I senaste Allt om mat (nr 18 2005 ) presenteras de fem kandidaterna till Gyllene Glaset 2005. Man kan rösta på hemsidan. Har lite koll på alla utom Drostdy-Hof som jag mest förknippar med boxviner och därför inte fördjupat mig i.
De återstående fyra är Jacob's Creek, Alain Brumont, Fontanafredda och Chivite. De två första nämndes i min allra första blogg-post "Bröllopsbesvär". Det var Jacob´s Creeks Shiraz Rosé 2004 - kanske inte ett vin som man tänker på nu när temperaturen är ensifffrig, de sista gula löven virvlar i gathörnen och gatlyktorna tänds redan på eftermiddagen. Det fungerade bra till den buffé som serverades på nyss-gifta-festen i mitten av juni. Alain Brumonts La Gascogne Tannat-Merlot dracks också. Brudens far som har känsliga smaklökar och bra näsa tycker att merlot ofta blir bläckigt, tänk vattenfärg. Jag drack det inte då och har därför ingen uppfattning. Men det är nog meningen att just inslaget av tannat ska strama upp vinet och därigenom eliminera den platta bläckigheten. Kanske serverades det för varmt. Det vita La Gascogne som är en blandning av gros manseng och sauvignon blanc dricker jag regelbundet. Det vore tramsigt av mig att påstå att jag vet vad gros manseng bidrar med men jag gissar på den fräscha citrus-syrligheten. Alain Brumont är mest känd för Château Montus - som jag försöker samla - och Château Bouscassé - prestigeviner som regelbundet får höga betyg i vinprovningsspalterna. Det är roligt att samme vinmakare också gör prisvärda viner till överkomliga priser.
Fontanafredda gör bland annat Eremo och Roero Arneis som jag har druckit. Det finns anledning att tro att andra viner från samma producent håller hög kvalitet.
Den stora allmänheten känner väl främst till Gran Feudo från Chivite. Att de gör ett storslaget vin som Coleccion 125 är kanske inte lika bekant.
Jag röstade på den sistnämnda och tillhör de 3% som har gjort det i skrivande stund. Leder gör Drostdy-Hof med 72%.
Nomineringen känns väldigt svensk på det sättet att samtliga vinmakare gör viner som alla har råd att köpa. Sympatiskt. Det ger mig också anledning att tänka på vilken bra situation vi har i Sverige som kan köpa bra viner av kunnig personal till överkomliga priser nästan överallt. Trots att det i längden är principellt ohållbart för ett land som är med i EU. Vilket det bloggas om. Bevisligen har systemet gett upphov till en mutkultur och bland annat som en konsekvens därav sedan 2001 större likriktning av sortimentet.
I framtiden, när bolaget avskaffats, blir det nog med vin som med kulturlivet. Vi som har råd kommer att kunna fortsätta konsumera det kvalitativa. För marknaden måste ju segra. Överallt. Hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
I framtiden, när bolaget avskaffats, kommer, precis som du påpekar, du, och Jan Guillou, och Jan Myrdal, och resten av rödvinsvänstern, att få betala lite mer för vinet. Vanliga fattiglappar kommer att få köpa tetrorna billigare.
Det är märkligt att vänstern så länge försvarat denna rådande omfördelning: från fattiga arbetare till rika feta skribenter.
Alla konsumenter kommer att få det sämre när bolaget avskaffas. Producenterna kommer att få en rättvisare marknad. Sen kommer alla puckade populister hävda att mänskligheten har gått framåt när Castillo Los Gredos blir fem kronor billigare. Precis som de hävdar att journalistiken har blivit bättre med alla äckliga Adam Alsing-typer som fyller teverutan med reklamkanalernas avgrundssåpor. Och du, jag ingår inte i någon rödvinsvänster.
En sak till. Du har principiellt rätt, Gudmundson men jag var inte helt redig i natt när jag kommenterade ditt inlägg. Skattepåslaget slår hårdare mot de billiga skräpvinerna än mot finvinerna som pretton likt undertecknad dricker. Så det blir nog bättre för Castillo Los Gredos-konsumenterna när bolaget försvinner. Vi andra får se våra favvoflaskor prissättas marknadsmässigt. Det är ju inte säkert att allt blir sämre av det. Orolig fråga, har jag blivit fet?
Skicka en kommentar