2009:159 Mannen med oxsvanssoppan

Jag var i Mariefred igår för första gången på tio år. Då, maj 1999 tror jag att det var, så körde jag i min minst charmiga tjänstebil någonsin några vänner. Vi skulle besöka Taxinge slott för att fika och sedan Grafikens hus i Mariefred. Slottet Gripsholm ligger ju också här. Dit åkte klassen på en skolresa 1976, en skolresa där även besök på Gröna Lund och NK ingick. Så jag har varit i Mariefred åtminstone tre gånger. Nu har jag kommit väl långt från ämnet. T, som igår för övrigt körde en hyrd ljust metallicgrå Volvo från Stockholm på väg till någonstans i Södermanland parkerade snabbt vid en trottoar och så sprang vi in på Systembolaget i Mariefred. Klockan var 18. Därinne fanns de vanliga vinerna. Jag köpte en gewurztraminer och en chardonnay. T införskaffade en massa ekologiska viner och så ett par intressanta ölsorter.

Sedan kom vi ut hit. Till någonstans i Södermanland. Det är ett hus som är stort som en mindre kursgård. Det är ägor. Jag bor i samma rum som det trådlösta modemet. Låt mig skriva att stället är fint för jag tycker det. Det är rött, det är vita knutar, det är skogstjärn, det är hektar och äppelträd. Det är avskiljdhet och tystnad.

 

T skulle hämta inne i Flen. Jag blev ansvarig för oxsvanssoppan. Det var ett bra recept, helt i avsaknad av fettskräck. Senast jag lagade soppa på svans från nöt hade jag ett annat recept. Där anvisades fettavskiljning. Genom att soppan fick stå kallt över natten så skulle ett fettlock bildas. Locket skulle tas bort nästa dag. Därefter fortsatte man tillagningen av återstoden. Den soppan blev också god, skriver jag pinsamt medveten om att eget beröm luktar illa, men den här blev bättre. Några ingrediensmissar. Vi hade inte persilja så det blev närplockad libbsticka i stället. Det fanns ingen kryddnejlika att sätta i vitlöksklyftan. Libbstickan kändes svagt och gott i smaken, vad den saknade kryddnejlikan medförde kan jag inte veta.

Receptet var förhållandevis rakt på:

Stekfett jag använde smör, någon olja kanske också går bra vad vet jag

Svansbitar av nöt

En lök i bitar

Det gröna på purjon

40 g rotselleri

1,5 liter vatten

Tre vitpepparkorn

1-2 tsk salt

Persilja, kunde ersättas av libbsticka

En vitlök

(En kryddnejlika)

En matsked tomatpure

En matsked vetemjöl

Det vita på purjon

40 g rotselleri

En morot

Bryn svansbitarna. Fräs lök, purjo och selleribitar tillsammans med dem. Häll på vattnet, pepparkorn, vitlök och persilja. Sjud på låg värme i tre timmar.

Ta upp svansbitarna och se till att de är varma så att det går lätt att skära loss köttet från dem. (Jag försökte skära från avsvalnade bitar eftersom vi låtit soppan stå kallt över natten. Det är ganska krångligt.) Gör en redning i en annan kastrull genom att först fräsa tomatpurén i en matsked matfett så att den börjar dofta gott, tillsätt sedan en matsked mjöl rör ihop och ta lite silad buljong från soppan som sjudit för att röra ut med.

Skär moroten, det vita på purjon och rotsellerin i bitar. Sila återstoden av soppan ner på redningen, lägg tillbaka köttbitarna som befriats från benet och fettkappan däri och låt koka svagt alt. sjuda tills rotsakerna blivit lagom mjuka. Smaka av med salt, servera varm.

Jag gillar att det inte finns någon buljongtärning eller någon fondtillsats i det här receptet. Och soppan blev god.

Men igår åt vi kallrökt lax med en fin Waldorfsallad som K gjort, närplockade salladsblad och drack gewurztraminer till. 

De har en ständig surdegskultur här. Jag rörde ihop en deg av mjöl vatten och den enligt instruktioner från K. Hon gjorde senare kalljästa frukostfrallor av den. 

Ikväll vet jag inte vad som står på bordet. Inte heller vad vi ska dricka. Men det blir väl som vanligt i det här sällskapet något gott och närodlat.

Gewurztraminer Réserve Hennÿ (nr 2176).