10. Svensk mark

Planet landade tidigare än beräknat. J hämtade på flygplatsen. Ute på parkeringen kände jag vad jag inte känt på ett halvår; svensk luft. Så frisk att jag ville djupandas.
Vi handlade i det köpcentrumet som för alltid kommer att heta OBS! i min föreställningsvärld. Jag köpte några skivor. De kostade tio gånger så mycket som i Peking. En av dem var dessutom dålig. Härmed varnas alla läsare för Michael McDonalds trötta coverskiva Soul Speak. Fantasilöst låtval och arrangemang som låter 80-tal med trötta studiomusiker.
I lägenheten åt vi matjessill. färsk potatis och drack lite Överste förutom Nils Oscars pigga pilsner. Jordgubbar till efterrätt.
Cyklade ner på stan i förmiddags. Det känns redan som högsommar. Uppsala är sömnigt men marknaden på Vaksala torg var välbesökt. Jag kände lindblomsdoft. Resten av dagen målade vi i det nya huset.
I morgon åker vi till Östergötland.

9. High Society typ

I korthet. Jag drack australiska viner tillsammans med framgångsrika Pekingbor på 50:e våningen i en skrapa. Jag har inte några intressanta iakttagelser att rapportera. Annat än att en viss sorts ekfatslagring gör viner i det närmaste odrickbara. Om ni vill veta vad jag menar så köp en flaska Jean Leon Chardonnay så förstår ni.
Bredvid Porsche-P satt en amerikansk ekonom som hade gjort ekonomiska planer Åt Ronald Reagan när det begav sig. Intressant är bara förnamnet.

8. Balanserat och rättvist

Det var en pinot noir från Mondavi och en zinfandel från Beringer som inspirerade mig till det förra inläggets gymnasiala tilltalston. Inspirerade är ett alldeles för svagt ord. Det var alkoholen som gjorde det. Som styrde min penna. Själv hade jag ingen skuld. Allt var rödvinets fel, eller kanske vädrets eller min svåra barndoms.
Struntprat åsido, mina angrepp i inlägg nummer 7. baserade sig på citat i olika media. Citat kan vara lösryckta och därmed orättvisa. Och om så råkar vara fallet så väger ju mina anklagelser lätt. Men min blogg är inte en balanserad och rättvis betraktelse av världen. Har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Jag representerar i mitt bloggande ingen annan än mig själv. Så jag får skriva lite hur jag vill. Och faktum kvarstår, även om det jag påstod i natt visar sig vara fel, så har jag ändå fog att kalla fjantar för fjantar. Varför har jag inte tid att förklara eftersom jag ska iväg på vinprovning om en timme. Efter vinprovningen skriver jag förhoppningsvis något balanserat och rättvist.

7. Men fattade ni inte att de var töntar innan de röstade igenom FRA-lagen?

Hej på er!
Jag är en klämmig 43-åring som bor i en världsdel som räknar tiden sex timmar innan er. Den sista tiden har jag läst upprörda artiklar och blogginlägg om en lag som syftar till att möjliggöra lagring av information och övervakning av verksamhet på internet. Lagen är klubbad. Några av politikerna som fått utstå spe för sin sena omvändelse från liberaler till partilojala lakejer har fått kritik för att de svikit sitt tidigare så kallat frihetliga patos. Som den okunniga 43-åring jag är så vill jag bara säga följande: en av de som kritiserats har krigshetsat mot ett land väster om Indien, en annan har tagit betalt och svalt en manikeistisk syn på en av de allvarligare konflikter som präglar vår samtid. Är ni helt dumma i huvudet, liberalkramare? Hur kan ni bli arga över att idioter agerar som idioter? Vad trodde ni om dem från början, egentligen?
Jag är också upprörd över FRA, jag räknar mig som liberal, men mot dumheten kämpar gudarna förgäves.
Ha en trevlig sommar!
/Vinlusen

6. Tio i topp

Jag har pratat, ja tjatat, om det tidigare; listor är relikter från 1990-talet. Jag älskar 1990-talet. Så här långt ser tio i topp listan ut. Det blir bara en topp fem, men ändå. Jag återkommer:
1. People Get Ready med the Impressions
2. Hallelujah med Jeff Buckley
3. Ain't No Mountain High Enough med Marvin Gaye och Tammi Terrell
4. Hey Nineteen med Steely Dan
5. Hurt med Johnny Cash

5. Som vanligt var luften ovanligt dålig i den norra huvudstaden

Det finns miljöer i näringslivet där kunskapen i modersmålet är bristfällig. Jag vet för att jag har befunnit mig i en sådan miljö. Miljöer där man pratar om milestones i stället för att använda det svenska ordet milstolpar. Detta gnäll som förevändning för att berätta att jag passerade en milstolpe idag. Inte en fysisk, tvärtom har mitt motionerande varit sällan förekommande den senaste veckan. Nej, milstolpen innebar att en del av ett projekt blev klart. Men det förstod ni väl.
Nu känner jag mig som insidan av ett kräftskal efter kalaset. Vad det nu betyder.
Men jag är också ganska nöjd och belåten. Trots att jag hoppade över kvällsmaten och bara har druckit en bantarcola och ett glas litchijos efter lunchen med K från Shenyang. Nu ska jag sova.

4. Söndag i studion

Det gick bra. Mest tack vare Z:s (bilden) förtjänst. Men egentligen borde jag inte sätta mitt eget ljus under en skäppa. Min planering visar ju sig hålla, två månader senare. Och det är den som jag, mot alla odds, har nytta av nu. Jag är ju inte någon skönande som kan skylla glömska och brist på organisation på underförstådd genialitet eftersom jag inte besitter någon sådan.
Som alla medelmåttor kan jag bevisligen organisera saker ibland. Tänk om jag kunde lita till den insikten, istället för att så ofta befara att saker ska ta en ända med förskräckelse, sluta i katastrof med landsförvisning, förskjutning, skampåle, kölhalning och gatlopp som följd. Typ allt på en gång. Tänk om.

3. Tredje gången gillt

Den sista helgen i Peking förra september hade jag planerat att åka till KTV vid Xidan för att karaoka med Coco, Kathleen, Daisy och Jeff. Både Daisy och Jeff lämnade återbud och själv var jag så trött en heldag i ljudstudio dagen efter en kräftskiva att jag ringde till de andra presumtiva deltagarna och ställde in. Den andra gången jag var bjuden på karaoke, av min lärare X, fick min nuvarande arbetsgivare för sig att vi skulle prata jobb samma kväll. Så jag ställde in karaoken. Senare blev jobbpratet också inställt så kvällen blev varken hackad eller malen. Men det gjorde ingenting. Jag var inte på mitt utåtriktade humör så att sitta hemma och se the Savages med Anne Linney och Philip Seymour Hoffman passade min sinnesstämning bättre än att karaoka. The Savages visade sig för övrigt vara en hygglig men lite förutsägbar rulle om ett omaka syskonpar som tvingas ta hand om sin senildementa pappa. Utanför ämnet.
Nu bjöd X med mig igen. Och den här gången ställde jag inte in. Det var hennes födelsedag så jag åkte till Shard Box innan och köpte en lackask med porslinslock. Vid Chongwenmen ligger ett karaokepalats som heter 乐圣唱歌 ung. musiker sjunger. Där hade X och hennes kompisar hyrt ett rum med musikanläggning. Det fanns engelskspråkiga sånger till min och den andre utlänningens räddning men huvudsakligen var det inhemsk musik där textningen var gjord med traditionella tecken. Vi var fyra timmar i rummet och åt medan vi turades om att sjunga. Maten utgjordes av ganska slätstrukna smårätter och till den drack vi saft ur brandgula plastmuggar.
Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om karaoke. Det är roligt att själv sjunga men att lyssna på någon som konsekvent missar tonhöjden med både kvarts, halv och heltoner är mest en övning i uthållighet. Nu var faktiskt alla ganska hyggliga sångare, en av tjejerna var till och med riktigt bra så det var mestadels uthärdligt.

2. Midsommarafton

Det var dags för redigering. Studion som ligger i nordvästra delen av Peking kan man komma till på två sätt. Antingen tar man tunnelbana till Xizhimen och sedan taxi resten av sträckan. Eller så åker man taxi hela vägen. Idag gjorde jag det senare. Det tar 40 minuter ungefär. Han som hjälper mig med redigeringen hade messat tidigare på morgonen och skjutit fram tiden en och en halv timme. Skälet var att studion var bokad fram till halv elva. Eftersom jag kom tidigt så satt jag i foajén och väntade en halv timme. Z, som vi kan kalla honom, dök upp tjugo i elva. När vi kom in i studion satt det redan folk där. En kille som skötte det tekniska, en tjej som talade om hur det skulle redigeras och så två andra i en soffa. Jag förstod av Z:s diskussion med tjejen som instruerade redigeraren att det förelåg ett missförstånd. Tjejen och hennes medarbetare skrattade. Z var allt annat än road. Kort sagt, studion var dubbelbokad. Z tog mig ut i korridoren och förklarade skamset att hans chef hade glömt att boka studion åt oss. Vi ska redigera på söndag i stället. Jag tog taxi tillbaka in till centrum och jobbade några timmar. Hade jag vetat att vi inte kunde redigera så skulle jag planerat för midsommarafton. Nu blev det Minority Report i stället. Som faktiskt var bättre än jag mindes. Däremot är Pekingluften idag sämre än på länge.

1. Jag räknar upp

Skrivet är skrivet. Klockan är sex noll sju på morgonen och jag har precis läst vad jag skrev i går kväll under rusets inflytande. I vanliga fall skulle jag radera det men nu har jag bestämt att det ska finnas kvar. "Låt stå!" skrev mina lärare i grundskolan i bland på svarta tavlan. Så jag låter det stå. Men jag kan förklara mig.
Jag gillar verkligen inte FRA-lagen. Tycker att det är sorgligt, inte bara att den klubbas utan också att så många riksdagsmänniskor böjer sig för partipiskan. Och glömmer sina väljare. FRA-lagen grundlägger ett politikerförakt som det kommer att ta tid att tvätta bort.
Nummer två då. Om fotboll i allmänhet vet jag ingenting och om Lars Lagerbäck i synnerhet vet jag ännu mindre. Han - och många andra kaptener - får tugga så mycket tuggummi de vill. Det spelar ingen roll. Om han kommer att ha kvar sitt jobb efter förlusten mot ryssen får jag se. Jag har hur som helst inget fog för att skriva "för evigt böjde sig mot ryssen". Men jag låter det stå.
Vinerna då. ASC Wines har flera bra producenter i sin portfölj. Och de som gillar dessa viner utgörs verkligen inte av överviktiga utlänningar. Men, de har presenterat ganska bleka viner under de senaste sessionerna på the Bookworm. Det var skälet till att jag inte gick på den förra. Men the Wine Republic presenterade bara i sämsta fall korrekta i bästa fall fantastiska viner igår.
Det här drack jag och några trevliga polacker, en holländare, en engelsman och en ozzie:
Yering Station VR 2006 - mandel och aprikos, bitter i smaken
Hewitson Lulu Viognier 2006 - kaprifol och litchi
Dragon Xanadu Shiraz - doften drog mot wellpapp
Yering Station Viognier Shiraz - super
Larrikin Shiraz - diskret, bra till mat
Hewitson GSM - superduper, jag faller på knä och friar till detta vin!

Åter till mitt förra inlägg. Den förre basketspelaren, Täbybon och numera statsministern intervjuades i P1s lördagsingervju. Jag har respekt för statministerns vältalighet, lugn och avstånd i attityd till den förre, HSB. Men Reinfeldt var med om att driva igenom FRA-lagen. Och jag är inte glad över det. Därav den onyanserade reflektionen om hans flint. Jag kan för övrigt informera alla intresserade läsare om att jag såg mina första gråa strån i i polisongerna när jag speglade mig i hissen i veckan. Så är livet. I bästa fall går det framåt. Glad midsommar önskar jag alla läsare!

1. Mina inlägg tar inte slut

Här skryter man om allt beröm som de vänliga kineserna öser över ens trevanden i det gemensamma språket. Och så fattar man inte vad man har bestämt. Igår trodde jag att jag skulle åka till ett kontor bortom fjärde ringvägen för att träffa ett par formgivare som jag samarbetar med. Det var tvärtom. När jag ringde från taxin för att be om vägbeskrivning så fick jag veta att de var på väg till mig. Chauffören vände på kärran och släppte av mig där jag hade klivit in. Som ni säkert har förstått är taxi billigt i det här landet. Den lilla turen kostade bara 10 yuan vilket motsvarar knappt nio svenska kronor. Det beror på att staten reglerar bensinpriserna. Taxichauffören som var omkring 60 sade att min kinesiska var klar men att jag behöver träna mer.
Efter mötet gick jag M och K för att äta lunch. Tre rätter blev det; sparris, tofugryta och svampar med chilli. Svamparna var smörstekta och hade en smörkoleaktigt söt smak som passade fint till den svaga chillihettan. Bland det godaste jag ätit här i Peking. Restaurangen bjöd på en söt pumpasoppa till efterrätt. Vi som åt lunch pratade om midsommarafton. Jag kommer att tillbringa den i en redigeringsstudio. Det blir ingen sill till lunch på fredag för mig alltså. På midsommardagen ordnar young professionals en fest i Jan-Ove Waldners restaurang. Jag har tagit den informationen under moget övervägande. I morgon är det vinprovning på the Bookworm. Jag kommer att gå dit och därmed bryta min vita period.

I morgon far H, i övermorgon reser J. Det blir tomt utan dem. Nu ska jag äta pumpasallad.

2. Tisdag kväll Gongti Beilu

Förutom att dammet och avgaserna gör att sikten i staden bara räcker några hundra meter har man börjat slita upp träd och buskar på olika platser längs trottoaren. Kanske tänker man plantera nya. Ibland är Peking en särdeles ful stad. Allt som inte är grått är sjukt gulaktigt under gatlyktorna, grönt eller rosa av fasadbelysning. Ikväll är en sådan kväll. Det byggs fortfarande överallt trots att det ryktades om att byggena skulle upphört i januari under OS-året. Jag har svårt att tänka mig att något någonsin kommer att bli beständigt här. Förutom turistmålen. Men hösten kommer, med hög luft och rena himlar. Då glömmer man lätt sommarkvalmet. Jag reser till Sverige nästa fredag. Jag ser fram emot luften och vattnen.

3. Neil Young kommer till Göteborg

Det är snart 15 år sedan jag såg Neil Young vid Sjöhistoriska muséet i Stockholm. Världsmästaren var där, Redaktörn, hon som redaktörn numera är gift med och Kritan. Samt alla svenska nöjesredaktioner, tidningen Pop, hela Skånegatan och några till.
Jag tror att de flesta som var där har sunt minne nog att förtränga att ett svenskt band som kallade sig för Red Fun var preludium. Liksom att Pearl Jam framträdde och till och med fick kompa kanadensaren under ett av extranumren. Ledsen att jag påminde er i så fall.
Dettat till trots, Neil Youngs konsert vid Sjöhistoriska var den bästa rockdito jag dittills varit med om. Hittills också. Av kusin B får jag via ansiktsboken veta att han kommer till Göteborg, 7-9 augusti i Slottsskogen närmare bestämt. 1295 kr kostar kalaset som inkluderar två dagar på festivalområdet och tre dagar på klubbar. De senare beroende på platstillgång. Förutom Neil Young spelar några artister som förknippas med Göteborg: Håkan Hellström, Broder Daniel, Silver Bullit och José Gonzáléz.

4. Nej

Jag ville bara säga att efter att ha läst en massa blogginlägg och diverse bemötanden från riksdagsmän inte tycker att den så kallade FRA-lagen verkar vara en bra idé. Googla på FRA-lagen så kan ni läsa någon som uttrycker den tanken bättre än jag. Det finns länder med andra styrelseformer än demokrati där de som styr tycker att lagar av FRA-typen är mumma.* Men jag trodde verkligen inte att svenska politiker skulle kunna tycka det.

* Förtydligande: det finns länder där man inte ens bryr sig om att stifta lagar om nätavlyssning. Där man bara gör det.

5. Kamera och kardemumma

Det finns en kameramarknad i Wukesong. Wukesong ligger i västra Peking. Till Wukesong kan man åka tunnelbana. Man väljer då den linje som går i rakt ost-västlig riktning. Det gjorde vi förra gången. Förra gången tog det tid. Idag när jag ringde H föreslog han att vi skulle ta en bulle. Det tog också tid men vi slapp tunnelbanevagnens packningsgrad. Vi slapp också 15-minuterspromenaden från tunnelbanestationen till kameramarknaden. När taxin saktade in vid den magasinsliknande byggnaden såg vi att parkeringsplatsen framför ingången var tom på bilar. Det var tomt på människor också. Kameramarknaden var stängd.

Konsumentupplysning för alla ni som åker till Wukesongs kameramarknad: den stänger kl 18 på vardagar.

Vi var hungriga. Gick under ringleden in på marknaden på andra sidan. Där såldes frukt, badbyxor och handväskor. Där syntes inga andra västerlänningar. På en uteservering åt vi lammspett, fyllda vetedegsknyten och bönor. H drack öl, jag drack cola. Vid samma bord satt en vänlig biokemist och hans elvaåriga dotter. De visste var Sverige låg. "Våra länder är vänner" sa biokemisten. Dottern ville bli jurist när hon var stor. Jag och H hade beställt alldeles för mycket att äta. Fick lämna hälften. Vi tog taxi tillbaka till Chaoyang-stadsdelen.

Ytterligare konsumentupplysning: Igår när jag och S skulle baka bullar letade vi förgäves efter kardemumma i våra närlivs. Kardemumma heter 小豆蔻 xiǎo dòu kòu och färsk sådan finns att köpa på marknaden (bilden) i Wukesong.

6. Fopåll

Där jag växte upp - bland hagar, gravfält och åkrar, en mil norr om Uppsala - uttalade man fotboll på det sättet. Fopåll. Den första stavelsen har en stigande ton, den andra är tonlös. Den bollsporten är den enda sporten som roar mig. I lördags natt gjorde den det i allra högsta grad. Roade och oroade. Tills Spanien satte sitt andra. Då övergick oron i besvikelse. The Pavillion är en sportbar med uteservering i centrala Peking. För att vara mer precis kan jag berätta att den ligger rakt väster om arbetarstadion. I trädgården till sportbaren hade man satt upp två dukar för TV-projektorerna. Jag, B och S hittade ett bord med någorlunda uppsikt över dukarna. Vi åt hamburgare och banana split. "Det verkar inte vara så många spanjorer här" sade B. Tills Spanien gjorde sitt första mål verkade iakttagelsen stämma. Minst hälften av alla som satt ute reste sig nämligen och målvrålade. Spaniorerna var tvivelsutan legio. Det var många svenskar där också. Om den bristande matchandan hos de svenska åskådarna i trädgården till the Pavillion lördagen den 14:e juni berodde på valium, alkohol eller bara ett ljumt fotbollsintresse överlåter jag åt någon klokare att fundera på. Resultatet av matchen var hursomhelst inte uppmuntrande. 2-1 till Spanien om någon till äventyrs hade missat det. Jag kom - till skillnad från B - över nederlaget ohälsosamt snabbt.
Just det, jag och S bar blågula tröjor. Folkligare än så blir jag aldrig.

7. Fotmassage

Vi gick på fotmassage, jag, B och S. Men S som är åtta år tog ingen massage utan satt i den lila fåtöljen och lyssnade på sin mp3-spelare medan jag och B fick, nacke, axlar, armar, fötter och vader behandlade. Min massös som inte använde sje-ljud kom från Shandong. Taishan närmare sagt. Det senare är ett av Kinas mest berömda berg. Jag trodde att omslagsfotot till Cecilia Lindqvists Tecknens rike - som borde ges ut på nytt - var därifrån men så är det inte. När massösen behandlade undersidan av min högra fot sa hon att min mage inte var så bra. Det är sant, stressen här har gjort att jag inte känner mig som en filbunke. Men att hon kunde känna det under fotsulan. Om hon nu kunde det.

8. Fredagen den 13:e

"Nu har de satt upp kameror också" sade B. Det gäller korridorstaken i huset som vi bor i. Samtidigt som kamerorna kom upp började olika nätadresser bli svåråtkomliga. Från min lägenhet, vill säga. Därför är det här fredagsinlägget en dag sent. De adresser som jag inte kommer åt från min lägenhet har jag inga problem att titta på från min arbetsplats. Eller från den här lägenheten för den delen. Fredag den trettonde var en frustrationens dag. Fram tills jag sprang mina fem kilometer. Skälen till frustrationen var flera. Jag ska fylla i en blankett åt en medborgare i det här landet. Medborgaren kan inte engelska. Sekreteraren som hjälper mig kan både kinesiska och engelska men har inte svar på vissa frågor som inte heller jag kan reda ut. Inte förrän det här är färdigt kan jag andas ut. Och det blev inte klart igår. Vilket betyder att jag måste fortsätta att nysta i det nästa vecka.
Skäl nummer två gäller en av mina arbetsuppgifter. Har kontakt med ett företag i ett annat asiatiskt land. Har varit i kontakt med dem i sex veckor nu. Väntar på ett besked. Jag är inte mindre mogen än att jag kan ta ett negativt besked. Vad jag däremot har svårt med är undanflykter och svepskäl. Men försöker trots det att le i luren när jag pratar med min kontaktperson som på sitt älskvärda sätt lovar att kolla upp om något har förändrats men aldrig gör det.
Ytterligare en orsak till gårdagens frustration är att ett viktigt datum passerats. Ett projekt där jag var mer än optimistisk om att kunna hålla tiden har inte riktigt slutförts. Det är fler än jag som lider av det vilket inte gör det hela enklare. Förutom att jag är obekväm med själva förseningen måste jag skjuta fram min efterlängtade semester ett par veckor.
När jag kom till skräddaren igår hade de inte sytt färdigt mina kläder. ”Vi visste inte om du skulle tycka om det här tyget så vi ville inte börja.” ”Men ni har ju mitt telefonnummer! Ni kan ju ringa så kan jag komma och kolla!” Jag frågade sömmerskorna om fredag den 13:e var en otursdag här. Det var det inte. ”Jag tror inte på sån där vidskepelse” sade jag. De skrattade. När jag kom hem hade himlen blivit svart och det började ösregna. Jag ringde Daisy och frågade om bakelselördagen fortfarande var på tapeten. Det var den inte. Hon skulle åka till Shanxi. Bra för mig eftersom jag måste jobba under helgen. På tisdag kväll kanske det blir av. Förhoppningsvis kommer Bao Jing - hon med lösögonfransarna - också.
Sedan gick jag ner i källaren och sprang på det löpande bandet i en halvtimme. Medan jag sprang såg jag på CNN såg hur förtrycket i Zimbabwe tilltar alltmer. Såg och såg förresten. Mottagningen hade problem, så ljudfördröjning, grovpixlighet och svarta sekunder störde inslaget. Jag fick för mig, att det här landet som stoltserar med att inte lägga sig i andra länders inre angelägenheter, allrahelst som landet gärna har affärsförbindelser med andra länder vars inre angelägenheter ifrågasätts av ytterligare andra länder, inte vill att vi som ser teve i det här landet ska få en uppfattning om angelägenheternas art i dessa länder.* Eftersom det skulle kunna ge landet en tveksam framtoning. Som om det nu inte redan har det. Nu tillåts exempelvis inte längre journalister besöka de jordbävningsdrabbade områdena i samma utsträckning som tidigare. Föräldrar som förlorat sina barn i resterna av de skolor som rasade likt korthus under skalvet, medan omgivande byggnader stod kvar mer eller mindre bibehållna, föräldrar vilkas vrede nu börjar förbytas i resignation över korruptionen i trakterna ska inte längre få synas i utländsk och inhemsk media på samma sätt som för ett par veckor sedan.

Kombon ringde när jag stretchade och frågade om jag kunde meddela B, som är här på blixvisit, att vi skulle åka till Pazi Hotpot och äta. Det gjorde vi. Grönsakerna och tofun var bäst. Som vanligt var jag helnykter. H bjöd, tack för det! Senare under kvällen spelade vi Singstar i B:s lägenhet. Jag kombon, H, B och B:s dotter S tävlade. Det blev mest schlagers. Mycket svenskare än så kunde inte kvällen fredagen den 13:e juni 2008 sluta.

* Jag är inser naturligtvis att det här landet inte är ensamt om denna typ av agerande

9. Rebtels kundtjänst

Rebtel är ett enkelt sätt att ringa mellan olika länder. Man kan använda sin vanliga mobiltelefon och prata för lokal samtalsavgift. Man behöver alltså inte någon dator eller särskild programvara för att prata. Däremot måste man ha ett konto hos Rebtel där man lägger in sina kontakter och betalar. Det är enkelt, här kan ni läsa om hur det går till. Jag blev inbjuden till Rebtel för en tid sedan och fick 30 gratisminuter som jag snabbt förbrukade. Igår tänkte jag fylla på min samtalskassa och loggade in på mitt konto. Jag försökte sätta in pengar tre gånger utan att få mitt betalkort godkänt. Kunde inte förstå varför. Till saken hör nämligen att jag så sent som i tisdags köpte ett program med kortet på ett annat företags sajt.
Klockan var sex minuter i fem när jag skickade ett mejl till företagets kundtjänst. 17 minuter över fem fick jag ett svar från Rebtel. Man beklagade att jag hade haft problem och hade nu åtgärdat det. Om jag använde kortet som slutade med siffrorna xxxx skulle jag kunna betala. Jag loggade in en stund senare och fick betalningen att gå igenom. Ringde sedan till Sverige och pratade i 18 minuter för knappt 7 kr.
När ett företag gör någonting riktigt så är ett erkännande på plats. I det här fallet gällde det Rebtels snabba och hjälpsamma kundtjänst.

10. Slut på citat. Oro.

Den 12:e juni 2008 bestämde jag mig för att sluta citera. Lägga av med kopierande och klistrandet. Bara skriva med egna ord så långt det går. Pretentiöst så det förslår. Om jag inte hade bestämt mig för det så skulle ni fått ett långt citat här och nu. Det blir inte så. Citerande kan vara ett uttryck för lättja. Med det menar jag att jag i stället för att anstränga mig att tänka ut något klokt, som tål att repeteras, använder mig av andras tankar för att framstå som smart. Det kan också vara ett uttryck för fåfänga. Jag vill framstå som beläst och klok, med ett ymnighetshorn av citat att ösa ur.
Det här skrev Lisa klokt om för tid sedan. Jag tog lite intryck av hennes tankar men var för lat för att anamma dem. Nu efter lunch kom jag att tänka på dem igen.
Länkande och lättja går också hand i hand ibland. Men jag länkar oftast för att tipsa mina läsare om något som jag tycker är klokt, roligt eller av andra skäl läsvärt.
Salon, som jag tjatar om, har en artikel om ängslan, oro och bekymmer* idag. När jag läste kinesiska i fjol hade jag en klasskamrat som kom från Mexiko. Vi var på väg till en lunch när jag upptäckte att jag var tio meter framför resten av ätsällskapet. Jag frågade, och försökte vara artig, om det kanske var för att klasskamraten kom från ett varmare land som promenadtakten var så måttlig. Svaret jag fick var att det tvärtom var så att det var jag som var så orolig, att det var därför jag gick så mycket snabbare än resten av sällskapet. Det kanske delvis var sant. Det som också var sant var att jag inte hade något att prata med lunchsällskapet om, därför hamnade jag framför. Men åter till ängsligheten. I USA, där det ibland verkar som att man ska diagnosstämpla minsta yttring av mänskligt beteende, är människor i högsta grad ängsliga. I Mexiko är det inte så. Flyttar man däremot en mexikan norrut, över gränsen, så dröjer det inte länge förrän ängslan rotat sig i migranten. Kineser är heller inte ängsliga enligt artikeln.
Jag citerade titeln till en låt med Bob Hund i den här bloggen en gång när jag hade gjort mitt livs största överföring. Pengarna befann sig i cyberkosmos i en vecka innan de nådde mottagaren. Ärligt talat var jag inte lika orolig över att pengarna skulle vara borta för alltid som över den kommande skammen att ha matat in ett felaktigt kontonummer. Att bli beslagen med allvarligt klantskalleri. Jag var dessutom övertygad om att min deklaration skulle innehålla fel. Och att skattemyndigheten skulle förnedra mig på det där sakliga sättet som endast en myndighet är förmögen. Båda ängslorna var obefogade. Naturligtvis. Hypokondri av den mer allvarliga sorten är en ständig följeslagare i mitt liv. Cancer, hjärtinfarkt och blodpropp är tre tillstånd jag bett att få bli undersökt för de senaste tre åren. Jag var frisk vid samtliga tillfällen.
Kort sagt, jag ängslar mig understundom lite väl. Men tror mig ha märkt att ett förhållandevis bra kroppsligt grundtillstånd, regelbunden och lång sömn samt måttlig eller utebliven förbrukning av jästa och destillerade drycker dämpar oron märkbart.

*anxiety

11. Bill Emmott på the Bookworm och klarlägganden

Bill Emmott var chefredaktör för The Economist under en tid och arbetade på tidningen under sammanlagt 26 år. Under onsdagkvällen pratade han om sin senaste bok, Rivals, och svarade på frågor på the Bookworm - baren/restaurangen/biblioteket/bokhandeln som jag regelbundet vistas i.
Rivals, handlar om den allt viktigare roll som Kina, Japan och Indien får i världen. Om the Economist berättade han artiklarna, som aldrig är undertecknade, väldigt sällan eller aldrig innehåller citat eftersom man anser att framställningen blir klarare utan dem. Paradoxalt nog utgör fyra citat utgångspunkten för Rivals. Det första som är från en japansk bok om te från 1903 lyder: "Asien är ett". Författaren till den boken avsåg att Asien var ett rike i spirituellt hänseende och enat i oppositionen mot den västliga kolonialismen. Emmott menar att Asien nu i allt högre grad åter håller på att bli ett. En man i publiken frågade om han trodde att Asien någonsin skulle få en gemensam valuta. Det gjorde Emmot inte.
Ett av de andra citaten, från en indisk politiker som Emmott talat med, gick ut på att både Indien och Kina tror att framtiden är deras men båda länderna kan inte ha rätt. Därför är de rivaler.
Emmot berättade att Japan under en tid av 1900-talet var världens största förorenare med regelbundna miljökatastrofer och förgiftningar av människor som följd. De senaste 20 åren har landet emellertid blivit allt bättre på ren teknik. Det kan ju verka hoppingivande när man ser hur naturen i Kina behandlas. Han sade också att likheterna mellan Japan och Kina är större än de kan verka för en utomstående. Att Japan med demokrati i princip har varit styrt av ett parti under 90 år med några månaders uppehåll för ett annat.

Det här inlägget blev rumphugget eftersom jag också har mitt riktiga jobb att ta hänsyn till.

Två klarlägganden:

1. Jag kommer att vara i Sverige/Europa från 27/6 till 23/8.

2. Jag kan inte åka till Nordkorea just nu eftersom mitt visum inte tillåter flerfaldiga inresor till Kina.

12. Avskuren från omvärlden?

Igår, när jag försökte skriva, kom jag inte åt den här tjänsten. Det var första gången i så fall. Att man inte kan läsa bloggar har jag skrivit om tidigare. Men att inte kunna lägga upp nya inlägg! Jag blev smått panikslagen när jag inte heller kunde läsa DN, SvD eller Salon. (Att Steve Jobs senaste Iphone-presentation inte gick att se kan jag leva med.) Men Itunes vägrade att ta hem den senaste sändningen av Godmorgon Världen. Det kanske var tillfälligt och det kanske var lokalt eftersom det var i lägenheten som jag hade problem. Nu sitter jag på kontoret. Allt verkar vara som vanligt igen.
Lyssnade för övrigt klart på P1:s lördagsintervju med Naomi Klein. Borde kanske läsa någon av hennes böcker också.

13. Jag börjar lyssna på Naomi Klein och träffar Nick Bonner

Hurra för podradio! Jag prenumererar på lite olika program från P1 och så lyssnar jag på dem i min 4 GB MP3-spelare (som var snabb för tre år sedan och kostade lika mycket som en 20 gånger så stor gör idag) medan jag går till eller från jobbet. I morse hann jag höra en kvart av lördagsintervjun med Naomi Klein. Jag ska inte börja diskutera om Kina är kapitalistiskt eller inte. Klein hävdade nämligen att Kina är kapitalistiskt. Hon hade en integritet - tjurskallighet kanske några tycker - som få andra intervjuobjekt. Vägrade svara på vad hon ansåg vara har-domaren-slutat-slå-sin-fru-frågor*. Intressant därför att det verkade som hon drevs av en uppriktig intellektuell övertygelse och inget annat. Alltså varken något röstfiskande för framtiden eller annan typ av säljeri som annars gör så många lördagsintervjuer till ljumma tillställningar. Har inte lyssnat igenom hela intervjun så jag vet inte hur den fortsätter. Enligt en bloggkamrat är Klein ute och cyklar i några avseenden.
På samma sätt som många liberaler kanske, säger kanske, inte tycker att Kina är riktigt kapitalistiskt anser väl många kommunister att Nordkorea inte är riktigt kommunistiskt. Eller så tycker de att Nordkorea är kommunistiskt och välfungerande, men hävdar att västvärldens kapitalistkramande media orättvist målar riket i samma svarta nyans som Kuba. Och att vi alla således är förda bakom ljuset. Jag har träffat många tokstollar men aldrig någon Nordkoreakramare så jag vet inte hur de tänker, om de överhuvudtaget finns. Att Nordkoreas befolkning är förd bakom ljuset tvivlar jag däremot inte en sekund på.

En man som slagit mynt av intresset för Nordkorea är Nick Bonner. Han är med och driver Koryo Tours - en resebyrå som ordnar resor till landet. Dessutom är han en av upphovsmänniskorna bakom filmerna A State of Mind, The Game of Their Lives och Crossing the Line. Minnesgoda Vinlusenläsare kanske erinrar sig det här inlägget. Jag och västgöta-J såg Crossing the Line här i fjol. Efter filmvisningen var det partaj där alla deltagare fick varsin kasse med dvd:n till The Game of Their Lives, en temugg med Koryo Tours-loggan och några vykort med samma motiv. När jag skulle se The Game of Their Lives någon vecka senare började den hacka i min laptop och blev oåterkallerligen osebar. Sökte efter filmen på internet, bad en klasskamrat från Sydkorea att se om han kunde få tag på den. Förgäves. När jag satt på The Bookworm och arbetade idag så kom Nick Bonner in genom dörren. Jag gick fram, presenterade mig, berömde Crossing the Line och frågade blygsamt om han visste var jag kunde få tag på en kopia av The Game of Their Lives. "Jag har en i väskan som du kan få" sa han och räckte mig dvd:n. Hurra för generösa människor!

PS. Enligt Nick Bonner är A State of Mind den bästa av Nordkorearullarna. Jag vill resa till Nordkorea. DS.

* min formulering.

14. Vinlusen tre år

Tiden går fortare ju äldre man blir, har det sagts. Vad som började i ett oskyldigt vinbloggande har fortsatt via Kina-iakttagelser och bloggterapi till ja, vadå? Vet faktiskt inte riktigt. Har emellanåt tänkt sluta med den här dagboken men så blir det inte.
Vinlusen som varumärke började tappa kraft när jag steg ombord transibiriska för 14 månader sedan. Men det spelar ingen roll. Vill man läsa om vin finns det säkert flera bra bloggar att fördjupa sig i. Eller varför inte börja prenumerera på bkwine's nyhetsbrev? Om man är intresserad av matnörderi i största allmänhet så är entusiastiska taffel.se det givna alternativet.
Viner är fortfarande ett av mina intressen men det är svårt att odla i ett land som lider av grav cab/chardonnay-dominans. Och nu när jag tar några vita veckor så är det inte aktuellt att recensera jäst druvmust.
Jag kommer att bidra till att några ton koldioxid släpps ut när jag åker till Sverige. Det är lite svårt att ta sig härifrån på annat sätt. Men om ni vill ha inspiration till ett alternativt resande så läs på taffel om Tomas Larssons fina cykel- och vinsemester i Provence. Får mig sugen på att cykla i Moseldalen. Vill ni stanna hemma så är staycation ett alternativ. Staycation? Från husorganet Salon förstås.

Och min födelsedag kommer jag att fira i helgen.

15. Åttahundraåttioåtta

Klockan är halv tolv. Jag sitter och läser kapitel i läroboken om Yuan Long Ping när Viking nr 2 messar och frågar om jag har lust att picknicka med dem i Chaoyangparken klockan tre. Visst har jag det. En halvtimme senare är det Porsche-P som tänker springa på gymmet vid halv ett. Han sitter på Starbucks och installerar Skype på sin nyligen inköpta Iphone när jag kommer till bordet. Han har köpt 16 GB-varianten för drygt 4000 yuán RMB. Jag får leka med den en stund. Den är verkligen intuitiv. Rullfunktionen både känns bra och ser bra ut. Jag surfar in på SvD:s sida och förstorar den med hjälp av tumme och pekfinger utan att den blir särskilt pixlig. Medger att jag blir sugen på att köpa en. Då skulle jag kunna blogga lite varstans utan att behöva släpa med min kraftbok överallt. Men man kanske ska vänta till 3G-varianten som beräknas komma i sommar. Eller ryktas komma, rättare sagt.
Jag springer en halvtimme. Börjar med en lutning på 4.o som jag sedan stegvis sänker efter 2.5 km. Samtidigt ökar jag hastigheten varje kilometer med 200 meter i timmen. Inga höga siffror och jag passerar inte heller 5 km på en tid som är imponerande. Men någon gång ska jag göra det.
Snabbhandlar picknickmat på April Gourmet. Kommer till Chaoyang-parken en halvtimme efter tre. Det gör ingenting för familjen J,W och O är också lite sena. I parken ser jag två bröllopspar som blir fotograferade. Män i olika åldrar flyger drakar. Solen ligger på från molnfri himmel, det är 33 grader så vi väljer en plats bland tallar och gingko där skuggan svalkar. Breder ut lakanet som tjänar som filt och tar fram skaffningen.
En kinesisk kille som jag inte har träffat förr, Xiao Ding, är också med. Den notoriskt senanländande Daisy ska komma och har utlovat att hon har med sig en stunning kompis eller 辣妹 som hon också kallar henne. Bao Jing som kompisen heter, visar sig bära enorma lösögonfransar och så pratar hon med en låg beslöjad röst som inte riktigt går ihop med hennes späda gestalt. Som om hon hade rökt en massa. Det har hon inte. Hon har aldrig rökt. Men hon har studerat i Montreal och dessvärre tappat nästan all engelska sedan hon återvände till Mitten för två år sedan.
Klockan är strax efter åtta när jag och kinesiskorna beger oss till Spökgatan för att äta tillsammans med några före detta kollegor till Daisy. Xiao Yu Shan tror jag att den jättelika restaurangen heter. Rummen tycks aldrig ta slut och jag ser inte en enda utlänning där. Vi har eget rum. Killarna börjar bolma och frågar om jag röker. "Kan inte" har min kombo lärt mig att man säger. "Tar du illa upp?" frågar de. "Inga problem" ljuger jag. Det får skyllas på mitt goda humör.
Lamm, kräftor, grodor, räkor, svamp och fisk blir det. Sichuan-stil. En kille vid bordet, herr Tao, imponerar med sina kunskaper om Sverige. Han räknar, förutom Stockholm, upp Malmö, Göteborg och Helsingborg. Alla utom jag dricker öl. Herr Tao blir lite på lyset och driver med mig. Säger att han ska hämta mig vid flygplatsen när jag kommer tillbaka till Kina efter sommaren. Alla skrattar. Jag förstår först inte men Daisy förklarar. Jag dricker jasminte. Efter maten ska några sjunga karaoke, Daisy och Baojing ska åka hem liksom jag.
Nästa helg ska jag bjuda tjejerna på chokladtårta på Comptoirs de France vid Eastlake. Sedan ska vi titta på Prestige här hemma. Och så kommer vi förmodligen att fira midsommar tillsammans om två veckor.
Det här var en dag då jag inte tänkte varken på nationalism, propaganda, ökenspridning, klimatförändringar, skenande mat- och oljepriser eller min egen navel.
Om jag var kines kanske jag skulle förklara det med att jag skrev mitt 888:e inlägg. Åttan är ju ett nummer förknippat med plötslig lycka här. Men eftersom jag är stolt skeptiker gör jag inte det.

16. Ett klarläggande

Ingen har, såvitt jag vet, sagt att Shanghai är Kinas Göteborg. Så jag hade ingen särskild i åtanke när jag skrev det. Om nu någon skulle undra. Eller känna sig träffad.

17. The Truman Shows

Inledning i krogmiljö Manhattan, sent 50-tal, konstgjorda palmer, musik av Cole Porter och Sigourney Weaver i rött vid ett av borden. Det börjar lovande i Infamous, regisserad av Douglas McGrath (2006). Infamous handlar om den amerikanske författaren Truman Capote och händelserna som ledde fram till tillkomsten av den dokumentära romanen In Cold Blood om ett brutalt mord på en bondefamilj i Kansas. Filmen Capote (2005) handlar också om det. Eftersom jag såg Capote i fjol så är en jämförelse ofrånkomlig. Problemet är bara att jag inte orkar göra den och eftersom jag gör det här för mitt eget nöjes skull så slipper jag.
Men okej då, berättelsen om att sälja sin egen själ och andras för en bra story är så vidunderlig att ingen regissör kan taffla bort den. Jag föredrar emellertid den förra, Capote, regisserad av Bennet Miller. Men så är jag också hopplöst betagen i Phillip Seymour Hoffman. Se för säkerhets skull båda filmerna, vet jag!

För övrigt längtar jag efter dry martinis, solsken och nittongradiga svenska sommarvatten.
Och en hängmatta där jag kan läsa något av Truman Capote eftersom jag hittills inte gjort det.

18. Seen Baby Seen

Patrick Kenzie och Angela Gennaro är bekanta för de som läst Dennis Lehanes böcker om de Bostonbaserade privatdetektiverna. Lehanes brottsromaner är kompetent och underhållande förströelse, perfekt för semestern. Välskrivet sidvänderi som inte har någon längd i den vinsensoriska bemärkelsen, om ni frågar mig. Jag har emellertid den största respekt för färdigheten som består i att skriva den sortens underhållning. Vill man läsa något mer substantiellt tycker jag att man bör leta upp Mystic River av samme författare. Gennaro och Kenzie medverkar inte i den. Mystic River blev film för fem år sedan. Eastwood regisserade med den äran. Den är sevärd.
Nu har Gone Baby Gone blivit film. Det var den jag ägnade nationaldagskvällen åt. Historien om mysteriet med den lilla flickan som plötsligt försvinner och får en härva av knarklangning och poliskorruption att börja nystas upp borde kunnat bli en bra film. Det är sannerligen inget fel på manusunderlaget. Låt mig först bara slå fast att Casey Affleck, som spelade fegisen Robert Ford i The Assasination of Jesse James by the Coward Robert Ford, inte är Patrick Kenzie. Därtill ger han ett alldeles för vekt intryck. Var finns det gatusmarta snacket någonstans? Det konstanta dissandet av det samtida som - en passant - en gubbrockälskande kille som undertecknad känt ganska länge i likhet med många andra Lehane-läsare gillar. Det kanske inte gör sig på vita duken. Att Kenzie skulle bära en Fred Perry-jacka är för övrigt helt osannolikt.
Men Casey Affleck är inte enda problemet. Inte heller Ed Harris - som jag annars gillar - gör bra ifrån sig. Skulden får läggas på Ben Affleck som regisserat. Morgan Freeman lyckas däremot göra sin roll som mångårig polis övertygande, troligen i trots mot regissörens anvisningar. Miljöskildringarna är okej när filmen rör sig på det vita skräpets hemarenor men sämre i barmiljöer. Bubba Rogowski - en deus ex machinafigur i böckerna - är för övrigt sällsynt blek.
Nej Gone Baby Gone får bara en och en halv av fem skruvkapsyler. Och att den överhuvud taget får några beror på det överraskande slutet som jag förstör filmen genom att avslöja. Eller redan har gjort eftersom jag har avslöjat att det är överraskande.

19. Jag firade inte

Igår för ett år sedan sjöng jag "Du gamla, du fria" högt för klassen. Igår gjorde jag ingenting som hade med den svenska nationaldagen att göra. Vet inte om det var surt-sa-räven-beteende från min sida. Jag har ju aldrig anmält för ambassaden att jag bor och verkar här. Borde göra det snarast. Eftersom ambassaden inte vet att jag bor här kan jag heller inte bli inbjuden till evenemang som svenskar blir inbjudna till. Som nationaldagsfirande. Om jag hade utnyttjat vissa förbindelser i sista minuten kanske jag minglat över snittar och mousserande(?) i eftermiddagssolen några kvarter härifrån. Men jag kände inte riktigt för att göra det. Visst älskar jag mitt hemland. Men år 2008 tycker jag att nationella manifestationer smakar sämre än på länge. Och att mingla nykter klarar jag inte.
Det blev fredagkväll framför plattskärmen tillsammans med några lichi istället.

20. Plecodict 2.0 försenad

Fick mejl från Michael Love idag. Tänk om alla produktuvecklare vore lika ärliga. Han skrev såhär:
" Greetings,

I'm sorry to have to tell you all that we will not be able to make the
June 5th release date I previously announced for the new version 2.0 of
our Chinese dictionary software. We've been working on Pleco 2.0 for
about two years now, so we're more eager to see it finished than anyone,
but having worked on it for that long we really want to make sure we get
it right. Much of the delay has actually come from reworking parts of
the interface that we weren't happy with, and bringing back a couple of
features (like Instant Access, which lets you look up unknown Chinese
words in other applications on your Palm [and now also Pocket PC]) that
people were disappointed to find missing in 2.0.

It won't be too much longer, though - the latest beta testing version
should be out on plecoforums.com next week, and aside from some
lingering bugs should feel a lot like a finished product, so it's just a
matter of nailing those last few bugs and then we should be ready to
launch. I'm not going to venture into Charlie Brown Football territory
by giving another specific release date, but hopefully not more than
another month or so. (definitely before the Olympics, anyway :-)

For more information on 2.0, see http://www.pleco.com/pdpreview.html -
most of the new features in 2.0 will be a free upgrade, though the new
add-on dictionaries and a couple of new features do involve upgrade fees.

On a more positive note, we've just extended the license for the
handwriting recognizer we use on our Palm/Windows Mobile products to
also cover iPhone. Which means an iPhone version of Pleco is now pretty
much a sure thing, and will have the same high-quality handwriting
recognition as our other products. (our experiments suggest that drawing
characters with a fingertip on the iPhone's screen actually works quite
well) I'm not even going to speculate on a release date for that yet,
but it's definitely happening and hopefully it won't be quite as heavily
delayed as Pleco 2.0 has been.

Anyway, my apologies again about the delay, particularly to those of you
heading off on study abroad programs in the next few weeks who were
planning to bring the new version with you - once we finally do finish
it, it should be well worth the wait.

Best regards,

--

Michael Love
Pleco Software
www.pleco.com

21. Utan rubrik

Tills för sex veckor sedan hade jag aldrig satt min fot på Silk Market. Det berodde på lika delar slöhet och elitism. Slöhet för att shoppingparadiset - som det kallas - inte ligger på gångavstånd från min bostad. Elitism för att jag inte har lust att sätta min fot på samma ställe som miljoner andra besökare. Jag vill gärna tycka att jag är lite bättre.
Däremot har jag tydligen inga problem varken med Yashow eller 3-3. Att jag besökte Silk Market för sex veckor sedan berodde på att vi sökte efter en inspelningsplats. Eftersom sidenmarknaden inte är i behov av någon gratisreklam så ville de inte säga ja till vår förfrågan. Något de inte var ensamma om skulle det visa sig.
En förutsägbar blogg-genre som jag verkat och i viss mån alltjämt verkar inom är Kina-bloggen. Alltifrån iakttagelser om taxichaufförer till upprördhet över stängda sajter ryms i Kina-bloggarna. Det finns några som är bra och så finns det sådana som är så perspektivlösa och ytliga att man tror att de skrivits av någon underbetald copy för någon resebyrå. "Har man läst några har man läst alla" har någon sagt. Därför är det uppfriskade med det perspektiv som ges i svenskans senaste inlägg. Det tyder åtminstone på viss ångestriden självinsikt.

22. Eru go eller?

Jag kanske flyttar till Shanghai under någon vecka när inspelning och redigering är klara. Jag har bara varit i Shanghai en gång. Då var jag där två gånger. Eftersom vi åkte till Hangzhou tur och retur från Shanghai. Jag älskade Shanghai. Eller, rättare sagt, förälskade mig i Shanghai. Shanghai var för mig både Kina och inte Kina. Jag gillade Hangzhou också. Men Hangzhou är i högsta grad Kina.
Det är mänskligt att försöka dra slutsatser utifrån enstaka iakttagelser när man bor i en främmande kultur. Det är också mänskligt att göra jämförelser med den egna världsdelen, det egna landet eller den egna staden. Ju längre man stannar borta från hemmajorden, desto mindre benägen blir man emellertid att göra det.
Men att påstå att Shanghai är Kinas motsvarighet till Göteborg, Pudong Kinas Hisingen och Zhejiang Västergötland är bara dumt, hur färsk man än är i Folkrepubliken.

23. Snubblade över

James Watson, som tillsammans med Francis Crick och Maurice Wilkins delade Nobelpriset i fysiologi och medicin 1962, för upptäckter rörande den molekylära strukturen hos nukleinsyror och dess betydelse för informationsöverföring i levande material, gjorde i några sammanhang under fjolåret några uttalanden som uppfattades som djupt rasistiska. Det är inte första gången Watson skapar debatt. (Ni kan läsa den här artikeln om ni orkar.) Via en av mina prenumerationer hittar jag en bitvis spekulationsdriven intervju med DNA-nestorn där han försöker förklara det som påståtts komma ur hans mun. Läs här om ni tycker att det verkar intressant. Eller se videon om ni inte orkar läsa.

24. Tjolahopp!

En av dem jag samarbetar med kom till kontoret idag. Vi skulle ha ett kort möte tillsammans med chefen. När vi väntade på den senare pratade vi om vårt projekt. Hon sa till mig. "Du har verkligen gått framåt! När jag träffade dig första gången för tre månader sedan kunde du inte prata på det här sättet."
Jag är medveten om att det här temat är lite tjatigt. Men när jag blir uppåt på det här sättet vill jag passa på att skriva om det. Mina ansträngningar i språket är inte förgäves.

25. Att ha koll

Som västerlänning kan man ofta bli frusterad över vissa nätadressers tillfälliga tillgänglighet här. Wikipedia har varit öppet ganska länge efter att ha varit omsom öppet och stängt sedan jag kom hit för ett år sedan. Nu är blogspot stängt, liksom wordpress och typepad. Man kommer in på youtube men sidan blir oåtkomlig efter en stund.

Tröttheten som man känner över den nyckfulla nätbevakningen överträffas möjligen av den befogade oron över att tekniken för att övervaka och registrera medborgare och besökare, här och i andra länder, utvecklas allt snabbare. Vilket får mig in på mitt andra ämne.

På www.danwei.org länkar de idag till en artikel av Naomi Klein. Danwei skriver såhär om Klein: Klein's ideological biases and her undergraduate fixations about the evils of multinational corporations make her an unreliable journalist but the article contains some interesting research. Läs själva och avgör.

26. Idag blev det inte åsna

蜀地传说 - shǔdì chúanshuō - Sichuanmarkens legender är inte en berättelse utan namnet på en restaurang som serverar rätter från Sichuan. Under den här veckan har jag ätit rätter från den delen av Kina inte mindre än tre gånger. Och på den här restaurangen inte mindre än två. I onsdags fick jag ett mess från J i receptionen. "Vill du äta med oss i morgon kväll?" Det var hon och S som ville äta med mig. "Klockan sju, du bestämmer plats." J och S har hjälpt mig att hitta inspelningsplatser vid ett tillfälle. De läser reklam sista terminen på ett universitet här i huvudstaden och nu gör de praktik på kontoret som jag brukar sitta i genom att tjänstgöra i receptionen.
Jag förstod uppriktigt sagt inte varför de ville äta middag med mig men ville inte missa ett tillfälle att öva min kinesiska så jag svarade ja. Krogen som omnämndes i inledningen känns lite modernare än Yu Xin och Feitenyuxiang samtidigt som den inte är lika anspråksfull som den ompratade South Beauty. Alla tre serverar Sichuan-rätter. Vi gick från kontoret vid 7-tiden. När vi kom fram till entrén så sa de lite förskräckt: "Den där restaurangen är alldeles för dyr!" Jag försäkrade om dem om att jag skulle stå för kalaset. När vi hade satt oss sa J: "Det är något som jag måste berätta för dig när vi har ätit färdigt." Det går väl bra, tänkte jag.
Vi beställde. Bland annat ett chillikryddat åsnekött som var tegelrött. Samt en tofurätt, några ilsket kryddheta kycklingbitar och jasminte. "Du är vår första utländska kompis" sa de till mig medan vi åt. "Men finns det inga utländska studenter på ert universitet?" "Jo, men de är asiater" Måltiden närmade sig sitt slut. "Jag törs inte säga det" sa J. "Säg det, säg det!" sa S. Till sist berättade J att det var hennes sista dag på kontoret. Det var därför hon ville att jag skulle följa med dem.

I går åt jag, kombon och två småbarnsfamiljer på hotell Chongqing. Chongqing är - enligt vissa uppgifter - världens största stad. Den tillhörde tidigare Sichuan men är numera en autonom kommun i likhet med Peking, Tianjin och Shanghai. Maten är ma och la. Dessvärre tyckte jag att de fiskdoftande fläskstrimlorna var översockrade igår. Även drakmustascherna led av det. Men allt annat var toppen. Inte minst den rökta ankan.

Filmteamet ringde i fredags och ställde in söndagens inspelning. Det innebar att jag fick följa med kombon på en trevlig lunch med ett före detta stadsråd, en ambassadtjänsteman, en hög chef inom näringslivet och ett par svenskar som jag kände sedan tidigare. Jag hade föreslagit matstället och det blev stället som jag inledde inlägget med. Kombon som beställde valde inte åsnerätten. Men det blev en massa annat gott, exempelvis skogsöron på isbädd med en wasabismakande soja till. Vi drack krysantemumte till. Samma torkade blommor genomgick minst åtta vattenpåfyllningar utan att de blev smaklösa. Möjligen svagare.

(Jag är inne på mitt tredje nyktra dygn och den enda skillnaden jag har märkt såhär långt är att jag drömmer mer. I morse att jag satt på ett tåg i Sichuan när jordbävningen ägde rum. Drömmar kanske inte har allmänintresse men jag för mig är det är intressant att jag kände hur jag kastades mot ena sidan av vagnen när tåget spårade ur. Det var troligen bara någon muskelryckning som i minnesdefragmenteringen fick den funktionen.
Förresten, om det är någon som har slantar eller föremål som kan komma de jordbävningsdrabbade i Sichuan och/eller de cyklondrabbade i Burma till del, så fundera på om ni kan göra något.)