Törnrosa

Trädgårdsgatan i Uppsala kallades också för biogatan. Där låg Grand, Röda Kvarn och Camera. Jag kan inte komma ihåg på vilken av biograferna jag såg den. Bara att flera föräldrar lämnade salongen med gråtande barn. Jag kan ha varit åtta eller nio. Det var mamma och jag. Biografen visade Törnrosa - av Walt Disney. Minns inte om jag såg filmen till slut. Men den stannade länge i minnet. Den onda fen, hennes grisliknande soldater och skogen av törnen som prinsen måste hugga ner med sitt svärd. Filmen måste vara det otäckaste jag dittills sett.

Nu har jag drabbats av något slags infektion igen. Har mest sovit sista dagen på nyårssemestern. I dvd-förrådet hittade jag Törnrosa så jag bestämde mig för att se om den. 35 år senare. Man tar alltid en risk när man ska återuppleva något. Om det nu överhuvudtaget går. Jag tvivlar. Det verkar som jag faktiskt kan ha mina barndomsminnen av den på en plats och 43-åringens upplevelse på en annan. Jag förstår ganska snart varför den onda fen, Maleficent, och hennes anhang skrämde mig en gång.

Det är emellertid typisk Disney, dvs en blandning av imponerande hantverk och kitsch. Kungens slott ser ut som Neuschwanstein, den kvinnliga huvudrollen har knappt några egenskaper andra än de yttre och ett ganska påfrestande ljudspår med musikalinslag smetar till det hela. (För att yttra det uppenbara.) Jag hade väl inte väntat mig något annat.

Har det här någon bäring på vin då? Jo, det finns faktiskt en scen i filmen där Törnrosas far skålar med blivande svärfadern och en tjänare. Den sistnämnde blir faktiskt berusad och hamnar bokstavligen under bordet. Vinet som de fyller glasen med är cerise-rosa. När de skålar säger de Skumps! Skumps?

Det kanske är överflödigt att tillägga att det inte finns någon biograf på Trädgårdsgatan längre. En av lokalerna tjänar som teaterscen, en annan - Grand - brann häromåret och vad som blev av den tredje vet jag inte.