21 september 2009

2009:151 utan att uppröras särskilt

av synen: ett gäddhuvud på trappsteget. Twittrade om det redan i fredags. Så nu får ni upprepningen av den informationen rakt i ansiktet om ni läste det då. Jag tycker om upprepning. Annat var det för tjugo år sedan. Då skrev jag en krönika i min nationstidning som skaffade mig ovänner. Den handlade bland annat om upprepning. Men den uttryckte också en form av förakt, ett slags überattityd som jag idag känner mig väldigt främmande inför. Då tyckte jag att jag var kvick. Idag undrar jag vem som egentligen skrattar sist. Om nu någon gör det.

Det där gäddhuvudet fick jag syn på när jag stigit av tåget i Knivsta och var på väg ner för trappan till gången under järnvägsspåren. Tåget jag kom med var ett tidigare än jag tänkt ta. Det berodde på att jag fick syn på J:s välbekanta ryggtavla på perrongen och gärna ville komma med samma tåg så att jag kunde diskutera en sak med honom. Andfådd och med bultande hjärta sprang jag ombord i förstaklassvagnen som var närmast. Mitt lopp var onödigt eftersom ryggtavlan som jag sett på stationen inte tillhörde J utan en annan man med samma kroppsbyggnad och kala fläck mellan öronen. Tåget var som vanligt fullt både av människor och ståplatser.

Professor E bor i Knivsta sedan en tid. Hon hade bjudit hem mig och några andra på sushi. Det blev en lång kväll. Vi drack El Gato Nero till sushin och resten av kvällen som vi till stor del tillbringade utomhus under infravärmelamporna på verandan. Fick reda på annat om samtiden den kvällen än jag kunnat läsa mig till eller ta del av i samtliga nyhetsmedier. Och eftersom jag saknar hållning både i form av ideologi och religion så tänkte jag "jaha" trots att allt var så intressant.  Jag lade mig vid ett-tiden. De andra stannade uppe längre och såg Ghost med Patrick Swayze, Demi Moore och Whoopi Goldberg.

Under lördagen åkte jag hem till Redaktörn för att tillsammans med honom, min bror och en basist som jag kan kalla POK - en ny bekantskap - spela country. Tidigare var jag basist men eftersom jag var bort i två år spelar jag nu mandolin. Vilket egentligen är roligare och passar mig bättre än bas. Mandolinen är ju som ni känner till stämd i kvinter. Det har den gemensamt med fiol, viola och cello. Kontrabasen är däremot stämd i kvarter, liksom sin moderne släkting elbasen och gitarren. Jag spelade cello när jag var ung och det har jag därför nytta av när jag ska ta ackord på mandolinen.

Efter repet åkte jag till Uppsala och åt krabba och drack Gustave Lorentz gewurztraminer. Tyckte inte att den var mer än pålitlig nu, det brukar finnas mer grapefrukt i doften. 

Igår träffade jag han som ska ta hand om min bokföring, eller åtminstone kolla den. Han är vän till familjen och ger ett raktigenom pålitligt intryck.

Sedan åt jag lunch med Uppsalafamiljen. Vi satt utomhus i septembersolen. Argento Malbec till lövbiffen.

Tillbaka i Nackavillan som jag bor tillfälligt i bakade jag bullar. Det finns laktosintolerans i familjen så det blev margarin i degen. Vågar påstå att det inte blir lika bra.

Idag har jag tittat på två lägenheter. Den ena hade storslagen utsikt men hemska golv av träimiterande linoleum i två rum av tre. Den andra hade märkliga kökslösningar men fint vardagsrum. Det klickade således inte helt med något av objekten.

Jag måste lösa bostadsutmaningen snart. Vill egentligen helst bo i någon form av kollektiv. Typ gemensamt kök och vardagsrum, inga andra förpliktelser än hänsyn. Vet inte om någon sådan lösning gives.

Inga kommentarer: