Högt uppe på berget

Klockan ringer sex på morgonen. Vi tar oss till stationen. Bussen går när bussen är full, säger chauffören. Jag går ut och uppmanar passagerare att stiga på, till lokalbefolkningens förtjusning. Y säger åtminstone att de skrattar åt mig. En och en halv timmas sätesmuskelplågande bussfärd senare stannar vi utanför en servering i staden Huàshān. Bussen har stannat tidigare. Hållplatsen omedelbart före vår hade en toalett enligt biljettkontrollanten. Bussarna har för övrigt alltid både en förare och en biljettkontrollant. Nu visar det sig att den förra hållplatsen också var hållplats för bussar som går till foten av berget Huàshān. De andra utlänningarna i bussen, ett par från Ungern, är inte glada: "Det här händer oss hela tiden! De lurar oss. Varför sade de inte att vi skulle hoppa av där. Jag kräver att bussen kör oss till foten av berget!" Vi kunde inte bry oss mindre. Y har redan börjat diskutera med en taxichaufför. 5 RMB för att köra dit vi vill. Inte dyrt. Vi bjuder ungrarna att följa med. Vi blir fyra passagerare i bilen. Stiger av vid bergsstationen där vi köper biljetter till berget, skyr ungrarna och stiger ombord en annan buss för färd upp till linbanan. Linbanan som är snabb och tyst stiger brant. Jag drabbas av några millisekunders höjdskräck. Bergen är höljda i dimma. Stiger av, går uppför trapporna och kommer omsider till norra toppen. Det klarnar. Solen skiner från blå himmel, luften känns ren. Berget är fullt av besökare. Vi är inte de enda utlänningarna men jag ser högst fyra fem andra. Kineserna köper medaljer och låter sig fotograferas av fotografer på plats. Fotografer som lagt beslag på de bästa platserna. På berget ser jag flera fjärilar, varav några stora och färgrika. Ett par fåglar som jag aldrig sett tidigare flyger förbi. Berget stupar brant åt alla sidor. Utsikterna här tillsammans med terrakottaarmén igår gör Xī'ān med omnejd till en idealisk helgtripp. Man kan köpa hänglås och röda tygband att fästa på kättingarna som fungerar som ledstänger alternativt staket. Det blir ett par timmar på berget. Vi bestämmer oss för att tåget hem mot Xī'ān. En taxichaufför kör oss genom staden bort mot stationen. Där är det dammigt och torrt. Först säger biljettkassörskan att det inte finns biljetter. Det visar sig att hon menar sista tåget för dagen. Nu är klockan kvart över två och tåget vi ska med går 14.31. Vi blir utsläppta på perrongen av en stationsvakt och väntar in tåget. När toalettänden av en vagn passerar mig där jag står i den trettiogradiga värmen blir jag nästan spyfärdig. Kina är lukternas rike och tro mig när jag säger att alla lukter är långt i från angenäma. Andraklassvagnen är full av människor som, just det, luktar. (På det raljanta sättet skulle jag kunna fortsätta att skriva. Kina à la Myrstener om ni så vill. Men vetskapen om att miljontals människor här lever i fattigdom och därför kanske inte sätter väldoft högst på prioriteringslistan gör att jag avstår.) Vi hittar ett par platser mitt emot varandra bredvid en farmor med sonson. Tåget tycks liksom så många andra inrättningar vara personalintensivt. En person svabbar lite håglöst med en mopp under sätena. En annan sopar. Vagnen känns trots det solkig. En annan med järnvägens ljusblå skjorta skriker sig hes i ivern att försöka sälja in något som ingen köper. Desperationen gör mig sorgmodig. Jag försöker smygfilma honom för att senare fråga i skolan vad han försökte kränga. Det går inget vidare. Jag sover middag, pluggar lite. En och en halv timme senare stiger vi av i Xī'ān, passerar biljettkontrollerna vid utgången och går mot taxikön. (I Kina behåller man biljetterna under hela resan och visar upp dem innan man kommer ut från stationen.) In på hotellet, dusch och sedan ner till kafét med trådlöst nätverk för att ringa J i Turkiet. Passar även på att byta några ord med drygt tvåårige N som nu skapar meningar med tre ord. Y anländer till stjärnfiket efter en stund. Vi bestämmer oss för att äta västkäk. Det blir en italiensk restaurang där vi äter sega biffar med överpepprad sås och delar på en pizza. I restaurangen sitter för övrigt även E.T. med son vid ett bord. Jag frågar personalen, på engelska, var hustrun är. "Han har ingen hustru", säger de. De extraterrestriella förökar sig nog genom knoppning, precis som bagerjäst, tänker vi. En halvflaska surt rhônevin senare går jag åter till kafét med det trådlösa och skriver.

Celliers des Dauphins, Rhône. Côtes du Rhône, halvflaska 58 RMB.

Fredag i Xī'ān

I torsdags hade jag lite feber, kände mig helt utsjasad och svettades ymnigt. Var det läge att resa? Slängde i mig en paracetamol och ihop mina saker. Buss till centrum för att möta Y. Sedan tunnelbana och taxi till Pekings västra station. Vi hade valt fyrbäddskupé. En man på en av överslafarna snarkade så högt att Y skrek åt honom att sluta. Och det gjorde han. Jag vaknade flera gånger av tågets inbromsningar och framryckningar. När man bor i Peking och dagligen andas dålig luft och finsand så har man föreställningar om att en annan plats ska vara så mycket renare. När vi anländer till Xī'ān så visar det sig vara en föreställning. Luften är kanske bättre men kring stationen är det lika grått och smutsigt som på andra platser i Kina där jag varit. Detta damm! Tiggare. Folk som sover på wellpappbitar. Månglare försöker kränga kartor över stan eller privata sightseeingturer. Vi tar taxi mot klocktornet eftersom vårt hotell ligger i området. Vi checkar in. Hotellet kostar bara 168 RMB per natt. Vi har varsitt litet, tio kvadratmeter stort enkelrum. Rent och fräscht. Sedan åker vi i en trång buss utan stötdämpare till en av sevärdheterna i området: terrakottaarmén. Och den är verkligen sevärd. Den bekvämlighetsinrättning som finns omedelbart innanför grindarna är för övrigt bara den värd inträdet på 90 RMB.
Tillbaka i stan går vi till en hotellrestaurang som serverar en dumplingbuffé. 60 RMB för ett gäng dumplingar av olika slag, några smårätter, en soppa och frukt till efterrätt. Prisvärt men kanske inget att skriva hem om. Jag dricker två lokala och stora öl av märket Hans Red Wolf. Vi har messat med britten C som bor i stan och bestämt att vi ska träffa honom senare under kvällen. Innan vi gör det går vi på en klubb. Vid ingången till klubben står ett tiotal servitriser i två rader och smådansar till musiken som bombas ut på gatan. De applåderar oss när vi passerar mellan dem. Därinne är jag den ende med ickeasiatiskt utseende. Australiska Y:s föräldrar är ju från Shànghǎi respektive Vietnam så hon sticker inte ut. Vi dricker ett par mexikanska öl medan vi pratar. C ringer. Vi ska träffa honom på "1 + 1" där man måste passera säkerhetskontroller för att komma in. Poliser med militärhjälmar syns i vimlet. "1 + 1" har fem våningar, ett par dansgolv, en takbar med inhemskt singer/songwriter-framträdande. Det blir varsin Long Island Ice Tea på taket medan vi väntar på C med sällskap. Han kommer i sällskap med en skotska och en kanadensiska. Vi kryssar genom komplexet, dansar till den ohälsosamt högt ljudande musiken och dricker av den amerikanka gratisöl som står på borden. Jag somnar nog kl 0123.

Min nya klass

I måndags skrev jag ett prov för att se vilken grupp jag skulle placeras i. Min förra kurs tog slut för en vecka sedan och en ny, tolv veckor lång skulle börja i tisdags. Jag hamnade i lärare Wangs klass. På min skola finns tre kvinnliga lärare Wang; en med födelsemärke i pannan, en som höjer hakspetsen och svänger med håret när man säger något dumt eller felaktigt och så min lärare Wang. Hur beskriver man henne? Ja, ett kraxande skratt och ett par livliga ögon. Jag har haft henne i individuell undervisning några gånger. Hursom, plötsligt flyttades jag sex kapitel framåt i boken. Mina klasskamrater har läst betydligt mer mandarin än jag innan de började på skolan men lärare Wang tycker inte att det spelar någon roll. Jag har frågat de andra om jag drar ner tempot. Men de tycker inte det. Jag har också eftermiddagslektioner. Varannan gång har jag den gamle läraren Zhang, varannan gång Wang som slänger med håret. Måste sluta nu.

Mänsklig, trots allt

Värmen minskade under eftermiddagen. Vinden tilltog i styrka. Sand från byggarbetsplatserna bars med blåsten. Vi fick hålla för munnen och kisa med ögonen när vi gick från Guomao mot Kerry Center. Y hade en idé om att jag behövde en biff för att komma ur mitt tillfälliga värmeslag. Kanske inte biff så mycket som pompa var det som lockade mig. I närheten av Kerry Center finns en biffrestaurang som heter "The Block House". Den visade sig vara stängd för ombyggnad. Eftersom vi ändå var i området passade vi på att besöka ett par språkskolor. Jag vill ju fortsätta med pǔtōnghuà (mandarin) om jag börjar arbeta och Y vill veta var hon ska plugga när hon flyttar till Shànghǎi. Sedan tog vi en taxi till T.G.I Friday där jag åt mig bort från mitt värmeslag. Sardinbuss hem. Somnade redan halv tio. Vaknade av att kombon kom hem vid ett-tiden. Jag gick upp för att prata med henne. Vi fastställde, vilket j-a ord, att vi fortfarande är vänner.

Bilden: Kolla in restaurangchefens förnamn.

39 grader. Känns som 42.

Om jag vore en större idiot än den idiot jag faktiskt stundom är, så skulle jag ge den här posten ett namn taget från en av låtarna på ljudspåret till en mer än 20-årig polisfilm som handlade om en afrikanskamerikansk polis' vedermödor i Hollywood. Eftersom låten, framförd av en fd Eagles-medlem, endast går att använda i F&S-sammanhang ja, knappast ens där, avstår jag.

Har ni upplevt yrsel orsakad av hetta någon gång? På väg hem till lägenheten tappade jag plötsligt orienteringen. Svetten rann i breda nilar nerför pannan, saltet sved i ögonen. Var var jag? Hade jag passerat gathörnet med sjuelvan? Jo, det hade jag. Där låg ju den internationella skolan. Och mittemot grinden till min trädgård. Åter i tillvaron, tydligen. Det skrämde mig och gav mig en antydan om hur det skulle kunna vara att ha alzheimers. Nu sitter jag i lägenheten och väntar på att Daisy ska komma. Tillsammans ska vi gå till polisstationen och registrera mitt boende. Det måste man nämligen göra när man flyttar här i stan. Osämjan är dessutom löst. Skrev en lapp till kombon i morse och när vi stötte ihop i trappuppgången visade det sig att hon hade godtagit min ursäkt. Om ni vill veta vad som rör sig i min kompis Daisy's huvud kan ni läsa hennes blogg här. Ni kan se mig på några bilder för övrigt. Och skratta inte åt engelskan! Det är lika svårt för dem att lära sig engelska som det är för oss att lära oss kinesiska.

Ansluten igen

Igår gjorde jag ett placeringstest på skolan för att se i vilken grupp jag ska börja idag, tisdag. Det var svårt. Gjorde förvånansvärt dåligt ifrån mig på teckenigenkänningen. Måste plugga hårdare i fortsättningen.

Däremot är jag lite stolt av andra skäl. Det första är att jag och Y lyckades boka tågbiljetter tur och retur till Xī'ān i en biljettkassa där ingen pratade engelska. Dessutom kunde jag kommunicera mina anslutningsproblem med en internetinstallatör så att uppkopplingen i den nya lägenheten till sist fungerade.

Nåväl. Somt kan man vara mindre stolt över. Utan att tråka er med detaljer kan jag också berätta att jag i förrgår grälade med personen som jag delar lägenhet med. Det började med att jag försökte förklara på engelska att..., nej det är för trist att gå in på. Y som jag lättade mitt hjärta för tror att grälet till 90% berodde på språkliga barriärer och 5% på kulturella. De sista 5% delas på mitten vilket ger 2,5% oförsonlighet till vardera kontrahent. Kinesiska Q som trist nog blev vittne till konflikten tyckte att min motpart betedde sig som "ett litet barn" så felet är uppenbart inte enbart mitt. Det jobbiga är att vi inte har kommit överens än.

Apropå gräl, igår när jag stod i kön till den långsamma kassan på stormarknaden för att betala mina varor blev jag vittne till ett bråk. En man i femtioårsåldern som hade betalat och därför stod på andra sidan kassorna skrek något som jag inte förstod. Han upprepade samma fras hela tiden och pekade samtidigt på en kortväxt kvinna på min sida om kassorna. Mannen var blåröd i ansiktet. Den kortväxta kvinnan - som hade stormarknadens tjänsteuniform på sig - skrek tillbaka. De närmade sig varandra. En annan kvinna, kanske mannens hustru, skrek också. Kunderna bildade en ring kring de bråkande. Annan personal försökte gå mellan. Kanske hade de också ringt polisen. Det var hela tiden nära en kroppslig sammandrabbning. Den blåröde mannen kastade något - en nöt? - på kvinnan. Någon kund skrek åt dem att lugna ner sig. Men det verkade ha föga effekt. Oförsonlighet präglade bråket. Jag betalade och såg till att komma därifrån snabbt. Gick sedan och åt kinesiska hamburgare och selleri/tofusallad. Ägnade måndagkvällen åt att skriva kinesiska tecken. Utanför regnade det.

Felaktiga föreställningar, kulturskillnader och annat

"Men i Sverige är det väl vanligt att ett gift par som bor ihop har ett extra sovrum så att mannen kan ta hem sin älskarinna när han känner för det eller om frun vill, ta hem sin älskare." Sa en kines.
"Nej" sa jag, "det har jag aldrig hört."
"Men jag har hört att svenskarna är de mest promiskuösa människorna i Europa" fortsatte kinesen.
"Vi har sedan nästan fyrtio år tillbaka ett rykte som förföljer oss." Sade jag.
"Svenskarna är lite mer lössläppta än andra européer." Sa tyskan som sedan 18 år är engelsk medborgare. Jag avböjde att kommentera. Engelsktyskan tycker att gymnastikredskapen i parkerna är "so cute!" Behöver jag tillägga att hon säger det med bebisröst? Y som har kantonesiska rötter berättade att tyskan första gången de träffades sade: "Jag har hört att kantoneser är så otrevliga, stämmer det?" Det är uppenbart att världen aldrig kommer att lida brist på idioter.
Idag, på väg till den i hög grad falskt marknadsförda restaurangen Li Jia Cai hade vi en taxichaufför som inte hade någon lust att ta oss dit vi ville. "Vet inte" var allt han sade när jag visade min med tecken handskrivna adresslapp. Dessutom maskade han sig fram. Jag, Y och hennes kompis från Australien, D, blev alltmer otåliga. Vi ringde J som hade numret till restaurangen. Krogen gav chauffören vägledning och vi hamnade rätt. Därinne valde vi 200 RMB-menyn. Allt var bra utom varmrätterna. Den falska marknadsföringen består i att man påstår att varje dag har en unik meny som ägaren, den före detta matematikprofessorn bestämmer, läs mer här . Det stämmer inte. Den förtryckta menyn är tillräckligt fettfläckad för att man ska förstå att rätterna tillagas regelbundet. Till den delade vi en fransk sauvignon blanc som var två år gammal. Alla vet att druvan vill vara färsk i flaskan. Alla krusbär, all fläder med mera var som bortsköljda. Efter middagen gick vi igenom hutongområdet i närheten av restaurangen. Det var mörkt, folk satt utomhus och pratade. Huvudsakligen inhemsk befolkning. Tystare än på andra platser här i stan. Vi kom till slut fram till Houhai, sjöområdet norr om den förbjudna staden, där vi först drack drinkar på ett tak. Sedan hamnade vi på en stångdansbar. "Hamnade" är Rosengrensvenska. Y ville att vi skulle gå in där. 98% män. En flickvän till någon stod i ett hörn och såg uttråkad ut. Två tjejer turades om att dansa kring en stång på bardisken. Inga kläder avlägsnades. Det starka svenska vodkavarumärket dominerade i drinklistan. Jag drack något citronbaserat ur ett martiniglas med två litchifrukter på en tandpetare. Frukten ska njutas i ensamt majestät, inte förnedras i sprit med svenskt ursprung. Vi stannade för övrigt inte särskilt länge. Sedan tog vi taxi till Aperitivo i Sanlitun där jag drack australiskt rött och köpte billiga pirat-DVD. Som om jag behövde dem. Jag somnade i taxin därifrån. Och nu är jag hemma.

Veckans låt är "Wandering boy" med Rodney Crowell

Uppsala är bäst

Åtminstone i fråga om sommaröl. Det är bara att gratulera Slottskällans bryggeri som i snart ett årtionde (förhoppningsvis) tagit marknadsandelar från slätstruket internationellt blask. Läs mer här. Om ni inte orkar läsa så kan jag berätta att ingressen till testet stoltserar med meningen: "Nu är ett nytt säsongsöl på väg att bli ett begrepp - sommaröl." Kanske borde jag söka hjälp. Jag tycker nämligen att meningen är fantastiskt rolig. Idag är det midsommarafton. Det ska jag fira i morgon. Inte i Uppsala men i Chóngwénmén (崇文门).
Bilden: Stockholms Skärgård 2005.

Röster i Europa

Idag fungerade Niklas Zennströms och vad-heter-han-nu då:s innovation bättre än på länge, det vill säga det var inga störningar. Jag passade på att prata med L som satt och var snuvig i 芬兰 och T i 比利时som var hemma från jobbet inför kommande nattmanglingar. Det fick mig nästan att längta hem. Tidigare under kvällen åt jag 香锅 tillsammans med fem kinesiska studenter och en kille från Florida. När vi var mätta så sjöng vi den kinesiska versionen av broder Jakob. En av tjejerna vars engelska namn är Cathleen men som egentligen heter 江山 ville att vi också skulle sjunga "Hey Jude". Det gjorde vi. Jag hade aldrig tänkt på texten tidigare. T undrade för övrigt hur det stod till med mig. Ibland när han läser nätdagboken blir han orolig att allt inte är riktigt bra. Nej, det är ju så sant. Ibland är allt inte riktigt bra. Men på det hela taget är det bra och jag mår faktiskt bättre när jag drabbas av melankoli här i 北京 än när den hemsöker mig 瑞典.

芬兰 - fěn lán - Finland

比利时 - bǐlìshí - Belgien

香锅 - xiāng guō - väldoftande, aptitretande mm gryta som innehåller chili, svamp, ingefära, nudlar, grönsaker, kött mm

江山 - jiāngshān - flodberg - förnamn

Broder Jakob

两只老虎, 两只老虎
跑得快，跑得快
一只没有眼睛
一只没有耳朵
真奇怪，真奇怪

Liǎng zhī lǎohǔ, liǎng zhī lǎohǔ
Pǎo de kuài, pǎo de kuài
Yī zhī méi yǒu yǎnjing
Yī zhī méi yǒu ěrduo
Zhēn qíguài, zhēn qíguài

Två gamla tigrar, två gamla tigrar
springer fort, springer fort
En har inga ögon
En har inga öron
Verkligen märkligt, verkligen märkligt.

北京 － běijīng － Peking

瑞典 － ruìdiǎn － Sverige

Bilden: utsikten söderut från byggnad C2 i mitt kvarter 富力城 Fù Lì Chéng - ung. "de rika och de starkas stad".

Betygen

"Jag är inte en lycklig person just nu. Kan vi gå någonstans och prata?" Y och jag lämnade uppehållsrummet. Vi gick ut från skolan och in på ett av kaféerna i området där vi satte oss i en av sofforna. Det handlade om betygen som vi hade fått. Två timmar tidigare hade skolan haft en "examensceremoni". Citationstecknen är avsiktliga. Ceremonin inleddes med att studierektorn höll ett tal på kinesiska som tolkades till engelska. Talet handlade om att det var många som rest långt för att lära sig ett språk som anses vara väldigt svårt. Efter talet fick varje klass komma fram tillsammans med läraren för att få "betyg" och bli fotograferade. När alla klasser hade varit framme åt vi tårta och drack läsk. Öppnade kuverten och tittade på siffrorna. Först blev jag väldigt glad eftersom jag fått ett högt betyg sedan radade frågorna upp sig. Hur kom det sig att mina provresultat - 84 respektive 87 - hade uppjusterats till 93 och 93? Varför stod det exempelvis att jag bara behärskar 500 tecken efter 10 veckors studier när det samtidigt står att en student som bara har varit här under sex veckor och startat på samma nivå också behärskar 500 tecken? En universellt mänsklig egenskap är ju att jämföra sig med andra. Det är inte så mycket vad man har som vad man har i jämförelse med exempelvis grannen, klasskamraten eller kollegan som är viktigt. Alltså frågar man vilket betyg andra hade fått. När det då visar sig att mindre ambitiösa studenter får nästan samma poäng, eller att en student som talar mindre och uttalar sämre än undertecknad får bättre betyg i muntlig framställning undrar man hur betygsättningen går till. Y - som är bäst i klassen - hade talat med vår lärare om detta. Vår lärares förklaring till den godtyckliga bedömningen var följande: Skolan är en affärsdrivande verksamhet. Om man skulle ge alla elever "riktiga" betyg så skulle man riskera att förlora framtida kunder. Följaktligen ger man aldrig någon ett riktigt dåligt betyg. Det här betyder att betyget vi fick är utan värde, även om det är fint förpackat i ett par röda pärmar med guldtext. Y var inte den enda som var missnöjd med det här förfaringssättet. Engelske D hade under 20 minuter talat med studierektorn och påtalat det orimliga i skolans tillvägagångssätt. Jag talade igår kväll med en studiekoordinator om detta. Hon höll med mig till 100%. Frågan är om hon har någon makt att förändra.

Skolan är inte ett universitet men eleverna är vuxna människor som antingen betalat mycket för kurserna eller fått dem betalda av någon. Vuxna människor vill i utbildningssammanhang bli bedömda utifrån så objektiva kriterier som möjligt.
Jag vill också tillägga att jag inte bryr mig så mycket om betyg, jag är här för att lära mig så mycket mandarin som möjligt. Däremot vill jag veta vilken nivå jag har uppnått. Vilket just nu är omöjligt. För övrigt överförde jag ett antal tusenlappar till företagets plusgiro i förrgår för ytterligare tolv veckor studier. Något som jag kanske inte hade gjort om jag vetat det här.

假的 - jiǎ de - betyder bluff, fejk, efterrapning med mera.

Shiraz

Idag var luften så dålig så man kunde använda en skyffel för att separera partiklarna från gaserna vi andas. Dessutom var det en dålig dag på det där sociobiologiska sättet som endast några av mina bästa vänner kan förstå. De andra lever ju i en socialkonstruktivistisk illusion som gör dem mindre olyckliga. Och jag gratulerar dem. Men, denna illusion är inte desto mindre falsk. Min gode vän J hade besök från Svedala. Vi åt tillsammans på den sydliga skönheten och gick sedan hem till en lägenhet i Estoril där vi sänkte ett par flaskor down under-vin. Bland annat shirazen på bilden. Och jag säger er: Det är down under som just nu får mig att känna mig down under. På alla sätt utom de bra. Och Kristofer, det är kul att kröka med dina kollegor.

Clare Valley Shiraz, 136 RMB.

Den nya lägenheten

"Ägaren har kommit till stan. Kan du träffa honom?" Ägaren som tidigare varit onåbar skulle plötsligt komma till Peking. Eftersom mitt lägenhetskontrakt går ut nästa lördag tyckte jag att det kändes viktigt att ordna ett nytt. M och jag tittade förra veckan på en 130 kvadratmeterslägenhet med tre sovrum och två separata badrum. Det senare är inte minst viktigt eftersom hon sällan duschar kortare än 30 minuter. Jag har diskuterat det med henne men gett upp. Den nya lägenheten ligger på 23:e våningen och vetter söderut mot tredje ringvägen. Utsikten är inte den bästa. Det är betong och avgasfläckade fasader så långt ögat når. Om man står på balkongen och tittar neråt kan man se lite grönska. Interiören är desto bättre. Neutralt vitt och de obligatoriska möblerna från jättevarumärket med småländsk härkomst. (Det finns en tredje säng om någon skulle få för sig att komma hit för att hälsa på.)

Först skulle M och jag äta en sen lunch på Sha'anxi-restaurangen. Efter en kvart kom herr W med chaufför in i lokalen. Vi hälsade. Herr W hörde sig för med M om vårt förhållande. "Jag lär honom kinesiska, han lär mig engelska." Och det är helt sant. Herr W fyllde mitt glas med öl och höjde det: "Botten upp!". "Du behöver inte!" sa M. Men, jag tömde det i några långa klunkar. Vi forsatte att prata. Jag berättade om mina studier. Jag frågade M om det var OK att jag föreslog en skål. "Det är bra, det betyder att ni är vänner." Plötsligt reste sig alla. Vi skulle gå till mäklaren. Inne på mäklarkotoret drogs kontraktet, helt skrivet på kinesiska, fram. Jag insisterade på att vi skulle se lägenheten en gång till innan vi skrev på. "Du behöver inte vara orolig, det är samma lägenhet". Jag insisterade. Herr W lämnade lokalen. M såg bekymrad ut. "Problem?" frågade jag. "Det är några som vill hyra lägenheten under ett år, han kanske hellre hyr ut till dem". "Okej" sa jag "jag skriver väl på då". M sprang ut på gatan och ropade in herr W. Sedan gick hon igenom alla kontraktspunkter. Ägaren ville ha 5000 RMB i månaden för tre månader plus en månads hyra i deposition för möbler och husgeråd. Jag skrev på. Jag skulle alltså behöva ta ut 20 000 RMB på en gång. Här kan man bara ta ut 2500 RMB per uttag så det skulle bli åtta uttag inalles. Jag förklarade att jag var tvungen att gå hem och överföra pengar mellan konton innan jag kunde ta ut. Väl tillbaka på mäklarkontoret möttes jag av M som delade ut glassar till alla. Därefter gick vi till lägenheten. Det var samma lägenhet som vi hade sett. Mäklarfirmans representanter förklarade hur gaskortet fungerade. Jag fick veta att de behövde en kopia av mitt pass för att jag skulle kunna få internetåtkomst. Vi var säkert i lägenheten i tre kvart. Och, det är något som verkar vara kulturspecifikt, allting tar tid. Det ska småpratas och, ursäkta uttrycket, tjafsas en del innan något avslutas. Jag gick till uttagsautomaten på vägen därifrån. Tog bara ut 10 000 RMB eftersom folk väntade bakom mig. Jag frågade M: "Är det OK att jag tar ut 10 000 nu och 10 000 sedan? Folk väntade på mig och jag känner mig inte bekväm med 20 000 RMB i plånboken. "Det är OK" sade M. "Ägaren och mäklaren tycker att du är en god och pålitlig person eftersom du tar hänsyn till de andra vid uttagsautomaten" sade hon. "I Kina skulle ingen göra så." Jag överlämnade sedlarna till Herr W i buntar om 1000 RMB. Fick så tillfälle att uttala siffrorna ett till tio med respektive toner samt ordet tusen. Herr W räknade den första bunten. Jag gick tillbaka till uttagsautomaten. Tog ut ytterligare 10 000. Så bågnande har min plånbok aldrig tidigare varit. Herr W räknade sedlarna. Kvitton skrevs, vi skakade hand och Herr W gestikulerade att vi skulle tala på telefon någon gång. Så nu är jag tillfälligt 20 000 RMB fattigare men ett hyreskontrakt rikare. Hela processen tog tre timmar.

Ryktet om min bloggs död

Den senaste veckan har varit besvärlig av tre skäl. Det första skälet är värmen. Liksom i Sverige har jag svårt att gå till sängs i rimlig tid när dygnsmedeltemperaturen överstiger 27 grader. Men luftkonditioneringen då? undrar ni kanske. Min luftkonditionering väsnas på ett sätt som gör den svår att sova med. I natt hittade jag ett program på den som gjorde att jag för en gångs skull fick fem timmars sömn, de andra nätterna har gett mig tre timmars sömn i genomsnitt. En timmes middagsvila ger inte så mycket mer. Det andra skälet är bostadsletande. Mäklaren här i kvarteret var på oss förra helgen och sade att om vi inte bestämde oss då - trots att vi hade förklarat att vi inte kunde bestämma oss förrän onsdag i den här veckan - så skulle lägenheten gå till någon annan. Den gick inte till någon annan. Vi skulle få besked i onsdags om vi skulle få den - tre sovrum, två badrum, möblerad mm. Vi hörde ingenting. M ringde upp. "Ägaren är affärsman, han är väldigt upptagen, han har inte kunnat svara. Vi ringer i morgon."
Torsdagen kom. M ringde upp. "Ägaren är affärsman, han är väldigt upptagen, han har inte kunnat svara. Vi ringer så fort vi vet något".
Fredagen kom. Ingen ringde. Vi gick till mäklarkontoret. Därinne rådde inte febril aktivitet. M lyckades locka av mäklarna ägarens båda telefonnummer. Nu har hon fått kontakt med honom. Jag håller tummarna. Det tredje skälet är politik på min skola. Och jag pratar inte om partidito. Utan hur olika alliansers och fraktioners göranden och låtanden som sipprar ner till oss högt betalande studenter på ett sätt som gör mig bekymrad. För att säga det minsta. Jag kan inte gå in på detaljer. Någon gång ska ni få hela historien. Trots detta ska jag fortsätta plugga intensivt från den 25/6 till den 14/9. Den som kommer hit och hälsar på bjuder jag på restaurant. Till exempel, den fantastiska shanghai-och-några-andra-regionala-köks-delikatesser-krogen som gode J bjöd mig och den nu hitresta svensk-asiatiska familjen från Stockholm på igår kväll.
Jo, det finns ett fjärde skäl. Eftersom era nätdagboksadresser för tillfället är blockerade kan jag inte läsa dem. Då tappar jag inspiration.
På bilderna ser ni frukten mangostan bland några litchi (ovan) och öppnad (till vänster). Mangostan är en fantastisk frukt med sötmandeltoner det mjuka vitlöksklyfteliknande fruktköttet. Tror dessvärre att den flygfraktas hit från sydligare breddgrader. Hade för övrigt en obehaglig mangoupplevelse i förrgår. Halsen började klia och jag fick en våldsam torrhosta. Avstår därför den frukten ett tag.

Veckans citat

"The superficial is never to be overlooked." Garrison Keillor i Salon för ett tag sedan.

意大利 饭 - Mat från landet som ser ut som en stövel

Vad har timat? En sådan fråga kan endast en akademiskadad överårig student ställa. Tänk om man istället kunde fyra av lite slängig krönikörslingo. Ha lite flyt, krydda med englishisms och lite samtida ordbruk. Tänk om. Men, man är den man är. Man skriver den man skriver. Som fostrad i det sena 80-talets studentnationsprosa kan man aldrig bilda om sig. Så det blir den gamla vanliga skalligheten. För att komma till kvällens ämne; vilket land tänker ni på om man nämner taskig sophantering, fotbollsdyrkan av exorbitanta mått och en av världens mest seglivade religiösa institutioner? Lufttorkad skinka, giftskandaler och dyrbar underjordisk svamp. Opera, pepparkvarnar och blodsbandsorganiserad brottslighet? Just precis. Landet som sträcker sig från Alperna i norr till...
Det där blev väldigt segt så jag byter spår. Ikväll var det wàiguóréns only. Det låter kanske mer apartheidaktigt än det var. Men schweiziska tillika havande stjärnjournalisten M hade sin pojkvän på besök och hade endast bjudit in klasskamraterna. Och J med flickvän W. M slutade i fredags och i morgon lämnar hon stan för muren vid Badaling. Vi träffades på en restaurang som bär namnet Annie's. Den ligger 3700 grissinilängder norr om skolan. Jag och mina favoriter i klassen, mexikanska W och australiska Y, delade på en taxi dit. En Pekingtaxi färdas för övrigt i rusningstid med en hastighet av 14000 grissinilängder i timmen. Annie´s meny överaskar ingen. Men det är inte heller meningen. Annie's koncept är att få västerlänningar att känna sig hemma genom att påminna om de skolboksmässiga krogar som serverar pizza, saltimbocca och tiramisu i hemlandet. Och hade jag varit i hemlandet kanske mitt vanliga ständigt missnöjda jag vädrat sitt tryffeltryn och anat odåd. Gastronomiska sådana alltså. Typ klagat på mängden smält ost typ. Och de omogna tomaterna. Men inte ikväll. Jag blev fullständigt lycklig av bruschettan, lasagnen och tiramisun. Basilikan, mozzarellan och peston. Rödvinet och grappan gjorde naturligtvis sitt till. Köket från landet som sett ricottan och parmigianon födas får mig att känna mig som den upplänning, stockholmare och europé jag är, när jag befinner mig mer än 700 mil därifrån vill säga. För övrigt kan jag inte längre läsa nätdagböcker med det vanligaste adress-suffixet här i folkrepubliken. Saknar därför alla medbloggande systrars och bröders dagsverken. Liksom prosecco på glas.

Bilden: ett rustikt rödtjut som gjorde oss sällskap måltiden igenom. Smakade bonnigt och rättframt. Lite gödselstack och röda bär blandat med genomspolat ekfat. Helt okej. Vet faktiskt inte vilka druvor som pressats till att medverka eftersom jag inte brydde mig om att läsa flasketiketten på baksidan. Har uppenbarligen lagt av mig. Jösses.

Inre Mongoliet I, bilder

Inre Mongoliet, l

Hohot, största staden i den autonoma regionen Inre Mongoliet, med omgivning har 2,5 miljoner invånare. Stan drygt en miljon. Mongolska skrivs uppifrån och ner, från höger till vänster. Språket är släkt med japanska och koreanska. I Inre Mongoliet faller 350-500 mm regn per år. De tidigare så stora problemen med sandstormar har man lyckats minska genom planteringar. För en Han-kines krävs 500 poäng på ett prov för att komma in på ett universitet. En inhemsk mongol klarar sig med 490. 79% av befolkningen i Mongoliet är Han-kineser. Resten utgörs av mongoler (16%) och övriga minoriteter (5%). Dessa fakta får vi oss till livs av vår guide när vi färdas med luftkonditionerad buss ut från Hohot mot gräsmarkerna där vi ska äta, rida och bo. Bussfärden tar fyra timmar. Det är 35 grader varmt. Flodbäddarna är uttorkade. Det är de alltid så här års, enligt guiden. Vid lunch anländer vi till den lilla semesterbyn. Mongoler i folkdräkter välkomnar oss med sång och vitt brännvin. Det vita brännvinet kallas báijiǔ 白酒 och är förmodligen hirbaserat. Silverbägaren som överlämnas ska fattas med båda händerna. Man ska doppa sitt ringfinger i destillatet, knäppa iväg några droppar mot marken, sedan doppa ringfingret igen och knäppa iväg några droppar mot himlen. Avslutningsvis doppar man ringfingret för att sedan sätta en droppe i pannan och dricka. Denna procedur görs för jordens, himlens och förfädernas skull. Alla hatar spriten utom jag. Efter välkomstproceduren inkvarteras vi i jurtor av lyxmodell. Jag slipper dela med någon.
Lunchen är överdådig. Goda grönsaksrätter bland annat syrade kål- och andra samsas med spiskummindoftande dito. Ett helrostat får potioneras ut på tallrikar. Det vita brännvinet går en runda kring borden. Det här är den bästa inhemska maten jag ätit sedan jag kom till Folkrepubliken.
Efter lunchen sover jag middag. Väcks av en höggradigt berusad kines som tror att han bor i min jurta. Eftersom jag inte kan somna om går jag ut på den uttorkade grässlätten och frågar vad det kostar att rida en timme. Med rida menas att sitta på en häst som leds av någon. Jag tycker att det är en bra idé eftersom jag tycker att det skulle vara obehagligt om hästen fick spel. En kvinna i 60-årsåldern leder min häst. – 有女朋友吗？－ 没有。1) Så inleds konversationen. Solen står högt. Vi passerar uttorkade sjöar och rider mot något slags gravkummel. Där är det meningen att jag ska går tre varv och önska något. Jag gör det eftersom jag försöker leva efter devisen ”When in Rome”.
Hästledsagerskan och jag sitter ner en stund på den nästintill kala marken innan jag kliver upp på stoet eller 母马 mǔmǎ 2) som det heter. Hingst heter för övrigt 工马，gōngmǎ 3). Hon berättar att det inte har regnat, att hon har en 84-årig mamma som hon sörjer för. Och att hästarna svälter. Det finns ju inget gräs. Innan vi har kommit tillbaka har hon övertygat mig att ge henne lite pengar vid sidan om för att hon ska kunna 吃反 chī fàn 4）。
Brottning och riskfylld ridning bjuds som underhållning vid halvsjutiden. Flera wàiguórén 外国人 (utlänningar) ställer upp mot de lokala brottarna.
Och lider oftast nederlag. Senare under kvällen blir det middag. Maträtterna når inte samma nivå som lunchens men de är OK. Efter middagen är det underhållning. Jag är så trött att jag smiter därifrån vid halvelvatiden. Sedan sover jag oavbrutet tills klockan väcker mig.


1) - Yǒu nǚ péngyou ma? Har du flickvän? - Méi yǒu. Har inte.
2) Modershäst.
3) Arbetshäst.
4) Äta mat.

Färden till Inre Mongoliet

Den kallas för ”hard sleeper”, sexbäddskupén som jag delar med fem andra studenter på tåget från Pekings västra station till Hohot i inre Mongoliet. Bäddarna är relativt smala. Det finns lakan, täcke och en kudde. Den sistnämnda verkar vara fylld av riskorn. Min säng är den nedersta av tre. I vardera änden av vagnen finns ståtoalett. Utanför den ett par handfat med speglar. Inget varmvatten, ingen tvål. Kupéerna är avgränsade i tågets färdriktning men sängarnas kortändar öppnar sig ut mot korridoren. Det finns inga sänglampor. Klockan tio släcks alla sovutrymmen. Jag delar kupé med ett amerikanskt par, han från New York, hon från Kalifornien, ett par tyska och några engelsktalande studenter. En av tyskarna har en flickvän från Hong Kong. De verkar trevliga, vi hälsar på varandra. En annan tysk - en spolformad, relativt lång och snaggad kille - har en t-shirt med texten ”RDA – Red Light District Amsterdam” och en naken kvinna i profil som motiv. Han pratar. Mycket. Utanför kupén sitter två irländare och en engelsman som också pratar. Engelsmannen som är från Manchester verkar sympatisk. En av irländarna får mig att tänka på högstadiet. Han svär och använder könsord i en utsträckning som jag i min inbäddade medelklasstillvaro varit befriad från de senaste 25+ åren. Inget att låtsas om. Jag sätter ändå igång Ipoden för att slippa höra. Efter en stund känner jag mig trött och bestämmer mig för att gå till sängs. När jag är på väg att somna vaknar jag av att det är fullt med människor kring kupén. Ljuset i vagnen är nu släckt. Högstadieirländaren leder en dryckeslek som går ut på att man ska kunna räkna upp saker i olika kategorier. Den som inte kan räkna upp någonting tvingas dricka. Den försiggår till en början i normal samtalston och den är nästan underhållande att lyssna till:

”Räkna upp länder i EU.”
”Är Schweiz med i EU.”
”Ja, men de har inte euro.”
”Nej, de är inte med i EU”

Eller:

”Franska författare!”
”Varför väljer du alltid sådana gay-ämnen?”

Eller:

”Amerikanska delstater.”
”Delawaara.”
”Det heter Delaware.”
”Delawaara eller Delaware, det spelar väl ingen roll”.
”OK, din tur.”
”Baltimore.”
”Det är ingen stat, du får dricka”.

Allteftersom leken pågår blir studenterna mer berusade och följaktligen mer högljudda. Den spolformade tysken sitter på fotänden av min säng, men det gör ingenting. Mina fötter får plats ändå. Däremot börjar jag känna av den sortens obehag som bara riktigt torftigt och dumt språk kan inge. Det är så mycket svordomar, könsord och plattityder som fyller luften kring kupén att jag börjar må dåligt. ”Fraternity” är det enda jag kan tänka, trots att jag aldrig varit med i en sådan. Det är mest killar som leker men två tjejer är också med. Kaliforniskan som använder bebisröst när hon pratar hörs då och då. En engelsktalande tjej ger sig också tillkänna emellanåt. Reseledaren kommer förbi och ber studenterna att lugna sig. ”Du betraktar oss som småungar, du tilltalar aldrig mig som om jag ärt vuxen, jag är faktiskt det!” Säger New York-bon som, oss emellan, inte riktigt vuxit ur sina pormaskar.
”Det finns folk som försöker sova!” säger reseledaren. Hon vinner inget gehör. När hon har gått skrattar de åt henne. Jag ligger och tänker. Ska jag säga ifrån eller inte? Funderar eller rättare sagt fegar så i nästan en timme. Till sist säger jag i lugn samtalston:
”Nu är det nog. Ni får sluta spela. Ni har försökt hålla nere rösterna men ju fullare ni blir desto gapigare blir ni. Jag kan inte sova. Det är läggdags för er också.”
Responsen är märklig. De säger nästan ingenting. Jag tror att de lommar iväg till en annan kupé. Det blir några timmars sömn på tåget.

Vinlusens dag 9/6

Hej på er. Jag kommer att åka till inre Mongoliet över helgen. Räkna alltså inte med något bloggande. Den 9/6 fyller Vinlusen två år. Firas lämpligen med något druvbaserat. Vi hörs!

Att köpa mobiltelefon

朝外 MEN, Cháowài MEN kl 1712.
- Jag har tappat min mobiltelefon men jag skulle vilja köpa en ny. Vet ni om Nokias modeller i Kina stöder Isync?
- Isync, vad är det?
- Det är ett program som gör att man kan få data från en Appledator till en mobiltelefon och tvärtom.
Det senare sade jag med mycket kroppsspråk.
- Vet inte.
Överhuvudtaget tycks de som säljer 手机 shǒujī ungefär "handmaskin" inte veta särskilt mycket om de olika modellerna.
Nu har en ung man som talar bra engelska börjat hjälpa mig. Han har sett till att jag får kolla på riktiga telefoner och inte bara de plastmodeller som ligger under disken. Även om det innebär att butikspersonalen, under visst suckande, får gå till ett lager för att hämta dem och sedan stoppa in sina egna SIM-kort. När jag kollat på några kommer jag på den strålande idén:
- Vi kan gå till Apple*butiken därborta och kolla om de vet något om Isync.
- OK.
Inne i Applebutiken vet de att man kan använda Isync till en massa saker men inte om det finns telefoner som fungerar med programmet.
Jag bestämmer mig för att släppa tanken.
-OK, jag vill ha en telefon med ordbok och svenska tecken. Jag vill ha en annan programvara än den som fanns i min förra telefon.
Jag får titta på en modernare variant. Programvaran är dock densamma. Modellerna som är bättre kostar mer än 3000 RMB. Kollar på en inhemsk. "Konka" tror jag att den heter. Den känns plastig på det där sättet som en viss amerikansk tillverkares telefoner gör. Har varken å, ä eller ö. Tittar på en billig Nokia. Den kan inte växla mellan kinesiska tecken och bokstäver på ett enkelt sätt. Det slutar med att jag tackar för mig och lämnar butiken. Jag kommer att köpa samma modell som jag hade, trots att den inte var särskilt rolig att använda.

För övrigt var luften ovanligt dålig idag. Jag sjöng svenska nationalsången för klassen. Kunde inte minnas hälften av orden.

* Häromdagen skrev jag att datorerna med fruktloggan inte har några problem. Det är inte
sant.

Syrligt och sött när nordbon själv får välja

En ny frukt för mig. De såldes på trottaren utanför restaurangen där jag hade ätit tomat, ägg och nudelsoppa. Slog till på ett kilo litchi. Gatuförsäljaren pekade på de röda frukterna som låg i den andra korgen. Jag sade att jag aldrig hade smakat. Fick en som jag började försöka att skala. Den ska inte, till skillnad från litchin, skalas. Satte tänderna i den. Både sur och söt. Frisk i det ordets riktiga bemärkelse. Och följaktligen väldigt god. Dyr var den, 18 RMB halvkilot. Jag köpte ett kilo. Men vad heter den? Gatuförsäljaren sade något som lät som wǔ mèi. Har försökt googla på det men inte blivit klokare. Kan du hjälpa mig, SpaceBabe?
Uppdatering: Ja tackar SpaceBabe för hjälpen. Yáng méi heter den och den skrivs 杨梅
Växtens vetenskapliga namn är Myrica rubra, det är med andra ord en nära släkting till den aromatiska brännvinskryddan pors, Myrica gale. Läs mer här. En fin bild på fruktträdet hittar ni här.
När ja letade efter den hittade jag en lista över exotiska frukter. Det visade sig att jag hade köpt mangostan häromveckan. Också det en fantastisk frukt.

En jävla söndag, helt enkelt.

Söndagen började med att jag 01:17 grälade med en taxichaufför. Idioten hade inte vett att lägga sig i den högraste filen vid Jianwai SOHO när man kommer norrifrån på tredje ringvägen, ni känner ju till det där, utan fortsatte på mittautostradan och körde sedan den omvägsögla som blir följden av felaktiga filval tidigare. Men, och det är det som jag älskar med de inhemska, han bad om ursäkt när han insåg vilket fel han hade gjort. Och, man blir aldrig ruinerad när man åker taxi här. Om man inte har fördelakigt utseende och kommer från Mexiko vill säga. Men det är internt.
Jag vaknade av att kombon släntrade in vid halvsjutiden. När jag sedan vaknade av mig själv vid niotiden tänkte jag avsluta min mediekritiska bloggpost som aldrig kommer att se dagens ljus eftersom jag inte kan argumentera. Jag är inte, kommer aldrig att bli och har aldrig varit ledarvirke helt enkelt. Spridda observationer, själömkan och nostalgi är ju, som ni också vet, min affärsidé. Som aldrig kommer att köpa mig en kavaj med handpåsydda knappar. När jag försöker skriva att folk har blivit dummare, DN med schlager- och sportrubriker har blivit har blivit lönsammare och sämre, den publika tjänst-underhållningen med "satir"program som "Ballar av stål" når nya prekambriska subfossila bränslelagerdjup av dumhet så blir det ju inte bra.
Så jag sparade det som ett word-dokument i stället. I taxin till J glömde jag min mobiltelefon så jag är tillfälligt onåbar här. Som om det skulle spela någon roll, det är ju ändå ingen som ringer. Vi försökte ringa till den, erbjuda chauffören hittelön med mera men inget hjälpte. Det var förvrigt en ganska kass modell, den engelskmandarinska ordboken till trots. Sedvanlig PC-mässig ointuivitet som kan få en människas sunda vätskor att bli just osunda. Förresten, hur många blogginlägg om kassa persondatorer ska man behöva läsa? Alla handlar om omstarter, virus med mera. Raderade mailboxar och annat. Kan ni inte köpa Apple-plattformar istället? De är dyrare i direkta inköpskostnader, jag vet, men de varken kraschar eller strular, peppar peppar. De får inte virus. De är snyggare och de gör sina ägare snyggare och roligare. I morgon ska jag för övrigt köpa en ny telefon. Måste ju trots allt ha en ny telefon tills Iphonen kommer.

Liksom förra söndagen sprang jag på löpband. J hade saker att diskutera med en kalligraf så vi åkte dit. Sedan åt vi på en folklig och festligt fullsatt krog. Kalligrafen hade med sig två småflaskor vitt hirsbaserat brännvin som vi delade. Inte nykter i skrivande stund således. Jag är en riktig man enligt honom. Det vill säga en som inte spottar i glaset. Däremot är min pinnteknik far off. Måste öva på den.

Lördagen 2/6 kväll

En nyöppnad restaurang. Eller, rättare sagt, flera nyöppnade restauranger. På parkeringsplatsen unga människor i hattar som visade oss vägen. Uppför nakna betongtrappor med skräp på varje avsats till den jättelika toppvåningen med flera restauranger. Hälften av borden omgärdade av modeller. Vi var bjudna till den mediterrana delen. Champagne med hallonbitar som välkomstdrink. Sedan en buffé med medelhavsinslag. Det var gott. Pizzarappade valv, trevligt norskt värdfolk. Maten var gratis, drickan skulle vi betala själv. Men, norrmännen förklarade att de skulle ta den också. Jag är inte en ond människa. En ond människa är en dum människa. Som inte tänker framåt. Och följaktligen beställer det dyraste. Som om det inte fanns en morgondag. Som om det inte fanns en morgondag med framtida relationer med who knows who. Men jag är inte ond, jag har bara sovit lite dåligt den senaste delen. Alla frestande Dr. Loosenflaskor innanför glasrutorna kunde inte slita mig bort. Bort från mitt samvete. Jag beställde således det billigaste. En chardonnay från Navarra som vid första sniffen doftade just chardonnay, det vill säga tandlagningsmaterial och dygnsgammal ananas. Men efter en knapp minut i glaset förvandlades till oxiderad abomination. Förläggaren som satt mitt emot utbrast: "What is this??". Jag tvangs motivera mitt taskiga val. Sedan blev jag sugen på rödtjut. Servitören, en ung man med framtidsutseende och italiensk brytning, frågade: "Which countries do you prefer?". "I don't prefer countries, I prefer quality" sade jag. Den mörkaste delen av min själ, den som förstör en annars så trevlig kväll genom att tvångsmässigt och arrogant proklamera preferens/aberration hade alltså tagit sig ut ur den förseglade lådan i källarförrådet på Åsögatan 102 och bestämt sig för att göra mig sällskap i Block 8, Peking mer än 800 mil hemifrån. Och som vanligt, på sedvanligt Daniel Olssonskt o-PR-mässigt sätt, dessutom bestämt sig för att förutom att säga: "Vilka länder är representerade?" markera på det ointressanta sätt som bara namngivne exilbloggare finner mäktigt, att den står över kategorier som geografi och hyfs. Min gode vän J som förutom en mensamässig intelligens även ståtar med ett gott omdöme tog mig inte i örat när vi lämnat stället. Vilket torde betyda att jag inte brännt alla skepp.
Behöver jag skriva att min kombo övertygade mig att följa med till "Pure Girl Bar" i Sanlitun där jag inte hade något att göra?

Bilden: de Dödahavs-salta grissini som vi kunde äta om vi ville.

Lördag den 2/6 2007, förmiddag och eftermiddag

Igår andades jag frisk luft för andra gången sedan jag kom hit. Den första gången var första maj vid den kinesiska muren. Vi hade kört norrut tillsammans med några kinesiska vänner till J genom det platta och hårt uppodlade landskapet och efter en halvtimme avvikit från motorvägen för att fortsätta på mindre vägar. Omgivningen började bli mer kuperad och lummig, det blev också glesare mellan byarna. I närheten av en sjö parkerade vi och gick upp i en dalgång. J berättade att dalgången sålts för 3 miljoner till någon. Det betyder att den förmodligen kommer att utnyttjas för något kommersiellt i framtiden. Men nu kändes den förhållandevis ursprunglig. Vi såg en lång snokliknande ogiftig orm, en kungsfiskare och något som jag tror var en mård. Bäst av allt, det var tyst. På bilden ser ni en sjuprickig nyckelpiga, dvs samma art som finns i Sverige. På mandarin heter nyckelpiga 瓢虫 piáochóng. Och man säger att den har sju stjärnor, 七星 qī xīng, inte sju prickar.
Sedan for vi till en uteservering och åt lunch. En höngryta, kinesisk "korv", sallad med tofustrimlor, fiskgryta med minimala fiskar och polentaskivor, spiskummin och sesamrostad fisk, friterade grönsaker och en sallad med en god pumpaliknande grönsak. En av J:s kinesiska vänner skickade tillbaka fiskgrytan, han tyckte att fiskarna var för löjligt små. Efter lunchen fortsatte J och jag på leriga småvägar till en annan dalgång som varit en flodbädd. De senaste tjugo åren, kanske beroende på överutnyttjande av grundvatten, kanske beroende på uppvärmningen har den varit torr. I den här dalgången odlas det frukter av olika sorter, vi såg flera ympade träd och flera terrasser. Stötte också på några bönder som påtade i jorden. Det norrgående flyget passerar så det var inte lika tyst. Men vi hörde gök och såg en stor rovfågel som jag inte kunde artbestämma. Dessutom såg jag den här riddarliljeliknande intensivt röda blomman som jag inte kunde låta bli att fotografera.