2009:157 Mormor

kommer jag att tänka på. Hon var sångerska, bland annat. På den tiden Skivor från Vetlanda gick på radion så hände det att någon ville höra en stenkaka med Vivan Hedborg-Falk. En av låtarna hette Cigarettvisan, tror jag. Mormor varken rökte eller drack men hade, vad jag vet, inga synpunkter på andras alkoholvanor och sjöng gärna med i snapsvisorna när släkten var samlad på sommarstället för att äta kräftor. 

Det här är mer nästan trettio år sedan. Sveriges motsvarighet till Ishtar eller Heavens Gate som det senare skulle visa sig hade precis haft premiär: Sverige åt svenskarna. Mormor hade en liten roll som nunna i den. Jag skriver "liten" eftersom det bara är en kort scen tidigt i filmen där hon och två andra damer sjunger något för att, och här kan jag minnas helt fel, få pappan och mamman till det som ska bli en superkonung att, så att säga, komma i stämning inför koncipierandet av densamme.

Filmen var lång och i det närmaste osebar. Per Oscarsson som också regisserat hade huvudrollen som den mesige regenten och ett antal andra regenter som den förre skulle befinna sig i utdragna krig mot. Det var buskis och teateröverspel i en osalig blandning. Jag tror att vi såg den på Park vid Humlegården. Vi var i det här fallet mina föräldrar och jag. Var mina två bröder befann sig minns jag inte.

På väg mot Centralen föreslog pappa att vi skulle äta något och vi gick därför in på Chez Charles som låg vid Klarabergsbron. Vi åt lasagne och servitören bjöd mina föräldrar på kaffet eftersom han hade varit lite sen med en av deras varmrätter. Det var min första erfarenhet av god service och jag minns att restaurangbesöket kändes metropolitiskt även om jag inte kände till det ordet då. Sverige var inte betjäningsinriktat på samma sätt som det är idag, även om jag inte vill sträcka det till kalla det för DDR- eller Sovjet-Sverige. Vi bodde på landet utanför Uppsala och Stockholm kändes som Världen i jämförelse.

Ikväll, nästan trettio år senare, var jag på en intressant debatt om tillståndet i den svenska läkemedelsbranschen. Innan debatten kom igång kunde man få en tapastallrik och ett glas champagne för att mingla bland de andra åhörarna. Champagnen var någon Nicholas Feuillatte. Platsen var Niki Bar och jag tror att det är samma lokal som en gång hette Chez Charles, dvs där vi ätit efter filmen som mormor medverkade i.

(Minnet är bedrägligt. Jag hoppas att jag inte har farit med sanningen alltför mycket.)

2009:155 Oentropi

Härmed tillkännages mitt minst genomforskade blogginlägg någonsin. Jag var på Södra Teaterns bar igår kväll. Där köpte jag ett glas vin i baren. Vinet var rött och hette något i stil med Koria. Ja, ni ser hur slappt jag förhåller mig till den slatten. Det kan ha varit från Sydafrika. Det kan ha varit cab, pinotage eller shiraz. Det var grovt som en gammal takbjälke men helt utan den sköna patina som kan känneteckna en sådan. Och otämjt, som en instängd vildget. Ett farligt vin som man egentligen skulle behöva dricka ett par flaskor av för att förstå vad det försöker säga. Så är det ju med många billiga rödviner. Det är i själva verket hela affärsidén med billiga rödviner. Men jag går naturligtvis inte på sånt längre. Ett glas var tillräckligt.

Hur får jag ordning på det här inlägget nu då? Äh, det är inte så viktigt. Det var ju faktiskt inte för att nörda ner mig i det enda röda glasvin som serveras i den där baren som jag gick dit.

Asha Ali framträdde. Med besked. Jag såg henne första gången då, 2005 på Marie Laveau som jag fortfarande inte har ätit på. Asha Ali är bra. Och hennes kommande album är det med största sannolikhet också. Jag sade det då och jag säger det nu: håll öronen öppna för Asha Ali.

2009:155 Lönelördag del II

Vi gick längs kajen på Strandvägen i det låga solljuset. Värmen som rått tidigare under dagen hade fyllt uteserveringarna med gäster som nu dragit på sig ytterkläder eller satt insvepta i filtar vid borden. Eftersom Deville inte öppnar förrän klockan sex så tänkte vi ta ett glas någon annan stans. Vassa Eggen - som jag inte har besökt på sju år - är ett sådant ställe. Det visade sig emellertid att det också håller portarna stängda till klockan arton så vi fortsatte att släntra upp för Birger Jarlsgatan. Vi gick in på Babs där vi drack varsitt glas av en Alsace-riesling som hette Linsenberg någonting. Den var lite parfymerad i doften - tänk syntetisk litchi - hade ingen vidare syra och var dessutom inte helt torr. Den är inte värd att lägga på minnet. Babs är opretentiöst men samtidigt perfekt för de människor som enligt Göran Hägglund hånar och föraktar vanligt folks leverne. Vinlistan är däremot inget för aficionados och glasen med den tjocka kanten gör inte heller något vin rättvisa. Vi blir där bara en kort stund.

På väg mot Deville stöter vi ihop med E som tyckte att vi hade valt en bra restaurang. Bland annat.

Det var första gången som jag steg in i den lilla kvarterskrogen som jag läste om i Gourmet redan för några år sedan. Vi satte oss i lädersoffan till vänster om entrén och blev genast betjänade. Ett glas före maten, men vad? Jag tänker att det så ofta blir riesling eller grüner veltliner. Varför inte lite kraftchardonnay, typ bourgogne. Jag längtade ju till ren smörighet och frisk ek i samverkan med stadig syra, hade jag plötsligt kommit på. Vinlistan som är befriande fri från viner från länderna utanför gamla Europa har minst två vita bourgogner. Ber att få testa Saint-Veran Tirage Précoce, Domaine Corsin, Bourgogne. En frisk mineralighet, varken ek eller malolaktisk fermentation, är det som mina doftreceptorer meddelar mitt medvetande. Det är friskt och jag skulle i blindo gissat på en chablis. En slurk rullas upp på tungan. Men aj, där finns, som en liten antydan om att allt inte står rätt till, den svagaste korkdefekt jag någonsin känt. Och den fanns inte i doften. "Vi diskuterade precis om det var defekt eller inte" berättar servitrisen/hovmästarinnan som vi under kvällen ska föra en ständig dialog med. Hon byter flaska och i nästa glas är vinet alltigenom korrekt. Vi känner oss så bekväma i lädersoffan att vi för en tid allvarligt överväger att tillbringa måltiden där. Så blir det inte. 

Jag frågar vad man kan äta till den här bourgognen. Det finns en kräftsoppa som skulle fungera bra. Eftersom jag inte vill äta något som är det minsta gräddigt så byter jag spår och väljer pilgrimsmusslor med forellrom och ärtpuré. Till de rekommenderas en torr och dyr tokajer! Sec, Kiralyudvar, Tokaji är årets vita överraskning så här långt. Det finns bivax och honung i doften men ingen antydan till oxidation. Det är friskt rakt och rikt, ett vin att tillbringa en hel kväll med och då menar jag just ett glas. Jag har sagt det förr och riskerar att framstå som en dåre i min envishet: drick dyrare, då räcker det längre!

Pilgrimsmusselbitarna är perfekt halstrade dvs genomlagade utan att närma sig guttaperkakonsistens åt ena hållet, ej heller råa åt det andra.

Brödet som kommer in är vitt, kalljäst eller surdegsbaserat vet jag inte, men det är bra. Till det ett brynt vispat smör med lite champagnevinäger i. Ett tag stod det brynta smöret på varje krogbord i Stockholm. Den snabba förälskelsen i det kolaaktiga förbyttes för mig i en mer avmätt inställning efter några krogbesök. Nu tycker jag att det är fantastiskt igen. Kanske är det champagnevinägern som gör hela skillnaden. 

En liten skål gräddig soppa med smak av fänkål och apelsin kommer in som en bonus på vägen till varmrätten. Den är frisk och smaklig. Glömde skriva att M tog kalvbräss till förrätt. Den var också fin, med en lätt fermenterad, hoisinaktig smak. Till den dricker han en gott och blandat från Alsace, signerad Marcel Deiss: 

Jag hade bestämt mig för griskinden redan när jag satt i soffan. Här blev inte vinvalet perfekt. En frisk pinot hade varit bättre än den kraftiga syrah som jag tog, Côtes du Rhône, Domaine August Clape. Fick prova en pinot innan men jag tyckte att den hade något brettaktigt - dvs stall - i doften så den blev det inte. Skulle provat en annan pinot. Griskinden, en hård knaprig yta över den ljuvligaste schmaltz, var dock en tonträff. Det ankbröst som M tog var också bra. Jag har ätit seg anka så ofta här i Sverige att jag börjat tvivla på om vi svenskar kan laga den. Det är naturligtvis dumheter. Det här bröstet är så mört och vackert mörkrosa. Smälter i munnen. En Barbera d'Alba, Azienda Agricola, Bordone, Piemonte till den. 

En efterrätt som jag börjar tro att jag inte begriper är crème brulée. När jag åt den senast, på Rolfs Kök, var det smälta sockret aningen för bränt. Det ger en obehaglig beska åt ytan. Varianten på Deville var inte lika svedd men ändå aningens. Det smakar pepparkakshusfog vilket inte är så konstigt eftersom det ju faktiskt är samma material. Men är det egentligen gott? Undersidan av det smälta var här rena sockerkristaller det vill säga det hade inte smält hela vägen. Då blir det inte heller bra. Hur uppnås den perfekta smältan som varken är besk eller kristallin? Bedrivs forskning på området? "Äggstanningen" under var däremot perfekt.

Vi äter efterrätten i soffgruppen eftersom vi blivit bortkörda från bordet. Mitt emot oss sitter ett ungt norskt par och begår krogens avsmakningsmeny. M äter en äppelsufflé med kanelglass. Han dricker dessutom ett utmärkt eiswein till det. Jag väljer att vänta med dessertvinet till efteråt. Det är dessutom inget vin i strikt bemärkelse. Kärnor och skal som destillerats blandas med en ojäst druvmust. Resultatet blir en bitter men frisk MacVin Rouge Ch. Arlay. På rent okynne tar jag ett glas Riesling Gaisberg från Kamptal av Birgit Eichinger efter det. Tillverkaren ifråga stod för ett annat av årets vita överraskningsviner, en chardonnay som var med på en av balkongkvällarna.

Skönhet, framgång, affluens. Var och en för sig eller kombinerad utmärker dessa egenskaper publiken på kvarterskrogen med det franska köket. En nörd som undertecknad trivs också förträffligt eftersom personalen är så passionerad. Under de sex timmar vi tillbringar därinne för vi förutom då vi pratar med varandra eller äter, en dialog med servisen. Mest om vin.

Deville är inte billigt men jag har ju mina käpphästar om hur vanligt folk felprioriterar bland utgifterna. Jag lyckas gissa rätt på sluträkningen med sex kronor! Vi dricksar faktiskt också. Passion ska belönas. 

Förutom sockret på brulén så fanns det bara en prick i protokollet. En stekt brödskiva som låg på den lilla sallad som tillsammans med en ljuvlig kålrotspuré ackompanjerade griskinden. Den brödskivan var platt och småtrist. Allt annat var superbt.

Det är fantastiskt att vara tillbaka i Krogstockholm! Jag ska bara ha en vettigare försörjning så att jag kan gå till restauranger oftare. Nu får det bli en i månaden. Vi ska begå Sjögräs under oktober och MÅ meddelade för ett par timmar sedan att det inte gör något att jag outar honom med initialerna.

 

Menyer nedan:

2009:154 Lönelördag

Nordiska museet hade äppelutställning. Den hade kunnat vara mer nördig. På etiketterna som låg framför de 294 äppelsorter eller om det var 249 som ställdes ut var informationen i bästa fall knapphändig i värsta fall obefintlig. Mer smaknoter, mer fakta om användningsområden, utbredning med mera. Nordiska museet hade också utställning om proggrörelsens affischkonst. Den fick åtminstone mig att tänka att vi svenskar är lagda åt, om inte nostalgi, så åtminstone åt tillbakablickande.

När jag och mitt sällskap som bad om att få vara anonym i dagens bloggpost närmade oss Djurgårdsbron kom vi på att det var hög tid att boka bord. Klockan var nämligen halv fem. Sjögräs var fullt men på Deville kunde vi få sitta till kvart över åtta.

Fortsättning följer.

2009:153 tidigare under kvällen

hade jag varit hemma hos K och T. Det var för mörkt, regnigt och kallt för att vi skulle kunna sitta på deras balkong. När jag anlände stod det en flaska chablis på bordet. Till den åt vi rågsmörgås med strömming. Jag hade släpat med mig en sauvignon blanc från den italienska delen av tyrolen. Syftningen blev lite oklar. Vinet är från den italienska delen av tyrolen. Söderhallarnas systembolag är platsen jag transporterade flaskan ifrån. Det är en av Sveriges bästa bolagsbutiker. Chablisen var inte en typisk chablis. Den norditalienska sauvignon blancen var däremot en typisk sauvignon blanc. 

K tycker inte att jag ska twittra och statusuppdatera på ett sådant sätt att läsare kan få uppfattningen att jag har alkoholproblem. Det kan finnas de som är mindre frispråkiga i förhållande till drickandet än jag. Hon har rätt i det. Därför blir det inte fler twittranden av det slaget.

I hushållet också fanns fantastiska plommon.

När jag hade cyklat hem hit efter samkvämet på Södermalm satt pappan i huset och tittade på Debatt, ni vet programmet som tidigare leddes av Janne Josefsson men nu leds av Belinda Olsson. Ingen har undgått att kd:s partiledare försöker göra sig till tals för en tyst majoritet genom att tala om en kulturelit som skulle förakta vanligt folks liv. (Jag orkar inte skriva citationstecken i kväll så ni får roa er med att sätta sådana i den förra meningen.) Göran Hägglund är ute och cyklar, tycker jag. Däremot tycker jag inte att den för dagen rödhåriga Linda Skugge som också medverkade i programmet, i sin analys av sådana som röstar och pratar vänster, men i sin vardag exempelvis gärna bildar bostadsrättsföreningar, är det. Men det är en annan fråga. 

I samma program medverkade också en av medlemmarna i Streaplers och pratade om att dansband skulle ha varit ett skällsord till för ett par år sedan. Det stämmer inte. Jag var på en 30-årsfest på ett arkitektkontor i närheten av Globen för sju år sedan. Ingen där hade mindre än sex terminers högskolestiudier. Det spelades dansband under festen. När det inte var Jay-Z, New Order, Super Furry Animals eller något annat creddigt. Jag frågade en av värdinnorna om dansbandsmusiken var ironiskt menad. Hon svarade ilsket att jag var en snobb. Alltså är det bevisat att dansbandsmusik redan för sju år sedan inte var ett skällsord. 

Jag föraktar inte människor som gillar dansband, jag tycker bara att musiken är dålig. Jag föraktar inte de som lyssnar på Radio Rix, jag tycker bara att skämten är torftiga. Jag föraktar inte de som köper Risifrutti, jag tycker bara... Sådär skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet.

För att återvända till Hägglund så hade Ulf Wickbom en bra krönika om honom i söndagens Godmorgon Världen. Hanne Kjöller hade också bra synpunkter i samma programs nyhetspanel. Och Andreas Boonstra skriver i dagens SvD om det. Det är bra att många reagerar för hans utspel är inte så oskyldigt som det kan verka.

Jag har svårt för Debatt, de deltagande avbryter och försöker överrösta varandra och programledaren, som iofs är bra, ifrågasätter inte otydligheterna tillräckligt. Men om de medverkande skulle få tala till punkt och programledaren styrde upp det hela mer, skulle det kanske inte bli bra teve.

Vi åt för övrigt en ost också ikväll, en caprinell från Holland. Den är getmjölksbaserad utan att vara för getig. Det är grejer, det.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624)

Winkl Sauvignon (nr 2799)

2009:152 men när en underårig

anmälde sig till det i våra dagar dominerande sociala mediet så tänkte Olsson "nog av!". (Det är gammalsvenska och betyder kanske "nu får det vara nog!")

Eller rättare sagt det, alla bondbyar, alla quizzar, alla idiotiska tillämpningar med anknytning till astrologi som jag ständigt informeras om.  Det blev för mycket, det dränkte mig nästan. 

Jag överdriver, det här är inte så allvarligt. Men nu orkar jag inte titta in på ett tag, sade jag inte det redan igår?

Måste för övrigt hitta en stadigare inkomstkälla. Jag har inte en familj att försörja men ett outsläckligt behov av välfermenterad druvsaft. Och det kan jag inte tillfredställa med rådande plånbok.

2009:151 utan att uppröras särskilt

av synen: ett gäddhuvud på trappsteget. Twittrade om det redan i fredags. Så nu får ni upprepningen av den informationen rakt i ansiktet om ni läste det då. Jag tycker om upprepning. Annat var det för tjugo år sedan. Då skrev jag en krönika i min nationstidning som skaffade mig ovänner. Den handlade bland annat om upprepning. Men den uttryckte också en form av förakt, ett slags überattityd som jag idag känner mig väldigt främmande inför. Då tyckte jag att jag var kvick. Idag undrar jag vem som egentligen skrattar sist. Om nu någon gör det.

Det där gäddhuvudet fick jag syn på när jag stigit av tåget i Knivsta och var på väg ner för trappan till gången under järnvägsspåren. Tåget jag kom med var ett tidigare än jag tänkt ta. Det berodde på att jag fick syn på J:s välbekanta ryggtavla på perrongen och gärna ville komma med samma tåg så att jag kunde diskutera en sak med honom. Andfådd och med bultande hjärta sprang jag ombord i förstaklassvagnen som var närmast. Mitt lopp var onödigt eftersom ryggtavlan som jag sett på stationen inte tillhörde J utan en annan man med samma kroppsbyggnad och kala fläck mellan öronen. Tåget var som vanligt fullt både av människor och ståplatser.

Professor E bor i Knivsta sedan en tid. Hon hade bjudit hem mig och några andra på sushi. Det blev en lång kväll. Vi drack El Gato Nero till sushin och resten av kvällen som vi till stor del tillbringade utomhus under infravärmelamporna på verandan. Fick reda på annat om samtiden den kvällen än jag kunnat läsa mig till eller ta del av i samtliga nyhetsmedier. Och eftersom jag saknar hållning både i form av ideologi och religion så tänkte jag "jaha" trots att allt var så intressant.  Jag lade mig vid ett-tiden. De andra stannade uppe längre och såg Ghost med Patrick Swayze, Demi Moore och Whoopi Goldberg.

Under lördagen åkte jag hem till Redaktörn för att tillsammans med honom, min bror och en basist som jag kan kalla POK - en ny bekantskap - spela country. Tidigare var jag basist men eftersom jag var bort i två år spelar jag nu mandolin. Vilket egentligen är roligare och passar mig bättre än bas. Mandolinen är ju som ni känner till stämd i kvinter. Det har den gemensamt med fiol, viola och cello. Kontrabasen är däremot stämd i kvarter, liksom sin moderne släkting elbasen och gitarren. Jag spelade cello när jag var ung och det har jag därför nytta av när jag ska ta ackord på mandolinen.

Efter repet åkte jag till Uppsala och åt krabba och drack Gustave Lorentz gewurztraminer. Tyckte inte att den var mer än pålitlig nu, det brukar finnas mer grapefrukt i doften. 

Igår träffade jag han som ska ta hand om min bokföring, eller åtminstone kolla den. Han är vän till familjen och ger ett raktigenom pålitligt intryck.

Sedan åt jag lunch med Uppsalafamiljen. Vi satt utomhus i septembersolen. Argento Malbec till lövbiffen.

Tillbaka i Nackavillan som jag bor tillfälligt i bakade jag bullar. Det finns laktosintolerans i familjen så det blev margarin i degen. Vågar påstå att det inte blir lika bra.

Idag har jag tittat på två lägenheter. Den ena hade storslagen utsikt men hemska golv av träimiterande linoleum i två rum av tre. Den andra hade märkliga kökslösningar men fint vardagsrum. Det klickade således inte helt med något av objekten.

Jag måste lösa bostadsutmaningen snart. Vill egentligen helst bo i någon form av kollektiv. Typ gemensamt kök och vardagsrum, inga andra förpliktelser än hänsyn. Vet inte om någon sådan lösning gives.

2009:150 tog beskedet om det inställda vinglandet

med jämnmod. Började ju sakna Riddarfjärdsutsikten och innehavarna av balkongen spm erbjöd densamma så smått. Nu var det minst två veckor sedan jag varit där. Men fredagen skulle ju vara en arbetsdag i vanlig ordning. Eller rättare sagt, en arbetsdag som skulle kräva lite mer ordning än vanligt. Då skulle det krävas förberedelser och koncentration av ett större mått. För att klara av alla mindre mått. Eller mikroliter som det skulle röra sig om. Mikroliter som skulle pipetteras och röras om. Mikroliter som inte tolererar elvispvibrationer från fingrarna. Bra med en helnykter torsdag alltså, skulle jag kunnat skriva om jag hade trott det. Nu fantiserade jag istället om 750 000 mikroliter muskelchardonnay av ett slag som jag var fäst i på den tiden då Altavista fortfarande var en sökmotor att räkna med. En italiensk sådan. Chardonnay alltså, inte sökmotor. En chardonnay som skulle passat på balkongen. Undrar om jag skulle gilla den lika mycket idag:

Le Busche 2006 (nr 73146), 119 kr säljstart 20090901 beställningsvara. 

PS. Det är för övrigt bara två grader av avskiljdhet mellan mig och den där satirikern som medverkar i den så omtalade serien som trean visar nu, serien som nästan heter likadant som en roman som var populär på 1980-talet. En roman vars författare behandlades med dagens mått förvånansvärt respektlöst på bok och biblioteksmässan i Göteborg 1989. (Borde inte hon kunna stämma trean för partiell namnstöld eller nåt?) Hur det hänger ihop kan jag berätta away from keyboard någon gång. Om någon händelsevis skulle bry sig. DS.

2009:149 Alltså, den där slöbloggande vinamatören

berättar idag att han följer Jancis Robinson på Twitter. Det borde alla som är intresserade av henne också göra.

2009:148 Den där Olsson

Jag verkar ta mig ur en infektion som har hållit mig om inte på mattan så åtminstone i sängen ett par dagar. Följaktligen har jag under den tiden inte druckit något vin. Jag har mest sovit, läst och sett på teve. Igår läste jag en notis i The Economist som jag är för lat för att översätta. Den handlar om den kanadensiska vinindustrin - jag visste inte heller att en sådan fanns förrän jag var på ett säljmöte i Waterloo för åtta år sedan - och ni kan läsa den i dess helhet här.

För övrigt ser jag via fejan att vinkännaren Bengt Frithiofsson tycks ha hoppat av teveserien Kändisdjungeln som fyran visar. Själva serien har jag inte sett och kommer inte heller att göra det. En serie som jag däremot sett de två första avsnitten av är SvT:s Skräckministeriet. Den är snyggt formgiven, vinjetten med tillhörande musik är riktigt obehaglig men innehållet i avsnitten känns lite snuttigt. I nästa avsnitt är mannen som formgav monstret i Alienfilmerna, H R Giger, intervjuad. SvT play fungerar inte optimalt där jag befinner mig. Eftersom programmen inte tycks "cachas" trots att man låter de gå till slut innan man tittar på dem så laddar de under tiden man ser. Vilket i mitt fall betydde pauser var femte sekund.

Jag läser också Stephen Kings tegelsten It som jag började med för 20 år sedan. Har nästan hunnit halvvägs och ska fortsätta till slutet den här gången. Kan inte påstå att jag blir särskilt skrämd, har väl blivit alldeles för fantasilös och uttråkad för det. Berättelsen har andra kvaliteter.
Ikväll gick första avsnittet av Daniel Lind Lagerlöfs filmatisering av Marie Hermanssons Mannen under trappan. Inte heller den skrämmer mig särskilt, men den verkar välgjord så långt. Möjligen att inramningen även här är starkare än innehållet.

Annars har jag roat mig med att titta på gamla Seinfeld-avsnitt som förutom det avsett komiska också roar för att huvudrollsinnehavarna ofta har så gräsliga kläder - tänk stentvättade jeans utan bälte modell uppdragna till midjan - och att de dricker vin som alltid fyllts för högt i de fula glasen.

2009:147 Inställt

Jag drack ett vin som hette Three Vines. Det är engelska och betyder tre rankor. Vi var tre som delade på flaskan. Tre är ett magiskt tal. Three Vines är däremot inte ett magiskt vin. Three Vines är hyggligt bra och för tankarna till södra Frankrike. I södra Frankrike dricker man också pastis. I Grekland dricker man däremot ouzo. Som har liknande smak men betraktas som betydligt mindre sofistikerat. Av mig, oklart av vilken anledning. Jag gör som vore jag i Grekland. Inbillar mig att det ska ta kål på streptokockerna som jag tror att jag har drabbats av. Streptokockerna som har satt p för morgondagens halvmara. 

Windsor Three Vines 2007 (6533), 99 kr

2009:146 Vilse i pannbiffen

Jag satt vid ett bord i köket en av de högt belägna Stockholmslägenheter som vätter mot vatten åt ena hållet och in mot en tyst kullerstensgata åt det andra. Det satt tre generationer kring samma bord. Jag, generation ett och två drack några glas ekologisk Rioja över en saftig entrecôte med klyftpotatis och sallad med pumpafrön och avokadoskivor. Ute var det stjärnklar septemberkväll med nästan full måne. Saint Agur efteråt. Vi hade varit på Gröna Lund samma dag och jag hade blivit för gammal för att bevisa något. Men hade trots det satt mig i en anordning vars våldsamma accelerationer den mänskliga kroppen inte utvecklats för. Kastellholmen och Högalids kyrka var fixpunkterna som räddade mig. Ryser vid minnet. 

Beronia Viticultura Ecológica 2007 (nr 12126)

Jag satt på tunnelbanan på väg från en anställningsintervju när jag läste ett nummer (10/09) av Nöjesguiden. Det var första gången på säkert två år som jag läste Nöjesguiden, en publikation som jag är för gammal för. 

I numret fanns en genomgång av vad intervjuare och intervjuobjekt druckit i numrets längsta intervju som ägde bord på Vassa Eggen respektive Pontus. (Intervjuaren heter för övrigt Marcus Dunberg och objektet Mauro Scocco.) Det jästa utgjordes av prosecco från Tomassini, en Schloss Riesling 2007, Xavier Vignons Côtes du Rhône, Billecart Salmon och Hermit Crab, det sistnämnda en australiensisk viting på rhône-druvorna marsanne och viognier. Det stod dessutom vad notorna slutade på.

Jag sitter i en villas arbetsrum i Nacka kommun och jag vet inte vad.

2009:145 Jag klippte mig, nu är det bara jobbet som fattas

Jag har sökt ett jobb i en annan stad. Till saken hör att jag aldrig har fått ett kvalificerat arbete som jag har sökt. I mitt yrkesverksamma liv har jag sökt tre arbeten. Jobben som försörjt mig, har jag fått genom att arbetsgivare har frågat om jag velat ställa mitt kunnande eller kompetens eller vad man nu ska kalla det för till deras förfogande och jag har sagt ja. Jag har med andra ord alltid blivit "uppraggad".

För fyra år sedan sökte jag senast ett jobb som jag inte fick. Inte heller fick jag reda på att jag inte fick det. Förrän jag ringde VD:n som generat bad om ursäkt för att ingen hade kommit ihåg att kontakta mig. Igår var jag med om samma sak. Ett jobb som jag sökte i juli vars kontaktpersoner var omöjliga att nå fick jag besked om. Platsen hade besatts. Min ansökan hade kommit in men det var 50 andra som också hade sökt. Eftersom man precis hade implementerat ett system för online-ansökningar som man använde parallellt med ansökningar enligt post och e-post hade man missat att meddela de som sökt och inte kommit ifråga. Jag anade väl i och för sig att jag inte var aktuell eftersom jag inte hört något men kan ändå inte låta bli att tänka att det är amatörmässigt.

Jag intervjuades för det aktuella jobbet i onsdags och på måndag ska jag träffa dem igen. Försöker ställa in mig på att det kanske inte blir något. Att jag får fortsätta den här ovissa tillvaron en tid till.

Igår var jag på middag i Nockeby. Där drack vi bland annat:

Errazuriz Chardonnay Viognier (nr 6611)

Pinot Gris Réserve (nr 2899) (tror jag, bolagets information är bristfällig)

Geisweiler Monopole Crémant de Bourgogne Brut (nr 7685)

Och en bib som jag inte minns namnet på.

Men för att återvända till jobbet, det blir tungt att lämna Stockholm, om det blir så. Det är den stad jag gillar mest, så är det bara.

2009:144 Welcome to the working week

Jag har ägnat ansenlig tid åt att försöka förstå på vilket sätt jag är en ondsint elitist. Utan att för det skull höra till någon elit. Jag är - medveten om tjatigheten - medelklass, varken mer eller mindre. Dessutom medelmåttig. Och det krävdes en hel del vin för att komma på det. En cndp, en pinot gris en chilensk viognier/chardonnaymix med mera.

Tänker jag nu i arbetsrummet till en villa som några fantastiska vänner låter mig bo i. Ett arbetsrum som jag varje natt sover så gott i. 

Men som vanligt är jag för oredig för att förklara på vilket sätt jag är en ondsint elitist. Ber att få återkomma till ämnet. Men det har med kvällstidningskolumner och populära teveprogram att göra, så mycket kan jag avslöja.

En arbetsvecka har gått till ända. Det känns ovant. Ett uttryck har bitit sig fast i mitt medvetande idag: "han har gått för dagen". Det är nästan deism vilket för övrigt gäller "hon har gått för dagen" också. Jag tycker, oavsett, subjektens genus, också att de är poetiska båda två. Och därmed sätter jag punkt för idag. 

2009:143 Vid kanten av den blåa Atlanten

ligger Portugal som ni vet. Ett land där jag inte har varit på 22 år och mina kulinariska minnen därifrån är få. Det fanns små goda bläckfiskar i vitlök och geraniumdoftande vitt billigt vinho verde som vi picknickade i någon park. Hursom, två av sommarens höjdare i vinväg har varit Maritávora Reserva Branco 2006 (nr 98869) och Quinta de Chocapalha Reserva White Wine 2007 (nr 95202), båda 139 kr flaskan. Om ni vill veta mer om vad som finns att upptäcka från Portugal rekommenderar jag att ni läser kunnige Jens Dolks artikel på tasteline här. 

2009:142 Brist på klass

Château Mont Redon 2004! Så får gärna en châteauneuf du pape smaka. Och hur den smakade får ni gärna googla fram. Det var ett av kvällens viner.

Jag pratade klarsyn ikväll. Med en god vän som har den. I synen på klass bland annat. Ibland tror jag att jag har den också. Som i synen på mig själv: en reaktionär människa som står över klassbegreppet och tycker mig har rätt till châteauneuf du pape, chablis och något tredje som jag inte kommer på. 

Eftersom det var tisdag drack vi ur en BiB också. Som hette Chakhana och var malbec och syrah och doftade vingummin. Eller i alla fall nåt som inte var lika flott som påvens nya slott. Och den här argentinska biben kanske var det där tredje som jag inte kunde komma på och som passar så bra i min påstått klarsynta klasslöshet men i själva verket är detaljen som placerar mig mitt i medelklassen.