88. Mellandagar

Nu har jag snart varit på svensk mark i en vecka men dygnsrytmen är trots det inte anpassad. Jag vaknar före klockan sex varje morgon och somnar sedan vid bordet eller i soffan hos någon av de generösa värdar som bjudit hem mig. Det är nästan lite skämmigt.
Läste ut Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson i morse.
Besökte Mathimlen med make och dotter i nya huset ikväll. Åt välkomponerade pannbiffar med tzatsiki och en god sallad med pumpafrön. Drack en Brunello di Montalcino. Tack!
Köper ny laptop i morgon.
Åker till Umeå i övermorgon.
Går och lägger mig. Typ nu.

87. Tack!

Jag kommer flygande över Eurasiatiska kontinenten och blir upphämtad på flygplatsen.
Tack!
Jag står utan tillfällig bostad under Sverigevistelsen och blir erbjuden en stor och ljus lägenhet på Södermalm som jag kan bo i.
Tack!
Jag blir hembjuden till en familj på middag. God mat och ett vin som skulle sparats till något speciellt.
Tack!
Jag åker till familjen vid Skurusundet att tillbringa kvällen före julafton med dem. Äter pasta, dricker rödvin och sover gott. Får en strumpa med klapp under natten.
Tack!
Jag blir hämtad av frun i familjen där jag sedan firar jul och får en fin julafton, juldag och annandag med dem. (Återkommer till vinerna).
Tack!
Jag får ett mejl från en vän som påpekar något dumt som jag sagt. Min instinktiva reaktion är ilska tills jag inser att budskapet är bra. Att jag kan ta till mig det.
Tack!
Jag blir bjuden på en annandagslunch med en bättre Periquita.
Tack!
Jag återser kompisar från förr.
Tack!
Jag blir bjuden på middag på Högalidsgatan på måndag.
Tack!
Nu är det snart dags för frukost.
Hej!

86. Dan före dan före dan

Måndag den 22 december. Jag vaknar vid 3 och läser Perry Johanssons Sinofilerna - en tidig julklapp - tills jag blir trött och somnar. Vaknar vid 6, äter frukost och tar mig till stationen för färd mot Stockholm. Buss 69 mot Djurgården. På ambassadens visumavdelning visar det sig att jag har glömt ett viktigt dokument för min ansökan i Kina. Förbannar min egen slarvighet högt och åker till lägenheten på Södermalm som jag får låna. Ringer en sekreterare i Kina som säger att hon faxar dokumentet.
Lunch på Sturehof med paketutväxling. Vi äter bouillabaisse. Lunchsällskapet som är sinolog känner också till Rowling, som jag skrev om häromdagen. Världen är liten. Jag ser Alex Schulman vid ett bord närmast fönstret som vetter mot Stureplan. Jag ber lunchsällskapet om bokrekommendationer. Jag tipsar om några. Vi önskar varandra God Jul och Gott Nytt, skiljs på Hedengrens. Jag går till Akademibokhandeln där jag får poäng och köper fyra pocketar.
Tar mig till lägenheten på Södermalm. Börjar ordna mina papper. Sover middag. Handlar frukost, postar brev. Ringer till familjen på Högalidsgatan och frågar när jag ska komma dit för att äta middag. Sover middag. Tar mig mot Högalidsgatan. I trappuppgången från tunnelbanestationen vid Hornstull får jag syn på ledarskrivande Leksandssonen. Vi kanske ses i mellandagarna. Kommer hem till familjen på Högalidsgatan. Där finns inget vin. Vinet finns i en lokal på Hornstulls strand. Jag får nycklar och promenerar dit. Lokalen är upplyst. Därinne träffar jag Kakboksförfattaren som jag senast stötte ihop med utanför bokmässan. I en kyl står Les Fumées Blanches i boxform. Tar den under armen och promenerar tillbaka genom decembermörkret och blåsten till Högalidsgatan. Hästentrecôte, musslor, tortellini, tofu och broccoli. Dricker också en Traminette från Illinois. Bivax och övermogna persikor, beska och ett ppm oxidation. Äter god choklad och choklad som smakar korkdefekt. Blir uppdaterad om allt viktigt. I ett hörn av vardagsrummet står en gran som får rummet att verka större. I ett annat hörn av vardagsrummet sitter pappan med sönerna och spelar Spore. Strax före midnatt går jag till tunnelbanan och åker till Medborgarplatsen. Promenerar en kilometer österut på Folkungagatan. Det blåser kraftigare nu. Kommer in i lägenheten, kollar mejlen och går till sängs. Jag försöker läsa några sidor i Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Det går inget vidare, somnar nästan omedelbart.

85. Öster om ån igen

Jag flög från Shanghais terminal 2 kl 1025 i morse kinesisk tid. Flygresan var unik för mig i två avseenden. För det första blev det inte en droppe alkohol, för det andra så tog jag bara en tugga av lunchen, en okryddad kycklingrätt som påstods vara asiatisk. I vanliga fall brukar jag äta för att jag är hungrig och det är gratis men idag blev det inte så. Finnairs ombordmat är som ni förstår under all kritik. De korvbrödsliknande frallorna som ligger på brickan har varit frysta och tinats. Maten smakar ingenting, möjligen natriumglutamat. Jag såg fyra Simpsonsavsnitt och Solstorm. Spelade sudoku, läste i en bok om kinesiska symboler. Efter knappt tio timmar landade jag i Helsingfors. Flygplatsen var full av julresenärer. Det tog en halvtimme att gå från ankomstgaten till den jag skulle ta flyget till Sverige ifrån. Ombord slukade jag DN och Aftonbladet. Allt var sig likt. Julklapps- och champagnetips. Leif GW-intervju och Jan Guilliou-krönika. Listor, sammanfattningar och krönikor. På Arlanda väntade min bror och hans son. Vi drack glögg här. Jag gick igenom min post. Jetlaggad och orakad. Snart ska det bli middag.

84. Mot moderjorden

Det är så enligt Donna. Många inhemska ser misstänksamt på den som är i sällskap med en utlänning. Armlängds avstånd betyder det när man promenerar. Eller kanske kroppslängds.
Det finns en matsal på min gata, en kraftigt upplyst restaurang med gott och blandat i dongbei-väg. Och dongbei betyder alltså nordost. Tre rätter och vitt ris. Kycklingtärningar, stekta gröna bönor med något slags färs och tomater med ägg. Gratiste. Jag ville bjuda på chokladbakelser på Comptoirs de France men det var stängt. Så vi åkte till Lan Bar. Jag har skrivit om den förut. Det spelas alltid någon sorts sofistikerad house i högtalarna där. Merparten av gästerna var utlänningar. Jag tog ett glas sauvignon blanc från Nya Zeeland. Donna dricker inte alkohol så hon hade en kokossmakande mjölkdrink. Jag bad henne dofta på krusbären och flädren. "Alkohol" sa hon. "Jag känner inget annat". Kanske är det den som överröstar det andra i doftensemblen för den som inte dricker.

2.8%. Det är, enligt Donna, den officiella siffran för vad PRC satsar på utbildning. I Norge är siffran 13%, i många utvecklingsländer ligger den mellan 5 och 6%. Enligt henne. Jag läste TIME under lunchen igår. 30 år av ekonomisk reform var rubriken. Det handlade om de genomgripande förändringar i den ekonomiska politiken som Deng Xiaoping inledde 1978. Det fanns också en artikel om att Kina måste gå ifrån att vara en av världens billigaste tillverkningsindustrier till att bli en servicenäring.

Det här blev lite spretigt. Så började jag också skriva på terminal 2 i Peking och avslutar här i terminal 2 i Shanghai. Under gårdagen umgicks jag med ett par svenskar i Shanghai, deras föräldrar, barn och syskon. Lördagkvällen avslutade jag tillsammans med far och son S på Enoteca där jag drack en kartigt snål överekad cab från nya världen. Det gick att leva med eftersom vi hade druckit en bra elsassisk riesling till de kinesiska hämträtterna ett par timmar tidigare. Tack till C och H som så generöst bjöd kost och logi under min mellanlandning i Shanghai som har varit osedvanligt grådisigt. Mot Sverige!

83. Calicivirus

I går morse led grannfrun av det. I morse led hennes make av det. I går var jag på middag hos grannfamiljen. Som den hypokondriker jag är trodde jag också att det var på gång också för mig när jag fick höra om mannens förglömliga natt. Jag satt då i en taxi på väg från de vänliga formgivarna. De jobbar i några lokaler som tillhör ett av Pekings universitet. Kontoret är inte isolerat så vi har ytterkläderna på oss när vi träffas. De bjuder alltid på te. Idag fick jag tie guan yin, min favorit. Det var sista gången för i år som vi träffades men jag kommer att återse dem måndagen den 5/1 när jag är tillbaka. Dessutom vill jag gärna ta med dem ut för att äta. (Något som jag misslyckades att göra med teveteamet som vi samarbetade med i våras. Jag var ihärdig men det blev inget. Synd.)

Jag åt lunch på O Sole Mio när jag hade bestämt mig för att se om jag var sjuk eller inte. Så här långt har jag inte märkt av några smittsymptom vilket jag meddelade Donna - OBS! nytt namn på GY - när jag var inne på ryssmarknaden och prutade till mig diverse julklappar. På ryssmarknaden, aka Alien's Street, blir man alltid tilltalad på ryska av försäljarna. Jag brukar säga att min ryska inte är så bra. Det är alltid uppskattat. Eller bra spelat uppskattat. Därinne var affärsverksamheten dvalaliknande. En försäljare var så desperat när hon hade fått mig på kroken att hon nästan spärrade utgången till sitt bås med sin kropp när jag försökte förklara för henne att jag inte var intresserad av just det plagget som jag tittat. "Min goda vän, jag ger dig jättebra pris, halva priset bara!" ropade hon efter mig.

Ryssmarknaden ligger i några kvarter där skyltar med rysk text är legio. Blonderade, ihärdigt sminkade damer i minkpäls och logohandväskor, liksom män vilkas boxarfysionomier gör att man inte tittar på dem en sekund för länge, är också det. Kanske är det fördomsfullt av mig att skriva så. Men, det måste finnas en ansenlig andel ryssar i Peking. Och de verkar koncentrerade till området kring Ritan-parken. I närheten av Ritan-Parken ligger också Nordkoreas imposanta ambassad. Vid muren på södra långsidan finns en inglasad anslagstavla med foton på evigt leende Kim Il Sung och Kim Jong Il. Vad det nu har med Ryssland att göra.

Jag förstår inte hur jag med min veka uppsyn kan tas för en ryss. Det kanske är hudfärgen och det allmänt försupna intrycket som gör det. Inte. Jag har druckit ovanligt lite den senaste veckan och igår sprang jag faktiskt 30 minuter i ett för mig tidigare oprövat tempo. Det vill säga, högre än vanligt, men tillräckligt medelålders sengångaraktigt för att inte vara bloggbart. Nej jag känner mig trots tempot både ung och stark. Om tre kvart ska jag träffa Donna vid Arbetarstadions norra port.

82. 2008 går till historien som snabbaste året hittills

Jag hade min sista lektion för året idag. Sandra, som jag från och med nu kommer att kalla min lärare, hade glömt att ta med sig en dvd med Mei Lan Fang som hon hade köpt häromdagen. Hon är omtänksam, min lärare. I våras under det kinesiska nyåret så skickade hon mig sms-meddelanden. Hon har också haft med bakverk till lektionerna. Jag for till 宜家家居 idag. Det är IKEA på kinesiska. Att jag tog mig till Kampradfilialen här vid fjärde ringvägen berodde på att jag ville ge Sandra julklappar med svensk prägel. Det blev två stycken, båda av det söta och ätbara slaget.

Annars har det inte hänt så mycket bloggbart. Jag skriver så för att jag tycker att det finns gränser för vad man kan skriva. Vilket inte alla gör.

Min skräddare, som också är många andra västerlänningars skräddare, har en ung anställd som jag kan kalla för Linda. Jag har inte sett Linda på ett tag så jag frågade damen som driver butiken var hon var någonstans. "Åh, så du vet att hon heter Linda!" "Ja, jag skrev upp hennes namn för att jag ville komma ihåg det." "Hon är hos sin farfar som är sjuk." "Jaha, nej jag fick för mig att hon hade slutat." "Har du hennes telefonnummer också?" "Nej, jag har telefonnumret hit till butiken". "Du tycker att hon är mycket inte illa*, va?" Jag skrattade.

Grannarna bjöd på julmiddag. Mycket trevligt, goda köttbullar och ett par snapsar. Jag är trött och på väg till sängen. I övermorgon åker jag till Shanghai!

*很不错 - hěn bù cuò - betyder att något är ganska bra eller rättare sagt väldigt bra

81. Hey Eighteen

Jag är ju svag för rubriker som anspelar på sådant som jag gillar och alla vet ju att Hey Nineteen är en låt med Steely Dan från skivan Gaucho. Tror att jag någon gång efter några glas bloggade att det var en av världens tio bästa låtar. Det kanske den inte är, men bra är den hursomhelst. Texten till Hey Nineteen kan ni läsa här. Och den handlar faktiskt inte om något som jag upplevde i kväll. Eller ens var i närheten av. Inget suktande, ingen cola och ingen fintequila, ingen melankoli över åldersgap.

För att göra en kort historia lång så kontaktades jag i början av hösten på Skype av en kines som hade ett engelskt efternamn som förnamn, en kines som skulle läsa svenska till hösten. Kinesen ville att vi skulle ha kontakt så att svenskan kunde övas. Flera gånger när jag hade Skype uppkopplat kom det chattmeddelanden med förfrågningar om när vi skulle träffas. I meddelandena förekom sådana där jobbiga nymodigheter som lol men skrivna på svenska: HAHA. Just så, med stora bokstäver. Förutom att jag får ont i huvudet av att läsa HAHA blev jag tvungen att stänga av programmet eftersom jag arbetade och inte ville bli störd. För två veckor sedan hade jag lovat att ringa en söndag men glömde bort det. Då kom ett meddelande: "Tror att du har glömt att ringa HAHA". Ja ni ser, det går inte att läsa utan att man får ont i huvudet.

Idag var det så dags att träffa kinesen med det märkliga namnet. Jag hade föreslagit att vi skulle ha träffats igår på förmiddagen men Rowling, som vi kan kalla personen, skulle gå på zoo då. Zoo? Vem går på zoo?
Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om märkliga namn som Rowling, Peanut, Normal, Rock och Corner, men jag orkar inte. Det kändes som att uppfylla en plikt, att träffa den här jobbiga kinesen med bristande Skype-etikett och barnsliga fritidssysselsättningar.

Idag hade statusraden på Skype ändrats: "Do you know how hard it is that I can't tell you what I am thinking about. Because I don't wanna bother u or see u as sad as me. Because Jag älskar dig för mycket." "Inte nog med att grabben skriver HAHA, han öppnar sitt hjärta för främlingar också" tänkte jag och erfor ett visst obehag. En ny chat började. Jag fick ägna ansenlig tid åt att förklara var Starbucks vid Pacific låg. När jag några minuter försenad närmade mig kaffekedjefilialen hade jag fått ett mess från Rowling. "Jag är redan inne, jag har en skär jacka på mig." Rowling visade sig vara en tjej. Högst en och femtio lång, hade, om uttrycket tillåts, väldigt flickaktiga kläder. "Går hon i gymnasiet?" tänkte jag.

Hon hade aldrig varit på Starbucks så jag förklarade hur man ska beställa. Jag drack varm choklad, hon fick en gröntelatte av något slag. Rowling kommer från södra Kina, läser svenska vid ett av Pekings universitet, har tre jobb och skriver en roman. Skypecitatet var från romanen. Jag frågade varifrån hon tagit sitt namn. "Harry Potter". Jag sade att det inte är ett bra namn. (OBS! att Rowling är ett bloggalias som jag har hittat på, inte hennes riktiga engelska namn). Andra namn som hon hade var "Tomat" och "Red". Hon ville inte heta något vanligt svenskt eller engelskt. För övrigt talar hon förhållandevis bra svenska för att bara ha studerat sedan oktober.

Dessutom berättade hon att hon har svårt att umgås med sina jämnåriga eftersom de bara pratar om sina pojkvänner och att åka till KTV (karaokekedja). Jag sade, utan att veta riktigt varför, att det ordnar sig med tiden. Hon kommer att träffa mer jämbördiga människor. Hon gillar inte att se på teve. Hon är otålig eftersom hon vill hinna med så mycket i livet. De killar som har försökt bjuda med henne ut har hon tackat nej till eftersom de inte har varit smarta nog.

Hon gissade min ålder. Den första gissningen var 19 år fel, den sista bara 14 år från min verkliga. Det är ju smickrande. Hennes mamma är ett år äldre än undertecknad, hennes far fyra år äldre och Rowling själv 26 år yngre dvs 18.

Det var intressant att träffa en så framåt och jagstark ung medborgare i Folkrepubliken. Och som sagt, det fanns inga "Hey Eighteen"-känslor med i bilden.

Jag hade utlovat en lista med namn på de som bara har initialer. Jag orkar inte ikväll. I morgon, kanske.

80. Bloggetik I och II

I. En pretentiös rubrik, det medger jag. Mina läsare vill att jag ska sluta använda initialer i inläggen. Det kanske beror på att det är svårt att se en människa av kött och blod framför sig om hon eller han omnämns som ZY, GY eller XP. Det blir lite algebra av alltihop. Jag har varit inkonsekvent med namn. Daisy har jag alltid kallat för Daisy som är hennes engelska namn trots att jag skulle kunnat använda hennes kinesiska initialer som är XQ. R från Indonesien heter W i efternamn men jag har alltid refererat till henne bara som R. Om jag ska börja använda alias, exempelvis kalla GY för Primadonna, så skapar jag en distans till personerna som blir lite märklig. Den ursprungliga anledningen till att jag inte ville skriva ut namn var något slags omtanke om de inblandades integritet. Om de kunde identifiera sig själva så är det väl OK men det är inte meningen att vem som helst ska veta vem jag dricker vin och pratar strunt med. Från och med i morgon blir det i alla fall alias på kineserna.

II. Idag, när jag promenerade i solen på Gongti Beilu, hade jag en gnagande känsla i magen. En känsla som jag spårade till en tanke som kommit över mig på sistone. Nämligen att jag skulle vara en elak, illvillig och baktalande person. En till synes leende och vänlig person som emellertid inte tvekar att dissa något bloggledes. Det var två bloggposter som förföljde mig. Den ena om en dålig Nasi Goreng på ett fint hotell inne i centrala Peking för drygt ett år sedan. Den andra om julbordet som jag åt i fredags. Men ju mer jag har tänkt på det här, desto mer har jag insett att det inte stämmer. Det finns förhoppningsvis en logik i mina dissningar. Två saker har jag svårare att fördra än allt annat. Det ena är dumhet och det innefattar för mig bland annat fördomsfullhet, inskränkthet, empatibrist, snålhet och en hel radda negativa företeelser. Dessutom får det återverkningar på allt.
Det andra är dålig mat. Och det har alltid varit så. När jag var liten handlade mina föräldrar i en ICA-butik där det ofta såldes dåliga jordgubbar alternativt så plockades de om så att det låg fräscha högst upp i kartongen och halvjästa eller mögliga längre ner. Mögligt bröd och annan dålig livsmedelshantering var inte ovanlig där heller. Jag blev lika arg varje gång. Till mina föräldrars förtvivlan. Heltidsarbetande med tre söner. Jag förstod aldrig vilket slit det är. Att man kanske inte orkar eller hinner plocka bland gubbarna. Men jag försökte säga att det inte var dem det var fel på. Det var girigbuken till ICA-handlare som försökte tjäna några extrakronor på det som i princip var osäljbart. Ett stickspår, och jag försöker nu på något sätt komma till poängen. Om jag betalar eller någon annan bjuder mig på undermålig mat på restaurang, så kommer jag att blogga om det. Däremot, om jag blir hembjuden till någon som lagar något mer eller mindre oätligt så kommer jag inte att skriva om det eftersom jag tycker att det är oförskämt. Jag vill se till saker för deras förtjänsters skull och inte deras brister. Ingen människa med fungerande sinnesorgan vill avsiktligt laga något illasmakande. Att bli hembjuden till någon är dessutom en ynnest. Det lär för övrigt inte hända att någon som jag känner bjuder mig på något oätligt. Gemensamt för mina vänner är att de tycker om att laga och äta god mat.
Däremot kanske min blogg och jag må bättre om jag var mer bejakande. Och skrev om något som är bra. Som Oliver Stones Wall Street till exempel. Med risk för att vara tjatig. Ni minns att jag såg den på Finnairflighten till Shanghai för nästan tre månader sedan. Jag såg om den i eftermiddags. Inflightversionen var lite censurerad visade det sig. Nåja, det är en strålande film. Michael Douglas och Terence Stamp.

79. Juldekorationer

När man kommer in i det som kallas för Sanlitun Village möts man av de här figurerna. Jag vet inte om man ska kalla dem för shoppingänglar eller -djävlar. Djänglar eller kanske ävlar.




Inne i centret finns en stor gran med flaskor kring foten och korkar där skotten normalt sitter. En vinlusgran.

78. Lördag

Peking är fullt av julgranar nu. Plastgranar, glitter- och glasgranar. "Less is more" har knappast någon hört talas om här. I Sanlitun Village fanns det en gran full av kork som jag kanske ska fotografera i morgon. Vilket påminde mig om att jag i går kväll fick lukta på ett vin från Hades. Korkdefekt var en underdrift. Kanske hade vinmakaren kommit över ett parti billig sekunda kork någonstans. D som hade beställt glaset bad att få ett nytt. Det var också defekt men inte i lika hög grad. Han bad inte om ytterligare ett. Det skulle vara för besvärligt.
Jag såg nyss Cassandra's Dream av Woody Allen. Min mage knöt sig redan i första scenen. Riktigt bra feel bad-rulle med andra ord.

77. Jag har min tid nu

Det var lagom att lämna den norska restaurangen där det svenska julfirandet i Young Professionals regi hade ägt rum. Jag hade hamnat vid samma bord som smarta TL, hennes kompis DC och lokala V. Buffén var av slaget "en runda räcker". Guttaperkaliknande köttbullar, metallsmakande lax och snöpta prinskorvsappendiciter tronade på långbordet bland i övrigt aberrant förverkligade uppfattningar om skandinavisk kokkonst. Efterrätter som man kunde avstå med ögat. Märkliga snapsar serverades också. Men jag var smått salig på några mess med GY så jag orkade inte låta smaknerver och magsyra förstöra kvällen. Dessutom var där många trevliga människor och i de spräckta högtalarna spelades en av världens bästa låtar, Thunder Road, när jag bestämde mig för att vingla hem strax före midnatt.

Uppdatering: festen var trevligt ordnad. Maten kan inte skyllas på arrangörerna utan på restaurangen 66 North Norwegian Restaurant där tillställningen ägde rum. Beklagar om någon av arrangörerna har läst detta och tror att jag lägger skulden på dem. En av gästerna vid mitt bord sa för övrigt att maten på den ordinarie menyn är bra. Och skinkan samt några små fyllda gurkstänger var faktiskt goda.

76. Är jag 23 igen?

Det händer så mycket nu och mycket av det som händer är inte bloggbart. Men jag kan åtminstone skriva att jag såg Enthralled av Chen Kaige tillsammans med min lärare ikväll. Det var första gången jag såg kinesisk film på kinesisk biograf. Den var textad. Med kinesiska tecken. Mycket gick mig förbi men helheten förstod jag. Filmen, som inte är en dokumentär, handlar om Mei Lanfang som var en Pekingoperaartist. Zhang Ziyi hade en av huvudrollerna. Filmen var nog gripande. Jag håller på att somna skrivande så jag får kanske sluta här. Men jag kanske ska nämna att jag drack ett glasvin från Argentina på O Sole Mio igår när jag var ute med GY som för övrigt är lika klok som jag mindes. Och hur skulle jag kunna minnas annat när jag drack bantarcola första gången vi träffades? GY drack för övrigt äppeljuice till pizzan. Mitt vin smakade ekspån och sylt på svarta vinbär. Inte det sämsta. Höll på att tappa ansiktet när jag skulle betala notan och upptäckte att jag varken hade kontanter eller andra accepterade betalningsmedel. Men det löste vi gemensamt. I morgon ska jag kolla på luciatåg på Svenska skolan. Uppstigning klockan fem.

75. Inget sammanhållande

"Det var ord och inga visor" och "han skräder inte orden" är två uttryck som kommer för mig när jag läser arbetsmarknadsministerns kommentarer till Arbetsförmedlingens prognos för 2009 häromdagen. Jag tycker att han kunde tänka på ordvalet. Kraftuttryck gör sig varken inför stora församlingar eller i dagspress. Att läget är allvarligt kan man uttrycka på andra sätt. Tycker jag som är finkänslig.
Jag kan ingenting om nationalekonomi. Genom olika media har jag dock förstått att även Folkrepublikens ekonomi inte kommer att växa till på samma sätt i år som tidigare. Den tidigare så heta bostadsmarknaden här i huvudstaden har börjat svalna. Folk på olika företag blir av med jobbet. Min lärare XY berättade om en vän som är revisor och jobbar på ett företag som gjort sig av med halva personalstyrkan. Revisorn är troligen en av de sista som lämnar.
R, som jag brunchade med i lördags, berättade något liknande. Hälften av de anställda vid vitaminföretaget där hon jobbar har också fått gå.

(Jag var på en galaliknande middag med underhållning. Klirret från bestick och sorlet över glas tystnade när fyra långa, långhåriga män med boots och trådlösa mikrofoner gick fram mellan borden. Jon Bon Jovi, David Lee Roth, en mustaschbefriad Frank Zappa och en bandanaprydd man som jag inte kunde identifiera, skulle framföra ett nummer a capella. Folk skrattade lite osäkert när Bon Jovi presenterade låten mot bakgrund av världsläget:"We'll Give Up". När de hade sjungit färdigt och applåderna hade tystnat tog Bon Jovi fram en pistol och frågade om någon var intresserad av rysk roulette. När ingen anmälde sig gick han fram till ett bord där det satt en pojke med något slags rörelsehinder och tvingade ner pistolen i handen på honom, varefter han satte fart på cylindern. Runt om i galalokalen började folk protestera. Utan att ingripa. Pojken kunde till en början inte hålla vapnet stilla. Han tittade oförstående på den viftande pistolmynningen riktad mot ansiktet varefter hans rörelser i ett ögonblick blev koordinerade. Han ställde sig upp från rullstolen och tog sikte mot gäster vid olika bord, däribland mitt. Gästerna försökte springande lämna salen. Jag gömde mig bakom ett draperi av röd sammet. Och vaknade.)

74. Mjukvarutjuveri

Jag var på ett konstmuseum idag tillsammans med LH som messade mig igår. Hon berättade att man kunde komma över piratkopior av Indesign och Photoshop billigt här. Jag är förbannad på Adobe för att jag inte kan installera Adobe Reader 9 på min Powerbook från 2005 och jag har skrivit till deras supportavdelning för att få klarhet. Det är mer än tio dagar sedan nu, och det känns onekligen intressant att installera piratversioner av deras storsäljare.

73. Ett tecken

Idag åt jag Sha'anximat. De serverade nudlar. Biang biang mian. Biang min åsna. Tecknet är påhittat och kombinationen av initialer och finaler b + iang finns inte i det gemensamma språket. Jättekul tycker jag.

Efter att ha självömkat mig för kombon apropå alltings obeständighet bestämde jag mig idag, för att välja glädjen. Och hade en bra kväll.

72. Och sen då?

Efter lördagens brunch gick vi till skräddaren där jag introducerade R för LP. Jag bestämde samtidigt för att göra en kavaj i brun manchester. En sådan har jag med min medelklassbakgrund och magisterexamen alltid nytta av. R funderade däremot på en plisserade kjol i skotskrutigt men kom aldrig till skott. Vi skiljdes åt i Sanlitun Village. Hon skulle gå på ansiktsbehandling, jag skulle hem och hantera sviterna av kvällen före. Gjorde ett misslyckat försök att sova middag. Det blev istället så att jag läste flera kapitel av Managing the Dragon av Jack Perkowski, en amerikan som startat verksamhet inom bilkomponentstillverkning här i Kina. Det enda jag hade bestämt för kvällen var att träffa en grupp svenskar som är här på en kort kursresa.

C hade bjudit med mig till Yunnan-restaurangen Middle 8. Jag skickade ett mess till GY som jag hade träffat en vecka tidigare. Inget svar. Så ett meddelande till LH som jag nyss blivit vän med på Facebook. Jag gick ut i kylan och mötte C i gathörnet ett kvarter härifrån. Vi gick tillsammans till Middle 8 eller 中8楼 som den heter för att äta med svenskarna. Höll mig mest till te och vatten men smakade en matsked risvin som doftade träklister och hade sockerdrickans sötma. Vad jag inte förstår med regionala kök här i Kina är att de tillreder råvaror som inte finns i regionen. Yunnan har ingen kontakt med havet men det fanns både jätteräkor och lax bland rätterna. På sichuanesiska restauranger serveras havskrabbor. Men det kanske är en autenticitetsfixerad svensks patetiska reflektion. Det mesta var hursomhelst gott. Trevlig middag på det hela taget. Med vid bordet satt även svensken JD som bor här. JDs flickvän(hustru?) är kompis med LY som jag träffade på födelsedagsfesten. JD skulle vidare till Suzie Wong efter maten där han skulle ansluta till flickvännen (hustrun?) och hennes vänner. Jag bestämde mig för att följa med trots att jag inte gillar klubbar. Bland annat för att få veta om mina sinnesfakulteter under fredagvkällen hade varit att lita på.

Jag och JD stod och pratade i en av barerna. Han är trevlig och min motsats i allt. Ambitiös och målinriktad redan som ung. Och fortfarande ung! Jag vet ju, för övrigt, fortfarande inte riktigt vad jag ska bli när jag blir stor. Det är sant. Efter en stund kom tjejerna och det stod omedelbart klart för mig vad det destillerade och jästa kan göra med ens omdöme. Och det var kanske bra att jag fick reda på det så tidigt. Tiden går alltför fort och det finns inget skäl att slösa med den som jag gjort. Så jag begav mig hem kort efteråt. Tre färre att tänka på nu således. Men. Jag fick ett mess från LH när jag satt på Middle 8. Vi ska träffas klockan ett på Dongsishitiaos tunnelbanestation och gå på något museum tillsammans. Jag kommer att hålla er underrättade.

71. Partyt och omedelbar karma

V firade T:s 32-årsdag på restaurangen som han driver tillsammans med blivande hustrun. Mest utlänningar där. Stamgäster; musikerna, den långe engelsmannen som ordnar äventyrliga resor, en barägare, TV4-mannen och många andra. Jag pratade mest med LY som inte är utlänning. Det samtalet var ett steg på vägen mot det som förmodligen är det bästa sättet att lära sig språket. Försöker ta många steg på olika vägar nu. Nog om det.

Åt brunch med R på Element Fresh. Och passade på att få utrett om en ruta i hennes profil på Facebook som inte har haft någon information på väldigt länge. Brunchen var en flera gånger framskjuten middag och jag är övertygad om att formatet, dvs frukost i stället för supé, var en antydan om vilka förväntningar jag kunde ha på den. Vilket jag alltså fick bekräftat. Det är alltid intressant att träffa en matvetare utbildad i Kalifornien, kinesiskättad och uppvuxen i världens största muslimska nation, som gått i katolsk skola och har aktiva buddhister som föräldrar. Hon vet inte om hon tror på reinkarnation men på karma tror hon. Definierat som att ens egna goda handlingar får bra följder för en på samma sätt som de egna illdåden straffar en.
Om man kan till dåliga handlingar räknar konsumtionen av gratis vodkatonicdrinkar under födelsedagskalas så är jag beredd att tro på det också.

70. Fredagmiddag

När kombon kom från Kanton häromveckan hade han tagit en wellpappkartong med sig ombord på planet. I den hade han min favoritfrukt: jackfruit. Tillika en massiv sådan. Man skulle kunna leva på den under några dagar. Jag har en granne, B, som tycker att jackfruit är jätteäckligt, att den smakar som billigt, dåligt plockgodis som man köper på en mack. Det gör inte jag. Visst finns det smågodistoner i den komplexa smaken men det är inte något problem för mig. Det finns så mycket annat i den också. Idag kom kombon hem från en annan resa. Vi åt jackfruit, banan, tomme och toblerone. Till de två sistnämnda delade vi en flaska Foot of Africa Cabernet Sauvignon. Nej vi har inte delat den den är mer än halvfull fortfarande. Lyckligtvis är inte jag det än. Nu ska jag till the Tree och träffa P. Sedan är det födelsedagsfest för T.

69. Sällsynt seglivat sanningsanspråk

Sitter och jämför läromedel för nybörjare i kinesiska och hamnar på sista uppslaget i New Practical Chinese Reader Textbook 1. Där läser jag: "Construction of the Great Wall began more than 2,200 years ago. It ranks among the seven architectural wonders of the ancient world and is the only cultural artifact on the earth visible from outer space with the naked eye." Det är helt enkelt inte sant. Läs på utmärkta faktoider om varför så inte är fallet. Det finns kulturella artefakter som borde vara synliga från yttre rymden. Om man till artefakter räknar hastigt krympande glaciärer och isytor.

68. Nordanvind

Som alla vet utgör gatorna i de centrala delarna av Peking ett rutnät orienterat i nord-sydlig och öst-västlig riktning. Förutom kullarna i Beihaiparken är den norra huvudstaden så gott som fri från höjdskillnader. Det är en platt stad. Lägg därtill förhållandet att alla höga hus har väl synliga hissar men så gott som dolda och dessutom dåligt upplysta trapphus. Det gör att jag sällan går i trappor. Avsaknaden av bokstavligen stora kliv i vardagen har fått mig att börja oroa mig för stunsen i sätesmusklerna och inte minst den alltmer flacka baksida som jag visar upp för min omgivning. Nu finns det stavmaskiner på gymmet så det kanske går att åtgärda. Nå, gatunätet som jag började att skriva om, det får nordliga vindar att med full karriär träffa en i ansiktet när man promenerar. Det finns inget att ta skydd bakom. Igår när jag gick från jobbet hade jag en just en sådan bitande vind mot mig. Jag har varit med om 35-gradig kyla i Sverige men köldverkan från de här arktiska pustarna i kombination med ett par grader under noll är faktiskt värre.

P och jag hade bestämt att vi skulle äta tillsammans. Han föreslog ett teppanyakiställe i närheten av mitt hem. Där stötte jag ihop med mexikanen A som gick på samma skola som jag för ett och ett halvt år sedan. A är väldigt bra på kinesiska, han är trevlig och säger alltid att han ska höra av sig men gör det inte. Det gör ingenting. Dessutom var där en riktigt trevlig skånsk ingenjör som visade sig ha trummat i den trio som var förband till Jens Lekman i tisdags. Jag skrev inte om den trion så jag kan göra det nu. De hade en sångare som lät som Anthony Kiedis skulle ha gjort om han hade kunnat sjunga. Om ni förstår. Musiken fick mig att tänka Nirvana, det var intensivt. Ganska bra.
På teppanyakirestaurangen åt och drack vi alldeles för mycket. P och jag blev kvar till stängningsdags. Det har blivit en ovana. Sedan övertalade han mig att följa med till The Den och äta pommes frites. Så det gjorde vi. Oklart varför. Jag var på för bra humör för att se stället som det fritis för gubbar av alla generationer som det faktiskt var klockan halv två natten mot fredag. Eller verkade vara kanske jag ska skriva. De flesta kvinnor därinne verkade vara prostituerade. Jag går nog aldrig dit igen.

67. Fladdermusmannen och andra

I söndags morse såg jag och kombon The Dark Knight. Den var alldeles för lång. Heath Ledger som Jokern var däremot alldeles för bra. I mars 2009 har Watchmen, detta mästerverk till grafisk roman, premiär på vita duken. Det kommer en Spiderman vart tredje år och för inte längesedan visades en ny Stålmannen på alla världens biodukar. Sen finns Iron Man, X-men, Fantastic Four och flera andra. Gemensamt för rullarna är huvudpersoner med övermänskliga förmågor, möjligen med undantag för Läderlappen som i stället kompenserar med kostymer, vapen och fordon. Kvaliteten är däremot inte gemensam för dem, men det hör inte hit.
Jag undrar, varför denna törst efter superhjältar? Säger det något om samtiden eller säger det bara något om mig?

66. 80-talet återbesökt

Utescenen i Peking är som den var i Sverige under 80-talet. Folk röker och de västerländska restaurangerna serverar taskigt skurna lammfilébitar pudrade med billig parmesanliknande ost och grillade grönsaker som smakar matolja. Och halvsur merlot från Nya världen. Det kanske inte är äckligt. Jag skrev inte heller att allt detta nödvändigtvis är dåligt. Bara att det är 80-tal.

Mare

65. Göteboy

Rösten, den rösten, melodierna - i en var gitarrslingan tagen från John Blund-signaturen - och arrangemangen fyllda av stråkar, harpor och blås. Samplingar inte minst. Hörde både Heatwave och Give Me Just A Little More Time. Ljudbilderna tar mig ibland till ett oskuldsfullt 60-tal på andra sidan Atlanten. Det enda som jag understundom inte gillar är trumprogrammeringen som ibland är knixig på gränsen till osvängig. Men det kan vara min höga ålder som gör att jag inte förstår den. Eftersom jag inte kan skriva om musik så blir mina tafatta försök att kategorisera den som ömsom tidigt vitt sextiotal, motown och 2000-tal ganska platta. Jag såg alltså Jens Lekman i kväll. Han sjöng och spelade gitarr. Viktor Sjöberg spelade laptop. Att jag skulle gå på konsert kom jag på väldigt sent varför jag bara fick 不好意思* - mess från mina kinesiska bekanta som jag försökte locka med. Lokalen, Mao Live, i mina gamla kvarter kring klock- och trumtornet var rökig och alla där inne var nästan hälften så gamla som jag men så brukar det ju vara nuförtiden. I den här delen av världen. Konserten var bra. Jag saknade bara hans finaste: Rocky Dennis' Farewell Song. Om det inte var så att han spelade den när jag hade gått. Jag såg de första extranumren, det är möjligt att han fortsatte efter det. Lekman har en nykter syn på fildelning, det kan ni läsa här. Jag läste det och bestämde mig för att betala 90 kr för Oh You're So Silent Jens på Itunes. Bestämde mig också för att vara nykter i kväll. Det blev bara en cola.

* ung. ta inte illa upp men

64. Föreställningsförmåga

Av Oscar Wilde har jag bara läst The Picture of Dorian Gray. Jag har sett The Importance of Being Earnest på Uppsala Stadsteater någon gång under förra seklet. Kanske läste någon högt ur Spöket på Canterville när jag var liten.
Av Anton Tjechov har jag både läst och sett mer. Noveller, Måsen med mera.
Stephen Fry's romaner har jag inte läst. På hans blogg prenumererar jag och ibland har jag hans podcaster i öronen när jag promenerar på Gongrentiychang Xilu på väg till eller från jobbet. Jag har sett honom skådespela en del, bland annat i V for Vendetta, Peter's Friends och Absolute Power.
Stephen Fry har spelat Oscar Wilde. Nu, och flera gånger tidigare, har han skrivit om honom. Idag läser jag Fry om Wilde, Tjechov och imagination. Ett ord som jag, och Norstedts ordbok - visar det sig, översätter med föreställningsförmåga. Fry skiljer mellan fantasi och det förra. Vem som helst kan hitta på någonting, förmågan att gå in i någons medvetande, att vara i besittning av föreställningsförmåga, är det som skiljer de stora författarna från vem som helst. Skriver Fry. Läs själva.

(Jag skickade GY den här länken också. Eftersom hon ska skriva en uppsats just om Wilde. Min blogg kommer att genomgå någotslags omdaning. Jag vet inte riktigt vad som ska hända med den. Men jag ska försöka begränsa mig till att skriva om intrycken i Folkrepubliken, vad som är gott att dricka och äta här, vad jag gillar i bok-, film- och musikväg och vad som i övrigt är värt att förtälja. Det där sista står ju kanske i direkt motsatsställning till begränsning. Äh, jag vet inte. För övrigt förstår jag inte varför Lotten är blockerad här.)