om ni vill.

Eftersom jag också tycker att det är intressant att veta hur man har kommit fram till när det kinesiska nyåret ska infalla så googlade jag häromdagen och hittade det här.

9 februari 2008

Kabinvin

Det roligaste namnet på ett vin just nu: Silver Sky Cellars. För mig är källare förankrade i, eller åtminstone under, jorden. Jag får inte upp dem i en silvrig himmel hur mycket jag än försöker.
Flaska som kombon måste ha tagit med sig från en flygning rymmer bara 18,7 cl. Vi delar på den eftersom vi är frustrerade över att den senaste dvd:n vi tittade på började hacka sju minuter från slutet, precis när Sigourney Weaver hade börjat kasta eld mot drottningen i Aliens återkomsten. Som för mig var en ny film.
Vinet som är en shiraz från Australien har buteljerats av ett estniskt bolag. Syran är hög, alkoholen likaså men det finns ingen längd att tala om. Knappt några tanniner heller. Av etikettens lakrits och svarta vinbär känner jag inget men en svag acetondoft och lite bittermandel finns där. Det är inte odrickbart. Jag kan tänka mig att det passar till något slottsteksliknande kött som serveras med potatismos, brunsås och sönderkokta gröna bönor under en långflygning.

Disclaimer. Jag tror inte på astrologi! Det var ett skämt!

Som jag hoppades att alla förstod. Men det kan vara jag som inte förstår Göteborgsk ironi.

反话 - fǎnhuà - ironi

(Tempel)marknad

- Vilka är dina favoritplatser i Peking? frågar Jane.
- Sommarpalatset, Beihai-parken och Himlens Tempel. Svarar jag.
- Du ska inte ta med din flickvän till Beihai-parken. Det betyder otur, förhållandet tar slut.
- Men om man går dit med någon som man tycker om och som sedan blir ens flickvän, hur blir det då.
- Det är inte bra, det kommer inte att hålla. Man kan gå dit med goda vänner.
Jag har fått mig lite kinesisk vidskepelse till livs.

Daisy har bjudit med mig och Viking nr 2 till en Longtanhu-parken som har marknad med anledning av nyåret. Med sig har hon sina vänner Rachel, en kille vars namn jag inte kommer ihåg och Jane som är samme killes flickvän. När man umgås med Daisy får man öva sin kinesiska. Det är alltid bra.



Marknaden går längs gångvägen som kantar sjön i parken, skyn är jämnt blå och solen värmer. Det säljs mat, krims och krams. Om sparvar räknas till kramsfågel vet jag inte. De grillade som jag äter från ett spett är i allafall de första för mig. Kineserna är inte rädda för att låta huvudena sitta kvar på fåglarna som äts. Jag känner mig fortfarande ovan vid det. Vi äter också lammspett från Xinjiang, ål och nudlar. Och ett par rätter som jag tror att bara infödda kan förstå, däribland en potatismjölsbaserad, opak och söt kräm med mandeltoner, se bild nr 5.



Det mesta är gott om än ibland väl vetemjölsbaserat eller djupfriterat. Det ryker och fräser överallt. Lukten av stinkande tofu på sina platser påtaglig. Människorna är många. Jag och Viking nr 2 de enda laowai jag kan se. Efter avslutat varv tar vi buss nummer åtta till Chongwenmen.

Dagens nya ord:

游乐园 - yóulèyuán - nöjespark
庙会 - miàohuì - (tempel)marknad
迷信 - míxìn - vidskepelse
鱿鱼 - yóuyú - bläckfisk
滑雪 - huáxuě - åka skidor
麻雀 - máquè - sparv
臭豆腐 - chòu dòufu - stinkande tofu





Bilderna uppifrån och ned: 1. Dekorationer i träden 2. Folk 3. Krims 4. Krams 5. Maträtt.


8 februari 2008

Fredagmiddag

- Vi har lite problem med logistiken. Skulle du kunna köpa ett par honungsmeloner och en flaska Campari och ta med hit.
P och A ordnade middag. Jag ordnade melonerna och den kochenill-lusfärgade bittern. Melonerna var dyra typ 50 kr/kilot, men det berättade jag inte. Middagen var trevlig. Åtta svenskar och två kineser. P och A bjöd på melon,feta och pinjenötter till förrätt och en chèvre, soltorkadtomat och basilikaspäckad kyckling till varmrätt.

Jag får ibland fixa idéer. Av okänd anledning ville jag veta hur man skulle översätta Led Zeppelins"Rock'n'roll" från fjärde plattan till kinesiska. Liang Yun som satt till vänster om mig förklarade att rock'n'roll, 摇滚 yáogǔn inte är ett verb i mandarin utan ett substantiv. Det måste finnas ett verb innan. Typ sjunga. Så om man först översätter till svenska blir de två första stroferna i texten enligt henne.
"Det var länge sedan jag sjöng rock'n'roll
Det var länge sedan jag gick en promenad".
Om man översätter det till mandarin:
”我很久以前唱摇滚
我很久以前散步“
(Att det inte stämmer med stavelserna i originalet är uppenbart. Om det i övrigt är en dålig översättning mottar jag tacksamt förbättringsförslag.)
Vi drack viner från Torres och Penfolds. En viting var oxiderad.

En bra dag i övrigt. Jag sprang 5 km och styrketränade lite. Jobbade en del. I morgon ska jag åka med Viking nr 2 och hans sambo för att träffa Daisy på en marknad som har med nyårsfirandet att göra.

Läs Torbjörn Petersson i dagens DN och se Cecilia Lindqvist på webb-tv:n om ni vill veta mer om den komplexa miljardnationen.

7 februari 2008

Varken lippizzanerhästar, backhoppning eller Ivanhoe på TV

Det är nyårsdag i råttans år. Jag har läst mina horoskop. De är sinsemellan ganska olika. Karriären kommer att gå framåt enligt ett av dem. Kärleken går sisådär enligt samma medan hälsan försämras. En stjärna på himlen kommer innebära ett visst mått av ensamhet och melankoli läser jag vidare. Jag tror på allt.
Baksmälla och melankoli brukar gå hand i hand men inte idag. Kombon och jag - även han född i drakens år - sitter inne och tittar på film.

"The Ice Storm", "Crouching Tiger, Hidden Dragon" och "Brokeback Mountain". Ang Lee, eller 李安,som han också heter har, till skillnad från Neil Jordan, regisserat några av de senaste tio årens mer angelägna filmer. "Lust, Caution" - den senaste - har det känsligaste skådespeleriet jag sett i år. Det är en berättelse hur om några unga idealistiska teaterstuderande i 1940-talets Shanghai som efter en framgångsrik patriotisk teaterföreställning bestämmer sig för låta idealen gå över i praktik. I det här fallet betyder det att döda en kines och "quisling", Mr Yi, som arbetar för japanerna. Tony Leung som man kanske känner igen från "In the Mood for Love" spelar Mr Yi. Tang Wei spelar teaterstudenten Wang Jiazhi som får uppdraget att bli Mr Yi:s älskarinna. Jag har inte sett henne tidigare men vågar redan nu förutspå att jag kommer att få möta henne i fler filmer.

"Lust, Caution" är främst en blickarnas och ögonkastens film. Den bygger i likhet med "Brokeback Mountain" på en novell. Författaren bakom den här novellen heter Eileen Chang och om henne vet jag inget. Avsätt tre timmar, gå till närmaste biograf och se filmen.

Vad har Ang Lee och Ridley Scott gemensamt? Det enda jag kommer på är Sigourney Weaver som spelar otrogen hemmafru i "The Ice Storm". Den andra filmen idag, som jag säkert såg för femte gången, var "Alien". Det är en av de bästa Hollywood-filmer som gjorts. Alla kategorier. Vore det inte för den "molekylära syran" och utläggningarna om "gästens" biologi så skulle den vara perfekt.
Jag har aldrig sett den andra filmen i serien om de parasitära rymdmonstren: "Aliens, återkomsten". Den är regisserad av James Cameron som också regisserade "Terminator 2" - dagens tredje film.

Men innan vi använde drygt två timmar av våra dyrbara liv till att titta på den gick vi till "The Pavillion". Där åt vi hamburgare med pompa och drack två stora Boddingtons var. Samt friterade oststänger. Allt för att spådomarna om vår hälsa ska gå i uppfyllelse. The Pavillion var nästan tomt. Liksom gatorna.

"Terminator 2" har jag sett några gånger. Innan huvudrollsinnehavaren blev guvernör i Kalifornien och började försöka förbättra världen genom att föreslå åtgärder för att minska koldioxidutsläppen så förbättrade han upp sin kropp med olika redskap och - enligt vissa källor - tillväxtpreparat. Tror att han blev Mister Universum under 1970-talet.
Hans kroppshydda gav honom med tiden diverse filmroller, bland annat som Conan i "Conan - barbaren" och hemlig agent i "True lies". Den förstnämnda minnesvärd för perukbruket, den andra borde aldrig ha gjorts. Det finns naturligtvis fler filmer men jag har inte sett många. Schwarzenegger är som bäst när han snackar minst. Något som han för övrigt har gemensamt med Keanu Reeves. Och i Terminator-filmerna där han inte pratar så mycket är han perfekt. Om jag var tillräckligt begåvad för att recensera film i en kvällsdrake skulle jag kunna skriva: "Schwarzenegger är Terminator".
"Terminator 2" är som sagt regisserad av James Cameron. Han fick nog inte leka med smällare när han var liten. Han har förmodligen heller aldrig upplevt det kinesiska nyåret. Därför ägnas större delen av hans filmer åt explosioner, bränder och annat våldsamt. Det går för snabbt, det väsnas för mycket. Det är tajt och effektivt. Men jag är för gammal för sånt nu. Min håg står mer åt det dröjande hos Ang Lee.

Jag önskar alla mina läsare ett gott nytt Råttans År!

Kinesiskt nyår

Under nyårskvällen åt jag, några svenskar, en kines, en norska och en österrikare middag på Purple Haze. De flesta av oss drack Lindemans Semillon-Chardonnay-blandning. Sedan tog vi oss till Q-bar. Från terrassen kunde vi se fyrverkerierna över Peking och höra smällarna. Inne i baren drack några av oss gin och tonic medan andra slurpade jordgubbs-daiquiri. Vid halv två gick de flesta hem. Efter att först ätit - som seden bjuder - jiaozi, dumplings eller fyllda degknyten. De som serverades på Q-bar hade olika fyllning, de flesta var smakliga. Under hela natten hördes explosioner. Jag fick nyårsmess både från Tom som sålt gymkortet och Sofia som ska bli min lärare i kinesiska. Lindeman's Premier Selection Semillon Chardonnay Vintage 2006
video

5 februari 2008

Blåst och koftsoppa

Första halvan av rubriken syftar dels på den kraftiga vinden som i morse kom österifrån och gjorde promenaden till gymmet till en utmaning. Dels på mitt för-bra-för-att-vara-sant-erbjudande jag fick av Tom på samma gym när jag köpte mitt kort. Det finns årskort, halvårskort och månadskort. Jag ville köpa ett halvårskort. Eftersom jag kanske flyttar till Shanghai så är det viktigt att jag kan "frysa" kortet i ett par månader. Det gick inte enligt Tom. Men han hade ett erbjudande som gick ut på att jag betalade en relativt hög avgift för den första månaden och sedan bara 200 yuan per månad. Om du flyttar till Shanghai behöver du inte betala något. "När du kommer tillbaka snackar du bara med mig". Jag frågade gång på gång hur länge det här skulle gälla. "永远 - yǒngyuǎn - förevigt, för alltid" svarade Tom. En av tränarna som hjälpt mig de senaste dagarna bekräftade detta när vi tillsammans diskuterade det och jag sedan betalade för den första månaden. Problemet är bara att jag aldrig fick något kvitto av Tom. Och det finns inga affärsvillkor som gäller för evigt. Inte i den här världen i alla fall. Om det gäller i femton månader är det fortfarande en bra affär.
Nu har Tom åkt hem över nyåret. Jag har bett gympersonalen om kvitto men de hävdar att det bara är han som kan ge mig det. Vi får se hur det blir. Jag är den första att medge att jag är för godtrogen.

Det finns en Xinjiang-restaurant västerut på gatan där jag åt lunch idag. Lammsoppa och en tallrik senapskryddad spenat och en plastmugg med te. En jättelik bytta kom in, den hade räckt till två eller tre. Dessvärre smakade den alltför mycket ylle. Jag har inget emot lite ullsmak i lamm, jag tycker att det känns äkta på något sätt. Men den här smaken satt kvar i gommen tills jag drack kaffe en timme senare. Och det var inte alltigenom behagligt. Förutom de grovt styckade, med bindväv, fetthinnor och ben försedda lammbitarna simmade några morotsbitar i den ljusgrå buljongen. Och ett par sichuanpepparkorn plus några korianderstjälkar. Men den var fegt kryddad. Personalen på stället har ingen servicekänsla och jag tror att de saltar notan. Nästa gång ska jag anteckna priserna i menyn så att jag kan kontrollera när det blir dags att betala. I morgon är landets invånare lediga.

4 februari 2008

höres musiken och knallarna

Det låter lite varstans i stan nu. Pekingborna provsmäller för det kinesiska nyåret. Liksom svenskar inför det västerländska. Röda dekorationer syns överallt. Har ännu inte bestämt mig för om och i så fall hur jag ska fira. Det finns alltid jobb att göra men jag vet ju inte om jag har chans att uppleva firandet någon mer gång. Allt beror på.

Idag har jag sprungit fem kilometer på ett rullande band. Det är i bästa fall inför en halvmara i Inre Mongoliet den sjätte juli. Har inte bestämt mitt semesterupplägg än. Ska jag vara i Peking när de olympiska spelen pågår eller inte? Mitt idrottsintresse inskränker ju sig till fotbolls-vm, fotbolls-em, Sirius och Carolina Klüft. Har aldrig förstått det lockande med sövande långlopp, släggkastning eller rodd. (Okej, höjdhopp är lite spännande.) Biljetter vet jag förresten inte om det går att skaffa längre. P som jag brukar träna med vill vara här under spelen. Så till den grad att han faktiskt tog in på stadion i förväg häromdagen. Men jag har inte bestämt mig.

Igår såg kombon och L en thriller på plattskärmen. Jag skrev en lång recension* samtidigt som jag tittade. Den blev inte så bra. "The Brave One" av Neil Jordan är inte heller det. Trots att Jodie Foster som jag alltid gillat var med. Neil Jordan är inte så rolig. Ni som tycker att "Mona Lisa" och "The Crying Game" hör till de mest minnesvärda filmerna de senaste 25 åren räcker upp händerna. Jag tänkte väl det.

Santa Rita Sauvignon Blanc

* Det här är inte den långa recensionen. Men svepande omdömen är inte intressanta. Planlöst tyckande är det nte heller. Så låt mig försöka utveckla:
Jordan kan inte avväga mellan spänningsmoment och vilopauser. Resultatet blir ryckigt. Det gällde "The Crying Game" också. Dessutom tar han bort nästa alla moraliska komplikationer, något som skulle kunna göra den här rättvisarskiparhistorien intressant, genom att göra skurkarna genomonda.Dessutom hade han anlitat en ovanligt svag dialogförfattare den här gången. ("Stadens DNA som det växer kromosomer från". Usch!)
Zoë Kravitz vars namn fetstilas på affischen är knappt med i fem minuter. Hon spelar ung prostituerad. I ena scenen är hon påtänd och i den andra ligger hon i en sjukhussäng och säger tre ord. Jag ska inte raljera. Men det går inte riktigt att avgöra hur hon är som skådespelare.
Det dracks inget vin i filmen. Bara en sån sak. Och varken en "Mona Lisa" eller en "The Crying Game" på ljudspåret.
Kamerahållningen och de explosiva minnesbilderna är bra. Spänningen är emellanåt det också. Historien hade kunnat bli bra. Men ska man se berättelser om hur traumatiserade privatpersoner blir hämnande änglar är fortfarande "Taxi Driver" och "Kill Bill" oöverträffade. Det var så längesedan jag såg "Den enfaldige mördaren" så jag vet inte hur den står sig.

2 februari 2008

那位印度尼西亚人是我的好朋友。我很喜欢她。

Ett tag hade jag börjat misströsta om R. Hon brukade messa och föreslå olika saker som alltid ställdes in i sista minuten. För en vecka sedan hade vi en ganska lång messkorrespondens som utmynnade i att vi skulle äta lunch. Jag hade nästan glömt det men så kom det ett mess igår igen. Hon ville att vi skulle luncha idag men senare ändrade hon sig och föreslog att vi skulle träffas på kvällen istället.

Hon jobbar som kineserna den här helgen för att få en längre sammanhängande ledighet kring det kinesiska nyåret. Vi bestämde Purple Haze Bistro. Jag räknade nästan med att det skulle bli inställt men 20 över sex ringde hon faktiskt från taxin och ville veta var krogen låg. Vi satt till bords i tre timmar och pratade oavbrutet.

R kommer från Indonesien - ett land som jag vet betydligt mer om nu än innan vi åt. Om fattigdomen, den dåliga infrastrukturen och korruptionen. Hon berättade att många nödvändiga förbättringar av infrastrukturen aldrig påbörjas, kan alternativt aldrig avslutas eftersom material som ska användas har sålts under arbetets gång. Att Jakarta blir översvämmat efter två dygn av skyfall beror enligt henne på att man inte har investerat i avrinningssystem. Det är således inte ett problem som beror på den nyckfulla naturen. Om man till den inte räknar den mänskliga vill säga.

R är priviligierad och vet om det. Hon kommer från en välbeställd familj där de flesta har fått sin utbildning utomlands. Hennes examen är från ett känt universitet i Kalifornien. Det betyder att hon kommer att ha lättare att få ett välbetalt jobb än de som har gått på Indonesiens egna universitet när hon återvänder. Hon kommer att vara i Peking i minst ett år. Det är bra.

Svenskar som likt undertecknad pratar om att de flesta svenskar har det bra jämfört med invånare i andra länder riskerar att bli tjatiga. Den risken kan jag ta.

Mannenberg Chenin Blanc, Sydafrika 2005.

Svikt

Häromdagen kom jag inte på vad Pomerol hette. De flesta människor lever lyckligt eller olyckligt ovetande om den landplätt som bär namnet, men är man vinintresserad utan att veta varken var det ligger eller vilka viner som produceras där skulle det kunna jämföras med att vara fotbollsintresserad utan att ha en aning om vem Pelé är eller vilka som vann fotbolls-VM 1998. Nu var det inte så illa för mig. Jag visste hela tiden vilket vin man främst förknippar med området och ungefär var det låg. Det var namnet jag inte kunde komma på.

När jag inte minns vad något heter blir jag rädd. Nu på morgonen kan jag inte komma ihåg vad rapparen som debuterade med albumet "College Dropout" heter, eller åtminstone vilket artistnamn han går under. Varför jag nu började tänka på honom. Däremot kommer jag exakt ihåg när jag hörde honom första gången. Det var samma kväll i mars 2004 som Stockholms Improvisationsteater körde det årets alternativa melodifestival på Dansens hus vid Norra Bantorget. (Som alla borde gå på i stället för att se skräpet på teve.) När föreställningen var över gick jag till Bar Ruby i Gamla Stan och åt en biff som jag drack något italienskt till. Där spelades en låt med rapparen ifråga. Han hade speedat upp Chaka Khan's "Through the Fire" så att det lät som mössen i Disneys Askungen sjöng den. Jag gillar Chaka Khan, därför lade jag märke till låten. Och jag hade bråkat via sms för första gången, därför minns jag kvällen.

Samme man - rapparen/producenten uttalade sig under Katrina-katastrofen, han förstod häromåret plötsligt att diamantbranschen har sina mörkare sidor och han har säkert haft de för genren obligatoriska biffarna med sina konkurrenter. Jag kunde egentligen inte bry mig mindre. Men om mitt minne bryr jag mig. Eftersom det har varit hela min affärsidé. Skulle jag en dag upptäcka att det allvarligt börjar svikta så ska jag starta en blogg som handlar om hur det är att leva med en hjärna som långsamt perforeras av plack. Den ska vara reklamfinansierad och om den drar in några ören ska de skänkas till de forskningsinstitut/ioner som forskar om det och faktiskt engång i tiden indirekt betalade min lön. Återkommer om namnet om minnet gör det.

Uppdatering kl 1026 (lokal tid). Han heter Kanye West, inget annat. Det tog tre timmar för mig den här gången. Jag sysslade bevars med annat under tiden eftersom hjärnan brukar jobba bäst i fred.

1 februari 2008

Burktomater

Ingick i den pastarätt som jag åt på italienaren O sole mio som ligger i nästa kvarter norrut. Tillsammans med svenska C som är gräsänka och hennes dotter. Jag drack ett glas chardonnay-chenin blanc från Argentina till den där pastarätten som också innehåller ansjovis och oliver. Puttanesca heter den. Rätten alltså. Vi delade på tiramisu efteråt. Och drack varsin espresso. Krogen hade ingen grappa. C och dottern skulle upp på manikyrvåningen när vi hade ätit färdigt. Jag passerade dvd-affären och köpte tre filmer på vägen hem. Sedan försökte jag arbeta. Det gick sådär. Bland annat för att jag fastnade på den här sajten som C tipsat om.

Kanske måste man ha varit här ett tag för att uppskatta det här. Om inte annat kan ni titta på den för att inledningen är inspelad i mina gamla kvarter, det vill säga i närheten av klocktornet där jag bodde från slutet av oktober till mitten av december i fjol.

Om det går vägen så flyttar jag till Shanghai om ett par månader. För ett par månader.

Jag saknar för övrigt burktomatsmaten. Så det är väl bara att börja laga. Burktomater är dyra här enligt viking nr 2.