Diktlusen

Eftersom jag aldrig provar nya viner längre tänkte jag byta namn och inriktning på den här bloggen. Från och med nu kommer den att heta "Diktlusen" och endast bestå av dikter som är för gamla för att vara upphovsrättsskyddade. Stagnelius, Stiernhielm och Keats utlovas. Och så lite Sapfo, Lenngren och Goethe om andan faller på. Ibland kommer mina egna elegiska distika om frostnupna daggkåpor, mossklädda rotvältor och soljus genom saftglas att publiceras. Andra gånger blir det knittel om Sundbyberg eller sonetter om gamla Saab-modeller. Inte.

Vi i Bittermitten går på Friskis & Svettis. Ikväll var passet sämre än vanligt. Dansband, Shirley Clamp och annat skräp. Jag var tvungen att trösta mig med två glas Torus när jag kom hem. Det smakade inte surt idag. Bara blod och tjocka skal. Om trettiofem minuter börjar Seinfeld på femman. Sen ska jag sova.

Torus 2005 (nr 2261), 196 kr 3000 ml

"Samma ensamhet oss väntar alla, samma sorgsna sus på gravens gräs."*

Kallt och klart var vädret. Övade mandarin. Fick till en surdegskultur. Blogger krånglade nästan hela dagen. Promenerade till Hornstull och hämtade bilen. Hade P här på middag. Vi drack Torus igen. Boxen öppnades för en vecka sedan. Jag tyckte att vinet hade surnat. Det tyckte inte P.

I kvällens avsnitt av Sopranos snodde Tony Soprano och Christopher Moltisanti (th) några lådor Château Pichon-Longueville 1986. Paulie (tv) snålade med medel till en katolsk festival, bråkade med styvmorsan och oroade sig för prostatacancer. Den där serien tycks mest handla om ensamhet, åldrande och död. Uppmuntrande. Nu går jag och lägger mig.


Torus 2005 (nr 2261), 196 kr 3000 ml

* Ur "Vi människor" av Verner von Heidenstam (1859-1940)

En lördag med bara två glas vin

Lammlägg vill jag äta med tesked. Riktigt den kvaliteten uppnår inte de muskelfiberförsedda benpiporna som vilar på en spegel av rödvinssås. Men de smakar lamm som lamm ska smaka, jag vill ju ha den där lätt ulliga tonen. Lite mer kryddning hade dock inte skadat. Bredvid läggen ligger en skopa potatismos av det lösare slaget, puré är ordet jag letar efter. Rödvinssåsen är kanske lite söt men inte översöt. Ingen grönsak får vara med. Jag tycker att det är synd. Lite färg hade varit på sin plats. Jag beställer en liten sallad som efterrätt i stället. Nuvianas blandning av tempranillo och cabernet sauvignon är en budgetfruktis som passar till maten. På en gång inställsam och med lite motsträviga tanniner. Inget finplock bland klasarna. Men det är ju inte för vinlistans skull jag och H har gått hit. Det är inte heller maten som gör att man besöker Snotty - den ljudbar som huserar i Pet Sounds-barens tidigare lokaler. Nej, Snotty är ett ställe där man låter sig omslutas av den musik som den för kvällen anlitade dj:n väljer. Igår hette han Mattias Axelsson och spelar gitarr i "The Horror The Horror". Han spelade Phoenix, Fleetwood Mac, Scritti Politti, Hall and Oates, America, 10CC, Michael MacDonald och Ed Harcourt. Och en massa annat bra. Han valde med hjärtat - för att använda en klyscha - och inte enbart det som är rätt just nu. Super.

Sedan gjorde vi misstaget att åka ner på stan - alltid lika dumt en lönehelg - för att sammanstråla med H:s kompis S på Centro. Det var kö utanför stället. Genom rutorna kunde vi se att det var ett hak för kotlettfrisyrer och Carrie Bradshaw-wannabees. Vi ringde S och sade att det inte var aktuellt. Tunnelbana söderut igen. Stötte ihop med fröken Brax och hennes pojkvän. De hade varit på Malaysia och la République. Hon kommer nog att skriva om det tids nog. Sedan hoppade vi av vid Slussen och bestämde oss för att inte gå in på Debaser. Det var ju kö där utanför också. Tredje stället gillt tänkte vi och gick klockan tio i ett in i den ångbastu som normalt går under namnet "Mosebacke Etablissement". Därinne firade Raw Fusion tioårsjubileum. För fem-sex år sedan hände det att jag hängde där eller dansade tills saltkristallerna trängde ut genom skjorttyget. Så inte igår. Trots att det spelades bra house både lajv och från skiva. Det blev mest lite stilla på-stället-gungande. Byst med folk var det. Jag var lite trött men absolut inte ostyrig när jag tjugo minuter i två stegade ut på det vindomsusade kullerstenstorget.

Nuviana Tempranillo Cabernet Sauvignon 2004 (nr 86144), 59 kr

PS1. Vi såg "Förortsungar" (bilden) på bio innan Snotty. DS

PS2. IK Sirius slog Väsby United med 1-0. Det innebär att Uppsalalaget flyttas upp till Superettan vilket är en stor händelse. IK Sirius har alltför länge spelat alltför illa. Kanske har förbannelsen äntligen brutits. DS

I förra SAOL finns bara ett ord för "förutsägbar"

En bekant klagade över Ali Esbatis blogg. "Man kan ställa klockan efter den!" suckade han. Jag har bara varit på Esbatis blogg ett par gånger så jag vet inte hur förutsägbar den är. Men med mitt mått av självinsikt inser jag ju att min blogg är det. Alltmer faktiskt. Jag var på Judit & Bertil igår igen. Jag drack Rosemount GTR - ett vin som obegripligt nog bara finns i Systembolagets beställningssortiment. Alla var inte där men Ensamma mamman, Redaktörn, K, T och V var det. För en gångs skull slapp vi det omöjliga bardisksumgänget utan satt istället vid två höga barbord så att man kunde både se och höra vad man sade. Så borde vi alltid göra, om vi inte hindrar potentiella matgäster vill säga. Jag var bjuden på middag i Aspudden så jag lämnade vid halv sju. Eftersom blomsterbutiken i Hornstulls T-baneplan var stängd sprang jag upp till Systembolaget och köpte en flaska terres fumées till P, M och L som bjudit hem mig. Det är - om ni inte visste det redan - ett av bolagets mest prisvärda viner just nu. Och det har skruvkapsyl. Ett litet glas Rosemount GTR borde jag inte bli särskilt påverkad av. Ändå var mina doftreceptorer någonstans i Långtbortistan när P bad mig blindsniffa samma druvblandning i Torres Don Miguels tappning. Jag kände ingenting. "Vitt vin" tyckte jag. Senare gick vi över till australiensisk riesling som jag inte heller kunde pricka in. Långt senare drack jag ett pytteglas Torus som då smakade gräddkola. P hade lagat en strömmingsrätt, blancherade morötter med mellanösternkryddning och potatismos. Återigen denna spiskummin! Vi åt framför teven och tittade på "Idol 2006". Har faktiskt bara sett ett avsnitt av serien tidigare. Jag har egentligen inget att invända mot underhållningsformen. Möjligen att jag tycker att Peter Swartling har en märklig ansiktsbehåring och republikanskramlande Kishti blir lite förutsägbar med sitt misogyna dissande och ständiga "shape up!" Och att ungdomarna överlag väljer väl wailiga låtar. Undantag Linda som gjorde något eget av Bowies "Heroes". Hon blev trist nog utröstad, läser jag nu.
Sedan spelade vi kort tills jag nästan somnade i fåtöljen. Jag tog taxi hem.

Rosemount Estate GTR 2005 (nr 84478), 70 kr

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr

Torres Don Miguel Gewürztraminer-Riesling (nr 6055), 73 kr

Yalumba The Y Series Riesling 2005 (nr 16017), 87 kr

Torus 2005 (nr 2261), 196 kr 3000 ml

PS 1. Om ni gillar brit-pop måste ni gå in på BBC electric proms 06 senast sista oktober. Magic Numbers framför låtar från nya plattan. Men där finns också Billy Bragg, Paul Weller och ett nytt projekt med Damon Albarn och Paul Simonon. DS

PS2. Vi får ny landshövding vid årsskiftet. Jag känner honom inte. Han verkar tråkig. Den nuvarande, färgstarke kräftfiskaren känner jag inte heller men träffade honom på en vintillställning en gång. Jag stod och pratade med en rikskänd matskribent när han trängde sig in i konversationen och började beklaga sig över att han aldrig får tillfälle att dricka de fina premier cru-bordeauxer han kom över under sin tid som ambassadör i Tyskland. Han har uppenbarligen ett stort intresse för kultur. Det vet jag inte om den blivande har. Jag tänker bara på gammelmoderat glädjelöshet och en massa trist taxiåkande.DS.

Jag utvidgar blogglistan

Tack vare Matälskaren blir jag på nytt påmind om hur bra Vetenskapsnytt är. Därför lägger jag den bland de uppräknade länkarna till vänster. En annan bra blogg är Donnie Donuts kinky afro. Om man vill veta hur det ser ut när det brinner i Fisksätra ska man läsa Johan Muréns dagbok. Han skriver inte så mycket utan plåtar mest. Och det är också där man kan få veta att Ultravox' tidiga skivor nyligen remastrats.

Jag äter kikärter med spiskummin, chili, vitlök och tomat. (En värld utan spiskummin och kikärter skulle vara en fattigare värld.) Och dricker en billig chianti som jag använde i lördagsgrytan. Ett glas fanns kvar i flaskan.

Piccini Chianti (nr 22467), 39 kr

Söndag

Igår var jag uttorkad igen. Levern gick för högvarv när jag vaknade vid åttatiden. Det blir så efter fem glas vin och en chardonnaygrappa kvällen innan. En alkometer sade att jag inte skulle köra bil. Vi tog istället bussen till Tyresta för att plocka trattkantareller och skogsriskor. Det var gråfuktigt men ändå ganska behagligt. Några droppar regn föll. Man ska vara i skogen när man är bakfull. Så är det bara. När vi kommit åter till stan träffade jag min gode vän, den "hyggelige fyren" C från Köpenhamn. Jag var bjuden på middag senare på kvällen. Svampplockarna K och T bjöd med C. T har alltid bra viner hemma. Han bjöd på franska men även en torr madeira.
Gewurtztraminern som är bolagets billigaste hade en trevlig pärondoft. Bourgognen - med risk för att jag har skrivit fel nedan - var korrekt och inte vulgärfruktig på något sätt. Madeira är jag novis på. Kanske föredrar jag det framför port. Fan vet.

Förrätten var en syrlig skogsriskeröra på hembakt surdegsbröd. Varmrätten renstek med rödkålssallad och en svampröra med morötter, creme fraiche och kryddpeppar. Efterrätten ugnsäpplen med hackade valnötter, honung och smör. Ja, det var precis så bra som det alltid är hos dem. Stort tack!

Arthur Metz Gewurztraminer 2005 (nr 5249), 77 kr

La Vignée Pinot Noir (nr 5421), 99 kr

Cossart Gordon Sercial 5 Years Old (nr 7835), 146 kr

Vad minns jag av nittiotalet egentligen?

På Street var det releasepartaj igår. Inte en fest som man blev speciellt inbjuden till, den var öppen för alla som hade åldern inne. Inte ens inträdesavgift krävdes. Festskälet, det som nyss hade släppts eller rättare sagt kommit ur trycket var den här boken. Den kommer jag inte att köpa. 90-talet känns som igår. Det har gått för kort tid för att jag ska kunna få vemodiga nostalgivibbar av Oasis-singlar, Expedition Robinson och Rederiet. Men tillräckligt med tid för att inse att inte ens mitt minneskort har oändligt utrymme. Det visade sig i den frågesport eller 90-talsquiz som jag och B bara lyckades skrapa ihop 15 av 37 möjliga poäng. Okej, jag minns muggiga låtar som "Mr Vain" med Culture Beat och "Oops up" med tyska Snap. Jag kommer ihåg Kramers parfymkoncept "Beach" i Seinfeld. Men jag kunde varken erinra mig vad karaktärerna i Rederiet hette eller vilka Sverige spelade första matchen mot i fotbolls-VM 1994. På Street fanns andra, yngre och piggare förmågor än undertecknad som gjorde det. Det kreativa med den här släppfesten var nämligen att man sysselsatte sig med något annat än att dricka och mingla. Kristian Luuk - kvällen till ära iförd Jamiroquai-tröja - ställde frågorna och presenterade låtsnuttar och videoklipp till quizet. På ett sätt som bara han är mäktig givet rätt förutsättningar. (I "Hassan", "Knesset" och även som vikarie i P3:s Lantz har han haft dessa. "Sen kväll med Luuk" förstod jag mig aldrig på annat än som blekt försvenskad Letterman. Och "Godnatt Sverige" är nästan glömt. Men aldrig förlåtet.) Frågorna löstes lagvis, jag och B utgjorde ett lag. När frågorna var besvarade överlämnade man sitt formulär till ett annat lag som fick rätta. Både vi och grannarna kunde inte svaret på frågan om vilket indie-band som hade gjort låten "Fishtank". "Jaha, This Perfect Day? Men det var ju främst ett skitband, inte ett indieband", hörde jag mig själv gapa. De två lag som hade bäst resultat fick skicka upp representanter på scenen för en slutlig omgång. Den som vann fick lite 90-talsparafernalia.

Innan vi gick ut hade jag bjudit B på den franska biffgryta som jag så ofta lagar. Och så en äppelbaserad efterrätt. Gravensteiner i ugn med lite kanel, råsocker, smör, färsk ingefära och lätt rostade pinjenötter. Jag får säga det själv: BRA.

Torusboxen öppnades till middagen. Oborstat eldig och smakrik med sträva tanniner. Mörk frukt. Jag gillar den.

På Street drack jag det äckliga Kaya, eftersom det var enda röda glasvinet i baren till den del som 90-talseventet skedde i. Sedan gick vi in i restaurangen. Där beställde jag riesling till mig Clines zinfandel till B. Jag var då lite bortom smakligt finlir så jag kan bara "konstatera att jag" fick ner rieslingen. Clines Zinfandel var dessvärre korkad men hon märkte det inte.

Torus 2005 (nr 2261), 196 kr

Street´s röda 62 kr - förmodligen Kaya

2004 Riesling, Fernand Engel, Alsace, 85 kr per glas på Street

Sichuanpeppar och syrah

M i Malmö messade om rödvin i 70-kronorsklassen häromdagen. Kravet var att det skulle funka med sichuanpeppar. Jag föreslog Letizia Syrah utan att ha grund för detta mer än att vinet ifråga är eldigt och kryddigt. Faktiskt vet jag inte om sichuanpeppar passar med vin överhuvud taget. Professionella sommelierer kanske skulle tycka att jag är ute och cyklar. Idag fick jag nytt mess där M tackade för tipset. Det hade fungerat för honom åtminstone. Skulle vara intressant att veta vad han åt.

Letizia Syrah (nr 29003), 77 kr

Jag går ut tidigt och kommer hem tidigt

Som jag skrev tidigare har jag druckit ganska mycket vin i veckan. Så mycket att jag somnade redan vid åttatiden i går kväll. Åt faktiskt inget förutom en skål jordnötter på Judit & Bertil. Om jag vore ung och vild skulle jag säkert kunnat fortsätta festa som Sthlm Grand Cru och skriva något fartfyllt om det. Men ni vet ju redan; jag är över fyrtio och tycker mest om att lyssna på P1, titta på tv eller traska i skogen. När jag inte dricker vin eller inmundigar något omvälvande vill säga. Igår ringde B och frågade om jag ska med på frågesport på Street i kväll. Det är ju faktiskt ett skäl att bjuda henne på middag. Sedan hade danske vännen lämnat ett meddelande och sagt något som jag inte kunde urskilja. Ska ringa honom idag och höra vad det handlade om. Så ringde N och meddelade att renässansmänniskan från norra huvudstaden naturligtvis var hur uppbokad som helst nu när han äntligen är i Sverige. Söndagmiddag var inte att tänka på. Och fredagen som skulle funka för honom gick inte för N. N ska nämligen på opera - denna allianstillvända konstform, som för övrigt alliansen inte är så vänlig mot i gengäld. Som ni ser är jag inte riktigt i balans. Det kanske beror på att jag råkade se en blogg där upphovsmänniskan beskriver sig som "ateist och kristdemokrat". Det går ju inte. Det kan också bero på morgonens läsning av alltid lika vitala Gudmundson fick mig att tänka på någon som krängde speed utanför Uplands Nation - eller rättare sagt svartklubben utanför Upplands Nation - en gång. Det slår mig att jag faktiskt hade tänkt att tipsa polisen om idioten men det rann ut i sanden. Och jag skäms fortfarande, fjorton år senare, över att det aldrig blev av.

Rosemount Estate GTR 2005 (nr 84478), 70 kr

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr

Från Tullbron till Östermalm

Jag har varit i Linköping, inte Libanon. Eftersom jag är för trött orkar jag inte fördjupa mig i Stångs magasins meny och betjäning. Det granbarrskryddade älginnanlåret med persiljerötterna, oxsvansmarmeladen och de översalta, friterade savoykålsbladen tänker jag inte skriva om. Inte heller amusen som var en liten ålboll med dill och lök. Eller efterrätten - den säkra créme brûléen som serverades med en föredömligt osöt, myntakryddad hjortronmylta. Att personalen inte fyllde på vattnet i tid. Nej, det blir inget om det. Däremot om vinerna:

Pinot Blanc "Hugel" 2004 (nr 83950), 109 kr

Mineralig, med gröna äpplen och mandel. Även lite ungriesling i doften. Aptitretande fräsch och obegripligt nog i beställningssortimentet. Perfekt aperitif.

Château Labadie (nr 3550), 116 kr

Jag har druckit alldeles för få bordeauxer för att skriva att det är en klassisk sådan. Cigarrlådedoften finns där men jag vill minnas att fruktugheten var varmare sist. Gårdagens - 2001? - hade drag av kartighet. Men bra ändå.

Parallèle 45 Côtes du Rhône (nr 22800), 2003, 98 kr

Ska rödvin dofta taskig avgasrening eller industritomt i DDR? Tror inte det. Köp absolut inte 2003:an. Usch!

Château Gravas 2003 (nr 84192), 239 kr

Sauternes som tillhör Bordeaux vet jag för lite om för att tycka något vettigt om. Gott, typ. Och rent. Jag har provat en del lite "smutsiga" franska ädelrötade tidigare.

Jag har ätit libanesiskt i Sthlm. Min lojalitet förbjuder mig att nämna stället med dess rätta namn. Glest mellan gästerna. Schweitzertyskar vid bordet bredvid. Fräscha smårätter. Väl blyg servitör. Och en liten Blattella germanica som pilade in under soffan. Där drack vi.

Château Ksara Reserve du Couvent (nr 12596), 87 kr

Viol var ordet sa Bull. Lite vulgoattraktivt på något sätt. Nu har jag druckit mer än en halv flaska vin fyra kvällar i rad.

Her name is rioja and she dances on the sand

Jag skulle nog gissat på en uppstramad nyavärldensyrah om det hade varit blindprovning. Björnbären, de björnbären! Prickig korv säger L som alltid har näsa. Möjligen att de distinkta syrorna och tanninerna skvallrar om ett annat ursprung men i Rioja hade jag aldrig placerat den röda nektar som jag bjuds i kväll. Kostar tydligen en slant men varför inte som presentvin till någon kär eller när? Drick det innan dina grannar gör det. Snart har det mist auran av exklusivitet och snart tar det slut.
Sedan kom jag över en rioja i en annan, lägre klass. Lite surare, lite njuggare men inte upp-pumpat med hjälp av vaniljsteroider som så många av vinerna i detta område var så länge. Marques de Griñon duger gott till vardagsmåltiden. Och den var gratis.

Baigorri Reserva 2002 (nr 99612), 250 kr

Marqués de Griñon Tempranillo (nr 12688), 64 kr

Tennstopet

Dopff Irions riesling har för vass syra. Rosemount Shiraz 2003 smakar som jag minns den. Rökig till en början, sedan alltmer inställsam. Senast jag drack den var på Lundsbrunn för tre år sedan. Tennstopet är troligen inte en krog i Fredrik Paulúns smak. Möjligen förrätten som är en råraka med rödlök, löjrom, gräddfil och rosésallad. Men sen börjar det; viltwallenbergare. Svamptryfferad gräddsås och smördopad potatisstomp. Jag befinner mig fortfarande i paltkoma.
Frkn Brax gillar inte mina utfall mot bladpersilja men det kan inte hjälpas; mediokra viltwallenbergare blir inte fräschare för att bladpersiljan ligger ovanpå och slokar. Nej, Tennstopet är så gammalskola så att det inte kan försvaras. Diametern på våra blodkärl är inte oändlig. De langerhanska öarna kan inte producera hur mycket insulin som helst.

Dopff & Irion Riesling (nr 2173), 77 kr

Rosemount Estate Shiraz (nr 6398), 87 kr

Kocken, tjuven, albanskan och Ben Kingsley

Restauratören Artie (bilden) har trefaldiga problem i kvällens avsnitt av Sopranos. Obesvarad trånad efter ung albanska i personalen, kreditkortsbedrägerier i egna restaurangen och vikande gästantal. Det är plågsamt att se hur hans självkänsla långsamt bryts ned. Nästan lika plågsamt är Christopher Moltisantis och kompanjonens försök att värva Ben Kingsley till huvudrollen i deras tänkta kioskvältare till splatterfilm. Filmen ska handla om en maffiaboss som mördas, styckas och återvänder som hämnande ande för att såga ihjäl sina banemän. Ben Kingsley* som avböjer erbjudandet spelade sig själv. Det gjorde också Laureen Bacall som fick en korg med lyxgiveaways snodda av Moltisanti med kompanjon. Sopranos har sällan varit bättre.

Höstsolig söndag då jag lyckades webanmäla mig till en distanskurs, äta lunch med E, träna för första gången på länge och hjälpa en vän med PC-göromål.

Min flaska Le Cardinal tycks aldrig ta slut. Den har heller inte omvandlats till vinäger. I morgon börjar en vanlig arbetsvecka för mig och en kort för landets kulturminister. Jag tror nämligen att hon säger upp sig.

Le Cardinal (nr 3806), 69 kr

* Kingsley är kanske mest känd för huvudrollen i "Gandhi". Men han också en roll i "Species" - en skräckfilm om ett monster i skepnad av en ung dam med fördelaktigt utseende - så jag tror inte att han är så kräsen vad gäller manus.
Däremot vill han nog helst arbeta med proffs, inte hedersknyfflar.

Georgien i tankarna

Två träffar blir det. På systembolagets sajt hittar man den ena i Varunytt från augusti 2004. Den andra i Lanseringsplan 1/2007. Landet där man enligt traditionell vinhistoria* finner de tidigaste spåren av vinproduktion är inte längre representerat som vinproducent i Sverige. Jag talar förstås om Georgien, som gränsar till Turkiet, Armenien, Azerbadjan och Ryssland. Den förra sovjetiska delrepubliken är bland annat känd som födelseland för Josef Vissarionovitj Dzugasjvili alias Stalin. (Härom veckan hörde jag för övrigt i ett radioreportage att folkmördaren och fosterlandsförsvararen fortfarande hyllas av många georgier.) Men nu var det inte det jag skulle skriva om. En av Georgiens viktigaste exportprodukter är vin. För en tid sedan arresterades fyra ryska officerare i landet, misstänkta för spioneri. De frigavs senare men händelsen var tillräcklig för att Ryssland skulle införa sanktioner mot landet. Nu rådet ryskt importförbud och det slår naturligtvis hårt mot det alltför västorienterade landet vars vinexport till 80% går till Ryssland. Men det är inte första gången Ryssland straffar Georgien. Tidigare i år stoppades georgiska viner för att ryssarna påstod att de innehöll för mycket föroreningar i form av tungmetaller och kemikalier. Jag har aldrig druckit georgiskt vin. Eftersom Systembolaget för närvarande inte importerar något därifrån får man anta att det inte lever upp till de kvalitetskrav som svenska vindrickare ställer. Men det skulle onekligen kännas som en välgärning om vi eller andra länder började importera därifrån.
Då kunde kanske georgierna bli mindre beroende av det stora landet mellan Stilla Havet och Östersjön. En alltmer obehaglig stormakt, som trots demokrati på papperet, har en regering som föraktar mänskliga rättigheter, håller diktaturer om ryggen, stryper gasledningar till grannländerna när de blir för "västliga" och i det längsta vägrade att kommentera beställningsmordet på journalisten Anna Politkovskaja.

Om vinproduktionen i Georgien kunde man läsa i Dagens Nyheter idag. Det var också därifrån jag fick uppslaget att skriva.

Uppdatering 2306: tack vare Gudmundson fick jag en länk till Enn Kokk som också skriver om detta.

* Enligt de senaste rönen har de tidigaste lämningarna från vinframställning faktiskt påträffats Zagros-bergen i Iran. De är daterade till 7000 - 7400 år före nutid.

Hurra! Kulturministern fixar mer pengar till public service!

Jag vet inte hur media fungerar. I Aftonbladet läser jag om alla "kändisar" som betalat tv-licensen de senaste dagarna. 3 miljoner kronor har kommit televisionen till godo. Att "kändisarna" betalar nu är väl för att de är rädda att det annars ska uppdagas i framtiden. Och varför har de då inte gjort det tidigare? Kanske för att de tycker att avgiften är "en omoralisk skatt" - som en krönikör uttryckte det - och därigenom tycker sig ha rätt att sätta sig över demokratiska spelregler. Kanske för att de är dumsnåla. Eller både och.
Jag undrar om det verkligen är av ett så oavvisligt allmänintresse att leda rätt på varenda gymdelägare, redaktör och före detta backhoppare som tramsarmed tv-innehavet. Det är helt rätt att ställa kulturministern, som har högsta ansvaret för Sveriges Television, till svars för det exorbitanta beteendet, jag hoppas verkligen att hon går* men jag kunde inte bry mig mindre om det exempelvis skulle visa sig att Linda Rosing - OBS! helt hypotetiskt - är licensskolkare.
Äh, vad håller jag på med? Jag ska ju inte skriva om sånt här. Läs Redaktörn, The blogger formerly known as Ensamma Mamman, Gudmundson eller Isobel istället.

Det blev lammkotletter och Le Cardinal i kväll igen. Och "Ripleys Game" på TV. Tom Ripley tar med sig amarone till en fest i början av filmen. Annars är det röda som flyter i filmen huvudsakligen en kroppsvätska. Ska jag kritisera den statliga televisionen för något så är det att den visar våldsamma filmer utan att varna känsliga tittare vid påannonseringen.

Le Cardinal (nr 3806), 69 kr

Allt Om Mat nr 17, vinbyte och Södermalmsnytt nr 41, 2006

Senaste numret av Allt Om Mat, nr 17 2006, innehåller "Stora Vinkatalogen 2006" - den årliga provningen av alla vita och röda på bolaget. Den här gången utgörs provningsgruppen av Mischa Billing, Jan Holmström, Gunilla Hultgren-Karell och Magnus Waern. Bengt-Göran Kronstam och Håkan Larsson är alltså inte med. Jag brukar köpa det här numret varje år eftersom bedömningarna har visat sig vara pålitliga. Provningsgruppens smak brukar dessutom överensstämma med min. Många viner som jag regelbundet köper hamnar i kategorierna "Fynd!" eller "Mer än prisvärt". Österrike utses till årets vinland och Italien till årets rödvinsland. Jag gillar de korta omdömena om vinerna. Vad sägs exempelvis om "Smakar fuktig askkopp" om Castillo Los Gredos (rött) eller "Ostädad spilta och gammalt smink" om Husets vita? Numret är - frånsett recept på färskostfyllda* grillade paprikor - med de säkra stalltipsen absolut värt sina 49 kr.

Jag bytte förra veckans korkade ripasso mot en skruvkapsylförsedd pinot från Nya Zeeland idag. Det bär mig emot att köpa viner med så lång transportsträcka men vad gör man? Nästan alla viner från gamla Europa i Söderhallarnas systembolagsbutik har dragkork. Och personalen har ingen koll på vilka flaskor som har korkar tillverkade i plast. Han som betjänade mig lovade att denna pinot varken var överekad eller för sötfruktigt jordgubbsaktig. Det verkar onekligen lovande.

Saint Clair Pinot Noir 2005 (nr 16015), 106 kr

I dagens Södermalmsnytt, Nr 41 2006, handlar "Vintipset" om viner som passar till vilt. Jag citerar: "Många är vi som har vänner och bekanta som är jägare. Låt oss kombinera deras byte med rara droppar när kylan tränger på". Om man bortser från fin-riojan är det relativt enkelt att få tag på dessa "rara droppar":

Cline Zinfandel (nr 22283), 87 kr
Fonterutoli (nr 32229), 145 kr
Roda II Reserva 2001 (nr 98659), 194 kr

*Jag älskar grillade paprikor men bristen på tuggmotstånd i färskostfyllning tycker jag är vämjelig. Ville bara få det sagt.

Fredag så långt

Jag har just kommit hemcyklande från middag på Östermalm. Exakt hur bra det var tänkte jag skriva om i morgon. Inte ens vinerna listar jag nu. Förutom Rosemount GTR som jag drack på Judit & Bertil tidigare i kväll. Mot Snotty!

Rosemount Estate GTR 2005 (nr 84478), 70 kr

Brott

Man kan aldrig veta vad som händer i framtiden så låt mig bekänna några av mina överträdelser redan nu. Jag har intagit olagliga substanser vid ett par tillfällen, senaste gången 1993. Jag har tjuvåkt på spårvagnen i Göteborg 1988. Av någon anledning stal jag en plastfalk som satt fastskruvad på en ölkran i en Stockholmspub så sent som 2000. Annars tog jag en glödlampa i trappuppgången på Blå dragonen i Umeå för 16 år sedan. Under gymnasietiden hände det att jag betalade tågbiljett från Uppsala till Knivsta och sedan åkte hela sträckan till Stockholm. Vad jag verkligen skäms över är att jag köpte ut ett par gånger när jag hade fyllt 20. Det är illa. En gång spelade jag i ett band på en 30-årsfest. Vi rapporterade varken slantarna, ölen eller matresterna till skattemyndigheten. Det var för åtta år sedan. Jag betalade förresten bekanta svart när jag fyllde jämnt för mer än tio år sedan. Otaliga gånger har jag konsumerat alkohol i strid med lokala ordningstaxor. Och så har jag åkt svarttaxi en gång. Om jag kommer på något mer så återkommer jag. Det här krävde ett glas Le Cardinal. Nu kan jag bli statsråd.

(Jag hade egentligen tänkt att skriva om att många politiker är konstnärliga analfabeter som föredra sammanträdesrum framför salonger. Men det hade blivit så onyanserat så jag hoppar det.)

Le Cardinal (nr 3806), 69 kr

Vin i litteraturen. Del VII. Och annat.

”Till middag åt han en portion färdiglagad havsabbore med körvel från Monoprix Gourmet, och till den drack han en halvbra Valdepeñas”.*

Den här veckan har det snackats Houellebecq i public service, både i P1:s Vågen och TV2:s Babel. Med anledning av att den svenska översättningen av fransmannens senaste roman, på svenska betitlad "Refug" kommer ut i bokhandeln och att den filmatiserade "Elementarpartiklarna" går upp på biograferna. Nu får både film och roman rejäl säljskjuts. Jag kommer att läsa "Refug" och tycka att den är alldeles för lång och alldeles för tjatig. Jag kommer att se "Elementarpartiklarna" och tycka att Oskar Roehler skulle hållit fingrarna borta från romanen.

Den här veckan har det talats public service. Den nya kultur- och idrottsministern Cecilia Stegö-Chilò har underlåtit att betala licensavgiften under flera år. Ursäkterna klingar ihåligt. Jag tror att hon ursprungligen gjorde det av ideologiska skäl. Sammalunda har även nye migrationsministern Tobias Billström gjort. Och slagit veckans rekord i torftigt politikerspråk genom att två gånger i samma anförande använda uttrycket "konstatera att" om sitt eget licensbeteende. Jag kräks.

Den här veckan har Erik Ullenhag blivit ny partisekreterare i Folkpartiet. Hurra!

Den här veckan har public service-televisionen visat Wim Wenders "Den amerikanske vännen" från 1976 med Dennis Hopper och Bruno Ganz (bilden) i huvudrollerna. Jag tycker att den var magisk. Inte minst Hamburgs hamn och ljuset över Manhattan i slutscenen. Värt alla licenspengar. Nu återstår bara "Ripley's game"- som bygger på samma roman - av Highsmith-serien. TV2 lördag 2115.

Den här veckan träffade jag någon för andra gången på ett halvår. I ett förortscentrum. Längre hår nu. Samma skratt.

Den här veckan har jag upptäckt Borrelia-symtom ovanför höger knäveck. I morgon ringer jag farbror doktorn. Jag har förresten alldeles för mycket vin hemma. Skulle gärna dela med mig av det.

* Ur "Elementarpartiklarna" av Michel Houellebecq

Inget att jämföra med

Le Cardinal har funnits länge. På den tiden då systembolagsbetjäningen endast skedde över disk vågade till och med de som inte kunde uttala bordeaux beställa det. Om de istället ville ha vitt tror jag att det blev Prins Oliver. Le Cardinal var ju en av de flaskor jag vann på vinlotteriet och inte ville byta eftersom den fick relativt goda betyg när den återlanserades härom året. Den drack jag i söndags kväll, ja inte hela flaskan, bara ett par glas till lammkotletten framför Sopranos. Rättframt och robust tycker jag att det var. Lite reserverat men inte defekt. Inga överraskningar, typ. Och ingen orgie i svarta vinbär. Bra som vardagsvin. Hur det förhåller sig till tidigare versioner har jag ingen kunskap om.

Le Cardinal (nr 3806), 69 kr

Paleolitiskt inkorrekt

N äter middag med mig. Jag har köpt kravmärkta entrecôter. Och så har jag gjort en varm linssallad med fänkål i. Jag är krokad på fänkål om ni inte visste det. N är allt annat än stenåldersmässig i sin framtoning. Han har inte en djurhud på sig, han är slätrakad och bor inte i en grotta, surprise, surprise. Men han äter stenåldersmat. Ingen mjölk, ingen ost och inget smör. Vi steker köttbitarna i rapsolja. Till efterrätten - ugnsgrillade äpplen med mandelhack, kanel och socker - äter vi kesella vanilj. Det sistnämnda är en stenåldersmässig faux pas förstår jag. Men N är politiker och därmed pragmatiker så han låter den fennoskandiska mejeriprodukten slinka ner. Och han tycker om det. Medan jag lagar mat dricker jag Réserve de la Condamine. N får ett par glas också. Sedan går vi över till en ripasso som visar sig vara korkad. (Kan inte vinproducenterna lägga av med korkekskork en gång för alla. Och upprätta ett ekologiskt hållbart retursystem för flaskor med skruvkork.) Jag känner det men inte N. Därför växlar vi till Rejadorada som är en fruktspäckad spanjor med krondill och något bränt i doften. 15% håller den.
Vi snackar om den nya regeringen. Jag blir full. Vi lyssnar på Ms fina Hallelujah-samling. N åker hem. Nu ska jag diska. Det här var en otursdag: 1. Jag hade glömt leg och visakort hos indiern och hann spärra innan jag kom på det. 2. Jag fick inte ge blod eftersom jag var i Sichuan för två månader sedan.
I morgon blir det svampplockning med K och T. Och snart åker jag till Göteborg.

Réserve de la Condamine (nr 12804), 67 kr

Monti Garbi Ripasso 2003 (nr 5328), 97 kr

Rejadorada Tinto Roble 2004 (nr 2212), 87 kr

Vänsterpop för oss i Bittermitten

Inget var bättre förr. Utom möjligen förekomsten av hår på ovansidan av huvudet. Och storleken på Nordpolens istäcke. Och att det fanns en lokal mitt i stan som serverade både mat och musik. Den blev inredningsbutik sen. Jag är monumentalt ointresserad av inredning. Visst tror jag mig förstå vad jag gillar i inomhusväg men jag skulle aldrig orka fördjupa mig i det. Där inredningsbutiken ligger låg Gino. Där såg jag Billy Bragg för tio år sedan. Den engelske plakatpoparen som blev känd med "A New England" - en låt som också gjordes av Kirsty MacColl, sångerskan som förolyckades när hon blev påkörd av en båt utanför Cozumel. Publiken på Gino bestod till 97% av unga män. I duffel, tror jag. Billy Bragg talade mellan låtarna mest om hur orolig han var över högervridningen av Labour under Tony Blairs ledning. Blair hade inte kommit till makten än men Bragg anade vad som komma skulle. Jag var emellertid inte där för att höra brandtal. Det var låtarna jag var ute efter. Jag hade då inte följt hans karriär på flera år men I hade övertalat mig att följa med. De nya låtarna gick in. Det var en innerlig konsert. Lika less som Deep Purple är på "Smoke on the water", lika utled måste herr Bragg ha varit på "A New England". Ändå framförde han den med både entusiasm och ursinnig energi som fjärde extranummer. Hela lokalen ljöd av publikens förstärkning av refrängen: "I don't want to change the world I'm not looking for a new England I'm just looking for another girl".

Jag vet inte om herr Bragg dricker vin så han borde kanske inte ha på den här bloggen att göra. Men om man som jag helt oreflekterat skriver att det är OK att olika elektroniska forum skickar mejl om nyheter och då får veta att den här kanalen spelar Billy Bragg som Album of the Month. Och låter den följaktligen mata musik i bakgrunden. Och påminns om Braggs storhet*. Då måste man ju få blogga.

Nu ska jag äta frukost och senare hämta Torus-boxen ur bilen. Jag ska ju träffa en livs levande folkpartist idag.

Torus 2005 (nr 2261) Madiran (Alain Brumont), 196 kr.

* Han gör bland annat en version av the Jams "That's entertainment". Min favoritlåt är emellertid denna. Kirsty Mac Coll körade. Johnny Marrs gitarrsolo ger mig fortfarande rysningar av välbehag.

Från vaishya till dalit på en dag

Jag håller på att bli paranoid:
- Jag skulle vilja äta.
- Ensam?
- Ja, var ska jag sitta?
- Ta vilket ledigt bord som helst.
Indiern här mittemot brukar inte överraska. Rätterna är jämnt kryddade, ofta med färsk koriander, de innehåller ibland lagom uppmjukad oljefräst rödlök och är i stort sett lite för feta men annars helt okej. Idag blev jag överraskad på två sätt. Första överraskningen var att maten kom före papadamet. Alltså, jag vill ha mitt papadam som snacks medan jag väntar på huvudrätten. Jag åt min lamm korachi och en tiondel av riset. Läste senaste numret av Munskänken medan jag åt. Där hade man testat flera chabliser men ingen från Brocard vilket måste betraktas som hjärnsläpp alternativt tjänstefel. Den andra överraskningen bestod i att samma servitör som såg till att papadamet kom försent stänkte mig i ansiktet med det putsmedel som används för att fräscha upp bordens glasskivor. Det var då jag förstod det: den ensamme medelålders mannen är att betrakta som oberörbar eller åtminstone osynlig. Jag gav igen med utebliven dricks.

Idag har min blogg haft rekordmånga besök tack vare Isobel. I morgon går jag på Bondens tillsammans med Matälskarna. Kanske hinner vi med en fika på Lisas Café också.

Såhär många chabliser lyckades Munskänken missa att J M Brocard har representerade på bolaget:

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588), 97 kr

Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire (nr 5595), 155 kr

Chablis Premier Cru Beauroy (nr 7125), 155 kr

Chablis Premier Cru Fourchaume (nr 7457), 165 kr

Chablis Premier Cru Montmains (nr 5633), 165 kr

Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre (nr 5587), 174 kr

Chablis Grand Cru Vaudésir (nr 5564), 291 kr

Chablis Grand Cru Les Clos (nr 5582), 291 kr

Bilden: Cate Blanchett och Matt Damon i "The talented Mr. Ripley" från 1999. Missa inte Highsmith i morgon tv2 21.15 .

Nu har jag suttit i en halvtimme utan att komma på en lämplig rubrik

Nu är det höst, stormande häver sig havets bröst, skrev Tegnér. Det innebär att man inte kan sitta utomhus på Bergsunds strand 38 längre. Utan tvingas vistas inomhus i bullret. Jag hör inte längre vad folk säger. Stressas av att försöka prata med folket längs bardisken. Känner inte vad Black Tie smakar. Och alla går hem alldeles för tidigt. Vad som trots allt gjorde mig glad idag - förutom vinsten i vinlotteriet - var alla positiva ord IRL - tack, Kinna - om Bittermitten. Och jag är fåfäng. Det betyder något att ledarskribenten, författaren med mera Isobel Hadley-Kamptz länkar till mig. Hon läses av många vilket betyder att jag får en massa trafik. Om jag hade gått på Bang-festen hade jag träffat henne. (Jag har träffat henne flera gånger - hon är dessutom trevlig, generös och bra på att laga mat.) Från och med nu permanentlänkar jag trots att jag inte håller med i allt. Men det gör jag ju inte med Gudmundson heller. Eller Redaktörn. Och så vidare.

Idag fick vi en ny regering. Jag är besviken. Varför fick inte vinmoderaterna Kristersson och Bill (bilden) några stadsrådsposter? Jag förstod att nästan alla kvinnor som jag träffade ikväll tyckte att Maria Borelius är ond. Det får ni gärna utveckla. Jag vet inte vad hon står för.

Köpte vinerna som jag skrev om igår. De här flaskorna vann jag i dagens vinlotteri. Jag kommer att byta minst hälften av dem:

Le Cardinal (nr 3806) Bordeaux (Dourthe-Kressmann), 69 kr

Bengt Frithiofsson Chardonnay Semillon (nr 16644), 70 kr

Campolieti Ripasso (nr 6792), 79 kr

Rosemount Estate Shiraz Cabernet (nr 26319), 69 kr

José de Sousa Vinho Tinto (nr 6297), 75 kr

Navajas Crianza (nr 22652), 73 kr

Nu ska jag äta indiskt tvärsöver gatan. I morgon ska jag träffa en aktiv folkpartist. En snäll sådan.

Jag bangar Bang-fest, längtar efter Madiran

Det pågår en fest ett par kvarter härifrån. Som ni ser firar Bang att de har ny Form. Bara det faktum att Grace Jones pryder omslaget tycker jag är värt att fira, ny form eller inte. Profesora har jag aldrig sett, däremot Miss Universum. Jag var road och det finns anledning att tro att jag skulle vara det även av Profesora. Jag är bara för trött för att gå dit.
Idag hörde jag Karsten Thurfjells vinutlåtanden i P1:s "Meny". Bland annat hade han testat en BiB från Alain Brumont: Torus. Som vanligt baserar Brumont rödvinet till stor del på den kärva druvan tannat. Den här blandningen med cabernet sauvignon bjuder tydligen stort tuggmotstånd och kräver en älgstek eller liknande för att komma till sin rätt. Thurfjell tänkte hälla upp den på fyra skruvkorksförsedda flaskor för att se hur den påverkas av lagring. Jag förmodar att han vill se om tanninerna blir silkigare med tiden. En annan nyhet som verkade kul var Terres Fumées. Bröderna Lurton brukar ha känsla för feeling och användandet av Madirans lilla gröna - petit manseng - applåderas alltid av oss vintöntar. Jag tänker köpa båda sorterna till helgen. Sedan kanske jag skriver ett utlåtande. (För det är ju lite patetiskt att bara skriva om vad någon annan tyckte.)

Torus 2005 (nr 2261), 3000 ml, 196 kr

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr

Hur snart är nu?

Jag höll på jävligt länge med det förra inlägget. Och så tycker jag inte att det blev bra. Det är tillkämpat och det finns ett sånt avstånd mellan mig och texten att det nästan är påtagligt. Usch, jag gillar det inte. Men jag tänker inte ta bort det. Lagt kort ligger, som Factory sjöng. Hu ja. Det finns inga halvflaskor hemma. Jag har ingen lust att öppna en helflaska Réserve de la Condamine heller. Men det hade varit gott med vin. Och så missar jag Lantana som går på TV nu. Jag såg den på dvd för ett par år sedan när jag tillfälligt hyrde ett rum i en villa i Nacka kommun under tiden då jag skulle leta jobb och lägenhet i Malmö. Läsa böcker och titta på dvd var i princip det enda man kunde göra därute. Jag hade sålt min lägenhet i Aspudden och lagrat allt utom det nödvändiga på Shurgard. Hade en idé om att jag under en övergångsperiod skulle arbeta i Stockholm i veckorna och åka till Malmö över helgerna. Så ägnade jag arbets- och fritid åt att läsa bostadsannonser - det fanns många - och anställningannonser - det fanns inga som passade. Jag kom aldrig till Malmö, det blev min andra inställda flytt. Den första skrinnlagda flytten skulle ha gått till San Fransisco men ställdes in på grund av dramatiskt ändrade förhållanden. Då flyttade jag till Stockholm istället. Det är ett tag sedan. Och som alla nyinflyttade före detta Uppsalabor gick jag och tittade ned i gatan när man mötte någon annan nyinflyttad Uppsalabo. Eller låtsades inte känna igen. Sedan, flera år senare stöter man ihop på en fest. "Du, bodde inte du vid Zinken för tio år sedan?" "Jo, gjorde du det eller vadå?" "Nej, jag har bara för mig att jag har sett dig där". Det är så att många före detta Uppsalabor känner sig som lantisar när de flyttar hit. En känsla som man jobbar på att bli av med. När man då stöter ihop med en före detta Uppsalabo blir man påmind om den där känslan och allt jobb känns tillfälligt förgäves. Jag tror att man måste ha bott här minst tre, fyra år för att slappna av.
Men som sagt, när jag hade insett att jag inte skulle flytta till Malmö började jag leta lägenhet här. Från slutet av oktober 2004 till mitten av mars 2005 tog det innan jag hittade rätt. Då hade jag upplevt ganska många doftljus och skålar med granny Smith. Och bjudit till förbannelse. Nu är jag på gång med en tredje flytt, men den ligger längre fram i tiden. Ja, det är ingen flytt utan snarare fråga om ett rejält miljöombyte. Jag har begärt tjänstledigt för studier och fått ledigheten beviljad. Från slutet av mars nästa år. Och då beger jag mig långt, långt bort. Till ett land som kanske inte är känt för sina viner. Men eftersom de ska bli världsbäst på allt skulle det förvåna mig om de inte ganska snart gör bra viner också.

Bittermitten

Som ni ser har jag tagit bort "Bloggen sover". Skälet är att de bloggarna inte uppdaterades i tillräcklig utsträckning. Istället har jag lagt till min favoritblogg överst på blogglistan. Gudmundson är betydligt mer generös än jag. Ni kan se hur många bloggar han räknar upp. Jag hamnar i kategorin "normalt liv" vilket i och för sig är bättre än både "pophöger" och "popvänster"
Egentligen tillhör jag "Bittermitten" men han tycks ha missat denna viktiga inriktning och har därför ingen särskild kategori för oss. Vad kännetecknar då denna rörelse?
Jo, i Bittermitten tycker vi att folkpartiet var bättre för 20 år sedan. Vi handlar gärna krav- och rättvisemärkt och sätter emellanåt en surdeg. Vi ser med sorg hur flummos som omhuldar dumt mumbo jumbo får samsas med förnuftiga miljövänner i det enda gröna partiet. Vi tycker att fri företagsamhet är bra men skulle aldrig drömma om att gå med i skattebetalarnas förening. Gapigheten och den grälla dumheten dominerar det offentliga rummet. Politik grundad på vetenskap är det ont om, tycker vi. Vi är fina människor som inte uppskattas efter förtjänst. Lika illa som vi tycker om rabiat socialkonstruktuvism, lika trötta blir vi på dumbiologism. Vi cyklar gärna med hjälm. Om vi har råd kör vi en miljömärkt bil. Vi läser tidningen Vi, ser på den statliga televisionens kulturprogram och låter "Jazz på svenska" ofta snurra i cd-spelaren. Piratkopierar aldrig. Autogirerar till minst en ideell organisation i månaden. Ser aldrig på dokusåpor. Vi lyssnar på P1. Förresten, vi tycker också att Dagens Nyheter var bättre för tjugo år sedan. Vi håller på att bli gamla och fula, snart ska vi dö.
Det enda som har blivit bättre är vinerna på Systembolaget. Men snart - när den fria konkurrensen får fungera som den ska - kommer kvalitetsvinerna bli så dyra så att bara vi, medelålders innerstads-människor med trygg tillvaro och lön som kommer in på kontot en gång i månaden, har råd med lyxtjutet. Billiga kommer endast Monsieur Rouge, Castillo Los Gredos och liknande produkter vara. De vinerna kommer att säljas av driftiga och ondsinta danskar i illa designade, jättelika, lysrörsupplysta, lagerhyllsförsedda Lidl-liknande lokaler till de stackars TV3-tittande, kvällstidningskonsumerande, Risifruttiätande och Blendrökande lands- och fjärrförorts-bor som vi i Bittermitten så gärna låtsas bry oss om. Men det gör vi ju inte. Vi vill bara ha billiga finviner. Och vi vill ha dem för oss själva.

Kungen och jag

Vi har inte mycket gemensamt. Min hustru* har inte jobbat på OS i München. Mina barn* jobbar varken med Folke Rydén eller på Utrikesdepartementet. Jag har inga sportbilar och jag känner inte Ajje Philipsson. Jag tror att vi är skrivna i samma kommun om nu kungligheter är skrivna i kommuner, vill säga. Det närmaste jag kommit H.M. Konung Carl XVI Gustaf var vid invigningen av Stenshuvuds Nationalpark för 20 år sedan. Min uppgift var att se till att folk höll sig borta från stigarna som kungaparet tillsammans med dåvarande generaldirektören för Naturvårdsverket och några andra höjdare skulle komma promenerande på. Det gjorde jag. Uppbådet med livvakter och fotografer passerade ganska hastigt. Sedan var det något slags sen invigningslunch på stranden. När festligheterna var överståndna och höjdarna ivägresta var det tabberas för oss vtp:are på resterna av mat och dryck i partytälten. Jag tror att det var hjortstek. Amadeus, denna halvtorra styggelse utstyrd till mousserande vin, fanns i obegränsad mängd. Den var gratis och jag var 20 år yngre. Vi blev bubbliga allihop. En av de tjänstemän som basade över oss blev däremot nästan stilla. Det sista jag såg av honom var fötterna som stack fram under bordet där han låg och snarkade. Som vanligt tappar jag kurs och driver bort från ämnet. Kungen var det visst. Jo, han höll tal idag när riksdagen öppnade. Och han uttryckte sin oro över klimatförändringarna. Bra!

Tänk om alla varor hade en växthusgasdeklaration. Om det stod hur mycket som hade avgivits till atmosfären under tillverkning och transport. Då kunde man ju välja de varor som var minst miljöbelastande i det avseendet. Vilket får mig att undra över hur viner transporteras. Är viner från nya världen - alltså allt utom Europa - mer miljöbelastande än sådana som kommer från Europa? Jag tror det tills någon visat mig motsatsen och köper hädanefter företrädesvis viner från "gamla" Europa.

Blaxsta Vingård Chardonnay 2002 (nr 86396), 250 kr - närmare än så kan Systembolagsvinet inte komma Stockholm.

* Dessa påståenden är i likhet med satsen"Min smaragdfärgade rymdskyttel drivs inte med butangas" sanna.

Månadens matnörd

Jag har blivit utsedd till månadens Matnörd hos Matälskaren - en blogg som jag får mycket trafik från. Det är naturligtvis en stor ära och måste firas. Om ni mot förmodan inte har varit inne på Matälskaren bör ni absolut ta er dit. Där finns massor av recept och annat som man kan ha nytta av. Jag förutspådde i fjol att det fula ordet "nörd" skulle tas ur bruk i år. Till skillnad från de flesta ledarskribenter och politiker medger jag att jag hade fel. Ordet som klingar illa används ju fortfarande flitigt.

Pierre Peters Cuvée de Réserve (nr 7350), 1500 ml, 470 kr

Bonniers konsthall

De panoramafönster som vetter åt väster har utsikt över bangården, Karlbergskanalen och Kungsholmen. En tavla heter "Bag in box" och föreställer en Il Conte-box i en Billy-hylla. Klaustrofobiskt och lätt lustiga huset-aktigt var korridorerna med vinklade speglar. Snyggast: "Kinda blue". Trodde att jag skulle kunna googla fram namnen på verken och konstnärerna när jag kommit hem men det gick inte och det diskvalificerar ju det här inlägget från alla pretentioner. I konsthallens kafé serverar man inte alkoholhaltigt.

Till kvällspastan framför Sopranos drack jag återstoden av den halvflaska som jag påbörjade i torsdags. I morgondagens oktobersläpp kommer nya viner på halvflaska.

Bonniers Konsthall ”20 år! Stipendiater Maria Bonniers Dahlins Stiftelse 1985-2005”. 24 september - 17 december 2006.

Campolieti Ripasso (nr 6792), 375 ml 42 kr

Bilden: missa inte svt:s Highsmith-tema

Conociéndome, conociéndote*

Äntligen får jag sätta mig vid min laptop! Den här helgen har jag varit upptagen sedan fredag kväll. Ovant. Först nu kan jag skriva. I fredags var det fortfarande tillräckligt varmt för att man skulle kunna sitta ute. Redaktörn kom till kvarterskrogen för första gången vilket kändes stort. Att den före detta mästerbloggaren och televisionsarbetaren också gjorde oss sällskap var kul. Av någon anledning hoppade jag på Olle och insinuerade både att han ofta "gick på Bon-fester" och att han hade fått sin supersnygga, oblat-tunna Samsung-mobil genom någon ljusskygg överenskommelse med en arbetsgivare. Båda anklagelserna var givetvis ogrundade.
Jag och Redaktörn drack varsitt glas prästhatt. Cappello di Prete är bläckigt syditalienskt som alltid slinker ned.
Efter fredagsträffen åkte jag hem och korkade upp ett Fitou-vin som E hade köpt. Det doftade magsaft - något som tack och lov gick över rätt fort - och andades ljungighet, syrliga blåbär och omogna björnbär. Vi åt en risotto som E lagade. Senare råkade jag korka upp ett vin som ståtar med Carl Jan Granqvist på baksidesetiketten. Årgången är 2001 och enligt etiketten kan man lagra det "mer än tio år". Det kanske skulle ha behövts. Jag tycker att det var lite väl cab-stramt ännu. Dessutom drack vi det när vi hade ätit färdigt vilket jag tror är ett grundfel. Bordeauxer av den här karaktären vill nog ha mat vid sidan om. Och jag är rädd att de helst vill ha konservativt krubb som stek med gräddbaserad sås och potatis-i-ugnen-nånting som sällskap. Och några haricots verts.

Igår lekte vi laserdome, lunchade i den kombinerade Europe- och Van Halen-hörnan på Hard Rock Café, spelade boule och besökte Centralbadet. Sedan var det middag hos M, H och den lille på Tjurbergsgatan. Medan maten lagades serverades en australiensisk tvådruva som jag gillade. Lite sötfruktig och inställsam men härligt lättdrucken. Telefonen mess-pep. "Vad heter pinot noir på tyska? Hälsningar från Blooms i Malmö". Jag svarade: "Blauburgunder, tror jag." Det stämde ser jag idag. En bit in i middagen som var en lasagne öppnade jag samma Côtes du Roussillon som M fick på festen förra lördagen. Jag var inte riktigt imponerad. Vinet skulle enligt baksidestexten ha karaktär från garrigue. Och vad det är överlåter jag åt mina franskkunniga läsare att fördjupa sig i här. Men om jag ska vara lite precis så påminde det lite om det från Fitou men det var smalare, enbart mellanregister, typ.
Under middagen ringde vi till Partille och gratulerade festföremålet där. Efter middagen skålade vi för P som fyllde jämnt nyligen i en champagne som jag inte druckit tidigare. På flaskan finns en viktig faktaupplysning, det står "zero dosage". När champagnen har jäst för andra gången avlägsnar man jästfällningen och tillsätter en blandning av vin och socker den så kallade liqueur d' expédition. Det är själva processen som kallas dosage. Och sockermängden avgör hur sött bubblet ska bli. Eftersom producenten men inte vinet finns omnämnt hos Juhlin vet jag inte vad termen riktigt betyder. Kan det röra sig om en helt torr liqueur d' expédition?

Efter middagen tog M fram ett par mikrofoner. Jag fick sjunga "The greatest dancer", "Knowing me, knowing you, "The name of the game", "Rock me" och "Summernight City". Att karaoke skulle bli ytterligare en i raden av skambelagda njutningar hade jag aldrig kunnat ana.

Cappello di Prete 2001 (nr 2727), 78 kr

Réserve de la Condamine (nr 12804), 67 kr

Château Fournas Bernadotte (nr 3834), 181 kr

Lindemans Shiraz Cabernet (nr 16460), 212 kr 3000 ml

Les Cabrettes 2004 (nr 2411), 69 kr

Drappier Brut Nature Pinot Noir Zero Dosage, ???

Bilden: Det är trettio år sedan Abbas "Arrival" kom och klass 6A hade disco i Bygdegården.

*Spanska versionen av "Knowing me, knowing you"