Guilty pleasures

"Jag har kommit på att viura är en av mina favoritdruvor". Efter en kväll med D på Glenfiddich Warehouse 68 som man avsiktligt gått till för att slippa blogga* får man ett mess från en bekant som är i Spanien. Bättre upp! Viura är inte en tillräckligt tråkig druva för att den ska vara något att "komma ut" med. Nej Riojas gröna stolthet råkar även vara en av mina favoriter tillsammans med riesling, albarinho, gewurztraminer, palomino, marsanne och ett helt gäng andra. Tänk om det i stället hade stått: "Jag har kommit på att merlot är en av mina favoritdruvor". Då hade det kunnat vara en bekännelse närmare pinsamhetsgränsen om man inte messar från Pomerol vill säga.
Just nu råder en märklig tidsanda. På Debaser här i stan ordnade man i fredags "Guilty pleasures". En kväll då olika diskjockeys väljer musik som det länge ansetts lite pinsamt att gilla. Artister som ELO, Hall & Oates och Lionel Richie spelas. Som om det skulle vara tillräckligt. Jag har gillat ELO sedan 1975 då jag hörde "Evil woman" från "Face the music"för första gången. Sedan kom "A New World Record" med juvelerna "Livin´thing" och "Telephone Line" samt den onämnbart usla "Rockaria". ELO toppade med "Out of the Blue" från 1977. Sedan kom punken och afrobrillos med cellospelande bandmedlemmar var liksom inte okej längre. För sju år sedan hittade jag en samling med stråkanvändarna från Birmingham och insåg att de faktiskt hade en katalog att vara stolta över. Sedan dess ingår de i min kanon. (Och jag har redan lobbat hos Cecilia Wikström om att den ska användas i grundskolans musikundervisning.)
Jag brukade reta ett ex med att sjunga "Private eyes", "I can't go for that", "Maneater" och annan popsoul från övergången mellan 70- och 80-tal. Hon kunde inte med dem. Hon hade nämligen bott i USA när Hall & Oates var som störst och spelades dygnet runt på olika musikkanaler. A - som var musikpurist - gillade Bob Dylan först och främst. Jag hade väl begravt mina känslor för duon från Pennsylvania när de plötsligt dök upp på en av skivorna som M hade bränt till P:s svensexa i skärgården i fjol. Reaktionen liknade den som jag haft på återupptäckten av ELO.
Vad jag vill komma till är att dessa så kallade "Guilty pleasures"-människor inte är tillräckligt djärva. Okej, jag läste om någon brittisk DJ som brukar spela "What is love" med Haddaway. Då bränns det åtminstone. Tillräckligt skämmigt blir det först när Lokko et. al börjar snurra Savage Garden och Black Eyed Peas. Då skulle det vara riktigt "guilty". Jag har långt innan "Guilty pleasures"-vågen försökt att profilera mig med Södermalms sämsta musiksmak. När jag exemplevis omtalade Howard Jones "fina" "What is love" häromdagen hade jag förväntat mig reaktioner. Men de kom inte. Vilket bevisar att jag skulle kunna lägga av med bloggandet. Ni verkar ju inte läsa mig.

* Hit går man för att dricka öl och whisky, inte vin. Det är inte ett bloggbart ställe, med andra ord.