12 november 2005
Rödvinsvänster
Se där, ett ord som nästan tagits ur bruk! Det betecknade vardagsrumsrevolutionärer, oftast 40-talister, som vurmade för allt möjligt vänstrigt; från inflytande på arbetsplatser till proletariatets diktatur. De tillhörde alltid medelklassen eller skikten däröver på den sociala rangskalan. Och de levde i västerländska demokratier. De hade välbetalda arbeten inom kultur eller offentlig förvaltning. Sällan eller aldrig hade de satt sina fötter på den röda jorden i något av de länder som de mer extrema i rörelsen hyllade. Det fanns också de med mer modererade åsikter, som öppet tog avstånd från kommunistländernas politik. Ibland helt och hållet, men ibland bara såtillvida att de ansåg att idéerna fortfarande var bra men något hade gått fel på vägen till genomförande. I början av 80-talet rådde ett högerklimat. Olika ekonomer, ex. Milton Friedman, och författare, ex Ayn Rand, hyllades. Mats Gellerfelt skrev romaner som fick respektfullt mottagande i Svenskan men sågades i DN. Författaren och sedermera professorn i filosofi vid universitetet i Austin, Texas - Lars Gustafsson - blev en intellektuell förgrundsfigur. MUF hade rekordmånga medlemmar. Många rv:are gjorde upp med sig själva och blev högermänniskor. Oftast i form av nyliberaler men ibland även konservativa. Understundom lika patetiska i högerkostymen som de hade varit i murarskjortan några år tidigare. Högervågen planade ut till ett stilla skvalp mot slutet av 80-talet, knappt en krusning anades under 90-talet men nu tornar vågorna upp sig igen. Av rödvinsvänster ser vi knappt någonting numera. Däremot har vi en lattevänster. Urbana, intellektuella som träffas på storstadens kaféer och diskuterar politik över en kopp kaffemjölk. (Vilka andra kombinationer av livsmedel och politisk inriktning finns? Ciabattaliberaler? Brässhöger?) Så varför då den här utläggningen, jag är ju både för ytlig och korkad för att diskutera politik och historia? Eftersom jag har blivit kallad rödvinsvänster tänkte jag förklara begreppet så gott det gick. Och nej, jag tillhör inte den rörelsen. Jag är nog snarare en "bleeding heart liberal" som tycker att staten ska ha fler uppgifter att sköta än försvar, polis och rättsväsende. Dvs jag tror inte på marknadens allena saliggörande. Men jag vet fördenskull f-n inte vad jag ska rösta på nästa år. För rösta, det ska man. Tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hade inte sagt det bättre själv. Jo, kanske lite - men du har ju helt rätt i din beskrivning. Jag kan själv reta mig på människor med bekväma politiskt korrekta åsikter.
Latte drinking liberals har blivit ett skällsord i de konservativa i USA, ibland med det förstärkande tillägget Volvo driving. Då tar de verkligen i så de spricker.
Bland dryckesprefixen hittar vi ord som brännvinsadvokat, pilsnerfilm och det möjligen inte så spridda grogghagga.
Annars hör man ibland det politiska tillmälet pissliberal, vilket antyder dryckesvanor av det lite mer udda slaget.
Lattevänstern och pissliberalerna får dock snart konkurrens av en ny grupp på den politiska arenan. Denna grupp, som alltså definieras genom prenumerationsregistret tillhörande familjen Norberg/Nerbrand/Ahlmark:s tidskrigt Neo - första numret kommer i januari - förmodas älska "frihet och framsteg, krämig cappuccino och halvfranska band".
Frappucino-borgare, kanske.
1. Ahlmark, är det Bibi Anderssons ex eller hans son som jobbade på AstraZeneca eller någon annan? Googlade men fann nada.
2. Krämig cappuccino? Give me a break!
Det är kul att det startas tidskrifter. Därmed inte sagt att jag skulle yttra mågot så debilt som; "jag äälskar tidskrifter".
Ska bli spännande att se vad ostronsörplarna i Vasastan kan åstadkomma.
Love,
Vinlusen
Det finns ju inte en journalist i Sverige som inte drömt om att starta "ett seriöst nyhetsmagasin". Problemet är bara att ingen hittills klarat av det på enbart annons- och upplageintäkter. Och Neo lär ju inte välta några kiosker direkt.
Alltså är det intressant att läsa om vilka som står för fiolerna. Neo har "mecenater" (deras ordval) i form av företag, stiftelser och privatpersoner. Ungefär som Moderna Tider som ju bara levde så länge Stenbeck tyckte att det var kul att betala.
Inget fel i det, tycker jag, så länge man inte smyger med det. Vilket man möjligen kan tycka att Neo gör på sin hemsida.
Eftersom jag är en gammal mediecyniker ger jag dem ett år (dock ej som prenumerant). Men jag har haft fel förr.
Och visst - "krämig cappuccino" luktar redan härsket. Känns mer som tidningen Amelia. Och det kan väl aldrig varit meningen.
Du hade rätt om Radio Q. Minns du?
Är inte Reinfeldt något av en Vichy Noveau-sosse.
Jo, jag hade rätt om Radio Q. Jag var på presskonferensen - i kulturhuset, så klart - när stationen lanserades. Den var dödsdömd i samma ögonblick.
Jo, det är han nog.
Ister-partister.
Skicka en kommentar