2006

Jag satt i sextonde arrondissemanget och skrev detta. Sedan brakade uppkopplingen. Tänk er i fjol, igår. För er som inte vet, sextonde arrondissemanget är en stadsdel i Paris. En fin stadsdel som passar en finbloggare som undertecknad. Här bor min morbror A med hustru A. En av As söner, P, är också här på besök. T och O kommer ner från Bryssel ikväll. I sextonde arrondissemanget ser man Eiffeltornet på relativt nära håll. Om man tar M6 mot Montparnasse Bienvenüe åker man ovan jord mellan flera stationer. Det ger lite berg-och-dalbanekänsla. Eiffeltornet har lampor som blinkar en gång i timmen. Varje dag. Hela året. Just nu hänger en upp och nedvänd ljusinstallation som ska likna en julgran i grenen på tornet.
Det finns flera skillnader mellan Stockholm och Paris. I Stockholm köar folk för att komma in på krogar. Här köar man för att komma in på muséer! Igår hade jag tänkt att besöka ett museum med asiatisk inriktning här i kvarteret. En skylt meddelade "2 heures attente". Det betyder nog två timmars väntetid. Jag åkte och köpte en ny vinterjacka i stället. Sedan tog jag metron till Les Halles och gick till Centre Georges Pompidou. Där pågår en Tintin-utställning som har fri entré. Köerna sträckte sig ett kvarter. Jag promenerade upp mot Montparnasse igen. Stannade på Café l´Hôrizon åt anka, med stekt potatis och gräddsås. Drack en Leffe Noël till den. Eftersom man inte hade skrivit vilka producenter som låg bakom appellationerna i menyn. Tro det eller ej, fransmännen är inte så optimeringsbenägna som vi svenskar. Det verkar inte vara så viktigt på kaféer eller brasserier vem som har producerat vinet. Leffe Nöel är en julig öl. Mörk, jästig och mättande. En halv liter för 8.70 €. Som hittat. Tittade in på Nicolas som är en vinbutik. Utbudet var sparsamt. Mest franska appelationer. Inget av vinerna lockade särskilt. Senare på kvällen, före middagen, bjöds jag på ett matlagningsvin - en vit Côtes du Rhône: Cellier des Dauphins Prestige 2005. Den var frisk och lite oljig det sätt som vita rhôneviner ofta är. Druvorna: vit grenache, clairette, bourboulenc och viognier. Sedan åt vi en eldig fisksoppa med aioli och drack en Bourgogne Aligoté till den.

Nyårsafton. Trevligt.

2006
Årets rödviner: 6183 Penfolds Grange 1999 (nr 6183), 1539 kr. Jag fick en tesked av en hemlighetsfull vinskribent. Den räckte länge. Baigorri Reserva 2002 (nr 99612), 250 kr. Tre gånger har haft glädjen att dricka detta supervin! 99228 2001 Valsardo Reserva Superior, Bodega Valsardo, Rib del Duero 338 kr. Bäst bland de spanska superviner som Vinovativas Jörgen Lindström presenterade för Munskänkarna i april.

Årets vitviner: Hattenheimer Mannberg Riesling Spätlese 1990. Erzeugerabfüllung. Sedan fanns det ovanligt många bra billiga dvs < 150 kr/flaskan-viner. Terres fumées har jag tjatat om, det fanns ett grekiskt i somras (Domaine Biblia Chora White 2004 (nr 99723), 99 kr) som var bra också och ett spanskt (Cosme Palacio y Hermanos Blanco 2004 (nr 98645), 73 kr)

Årets rödvinsland: Spanien

Årets vitvinsland: Österrike

Årets bar: Snotty

Årets bak: surdegsbröd

Årets dryck: kvass

Årets kött: vinbergssnäcka

Årets grönsak: bittergurka

Årets mjölkprodukt: jakyoghurt

Årets fisk: gös

Årets filmer: De andras liv, Tristram Shandy, Walk the Line

Årets sund: Bosporen

Årets älv: Nordre älv

Nu har jag ätit nyårsdagsmiddag med bordeaux och port. I Paris skiner solen. Att komma hem kommer inte att vara en schlager.

2007/5 Del I kanske

bfkem som hon tydligen förkortas - jag brukade kalla henne tbfkaem eftersom Minneapolisfunkens förgrundsfigur Prince Roger Nelson under en långtgående biff med ett skivbolag valde att kalla sig tafkap dvs the artist formerly known as prince, jag trodde liksom att det var mallen - har utmanat mig. Hon vill att jag ska lista fem saker jag som jag vill ska inträffa under 2007. Minns hur L en gång på 1990-talet av en tidning blev tillfrågad vad hon ville skulle hända. Hon svarade bland annat att Alison i Melrose Place - för övrigt en TV-serie som jag var så krokad i att jag slängde ut teven och sedan levde tevefritt i fem år - skulle få hjälp med alkoholproblemen. Vad önskar jag mig av 2007?

1. Mer gratisvin till mig. Särskilt tyska rieslingar, nya spanska distrikt, chianti classico och franken. Ja allt.
2. Att 2000-talets hittills fulaste ord, snackis, omedelbart tas ur bruk.
3. Mer fördjupning, mindre fördumning.
4. Mindre hat. Det gäller naturligtvis överallt. Men i bloggvärlden: alla ni "anonymous said" - jag tror att det oftast rör sig om män, - som ibland får bloggare att stänga sina kommentarsfunktioner, ja ibland till och med hela bloggen, sök hjälp. Hjälp finns att få.
5. Att jag blir roligare.

Sista dagen på jullovet

Klockan är 0126. Jag har precis kommit hem från Snotty där jag ätit mitt livs godaste oliver. Jag diskvalificerar mig omedelbart som matnörd eftersom jag inte frågade vad de hette. De var grekiska, gröna och stora. Hade en vaniljton. Yummy! Till de en bulgarisk feta som smakade som en komplex skrattande ko. Vet inte heller vad den hette så det blir rött kort. Men den var bra. Förbålt bra. Har haft en innehållsrik onsdag. J som bor här bjöd mig på teater. Harold Pinters "Hemkomsten" såg vi. Matinéföreställning. Den gav mig mersmak på Pinter. Att Thommy Berggren, Ingvar Hirdwall, Peter Andersson och Johan Rabaéus var skickliga yrkesmänniskor visste jag. Nya för mig var Sofi Helleday och Tobias Hjelm. Jag förstår pressrosorna. Se den innan det är försent.
Senare på kvällen lagade J lammstek. K kom hit. Till lammsteken drack vi Delas' Crozes-Hermitage Les Launes från 2001. Lagringen har gjort den gott. Inga sträva tanniner längre. Och frukten finns fortfarande kvar. Snygg flaska dessutom. Efter middagen släntrade jag bort till Snotty. Drack ett glas av samma som sist och slog mig i slang med W och E från Uppsala. Plattvändarna spelade - med undantag för hopplöst överskattade Joy Division som det tydligen gjorts film om nu - bra musik. High Llamas, Richard Hawley och Thin Lizzy och annat. E hade en teori om musikskapande som borde platsa i Nick Hornbys High Fidelity. Den går ut på att inga artister kan göra mer än fyra goda skivor i rad. Och det beror på själviska gener. Jag försökte protestera med Johann Sebastian Bach som exempel. Äh, jag är för trött för att redogöra för diskussionen. Bach spelade inte in skivor. Han blev far till sju barn. Okej?
I morgon jobbar jag igen.

Crozes-Hermitage Les Launes (nr 2800), 139 kr

Hemkomsten

T-tröja

Så här ser den alltså ut, årets vinlusen-tröja. Det finns fortfarande några få ex kvar. Jag kan inte sälja den eftersom jag lånat bilden utan att fråga upphovsmänniskan men om Du kan ge mig något gott skäl till att just Du ska bära hetaste plagget 2007 kan du kanske få en!

På väg hem från Istanbul

Sitter på Wiens rökiga flygplats och väntar på flighten mot Sverige. Som vanligt har jag för många plagg på mig och för tungt handbagage. Dessutom är flygplatsen svåröverskådlig så jag visste inte hur långt det var till gaten. Detta sammantaget gjorde att jag inte kände mig tillräckligt bekväm att ta ett glas i den utmärkta vinbaren som finns i en del av byggnadskomplexet. Där fanns en massa grüner veltliner och blauzweigelt som liksom väntade på mig. Men det blev inget närmande den här gången. Jag kommer inte att köpa några viner med mig. Här - i en annan del - finns bara det gamla vanliga halvtråkiga travel value-utbudet. Noterar att Gobelsburgers goda Grüner Veltliner bara kostar 6 € här. Men, det är inte tillräckligt billigt för att jag ska orka bära den hem. Jag har som sagt varit i Istanbul. En stad som inte låter sig beskrivas mellan två flygningar. Låt mig bara sträcka mig så långt som att säga att jag tyckte mycket om den. Bullrig, hårt trafikerad, ja visst, men storslagen och i ständig rörelse. Inte minst av alla tankers som trafikerar Bosporen. Att träffa syskon med sambo och brorsonen var bra efter närmare tre månaders bortovaro. Jag har druckit turkiska bruksviner - Angora och Villa Doluca - som har varit som bruksviner ofta är; hyggliga till mat men inte något man dricker utan något till. Sedan hade jag släpat med mig en Pinot Noir från Saint Clair. Vi drack den på julaftonskvällen och jag var inte så imponerad. Börjar rent av tro att jag och pinoten inte riktigt kommer överens. Är det den höga syran kanske? Men tidigare samma kväll drack vi en välgjord Grand Cru Champagne från Ambonnay och den var fin. Nu kommer bussen till planet. Måste sluta. God Fortsättning på er!
PS. Det finns en vinlusen-tshirt nu. Begränsad upplaga. Bild följer. DS

På väg mot Istanbul

Har knappt kunnat sova i natt. Resfeber? Nej, snarare min noja för att missa flyget. Klockan 0530 klev jag ur sängen, parkerade om bilen - jo man måste göra det för att undgå gatustädningsböter - och packade det sista. Väskan väger 25 kg och det känns när jag rullar den på Götgatstrottoaren. Flygbussen som avgår kl 0700 är sen i starten. En man i samma ålder som jag svär åt den kvinnliga chauffören. "För ihelvete, sätt lite fart!" grymtar han. Jag har inte civilkurage att säga åt idioten att skärpa sig. Kanske beror det på att han har en supporterkeps på sig. Bredvid mig i bussen sitter en sympatisk holländare på väg hem. När bussen har stannat vid S:t Eriksplan och tar upp fler passagerare än det finns sittplatser tar det lite tid. "Men låt dom åka gratis då, för helvete!" grymtar idrottsfånen igen. "Vi svenskar borde lära oss att allt inte kan fungera perfekt jämt!" hör jag mig säga. Holländaren instämmer. Jag tänker på Lou Reeds ord om Sverige i "Blue in the face" och inser hur rätt han hade. Jag hoppar av vid terminal 5 och checkar in. Sedan går jag till en lounge som ett helt onödigt kreditkort med exorbitant årsavgift ger mig tillträde till. Dricker surlatte som bubblas fram ur en maskin. Billig juice. Frallor utan tillstymmelse varken till fibrer eller surdeg. Läser DN som tydligen har jönsat till filmrecensionerna med en betygssiffra åtföljd av punkt. Jag har inte tidigare velat instämma i den nästan slentrianaktiga kritiken mot DN i allmänhet och kultursidorna i synnerhet men nu gör jag det. Betyg följd av punkt. Det är bara en morgontidning som lider av grav självöverskattning som kan skriva betyg på det sättet. Som om omdömet vore hugget i sten eller oumkullrunkeligt. Skärp er!
Har fått i uppdrag att köpa med mig vin och whisky till familjen. Det behöver inte vara någon fin singelmalt så det blir Famous Grouse. Sedan hittar jag ett "ekologiskt" vin från Californien. Bonterra Shiraz-Carignan--Sangiovese. I det incheckade bagaget ligger redan en flaska champagne, bröderna Lurtons vita hitvin och en Pinot Noir från Saint Clair, NZ. Snart dvs kl 0955 lyfter planet.

Essentiell sajt

Tack vare Matälskaren får jag tips om en ny favoritsajt: faktoider.
Det slår mig att jag relativt ofta hör påståenden som måste räknas dit. Ibland försöker jag förklara varför påståendet är felaktigt. Med risk för att framstå som den besserwisser jag i själva verket är. Ibland håller jag käften. Varför har faktoiderna en sådan dragningskraft på så många? Varför ifrågasätts inte dessa påståenden där de valsar runt bland avslagna middagskonversationer? Lämlars självmord, humlor som inte kan flyga, det påstått höga sockerinnehållet i torra och utjästa viner. Med mera. Faktoiderna är intressanta som fenomen, typ som råttan-i-pizzan-historier. Men de fakta som de utger sig för att representera behövs inte. Tillvaron är tillräckligt intressant utan dem.

En av de drycker jag har svårast att fördra är Red Bull. Jag tycker att den smakar illa och den syntetiska doften som sprids när någon öppnar en burk kan nästan få mig ur fattningen. (Om man bortser från dryckens egenskaper kan man också tänka på reklamfilmerna och de evenemang av motorsportskaraktär som produkten sponsrar.) Gissa om faktoider sprids i marknadsföringen av denna föregivna energidryck!

I. Glöggpartaj i New Jersey II. Tsarskij Sad

I. När man har tagit sig igenom Holland-tunneln svänger man av i Hoboken, födelseort för Frank Sinatra bland andra. Därefter passerar man Hackensack Centrum och tar till vänster i närheten av hembygdsgården. Sedan genom villaområdet där det bara bor Volvokörande, lattedrickande liberaler, uppför backen i skogen tills man ser det finaste arkitektritade huset med uppblåsbar tomte (bilden) på verandan. Värdinnan tar emot, iförd snyggt svart. På väg hem är vd:n för ett företag som väntar förändringar. Jag överlämnar presenten som är en champagne från René Henri Coutier, inköpt på plats i Ambonnay, Kristi Himmelfärdshelgen i år. Fint smyckad med ett rosa presentsnöre och bild på undertecknad drickandes champagne. Och hälsar även på herrn i huset. På bardisken in till köket står olika sorters glögg, pepparkakor och annat. Några barn har med sig ett spel som går ut på att man så länge som möjligt ska hålla i ett handtag genom vilket det går elektriska stötar. Barnen vinner alltid över de vuxna. Jag blir den som håller längst av oss vuxna men förlorar likväl. Har barnen sämre utvecklade smärtreflexer som gör att de orkar hålla längre? För det är reflexen och inte smärtan som får mig att tappa greppet. I bokstavlig mening.
Det blir en mugg vinglögg och en mugg starkvinsglögg.
Ja snackar med en man som hanterar olika artister, flera namnkunniga sådana. En bransch som jag inte har någon koll på, så det är intressant. En annan gäst har hittat en smart nisch som det - grovt förenklat i min framställning - där det inte finns någon konkurrens än. Glögg blir det tre gånger om året för mig. Sedan har man mättat glögglängtan. Det blir helt enkelt för sött. Så första gången var i lördags i Belgien, andra gången på jobbet i onsdags och nu sista gången idag. Tack för trevligt partaj, H och M! Och tack för skjutsen, ni som körde mig.

II. Eftersom K och T snart sätter sig på ett tåg som ska ta dem över världens största kontinent och sedan blir borta nästan en månad föreslog T att vi skulle proväta den ryska restauranten Tsarskij Sad som ligger på Stora Nygatan 20 i Gamla Stan. Förrätterna är marinerade smörsoppar, surkål , honungsskivlingar och andra godsaker som jag inte kan uttyda från kvittot som jag har bredvid mig i skrivande stund. Vi beställer in tre glas kvass till dessa men får bara ett. Det är en härlig dryck som har de brända sockertonerna hos julmust och liknar svagdricka. Möjligen lite för söt för mig men det kan bero på glöggintaget tidigare under kvällen. Förrätterna är fräscha och bra. Bättre än varmrätterna som kommer in senare. jag och K äter kaninrullader med salami, gorgonzola, potatiskaka och en annan liknande kaka. Återigen dålig faktakoll av undertecknad. Jag hade räknat med att rätterna skulle finnas på sajten. T tar Stroganoff. Problemet med kaninrulladerna är bland annat paneringen som är alldeles för mäktig. De kokta grönsakerna i den lilla byttan är inte så roliga heller. Men förrätterna är som sagt värda promenaden. Nästa gång ska vi bara ta in sådana. Och till varmrätterna dricker vi en australisk rhôneparafras. McPherson Basilisk Viognier Marsanne som ni kan läsa om här. Den doftar av honung och har relativt låg syra. Finns inte på Systembolaget. Vi skiljs åt vid Zinkensdamm där jag ska köpa rågmjöl till mina surdegar. Jag önskar dem с новым годом! и счастливого пути!

John Mc Clane

Idag lyckades jag med nästan alla ärenden inför julen. Skrev ett brev till min bonusbrorson i hitre Asien. Handlade julklappar. Använde cykel eftersom det fortfarande är så varmt ute. Läste Karin Bojs' DN-artikel om den ökade koldioxidhalten i atmosfären. Och Matälskarens tips. Skänkte en tanke åt alla stackars mörkermänniskor som inte vill tro att den, dvs den ökade koldioxidhalten, kan vara orsakad av mänsklig aktivitet.
Pratade med brorsonen i telefon. Läste tack vare Ondskan det här. Fick besök av J. Han lagade en god sallad. Som jag trodde att jag drack de sista dropparna Torus till så jag började demontera biben. Men det var fel. Det finns fortfarande ett par munfulla halvslattar kvar i plastlägeln så den åkte in i kylen igen. Jag ser i bloggen att jag öppnade den redan den 22/10 och den har inte surnat. Sedan delade vi på Häagen-Dazs Cappuccino Caramel Truffle. Nu sitter vi och tittar på 1988 års kioskvältare på TV3 - kanalen där man inte bara förstör filmerna med reklamavbrott, man tror att tittarna inte klarar av att bilden inramas av svarta kanter så man fyller hela rutan i stället. Tiden går. Det som var hitech 1988 är inte så häftigt längre. Men Bruce Willis är fortfarande delvis underhållande.

Torus 2005 (nr 2261), 196 kr

Hundstjärnor

Fredagen blev inte riktigt som väntat, alla kom inte till fritis. Någon hade lämnat återbud, någon jobbade, några lagade mat. Jag hamnade senare på ett kombinerat pepparkaksbak och tårtkalas i en suterränglägenhet på Reimersholme. Där bjöds på lammfärsbiffar också. Vi delade en flaska Ross Shiraz. Maken till brännrostade fattoner har jag inte sniffat sedan jag för ett par år sedan drack Château Sirius Red. Gömde nästan frukten helt. Märkligt, en australier för 111 kronor borde vara bättre. Det enda överslätande var den mjukt vaniljaktiga längden mitt på tungan.
Istället för att åka hem begav jag mig som vanligt till Snotty där jag stötte ihop med J som firade julavslutningen med sina elever. Jo, de hade åldern inne, de hade Hyena kollat. J berättade för övrigt att Sirius gör en av sina sämre bandysäsonger nu. Många supportrar misströstar. Jag följer ju inte bandyn längre så det är oundgänglig information för mig. Liksom att Snoop Dog's "Drop it like it's hot" finns med "Close to Me" av the Cure som komp. Kom i säng 0047.

Ross Shiraz 2004 (nr 6793), 111 kr

Läs om hundstjärnan här

Sista fredagen på J&B för i år

Lär det bli för mig. Jag kommer att vara så trött när jag kommer hem så jag skriver i förväg vad som händer.
Jag dricker ett stort glas Black Tie. K och T kommer dit. T dricker Chill Out. Pelle kommer att ha på sig mössa. A får sina 200 kr. Sen åker jag hem och tittar på teve. Somnar tidigt. Ja, det kanske blir en runda på Snotty också så att jag får snacka med min favoritThatcherist innan jag blir utslängd.

Black Tie Pinot Gris Riesling 2004 (nr 81637), 116 kr

Snotty köper vin från V&S

Idag berättade Maud Olofsson att ett gäng helstatligt ägda bolag och några delvis statligt ägda ska säljas. Vin & Sprit är ett av de helstatliga bolagen som ska säljas. Jag tycker att det är bra. Staten ska inte kränga alkohol med ena handen och bedriva folkhälsopolitik med den andra, för det går inte. Jag hoppas att de pengar som kommer in används långsiktigt.
Förra torsdagen var jag på Snotty. Jag klagade då på vinutbudet. Ur två mediokra Gallo-flaskor kunde de erbjuda mig glasvin. Ikväll när jag var där drack jag Penfolds Koonunga Hill Semillon Sauvignon Blanc. J påpekade att jag hade slutat dricka viner från andra sidan jordklotet. Visst ja. Inkonsekvens är mitt mellannamn. Två glas blev det. Eftersom det var ett bra vin. Men jag har tidigare skrivit om att man inte går till Snotty för vinerna. Utan att det är musiken som är affärsidén. Men det hindrar mig inte från att ifrågasätta det tråkiga utbudet av drycker. Det verkar som Snotty har V&S som leverantör. Har jag fel?

Penfolds Koonunga Hill Semillon Sauvignon Blanc 2005 (nr 82028), 82 kr

Blogglistan växer

Listan till vänster omfattar bloggar som jag mer eller mindre regelbundet läser. De upplyser, roar eller förargar mig. Ibland allt på en gång. Eftersom jag har fått kommentarsrekord på inlägget om den etiska maten tack vare en outtröttlig Varbergsbo länkar jag till den bloggen också.

Uppdatering I: Lägger till Herr Alarik eftersom han vet vad man ska lägga på tallriken. Skivtallriken alltså. Utomordentlig plattvändare bland annat vid det här tillfället. Hans årsbästalista bör läsas.

Uppdatering II: Träffade Penny Lane i kväll. På Snotty. Den bloggen läggs härmed till. Ja, den heter Utsikt Från Nedre Botten om ni inte visste.

Glöggen som gud glömde och annat

Idag firade vi lucia på arbetsplatsen. Eftersom vi inte är så många kunde vi inte få till ett riktigt tåg. Vi ställde in det. Jag som hade längtat så. Det är decennier sedan jag var stjärngosse sist!
I stället drack vi varsin mun glögg, åt några lussekatter och pepparkakor. Glöggen som låter som en familj i en Hjalmar Bergman-roman är spetsad med whisky och håller 20%. I munnen bränner den som gasol, sötman är moderat. Glöggkryddorna viskar försiktigt, spritigheten nästan gormar. Jag drack högst en halv deciliter men det var tillräckligt för att kinderna skulle hetta under ett par timmar efteråt. Det här är glögg för människor som i den mån de överhuvud taget läser fiktion, helst läser Robert Ludlum och Tom Clancy. Inget fel i det, kan man tycka.
Jag tycker bäst om de vinorienterade glöggsorterna.

Det har blivit en diskussion kring detta. Jag tänkte låna The Economist på biblioteket idag för att se hur väl jag hade kommit ihåg artikeln men numret var upptaget av en äldre, långsamläsande herre. Istället lånade jag hem en packe cd efter att ha betalat 110 kr för diverse försenade böcker.

P ringde och undrade vilka viner man kan lagra. -Det vet Niklas på Regeringsgatan, sa jag.

Upptäckte en ny blogg. Vet inte om jag orkar följa den men tycker bland annat att det här är intressant. Upphovsmannen verkar vettig också.

För övrigt råder relativt samförstånd mellan stans morgontidningar om vilka som är årets popskivor. Scritti Polittis* "White Bread Black Beer", The Knifes "Silent Shout" och Regina Spektors "Begin To Hope" rankas av fler än en recensent.

Så har jag lyckats skjuta upp det själsförtvinande taxipluggandet ytterligare en kväll!

Dufvenkrooks Special Spetsad med whisky (nr 97252), 79 kr

* Bilden: Green Gartside från Scritti Politti inklippt till höger om Pet Shop Boys' Chris Lowe (tv) och Neil Tennant (mitten).

Bratpacket stöter på patrull!

Jag älskar förmynderi. Att snorungar varken kan hantera pengar eller champagne visste vi redan. Nu har även Båstad kommun insett det och tolkar utskänkningslagen så att det blir stopp för dumheterna. Det här uppfyller alla kriterier för bra journalistik. Sant, intressant och relevant som det onekligen är.

Grönt, rättvist och nära?

Jag har en gång druckit rättvisemärkt vin. Vinet som var rött och kom från Sydafrika var inte minnesvärt men det hade knappast med märkningen att göra. Gröna viner - och då menar jag inte portugisernas vino verde - dricker jag då och då. De kan vara riktigt bra. (Man kan ifrågasätta hur gröna de är. Vissa av dem kräver stora konstbevattningsanläggningar.) Närodlat har jag hittills inte druckit. Göran Amnegårds Blaxtaviner är helt enkelt lite för dyra för mig.
Jag läste förra veckans nummer av The Economist (7/12 2006)* i helgen. I numret ifrågasätts den "etiska" maten och föreställningen att vi kan få en bättre värld genom att "rösta" när vi köper livsmedel. Man argumenterar bland annat enligt följande:

Grönt?
Om ekologisk eller organisk odling genomfördes överallt så skulle den kräva avsevärt större arealer än det konventionella jordbruket för att få fram motsvarande mängd livsmedel. Regnskog och andra känsliga biotoper skulle bli lidande. Större odlade ytor skulle också innebära mer utsläpp av koldioxid eftersom traktorer och skördetröskor skulle få jobba mer. Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Rättvist?
En av svagheterna med rättvisemärkning är att den håller hårt prispressade marknader vid liv i stället för att få producenterna att gå över till annan odling som kunde löna sig bättre. Och därigenom ge lantbruksarbetarna drägligare villkor.
Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Närproducerat?
Det finns närproducerat som förbrukar mer energi än samma produkt som odlats eller fötts upp någon annanstans och sedan transporterats över halva jordklotet. Exemplet var de relativt energisnåla fåren i Nya Zeeland som det enligt artikeln skulle vara bättre att frakta till England än att hålla engelska får.
Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Nu har jag tyvärr inte numret i min hand varför jag inte kan redogöra mer detaljerat för argumenten. En av svagheterna med artikeln var att den inte någonstans - vad jag kan erinra mig - diskuterade biologisk mångfald. Men jag tror att det är ett relativt okänt begrepp bland ekonomer. Dessutom kan den vara svår att argumentera för. Uppdatering: nej det är inte svårt, det är bara att kolla på olika miljöer där den har försvunnit. Utfiskade hav med mera.
Jag tror mig dessutom ana att det kanske finns olika platser på jorden som är mer eller mindre känsliga för utökning av odlingsarealer.

Ett annat argument mot rättvisemärkta produkter är att livsmedelskedjorna ser en möjlighet att tjäna mer pengar på dem eftersom kunderna inte är så priskänsliga. Man tar således ut ett pris som är betydligt högre än priset på motsvarande prispressade produkt. Odlaren av det rättvisemärkta gör däremot inte motsvarande förtjänst. Alltså förfelar märkningen delvis sitt syfte. Jag vill ju tro - i min naivitet kanske - att man kan försöka hålla koll på alla led i kedjan för att se till att så inte sker. Måhända kanske inte ett stringent argument men: är det inte bättre med en lite bättre förtjänst än ingen alls?Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Närproducerat då? Ja, visst är det bättre att cykla ut i skogen för att plocka kantareller än att köpa dem i butiken dit de fraktats från Italien. Man får dessutom frisk luft och motion på köpet. Men varor som vi konsumerar i större utsträckning än kantareller? Är det bättre att på egen hand köra omkring bland små gulliga gårdar för att köpa grönsaker, frukt och rotsaker än att handla dem i närmaste snabbköp dit de enligt logistiskt optimerade rutter fraktats från konventionella odlingar? Är det vettigt med brasiliansk oxfilé? Vem vet? Jag vill läsa mer, se beräkningar. Som kanske redan finns.Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.


Artikeln är i högsta grad intressant. Den har inte ett ensidigt "marknadskramande" perspektiv. Mig fick den att börja tänka i lite andra banor. Och det kan ju behövas. Dogmatisk som jag tenderar att vara. Slutsatsen i artikeln är att det är bra att de här frågorna diskuteras eftersom de är så viktiga. Men att det viktigaste arbetet för en grönare, rättvisare och närmare värld fortfarande sker medelst röstning. Och då inte med hjälp av plånboken utan med valsedeln.
Uppdatering: Rösta både med valsedel och plånbok.

(Jag hade gärna sett att fler vetenskapsmänniskor kom till tals vad gällde grön odling. Nu framhölls endast de som var kritiska till den. Förespråkarna tillhörde - vad jag minns - olika intresseorganisationer. För det finns väl forskare som har hittat fördelar med ekologisk odling. Eller? Uppdatering. Det är klart att det finns! Det finns överskott som inte används och resursslösande odling för köttproduktion. Tack, Lisa!)

* Cykla eller gå till närmaste bibliotek och läs den.

En blond och blodig Bond

När jag såg 007 senast surfade han på ett isflak, jagad av en koncentrerad solstråle som med en laserknivs precision skar glaciärerna itu. I samma film hade han dessförinnan kört omkring på polarisen i en bil som kunde reflektera ljus så att den inte syntes. De tramsiga tekniska prylarna och schweitzerostmanuskriptet till "Die Another Day" från 2002 fick mig att nästan ge upp hoppet om Bond.
I lördags satt vi, dvs jag, min bror och hans hustru, på cinemaplexet Toison d'Or i centrala Bryssel och såg Daniel Craig (bilden) i rollen som den brittiske agenten. Filmen inleds med en brutal prolog som utspelar sig i Tjeckien. Därefter vidtar inledningsvinjetterna*. För en gångs skull är det inte halv- eller oklädda damer i något lavalampsliknande medium. Istället är det stramt och snyggt; spelkort, smokingar och fraktaler. Pistoler som skjuter hjärter och spader. Detta ackompanjerat av filmens ledmotiv, David Arnolds "You know my name" som sjungs av före detta Soundgardenvokalisten Chris Cornell. Sånt skapar förväntningar.
Jag blev mer än positivt överraskad den här gången. Craigs Bond är rå, blodig och hetlevrad. Här undviks de fåniga oneliners som föregångarna Connery, Lazenby, Moore, Dalton och Brosnan ibland levererat. Och teknikprylarna. Istället är det passionerad action som gäller. Det är ibland väl våldsamt men samtidigt så välgjort, snyggt och rappt att jag genast utnämner Casino Royale till den bästa Bondfilmen. Eva Greens Vesper Lynd - 2006 års Bondbrud - är betydligt mer intressant än sina föregångare. Judi Denchs M signifikant bättre än hon har varit i tidigare Bondfilmer eftersom de varken haft manus eller regissörer värdiga en skådespelare av den kalibern. Överhuvudtaget verkar 2006 års 007 röra sig bort från de pinsammaste klichéerna. (Om vi bortser från att skurkarnas kumpaner sällan är kaukasier och att skildringen av Afrika känns minst sagt stereotyp.)
Vad dricker dubbelnollan? Brax har redan skrivit om filmens bästa replik.
I Bahamas beställer han en årgångs-Bollinger. Som han aldrig hinner dricka. Och på tåget till Montenegro dricker han något rött. Om någon läsare vet vilken vinetikett som har en blomsterkrans med en kyrk-klocka i mitten, så upplys mig. Snälla!

Uppdatering: Tack till Arvid Rosengren som upplyser mig om att det är Château Angélus '82 som Bond dricker!

Vi gick på nyöppnade Bonifacie d'Asie efter filmen. Hyggligt vietnamesiskt och thailändskt kan man äta där. Vi fick vänta trekvart på förrätten och sedan ytterligare trekvart på varmrätten. Servitören tyckte att det var så skamligt så han drog 20 € på notan. Och bjöd på extra öl. Men innan dess hade vi delat på en flaska päronssplittsdoftande, något extraktfattig pinot gris från Dopff Irion. Och när vi kom hem blev det en flaska Vranken. Tête de Cuvée eller något sånt heter champagnen. Bryssel är bra.

Jag ligger efter med bloggandet. Nu skriver jag om lördagen utan att ha gjort fredagen. I morgon blir det fredag. Idag, den elfte december skålar jag för namnsdagsbarnet!

* Eller vad man ska kalla dem. Dessa för Bondfilmer så oumbärliga beståndsdelar.

Torsdagkvällen

Försöker hinna med ett gästblogginlägg som jag lovat mellan jobbet och kvällens sammankomst. Det går sådär. Vill varken att det ska innehålla några faktafel eller vara tråkigt. Det är bokcirkelkväll. Jag och trebarnspappan J är de enda som sluter upp. Vi träffas i Folkoperans matsal. En vegetarisk rätt - portabello med tryffelblomkålspuré, bönsallad och jordärtskockssås - blir mitt val. Gott med den syrliga bönsalladen som dessvärre skär den lena såsen. Det ser lite slarvigt ut. Eftersom jag inte har läst bokcirkelboken pratar vi om annat. Alltmedan en greatest med G'n'R spelas på störande volym. (Deras version av "Knockin' on heavens door" är verkligen en musikalisk styggelse.) Ja, det andra vi pratar om är ett ovanligt inspirerande radioprogram som jag hörde under torsdagseftermiddagen: Kulturradion: Reporter. Den här gången rapporterade Karsten Thurfjell om en konferens som hette Urban Turntable. Programmet ligger fortfarande på SRs web. Lyssna! Jag tog vinrekommendationen som var en ren och relativt syrlig viognier från Chile. Sedan fortsatte jag med en opretentöst , lätt bensindoftande och relativt extraktfattig pfalzriesling.
Vi skiljs åt i hörnet av Götgatan och Hornsgatan. Regnets tjocka droppar som blåser oss i ansiktet hör snarare hemma i oktober än i julmånaden. Hemma lagar jag en av Mia Öhrns kladdkakor. Sedan går jag till Snotty där jag hänger till stängningsdags. Klagar på den gravt Gallodominerade vinlistan. Pratar med gamla Uppsalabor som spelar god musik, bland annat singeln på bilden. I säng 1.47.

Cono Sur Viognier 2005 (nr 81099), 73 kr

2004 kendermann.kalkstein.dry riesling.pf, 86 kr/glaset.

Lakritspuck 2.0

Alice Brax skriver om den rådande glögg-hysterin. Hur individualistiska är vi egentligen? Varför måste alla plötsligt dricka Blossa -06? Hur går det till när glögg-makarna skapar en hajp kring den begränsade produktionen? Vilka morronsoffor eller tidningsspalter är det som får oss att samfällt köpa den senaste årgången av kryddbrygden?
Man kan titta på en annan bransch. Om ett stort företag som säljer billiga och snygga kläder ber en platinablond kr(a)utgubbe med stort namn i den finare modevärlden att rita några plagg som från ett visst datum endast i begränsad upplaga finns till försäljning i storföretagets butiker så skyndar alla dit och sliter i tygerna. När samma företag ett år senare anlitar två herrar med distinkta förnamn för ett liknande uppdrag så upprepas scenerna igen. I tidningar och tv - även den licensfinansierade - rapporteras det okritiskt om samarbetet veckorna strax innan plaggen saluförs. Hur går detta egentligen till? Eller rättare sagt, hur lyckas reklam-, marknadsförings-, PR-människorna eller vilka de nu är, hitta en så bördig medial jordplätt att plantera detta i? Och varför skrivs det så lite om det? Finns det sömniga och okritiska journalister? Kanske något för Olle att ta tag i.

(Är det förresten någon som vet om GB avsiktligt begränsade produktionen av 1982 års glasshajp, lakritspuck, eller om företaget överraskades av populariteten? Produktionen kunde ju inte möta efterfrågan och därför tillverkades parallellt en mer konventionellt formad lakritssmakande pinnglass. Som aldrig betraktades som the real thing.)

Trots att jag varken köar utanför klädvaruhusen eller säljer min njure för senaste glöggen så är jag inte stort bättre än de som gör det. När vinskribenterna för några år sedan var lyriska över Alain Brumonts Château Montus så sprang jag och andra vinlellar naturligtvis och köpte några flaskor samma måndag som de släpptes. Sprang och sprang förresten. Jag lade till och med kundbesök i landsortsstäder där det fanns buteljer som bara värmde hyllorna och körde dit. Nu ligger flaskorna i mitt vinfack och samlar damm. Jag har haft idéer om vertikalprovningar men jag vill ju egentligen helst äta något till.

En gång på Wermlandskällaren i Uppsala drack jag vinet. Det hade några års lagring bakom sig och de dovare mognadstonerna började framträda. Servitören påstod att det kom från Madeira. Madiran ligger i södra Frankrike. Jag var finkänslig nog att inte rätta honom. Och ja, det var ett stort vin som passade till det vilda vi åt. Men att gilla det är varken särskilt individualistiskt eller originellt i vinkretsar.

Från vinmakaren Alain Brumont finns på systembolaget för närvarande bara bra budgetviner att köpa. Slotten Montus och Bouscassé är slutsålda. Jag är inte så förtjust i den bleckiga tannat/blandningen från Gascogne men både den vita motsvarigheten och både muskliga och kärva Torus rekommenderas.

La Gascogne par Alain Brumont Tannat Merlot (nr 12894), 77 kr

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882), 73 kr

Torus 2005 (nr 2261), 196 kr 3000 ml.

Bilden: knappast Viktor och Rolf

Foajéviner

Färgen går åt tranbärsjuicehållet, den är åtminstone lika genomsiktlig som tranbärsjuice. Doften är kort, kartig och rödabärsaktig. Komplexiteten finns inte där. I smaken dominerar oftast syran. Några bittra tanniner är med, aningen cyanid också. Finns det en eftersmak så är den främst sur. Foajéviner är inte viner att minnas. Man dricker dem i pausen på en show som i bästa fall ska sätta avtryck i medvetandet. Gör den det då?
Andra akten lider mot sitt slut. Två tredjedelar av publiken skrattar, och då menar jag verkligen tjuter, åt att ensemblen i Yngve Stoors "Sjömansjul på Hawaii" har blomsterhalsband och vad som ska föreställa bastkjolar på sig. Jag undrar som kommissarie Wallander vart världen är på väg? När slutade det roliga att vara kul? "Lustiga" hattar och "tokiga" kläder kan aldrig bära ett nummer än mindre förstärka det. Det är alltså inte roligt. Jag har mina förståndgåvor i behåll, två tredjedelar av publiken har antingen snortat eller är bara allmänt glöggfryntlig. Det har inträffat tidigare under föreställningen att killarnas maskeradnummer dragit ner skrattsalvor och det har varit lika obegripligt då. 2006 lånar de framträdande från Killinggängets idékoncept om odrickbara drinkar från 1994 års Bernsshow - de hade "White Christmans" som var tippex och vodka tror jag, de här killarna har en "Black Russian" som är Kahlua och polonium. Det är lite märkligt. En påbörjad Ernst Kirchsteiger-parodi utvecklas aldrig riktigt. Överlag är manuset svagt. Man borde kunna göra något roligare av julen. Jag tycker faktiskt inte att alla låtar sitter som en smäck men överlag är de bra genomförda. Liksom koreografin. Extranumren lyfter hela showen och visar vilken professionalism som finns hos gruppen. Till och med det bittra surkartet undertecknad rycktes med då. Och det är en alltid lika angenäm känsla. Jo, det fanns ett roligt improvisationsteaternummer på temat Josef och Maria i Betlehem och en skicklig Tomas di Leva-imitatör som jag missat namnet på också. Föreställningen får tvåadventsljus av fyra möjliga.

Marchesini Montepulciano d'Abruzzo 2005, 60 kr glaset.

VibaFemba, Julefrid
Scalateatern, Stockholm
Sön 3 dec
kl 16:00

PS. Jag kan inte erinra mig att jag har cyklat på första advent tidigare. DS

Ute i världen skrattar man åt oss

I torsdags kom beskedet: förbudet mot svenska privatpersoners import av alkoholhaltiga drycker strider inte mot EU:s regler. Jag hörde nyheten på radion. Bryr jag mig? Knappast. Varför inte? Jo, jag tycker att Systembolagets utbud och prissättning inte ger mig någon anledning att privatimportera. (Observera att beslutet inte gäller så kallad resandeinförsel. Om man vill lasta bilar eller minibussar med upp till 90 flaskor vin så kan man naturligtvis fortsätta med det.)
Läs mer bland annat här, här och här.
Om man vill lyssna på den kakafoni av röster från "vanligt folk" som beslutet gett upphov till kan man läsa här.

Sedan kan man - om man är mer lagd åt det politisk-filosofiska hållet än jag - naturligtvis också diskutera om Systembolaget är OK som företeelse. Ska vi ha en inrättning som har monopol på butiksförsäljning av alkohol? Somliga hävdar motsatsen.

En tredje fråga att ta ställning till är om staten ska driva bedriva alkoholproduktion och dito import i vinstsyfte. Där är min uppfattning för en gång skull väldigt enkel. Svaret är nej. Man kan inte med ena handen jobba för att folk ska köpa så mycket sprit som möjligt och sedan med den andra försöka bedriva en hälsopolitik. Vin & Sprit bör säljas. Så här skrev dåvarande näringsministern Leif Pagrotsky för ett par år sedan: "Jag tycker att det är bra att Vin & Sprit har byggt upp ett av världens främsta varumärken. Det ger välbehövliga pengar till statskassan och dessutom tar bolaget ansvar för sin marknadsföring och försäljning på ett sätt som ingen privat aktör hade gjort." Just det senare med marknadsföringen kan det ibland vara lite si och så med. Inte minst med tanke på den nyligen indragna annonsen för bolagets kronjuvel. Apropå spriten med den fina flaskformen; har ni inte läst Carl Hamiltons "ABSOLUT. Historien om flaskan" redan så ska ni göra det.

För att staten ska få in mer skatteinkomster borde vi kanske införa något slags "fettskatt". Hur en sådan skatt skulle vara utformad kan man naturligtvis diskutera. Representanter för livsmedelsbranschen påstår att ett av skälen till den ökade övervikten bland barn är att de rör sig mindre nu än tidigare. Det argumentet verkar inte riktigt hålla, åtminstone inte om man får tro forskningsresultat som Michael Sjöströms grupp har presenterat. Läs mer här. En fettskatt skulle naturligtvis aldrig kunna göra hela folkhälsoarbetet. Bort med läskautomater från skolorna. Bättre undervisning och information i ämnet. Med mera.

För övrigt forskas det om hälsa och social position också, om ni inte visste det. Några av mig snabbt framgooglade länkar finns bland annat här, här och här. Jag gör absolut inga anspråk på att ha läst in mig varken på detta område eller det som Michael Sjöström är verksam i. Jag har heller inte tillgång till data som visar hur citerade dessa forskare är. Men jag tycker att ämnena är i högsta grad intressanta. Inte minst från arv- och miljö-synpunkt.

Vad tycker ni?

1. Är det fel att privatimporten förbjuds?

2. Ska systembolaget avskaffas?

3. Ska Vin & Sprit säljas?

4. Är idén om fettskatt helt befängd?

Rubriken: ett märkligt argument som regelbundet används i olika debatter.

*Väldigt svagt, som källhänvisning betraktat, jag vet.

Många hundra mil väster om den norra huvudstaden

40 längder i Forsgrénska badet. Det är aptråkigt att simma. Jag gör det enbart för att min kropp inte ska sagga ihop. I bassängfållan ska man simma motsols enligt en skylt vid kortsidan. Många simmar långsamt parvis och pratar. För att göra simmandet mindre tråkigt försöker jag göra det så fort som möjligt. Vilket innebär att det inte är möjligt att ta sig fram enligt det där motursmönstret. Det medför också att man nästan krockar med andra kroppar i klorvattnet eller spärrar vägen för dem. Måhända inte populärt bland medmänniskorna. Ett annat knep för att göra kilometern mindre tråkig är att tänka popår för varje längd. Låt säga att man börjar 1966. Då har man Taxman från Revolver i huvudet. Sju längder senare, 1973, kanske man nynnar Panic in Detroit och så vidare. Tro mig, det hjälper mot enformigheten.

Jag frågade om det fanns någon bra ost till riesling. L kunde inte svara på det. Inte heller Söderhallarnas systembolagspersonal. De anbefallde istället en palo cortado som påstods fungera med gruyère. Jag köpte två olika sorter av den osten hos Södercheesen. En grottlagrad och en reserva. Sedan träffade jag V, L, Olle och T på J&B. Ett stort och ett litet glas blev det.

Alla drog vid sjutiden så jag gick hem till L där jag fick en americano. A ringde och undrade om jag var kvar på J&B. Sedan hoppade jag in i en taxi för att hämta upp L i Gröndal för vidare färd mot villaförort. På förstutrappen i Herrängen stod värdinnan S och en av gästerna och "rökte jävel". Ja, det innebär inte rökheroin, gräs, hasch eller något annat olagligt utan bara vanligt dumt sunkigt nikotin. Ett tvivelaktigt nöje som jag inte kan dela längre. I köket satt de andra gästerna och drack välkomstdrink med staniolplymsförsedda sugrör. Sedan blev det knytkalas i det fina vardagsrummet. M hade med sig en flaska gott rött vaniljigt från Corbières. En dunk Agramont som jag inte fick skriva om gick också runt längs bordet. Men jag skriver vad jag vill. Agramont har dessutom varit uppe tidigare. Det smakar fortfarande träigt. Det var allt möjligt i knytväg som dukats upp. Bland annat en libanesisk röra från Marrakech(!), kycklingspett, hoummous med mera. Itunes slumpade fram Håkan Hellström, Cardigans och Dolly Parton. Jag kopplade bort datorn och började istället jocka bland kompaktskivorna. Värdinnan påstår att de bara har musik från 1900-talet. Det är väl inget problem egentligen. Höjden av civilkurage dessutom att ha debutskivan med dessa framme. Sherryn hälldes upp och ostarna togs fram. Reservan var godare än den grottlagrade. Båda var utmärkta. Och ja, den prisvärda palo cortadon passade med schweizerostarna. Det blev något slags frågesport också. Jag kunde inte svaret på någon av frågorna eftersom de handlade om högst levande och i många fall närvarande personers låtanden och göranden. Jag tror att vi dansade lite också.

Hur skriver man "det var en varm stämning vid bordet" utan att det blir platt? Eller "alla var så fina i sina svarta kläder", "det var ett kärt återseende" typ. Ja, det är inte helt lätt. Stort tack till S som bjöd mig!

Returtaxifärden gick över Hägerstensåsen, genom Gröndal och slutade i hörnet av Skånegatan och Renstiernas. Jag gick in på Snotty där Gudmundson, Hynek Pallas med flera hängde. Jag sa till Hyena att de borde öppna en filial i Beijing.

Black Tie Pinot Gris Riesling 2004 (nr 81637), 116 kr

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr

Agramont Crianza (nr 6050), 196 kr

Château Pech-Latt (nr 2233), 87 kr

Palo Cortado Península Solera Reserva (nr 8233), 119 kr

Växten på bilden är månviol Lunaria rediviva L. Läs mer här.

I en blogg behöver inte rubriken ha täckning i texten

För ett par månader sedan blev jag inbjuden till en kväll med vinprovning som lockbete. Huvudskälet till evenemanget var presentationen av diverse fonder. Jag tänkte att det där kan jag nog gå på och strunta i investeringstipsen. Lite vin kan ju aldrig skada. Sedan kom jag på andra tankar. Jag anmälde mig inte ens. I dagens Dagens Nyheter - ej på nätet - kåserar Skott roligt om ett liknande evenemang. Det stärker min uppfattning att jag gjorde rätt i att aldrig anmäla mig.

Idag var jag hos frisören igen. Jag fick vänta en stund och började därför läsa det senaste numret av magasinet King som låg framme. I tidningen fanns tips på julklappar till "henne", bland annat en flaska bubbel. Artikelförfattarna tycker tydligen att Freixenets pinot noir-baserade cava är höjden av lyx. Jag tycker att det är obegripligt att någon vill vara så snål mot sin kära. Bättre bubbel än den där barnalbylsläsken är ju inte svårt att hitta. Dessutom insåg jag efter att ha läst en recension av filmen "Marie Antoinette" i samma tidning att jag måste se den. Steve Coogan är ju med! Undrar om V redan har sett den?

(Snart börjar glöggandet. I år ska glöggen vara söt, varm och dyr.)

Annars är det väl som vanligt den här årstiden. Man vill se något gnistrande vitt på marken, man vill andas in kall, ren luft och man vill promenera under stjärnbilder. Men allt SMHI kan presentera gör att man bara vill trösta sig med SSRI.

Freixenet Pinot Noir Rosat 2002 (nr 7700), 73 kr

Bilden: Mads Mikkelsen. Skurk i senaste Bond och omslagspojke i senaste King.

Söndagen hade varit mild och torr i Göteborg

Ja, det blev några glas BiB-vin i Gråbo i afton. Till en handpilkad torsk (160 meters djup, vrak väster om Danmark) som min kusin P:s make J landat. Fick träffa deras outröttliga kusinbarn med olika grad av gyllenlockighet också. Liksom min bluesspelande kusin M, systern L och deras föräldrar. Sedan satt jag och sov på tåget hem mot Stockholm. Ett tåg som både avgick och ankom i tid. Heja SJ!

Foot of Africa Chenin Blanc (nr 27003), 167 kr

Systemfelet i Göteborg

Vi - jag, J,G och barnvagnsburna fem månader gamla S - har varit på Världskulturmuséet och sett två utställningar. En om trafficking och en om Afrika. Den förra är särskilt sevärd och borde ses av alla, inte minst av vissa libertarianer som gärna ser genitaliegeschäftet som köp och sälj-transaktioner mellan jämbördiga parter.
J och jag går till Gårda centrum där det finns ett bra systembolag. Regnet ha fått Mölndalsån att nå oroväckande höjder. Klockan är strax efter två. Bolagsbutiken är stängd. Om det är en idiotisk lokal bestämmelse som begränsar möjligheten för invånarna i rikets andra stad att köpa alkohol en lördag vet jag inte. Vi får fortsätta promenaden ner mot Nordstan i regndroppet. Det blåser kraftigt också. Nordstan som varje år får tiotusentals turister att vallfärda till Göteborg är byst med folk en lördageftermiddag. Det är lördagen efter lön också. Föga förvånande är det kö utanför bolagsbutiken. Securitas-vakter slussar in kunder i grupper om femton. Klockan är tio minuter i tre. Innan jag får en stockholmsk stresskollaps blir jag insläppt. Kundanstormningen och det efterföljande trycket har fått flaskor att gå i golvet. En atmosfär av långsamt oxiderande öl och vin fyller lokalen. Trogen min enkelspårighet köper jag bröderna Lurtons grapefrukt- och grönäppelfräscha höstbargain igen. Och så en flaska beaujolais till mina släktingar nordost om stan dit jag är på väg för att äta söndagmiddag. Det blev ett par flaskor Hoegaarden till kvällens räksmörgås också. Matälskaren tipsade ju om att öl harmonierar bättre med umamin än vitt vin. Beredd att hålla med. Jag är tokförkyld och ställer därför in besöket hos A och M som blev föräldrar för en månad sedan. För övrigt kom jag hit i fredags och fick två ekoviner till middagen. Göteborg har tråkigt höstväder och märkliga öppettider men visst skulle jag kunna bo här.

Agrest de Guitard Merlot-Cabernet (nr 22680), 70 kr

Bonterra Cabernet Sauvignon (nr 6710), 125 kr

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr

Beaujolais-Villages (nr 5003), 73 kr

Jul i New Jersey

Så var säsongens sista Sopranos-avsnitt till ända. Hedersmördaren, tillika homofoben Phil Leotardo (bilden) fick hjärtinfarkt, Chris Moltisanti återföll i missbruket och AJ fick ihop det med en puertoricanska. Chris tog inte bara upp den dåliga vanan att överlämna kroppen till kemiskt beroende, han hade dessutom den dåliga smaken att göra det med en kvinna som han träffat på ett möte för anonyma alkoholister! En kvinna som han dessutom vänstrar med medan sambon går hemma med växande mage. Sopranos har i likhet med Sofia Coppola genier som musikaliska rådgivare. Rolling Stones' "Moonlight Mile" från Sticky Fingers inledde och avslutade avsnittet. Tidiga Pretenders och Bernard Hermanns ledmotiv till "Vertigo" eller "Studie i brott" som den översatt till svenska heter var andra musikaliska beståndsdelar som vi smakfulla medelklassiga fyrtioplussare älskar. Den enda alkohol som namngavs i avsnittet var Cristal. Själv drack jag av den drygt månadsgamla boxen Torus framför TV:n trots att jag lovade konjären för ett par veckor sedan att jag skulle sluta med den. Den hade inte surnat så det blev ett par glas till den ihopimproviserade kikärtsrätt som jag åt. Och episoden slutade för övrigt med familjen Sopranos julfirande.
Bra söndag eftersom jag hann öva kinesiska tecken, simma en kilometer, lyssna på filosofiska rummet, se "Vikarien" och beställa biljett till Belgien.

Torus 2005 (nr 2261, 196 kr

Taxichaufförer och frisörer

Nästan alla fulbloggare skriver förr eller senare om att gå till frisören så det är dags för mig nu. Ens förhållande till frisörer är lite som förhållandet till taxichaufförer men det finns några skillnader. Man åker sällan med samma chaufför flera gånger trots att man var nöjd med tjänsten som den utfördes. Man kan däremot anlita samma frisör om man tycker att han eller hon gjorde jobbet bra. Likheterna består bland annat i att man sitter ner och är utelämnad åt hantverksskickligheten hos yrkesutövaren, dvs förmågan att köra bil eller klippa hår. Det som också är gemensamt för frisörer och taxichaufförer är att man måste förhålla sig till deras konversationsinviter. Taxichaufförer är i regel mindre pratbenägna än frisörer så med dem brukar det inte vara något problem. Många frisörer tycker om att prata. Ibland låter jag mig konverseras. Jag frågade min förre frisör var han kom ifrån. Han tillhörde ett folk utan land och han berättade om det liksom om förföljelserna som hans folk hade utsatts för genom historien. Det var intressant, jag lärde mig något. Han slutade på salongen och sedan en tid klipper hans kollega mig. Vi brukade mest prata väder. Jag vet att han och frun åkte på bröllopsresa till en ögrupp i indiska oceanen. Han har någon gång frågat mig vad jag ska göra till helgen. Jag tror att han tror att jag är minst tio år yngre än jag är och att jag tillhör något frejdigt killgäng som hänger på Kellys eller Bullwinkles på Folkungagatan typ. Jag brukar svara vagt och avvärjande. Idag när jag var bakis frågade han mig igen: "Vad händer i helgen, då?". "Ja" sa jag försiktigt "alltså den började ju igår, då var jag ute. Ikväll ska jag nog ta det lugnt. Själv då". "Det blir middag efter jobbet och sen bio." "Vad ska ni se då?" "Saw III". Där någonstans blev samtalet svårare att fortsätta. Jag tänkte: "Är det han och frun eller han och polarna som ska se den?" Men jag frågade: "Är inte den ganska otäck?" Frisören svarade "Ja han - seriemördaren i filmen, min anmärkning - gör ju helt sjuka saker med folk som han låser in". Nu kan jag inte fortsätta skriva vad frisören berättade för i ärlighetens namn blev jag på ett hem-och-skola-förälder-aktigt sätt ganska upprörd över att det görs filmer av den typen. Och ändå sade jag inte: "Varför vill man se sånt?" Ja, jag vet. Det finns naturligtvis andra filmer och annat att uppröras över. Min poäng är att frisören krympte i mina ögon när han berättade om sina biovanor, jag fick helt enkelt lite mer information än jag ville ha. Jag tänker nog fortsätta låta honom klippa mig för det gör han bra. Och så ska jag pusha lite för filmer som jag tycker är bra i fortsättningen.

Elite de Fortius Merlot Cabernet Sauvignon 2000 (nr 81174), 137 kr

Ett vin som jag inte druckit men jag tycker att namnet var fint.

It is time for you to stop all of your sobbing

Med risk för att bli så personlig att jag nästan blir privat. Jag var riktigt nöjd med mitt förra inlägg. Nästan helt fritt från svammel för en gångs skull. Det har jag baksmällan att tacka för. Av någon anledning lyckas jag ofta koncentrera mig bättre på ämnet när levern samtidigt känns som ett ånglok i motlut. Nja, det där om levern var inte riktigt sant. Men koncentrationsförmågan är på topp en sådan här dag. Ni slapp läsa om att jag och världsmästaren efter PetSounds Bar gick vidare till Snottys där Mattias i The Horror, The Horror vände vax och både sköna Hyena och stilige Jan arbetade. Jag utelämnade också att jag drack en chardonnay-grappa och en GT där och att vi när stängningen var ett faktum fortsatte till Kvarnen - en ungdomsgård som jag har varit på för sista gången i mitt liv nu. Eller åtminstone för i år. Som ni ser börjar jag bli återställd. En annan effekt av baksmällan är gråtmildheten. När jag såg "Walk the line" i våras rann ögonen konstant. Det skrev jag inte på bloggen då men jag var väldigt överhängd, något som orsakats av det här. Nu har jag läst kloka Lisa om Findus jultallrik och se, tårkanalerna öppnas på nytt. Jag kommer att tänka på alla de som tvingas fira julen ensamma. Gör jag något för dem? Nej, under julhelgen kommer jag att vara hos den del av familjen som bor i hitre Asien så det går inte. Min studentnation i Uppsala ordnade något som hette annorlunda jul och var tänkt att göra julen drägligare för ensamma. Julmat tiggdes ihop från olika leverantörer och så var alla välkomna att komma dit för en stunds julgemenskap i festsalen. Det var uppskattat inte bara av de som kom dit. Även några av oss studenter som börjat känna sig instängda i familjejulgemenskapen tog tillfället i akt och arbetade några timmar där. Har inte sett om arrangemanget fortfarande sker. Som monoman mono-man kan jag emellanåt tycka att min livssituation är lite enformig. Den första jul jag stod inför situationen att behöva fira ensam blev jag emellertid bjuden till inte mindre än tre av mina bästa vänner med familjer. Jag valde julafton hos de som hade bjudit först och där drack vi bland annat sauternes på nattkröken. (När jag pratade med P - mamman i den familjen - häromdagen fick jag veta att femårige sonen E numera räknar mig som familjemedlem.) Juldagen samma år var jag hos en annan familj där vi spelade Rappakalja till halv tolv på kvällen. Det var för övrigt där jag åt fisksoppa i torsdags vilket ju är av oumbärlig kunskap för min läsekrets. I fjol firade jag i Belgien där vi alltid dricker isländsk renlavssnaps och nästa år sitter jag väl över en kopp Oolong i norra huvudstaden. Hur avslutar jag det här då? Jo genom att tipsa om ett bra fruktigt och alldeles fantastiskt generöst julklappsvin som heter Baigorri och finns i beställningssortimentet.

Baigorri Reserva 2002 (nr 99612), 250 kr.

PetSounds Bar

Igår var jag på PetSounds Bar för första gången. I den delen av stället som ligger i gatuplan spelades "Feel Flows" när vi kom in. Ett sammanträffande. Egentligen behöver jag inte upplysa er om att den låten är komponerad av Carl Wilson, en av strandpojkarna och bror till Brian med samma efternamn. Inte heller om att Beach Boys' album "Pet Sounds" som krogen fått sitt namn från ingår i varje populärmusikintresserad människas kanon. Men jag kan inte låta bli. Ljudnivån är ett problem i i matsalsdelen. Den är inte för hög, man hör nästan bara basen så då börjar man försöka lista ut vilken låt den tillhör. Något som distraherar åtminstone mig när jag samtidigt försöker hitta fler doftdimesioner än diesel i den alsacebaserade riesling som vi dricker till huvudrätten. För de andra dofterna finns där men jag kan inte riktigt sätta fingret på vilka de är. Kanske beror det på att jag har hunnit med ett litet glas Villa Cafaggio och Virtuoso Syrah på Judit & Bertil där jag var med Redaktörn, T och V tidigare under kvällen. Där var det knökat. Folk betedde sig som om det var lönefredag. Drack champagne och så vidare. På Pet Sounds hann jag med en draja också. Som alltid i Sverige var den för varm. Sedan kunde jag inte låta bli att ta in ett glas Bollinger också, eftersom de serverar den glasvis där. Jag är alltid skeptisk till krogar som har maten som bisyssla. Till PetSounds Bar tror jag att många går för att hänga till musiken eller för att få se någon popcelebritet, den enda jag kände igen var David Shutrick om nu någon minns honom. Inget kunde intressera mig mindre än 90-talets Hannas-scen. Men jag och världsmästaren var sent ute och hade passerat den ena serveringen tristare än den andra och hunnit gå ett varv Skånegatan - Renstiernas Gata - Folkungagatan - Östgötagatan innan vi gav upp. Det fanns dessutom ett ledigt bord vilket avgjorde saken. Världsmästaren som bor i ett utkylt hus tillsammans med sambo och ett halvdussin husdjur på en leråker utanför Norrtälje vill alltid slå på stort när han kommer in i stadsvärmen så han beställde sex ostron med chiligranité. De var inte klockrena enligt honom. Jag som bedriver något slags fåfäng kampanj mot min egen slösaktighet hoppade över förrätten. Samtidigt försöker jag tänka så ekologiskt det går och valde därför gös - den just nu politiskt mest korrekta insjö- och brackvattenfisken. Den låg på en bädd av små bitar av sidfläsk, dill och karljohan. Till den fanns ett gott blomkåls- och potatismos. Fisken var perfekt tillagad och tillbehören väl balanserade. Mycket bättre än liknande rätt på Street. Serveringen lite förstödd men varken nonchalant eller oprofessionell. Jag åt efterrätt också utan att somna. Chokladterrin, kaffe och karamell beskrivs den som i menyn. De har missat att skriva att ett rödvinskokt päron också ingår. Jag måste ge köket en stark trea. Allt var bra om än efterrätten var lite stor. Minus också för att inte alla vinproducenter står angivna på griffeltavlemenyerna. Men det är bisaker i en restaurang där maten trots att den är bisysslan ändå är bättre än mycket annat som serveras längs Skånegatan.

Villa Cafaggio (nr 22817), 136 kr

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr

Bollinger Special Cuvée Brut (nr 7418), 339 kr

Kuentz-Bas Riesling Collection 2001 (nr 85388), 137 kr

En glad gamay

Bo Vilhem Olsson-väder tror jag. Det var länge sedan jag läste den men jag inbillar mig att det är disigt när han upptäcker anden i flaskan i Tegnérlunden. Jag är bjuden på fisksoppa i Västertorp. Varken Georges Duboeufs Beaujolais-Villages från L eller Yalumbas Riesling som J har köpt tar mig med till Landet i Fjärran men den förra påminner mig åtminstone om vilken lättpratad druva gamay kan vara och den senare om att idrottsälskarna därnere vet hur en riesling ska pressas. Lite citronsyrligt men jovialiskt så jag behövde inte resa bort. Kvällens gladaste gamäng var fyraårige J som underhöll oss.

Beaujolais-Villages (nr 5003), 73 kr.

Yalumba The Y Series Riesling 2005 (nr 16017), 87 kr

Ett nytt ord

Läser Niklas Ekdal i Dagens Nyheter och lär mig ett nytt ord: chardonnay-socialist. Det används tydligen förklenande i fransk politisk debatt om bättre beställda som förfäktar åsikter på vänsterkanten. Själv räknar jag mig som gewurztraminer-gröning. En person som enligt egen utsago numera befinner sig på högerkanten är Per Gudmundson. Typisk malthöger skulle jag stämpla honom som. Läs vad han skriver om sin kärlek till populärmusiken här!

HUmeår

Klyschor att ta till. Del IV. Om humor:
1. Bra humor har både svärta och djup.
2. Det sista man lär sig av ett främmande språk är poesi och humor.
3. Humor kommer av latinets 'humor' som betyder kroppsvätska.
Ni läsare som bor i Stockholm och inte drabbades av narkolepsi av punkt 3 måste skynda att köpa biljetter till den geniala föreställning som går på Södra Teatern*. "jag är en fågel nu" framförs av en kvartett män som kallar sig Klungan (bilden). Jag tror att de är från Umeå - denna stad som fostrat så många goda och begåvade människor! Eftersom jag inte kan recensera ska jag inte bli långrandig här. Låt mig bara säga att den hade ett tonfall som var nytt för mig. Och poetiska kvaliteter. Föreställningen var faktiskt jävligt bra. Sedan kan ni läsa 1. och 2. ovan igen.
Bra initiativ också av A som bara gick och köpte fyra biljetter och sedan ringde och frågade mig om jag ville haka. För min egen record: E från Uppsala och M - första gången jag träffar honom - var också med.

I baren drack jag ett glas av den syltiga dekokt som går under namnet Drosty Hof Cape Red. Där stötte jag ihop med fotograferande S som också har Umeåbakgrund. Södrans bar är väldigt snygg men glasvinerna är för tama. Dessutom jobbar jag i morgon.

KLUNGAN: Jag är en fågel nu - Stockholmspremiär! 2006-10-24 14:08 Tid: 2006-11-06 19:00 - 2006-11-14 23:00 Plats: Södra Teaterns Stora Scen Södra Teatern i samarbete med Riksteatern: KLUNGAN: Jag är en fågel nu - Stockholmspremiär! Måndag 6, tisdag 7, måndag 13, tisdag 14 november, baren öppnar 18.00, föreställning 19.00, Södra Teaterns Stora Scen

Drostdy-Hof Cape Red (nr 12038), 58 kr

* Ni som missar kan trösta er med "Mammas nya kille" där Klungan medverkar.

Vinlusens vinskola del III. Från plockad druva till mustjäsning.

Är druvkärnorna med i vintillverkningen undrar min kusin A i Göteborg. Jag vände mig till mig själv* för att ta reda på svaret. Man skiljer mellan gröna och blå druvor. Sedan finns det naturligtvis mellanting, något slags queeriga frukter som inte är helt gröna och ej heller blå. Gewurztraminer är en sådan till exempel. Pinot gris - som anses vara nära besläktad med sorten pinot noir - kan också uppvisa ett skinn eller skal som inte är helt ljust. Både pinot gris och gewurztraminer blir dock blott vitt vin i likhet med chardonnay, sauvignon blanc och riesling. Den här utvikningen har jag tagit med för att komma in på hur vin tillverkas och där finns några principiella skillnader mellan stilla vita och stilla röda viner. Vita viner tillverkas oftast av gröna druvor. De kan pressas eller krossas och pressas. Musten kan sedan renas från partiklar på olika sätt. Men - och det är viktigt - det är den renade musten som får jäsa och det ofta vid en relativt låg temperatur ofta 18 grader. Det förekommer också att skalrester och annat krafs såsom kärnor får macerera - ett finare ord för att ligga till sig eller musta till sig - med musten men det sker i det fallet innan jäsningen tar vid. Oftast är det en relativt klar must som får jäsa när man tillverkar vita viner. I den mån kärnorna är med så är de inte det särskilt länge. När man tillverkar röda viner använder man blå druvor och skalen och kärnorna från dessa är närvarande när musten börjar jäsa. Ibland, när man tillverkar särdeles tanninrika viner, får även stjälkarna vara med. I förbifarten vill jag passa på att upplysa om att 65% av druvans tanniner sitter i kärnorna. Röda viner jäser i regel vid högre temperaturer än vita. Men den viktiga skillnaden mellan mellan vita och röda viner är som jag skrev ovan att skal, kärnor och ibland även stjälkar är med i jäsningen vid tillverkning av de senare och borttagna vid jäsningen av de förra. Så ja, kärnorna är med. Är du nöjd med svaret, A?

Fortsättning följer.

Nu återstår att skriva kapitel I och II.

* Och givetvis Munskänkarnas Vinbok av Catarina Hiort af Ornäs

Duktig idiot

Jag: - Men vad kallar man en person som jag som ibland gör reklam utan att ta betalt?
L: - Idiot.

Gondolens vinbar må ha jönsig meny och tråkig inredning. Ibland erbjuds emellertid spännande arrangemang. Här kommer lite gratisreklam från undertecknad som befinner sig i Göteborg när spektaklet äger rum. Gissa om jag gärna hade deltagit!

"Nyhetsbrev Eriks Vinbar
Eriks Vinbar inbjuder till exlusiv Kalifornienvinprovning!Vinerna vi provar är;Flight 1, Pinot Noir2003 Sine Qua Non Omega Pinot Noir2004 Melville Carrie’s Pinot Noir2004 Sea Smoke Southing Pinot NoirFlight 2, Cabernet Sauvignon1999 Shafer Hillside Select Cabernet Sauvignon1998 Harlan Estate Cabernet Sauvignon1996 Screaming Eagle Cabernet SauvignonDe tre Cabernetvinerna hör till de mest eftertraktade av Kaliforniens vineroch provas ytterst sällan mot varandra. Screaming Eagle är dessutom ett av demest svårfunna vinerna i världen. Det tillverkas ca 400 lådor per år och dessaflaskor säljs enbart till medlemmar på vineriets egen maillista. Dagarna efter lanseringen dyker det dock alltid upp enstaka flaskor på andrahandsmarknaden till priset 1200 - 2000 dollar per flaska! Vi har en!Provningen leds av Michel Jamais, känd skribent och föreläsare i ämnet matoch dryck. Michel har stor erfarenhet av Kalifornien och dess viner och harunder tio års tid besökt de flesta av Kaliforniens vinproducenter.Provningen äger rum lördagen den 25/11 kl. 16.00 på Eriks Gondolen.Samling sker i Eriks Vinbar. Pris 2200:- / person. Det finns 14 platser.Anmälan görs via mejl till vinbaren@eriks.sePlatserna tilldelas i tur och ordning.Provningen betalas i förskott i vinbaren senast måndagen den 20/11.Välkommen!The Eagle has landed.Hämta din inbjudan här"

Tysk film, franskt vin och blod i New Jersey

Vad gjorde jag söndagen den tolfte november 2006?

Köpte Lonely Planets "Trans-siberian Railway". Om fyra månader reser jag.

Såg filmen "De andras liv" med V. filmen handlar om Stasi, den östtyska säkerhetspolisen, i åttiotalets DDR. Hur de börjar avlyssna lägenheten där en författare bor för att kunna sätta dit honom för något. Läs mer här. Huvudpersonerna dricker billigt georgiskt vin och vid ett tillfälle Gula Änkan; "godare än det ryska". Miljöerna är perfekta. Allt grått och brunmurrigt som man förknippar med europeiska öststater finns där liksom den sjukligt gulaktiga gatubelysningen. Bland personerna finns varken felfria hjältar eller genomonda skurkar. Dessutom är den spännande. Se den!
Kom att tänka på min far. Häromdagen var det 18 år sedan han dog. Han skulle ha fyllt 75 i år. Under 70- och 80-talet hade han en kyrkokör som ett par gånger turnerade i DDR. Jag tror att kören från den församling i Greifswald som han hade kontakt med var i Sverige en gång. Vi fick höra om hur barn till körsångare i den östtyska kören var nekade platser till vissa utbildningar för att deras föräldrar var kyrkligt aktiva. Det här är knappt 20 år sedan och i ett land inte särskilt långt från Sverige. Min fars tidiga bortgång gjorde att han missade murens fall med ungefär ett år. Han fick aldrig veta att en av de aktiva i kyrkokören, en rödbrusigt, jovialisk och fryntlig herre som även var med på Sverigeturnén* var Stasi-agent.

Lite senare övade jag kinesiska tecken, något som går väldigt trögt. Har noll känsla för handstil vilket delvis är orsakat av idiotiska skolreformer under 70-talet. Delvis av min dåliga finmotorik.

Middag hos L och J. Vad säger man? Jo, att "Terres Fumées" passar bra till syrafrisk och chilistinn pomelosallad. Det finns grapefrukt i doften av bröderna Lurtons synnerligen prisvärda vitvin från sydfrankrike och pomelon har ju mycket gemensamt med denna frukt. Det bjöds också på en sylta med en bland annat stjärnaniskryddad aspic. Och J:s fenomenala surdegsbröd som jag dessutom fick med mig hem av. Vi åt lite glass från Häagen-Dazs till efterrätt.

Sedan cyklade jag i kylan hem till mig och såg "Sopranos". Ett sällsynt våldsamt avsnitt. Vito blev ihjälslagen. En annan gangster blev knivdräpt. Man behöver inte se våldet för att förstå att det äger rum. En öppen fråga till den licensfinansierade televisionen: varför varnar inte programpresentatörerna för detta?

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr

* Om den nu ägde rum. Jag vet att jag har träffat både kantorn i församlingen och Stasi-agenten på svensk mark.

De andras liv
Åldersgräns:
7 år
Längd:
2 tim 17 min
Originaltitel:
Das Leben Der Anderen
Distribution:
Sandrew Metronome
Regi:
Florian Henckel von Donnersmarck

Bilden: Ulrich Mühe i rollen som den Stasitjänstemannen Gerd Wiesler i "De andras liv".

Dagen som igår var en regnig dag och en dingelingsouvenir

Jag klev över tröskeln iförd "mördarkeps" enligt D. Hur en sådan ser ut tål att fundera på.
A hade lagat en gryta på högrev. Den var kryddad bland annat med nejlikor och kanel. Köttet var sådär härligt trådigt som det blir efter en tid i gryta. Det fanns morötter i också. Och förmodligen någon fin skinka. Sedan blev det fransk getost med en siciliansk vingelé som hette något i stil med Zabbjo. Smakade botrytis. Och till efterrätt hemlagad glass från modern glassmaskin med kompressor i och stekta kardemummakryddade äpplen. Mmmm! Förutom A, jag och D var även H med. D berättade om de fantastiska råvarorna i den senaste litteraturpristagarens hemland som D nyligen besökt. Och som en följd av råvarornas smakrikedom det sparsamma bruket av kryddor. Sju stycken hade han räknat till på Carrefour. Att jämföra med våra 23 eller 37 stycken på kryddhyllan i en vanlig svensk livsmedelsaffär. Ska bli intressant att se hur det stämmer överens med Kritans erfarenheter. Jag märker att jag glider i från ämnet. A har god smak även vad gäller viner. Här kommer hela listan:

Rocca delle Macìe Chianti Classico (nr 32208), 87 kr.

Brolio 2004 (nr 2705), 96 kr

Baigorri Reserva 2002 (nr 99612), 250 kr

Alla naturligtvis väldigt bra men Baigorri med den packade rödabärsfrukten outstanding. Ja, det blir alldeles pirrigt när jag tänker på denna moderna rioja. D satte fingret på vad som är så originellt med vinet. Den packade frukten följs i många viners fall av ett tannin- eller strävhetsbombardemang. Så inte "röda berget" som A berättade att det baskiska namnet betyder. Det är lika angenämt hela vägen genom munnen. Och med en trevlig längd. Ett vin att umgås med länge, länge.
Plötsligt var klockan tio i ett såg jag när jag hade tackat för mig. Var tog tiden egentligen vägen? Supertack till A!

Nu är jag frisk!

Tråkigare än så här blir inte hösten. Det droppar från skyn, det blåser och himlen har samma nyans som dammtussar. Desto bättre att den där infektionen gav med sig! Idag har jag varit ute och gjort lite praktiska ärenden som man gör på lördagar. Och hunnit med att besöka bolaget. Dessutom fick jag veta att släkten i väst har växt. Grattis till nyblivna föräldrarna A och M samt syskon, föräldrar med flera i uppgraderade roller! Det blir bubbel någon gång.
Ikväll ska jag på middag i Vasastaden. Jag har köpt en kalifornisk flaska med skruvkapsyl till värdinnan. Till mig själv köpte jag den trevliga Terres Fumées.

Terres Fumées Petit Manseng 2005 (nr 4108), 66 kr

Big House Red (nr 23095), 96 kr

En ofrivilligt vit vecka som slutar med att jag blir frisk. I morgon.

Såg Musikbyrån - ett program som går på den licensfinansierade televisionen och andas kvalitet. Kvällens avsnitt handlade om att använda poplåtar i reklam med Jose Gonzales, Peter, Bjorn and John och Hellacopters som aktuella exempel. Synen på att låta ens alster medverka i marknadsföring av mobiltelefoner och plattskärmar har onekligen förändrats de senaste åren. Jag minns när Ray Wonders "We´ve got to be good to each other" för sex år sedan användes i Renault-reklam och DNs nöjes- och kulturdel ägnade fenomenet ett ansenligt antal tecken. Idag är frågan om någon skulle bry sig på samma sätt. Tomas Andersson Wij som medverkade i programmet, tyckte att det var okej att sälja den musikaliska själen till Mammon. Dessutom svor han väldigt mycket. Jag som trodde att han var något slags kristen sosse! Ett annat inslag handlade om Salem Al Fakir - svensk multiinstrumentalist med oavslutad utbildning på musikögskola - som gjort "Dream girl". Nyss försökte jag lyssna på hans sajt men uppspelningsfunktionen kom aldrig igång. Ni kanske har bättre tur. På Itunes kan man få ljudprov i brist på annat. Regina Spektor (bilden) heter en amerikanska som vuxit upp i Ryssland. Även hon är skolad med piano som huvudinstrument. Man fick höra flera brottstycken ur denna originella och produktiva artists låtar. Verkar värt att lyssna mer på. Det kändes för övrigt befriande att se ett program om pop där gitarrerna för en gångs skull inte spelade de ledande rollerna.
Och det här handlade ju inte alls om vin. Men jag kan ju alltid tvista till det genom att skriva om en av veckans nyheter som handlar om att det nu går att få högskoleutbildning om vin utanför Grythyttan i Sverige. Göteborgs Universitet startar en treårig utbildning i höst. Med naturvetenskaplig grund. Läs mer här.

Den gick på bio redan för två och ett halvt år sedan men jag såg den aldrig då

Två flaskor inslagna i orange cellofan på hotellsängen. Det är Cristal, fordom alla rappares favoritbubbel. Ingen tid att korka upp. Mannen ska iväg på fotojobb några dagar. Frun Charlotte (Scarlett Johansson) har följt med honom till Japan där han tycks arbeta ständigt. Om nätterna ligger hon sömnlös, en lott hon delar med skådespelaren Rob Harris (Bill Murray) som rest till samma land för att skrapa ihop ett par miljoner dollar genom att medverka i reklam för whisky. En natt möts de i hotellbaren. Det var väldigt nära att jag skrev "..." i förra meningen. Men även en dilettant som jag måste försöka hålla på något slags stilistisk värdighet.
Ja, alla har som sagt sett Sofia Coppolas "Lost In Translation" från 2003. Den fick genomgående bra recensioner och även publikt togs den emot väl - åtminstone bland oss medelklassare - när den gick upp på svenska biografer våren 2004. En invändning - det kanske finns flera - var att filmen skulle vara fördomsfull mot japaner ja, rentav rasistisk. Är den det? Jag tycker att humor som bygger på att ljuden för "l" och "r" förväxlas inte känns spännande. Men det utgör en så försvinnande liten del av filmen. Utan att ha varit i Japan så tror jag att kulturen i så många avseenden upplevs på en gång som så främmande och välbekant för oss västerlänningar att vi lätt skrattar åt dess yttringar i form av märkliga dator-spel och pratshower*. Berättelsens manlige huvudperson beter sig flera gånger både fördomsfullt och respektlöst. Något han inte får tittarens - det vill säga min - sympati för. Och jag är säker på att det är regissörens avsikt att få honom att framstå som sådan.
Nåväl Japan är spelplatsen men det är naturligtvis den "ej fullbordade" kärlekshistorien mellan skådespelaren Rob Harris och den nyutexaminerade studenten i filosofi Charlotte som är filmen. Den är precis som en sådan ska vara; långsam, dröjande. Och den ackompanjeras av musik som jag råkar gilla. Air, Phoenix, The Jesus and Mary Chain med flera. Karaokeavsnittet där Rob Harris sjunger "What's so funny 'bout peace, love and understanding" och "More than this" är också ett belägg för att Sofia Coppola har god musiksmak eller omger sig med goda musikkonsulter. Man ska se filmer när den värsta uppståndelsen har lagt sig. Och har ni inte sett "Lost in translation" så ska ni göra det. Snarast.

Cristal Brut 1999 (1250 kr), vinet finns inte på systembolaget. Jag har inte druckit det heller.

*Fill me in, Ondskan.

Sjuk

Det är tillfälligt. Kanske influensa. Under tiden ligger jag och ser "Brideshead Revisited" på min Mac. Började se serien för knappt ett år sedan. Därefter har det inte blivit tid. Sett i det perspektivet kommer viruset som en skänk från ovan. För serien är ju i allra högsta grad sevärd. Trots att de genomgående använder så fula och dysfunktionella vinglas.

En hel lördag utan ett enda glas vin kan också vara OK.

Det är alltid dimmigt och grått den här dagen. J och jag vaknade sent, gick en promenad upp på Mariaberget och tittade på Riddarfjärdsutsikten. På Rival åt jag den minst prisvärda cafésmörgåsen i år. Sedan träffade vi D på ett annat fik innan vi körde norrut. I Uppsala låg det fortfarande snö efter vinterns inbrytningsförsök. Jag tände ljus på två platser. Sedan blev det lammstek. Den hade lagats långsamt och fått vila innan den trancherades. Den serverades med trattkantareller och lite andra tillbehör. Smakade bra. Jag skulle köra hem så jag höll mig nykter. De andra drack en släkting till ett vin som jag har tjatat om här. Crianzan brukar jag köpa. De drack Gran Reservan. Som vanligt var jag som mest till min fördel i nyktert tillstånd. Saknade möjligen smaken av tempranillo. J gillar tempranillo för att den inte har så tjocka skal. Det blir mindre skalsträvhet och - tror jag - bitterhet i vinet då. För övrigt verkar det som att min surdeg tar sig.

Conde de Valdemar Crianza (nr 12659), 69 kr - brukar jag dricka.

Conde de Valdemar Gran Reserva (nr 12601), 119 kr - drack de till lammet

J läser aldrig min blogg. Det är OK.

Blodet kallt och trött, vinet dyrt och rött. Tre medelålders män vid Hornstulls strand. Potatis och rotselleriröstin är för salt. Den är för pepprig också. Men gösen är välstekt, valnötterna välrostade och svartrötterna mjälla. Serveringspersonalen på Street har fina svarta skjortor från Jenny Hellström. Jag har blivit rekommenderad en Muscadet Sevre et Maine till fisken. Den har en lätt aniston och känns uppfriskande. Den draja som jag drack innan var däremot inte särskilt bra. Ett själlöst blandade av vermouth och gin i ett glas som var för varmt. Street är inte ens halvfullt vilket borde vara ett problem. Målgruppen utgörs ju av sådana som inte kan skylla bortovaron på höstlovsresor med barnen. Eftersom de inte fått några än. Så något annat är det. Vad kan man fråga sig. En annan fråga är när jag ska lära mig att inte äta efterrätt med rekommenderat dessertvin. Jag kan ju knappt röra mig efter den som jag beställde ikväll. God var den. Och promenaden genom Tanto till Snotty på Skånegatan efteråt var välbehövlig.

(Jag skriver det här till tonerna av Franz Schuberts stråkkvintett i C-dur D 956. Versionen med Melos-kvartetten förstärkta med Mstislav Rostropovitj på cello kan man hitta information om exempelvis här.)

Ja, vi hade förstås varit på Judit & Bertil innan. K, T, Y från Göteborg, J från Malmö och TBFKAEM. Där drack jag Black Tie och blev ögonkontaktad av någon som satt i baren med någon annan. Det går bra att höra av sig via bloggen.

Det här åt jag:

Gös
Rotselleri-valnötter-och potatisrösti med citronkokta svartrötter och linfröbeurre blanc

Chokladmousse
Amarantkrisp, havtorn från Harö och kardemumma

Det här drack jag:

Black Tie Pinot Gris Riesling 2004 (nr 81637), 116 kr

2004 Muscadet sur lie, Chateau des Cléons, 70 kr/glas

Onyx Nobel Late Harvest, Sydafrika, 12 kr/ cl