Enter sandman

"Är platanerna städsegröna?" tänkte jag. Det var redan bara en vecka kvar till den första vintermånaden men trädens grenar bar fortfarande gröna fastän något torra blad. "Nej" sade J. "Det här är ytterligare ett tecken på hur snabbt vi börjar se verkningarna av klimatuppvärmningen. De brukar ha tappat löven vid den här tiden". Jag hade börjat lyssna på det svenska kvartifemekot på morgonradion. I morse hade en av nyheterna handlat om hur tiotusentals laxar i en odling utanför Skottland dött av kontakten med en jättelik flock(?) brännmaneter som drivit några breddgrader för långt norrut i det för årstiden ovanligt varma vattnet.

Trots trädgrönskan frös både J och jag när vi promenerade till "Mare" som är en nuevolatino-krog i närheten av Sanlitun. Där åt vi tapas, nötkött, ostar och efterrätter. "Vad heter ostarna?" frågade vi. "En är en sorts blåmögel" svarade servitrisen.
"Ja, vi ser det" sade vi, "men vad heter den?". Det fick vi aldrig veta. Men vad parmesanen, manchegon och taleggion hette berättade hon.

Många västkrogar här har dåliga vinlistor. Jag tjatar om det. Mediokert australiskt och latinamerikanskt. För mycket cab och chardonnay. För dyrt och för gammalt. För mycket Chile och samvälde. Det gällde även krogen som vi satt på. Santa Maria cabernet merlot från 2005 är det godaste vinet jag har druckit här. Det kommer från Nya Zeeland som ju gör bra vita.
Och att vinet är ett av de bästa säger jag för att vinet var rent och friskt med en nyrostad ekton som anstår något betydligt dyrare.

Snart ska jag gå till sängs. Jag är trött efter allt arbete och vindrickande. Det börjar bli som i Sverige.