Juldagskvällen

Jag har tjugo minuter på mig att knåpa ihop det här. Igår åt jag - och jag hoppas verkligen att recepten dyker upp någonstans - följande:

Sausage McMuffin
Pilgrimsmussleceveviche i cocktailglas
Konfiterat kycklinglår
Whiskyglass - prickade in att det var en Islaybaserad whisky i glassen.

Allt var naturligtvis högsta klass. Tack!!!

Och drack:

Vacqueyras. 4
Soave. 4
Nya zeeländsk riesling. 3,5
Ekfat från Limoux i södra Frankrike, smaksatta med lite chardonnay. 3


Vi gick en vända till Judit & Bertil där hela regeringen var plakatberusad och umgicks med alla tvbolag, dagstidning och medier på en gång. När den inte sov på golvet. Det kindpussades flitigt. Ingen bevakade och jag kom inte heller på idén att plåta. Pelle gav mig en kram. En DJ spelade r'n'b. Surprise, surprise. Sedan gick vi hem där jag somnade i soffan.

Gourmet 2.0 och Taffel

Häromåret blev jag så arg över Mons Kallentofts tramsiga Vongerichten-feature i ett nummer av Gourmet att jag bestämde mig för att inte förnya min prenumeration på magasinet. Det som jag alltid gillat med den glansiga produkten - balansen mellan det nästintill präktiga nörderiet och det skamlösa lyxnjutandet - tycktes vara försvunnen. Det kändes som grabblyxen hade kommit att dominera. En tid senare läste jag att tidningen hade sålts. Plaza skulle ta över. Jag trodde att det var dödsstöten. Så flyttade jag till Kina och tappade kollen på magasinet.
Nu sitter jag i ett X2000 på väg till Linköping och har precis läst nr 01, 2008. Gourmet är pigg och livlig igen. Måhända har plockigheten vunnit på bekostnad av fördjupningen. Men den är återigen både läs - och prenumerationsvärd. Flyttar jag tillbaka till moderjorden så ska jag återuppta min prenumeration.

Alla som är intresserade av mat och dryck ska för övrigt prenumerera på Taffels nyhetsbrev! Sveriges bästa matpennor ger er oundgänglig kulinarisk kunskap minst en gång i veckan och det kostar ingenting!

Anmäl er här.

God Jul!

Mitt julfirande börjar om en halvtimme. Om en stund sätter jag mig på en cykel och trampar några kilometer i västlig riktning för att hamna i en stadsdel som några använder prepositionen på för att beskriva att de bor eller vistas i. Man bor möjligen på en malm och man bor troligen också på Manhattan men en hage som Luthagen då? Den borde man väl rimligen bo i. Ja, inte ens på julafton, då man ska vara glad och tillfreds, kan jag undvika att gnälla som den surkart jag är över något som inte bekymrar de flesta. (De jag firar med använder i, tack och lov).
God Jul!

2007

Antibiotikan har börjat verka. Febern är borta, bara en lätt matthet i kroppen nu. Värdfamiljen har lämnat baslägret för färd söderut. Jag är kvar i lägenheten som är tyst förutom musiken som ljuder ur datorn. I morgon ska jag julfira med en av mina andra familjer som har samlats här i stan. Jag och familjen ifråga är inte släkt men jag betraktar dem (och ett par andra liknande enheter) som familj.

För några veckor sedan försökte jag sammanfatta 2007. Det gick inte. Så jag tog bort inlägget. Det går egentligen inte nu heller. 2007 är ju grisens år enligt den kinesiska kalendern. Och 2007 var grisen av metall vilket enligt folktron innebär att det är gynnsamt att göra affärer under året. Grisen är av metall vart 60:e år. 2007 åt jag mer gris än någonsin tidigare eftersom jag bodde i Kina under nästan åtta månader. Och i Kina kan man laga gris. Höjda grispriser därborta har bidragit till inflationen har jag läst. Det kinesiska tecknet för hem - 家 - har jag fått lära mig, är ett tak med en gris under.

2007 drack jag så lite vin att jag började tappa kollen på dryckerna som sammanfattas under namnet som inom EU endast får användas för jäst druvmust. Från mitten av april drack jag i genomsnitt bara en flaska i månaden. Men året hade börjat storartat i det avseendet. Och nu, med ett knappt dygn till jultaffeln, gör streptokockerna, fastän försvagade, att jag inte kan längta efter alkoholhaltiga drycker. En flaska Château Montus 2002 och en Crôzes Hermitage av Alain Graillot från samma år som står på en köksbänk här i närheten väcker inga varmare känslor.

I andra avseenden då? I slutet på första kvartalet kapade jag, delvis ofrivilligt, alla förtöjningar till så kallad svensk arbetsmarknadstrygghet. Det var delvis en konsekvens av min för detta arbetsgivares handlande, delvis en konsekvens av ett fackförbunds brist på förhandlingsförmåga. Vissa bloggbekantskaper utvecklades under året till vänskaper. Jag insåg, med hjälp, att jag understundom är alldeles för snäll. Med tanke på kombos och hyresgäster.

Det slumpade sig så att en sommelier köpte lägenheten av mig. Eftersom han har fixat fönstren så har jag lovat att ersätta honom för reservdelar och arbete. Han ska få en flaska av det vin som var bäst 2005. Måtte det finnas i Belgien!

Från sjuksängen

Jag måste ha drabbats av något slags postprofit-kollaps ty utan att känt mig särskilt svag vaknade jag av hög feber en morgon. Allt - förutom smärre detaljer - kring försäljningen av min bostadsrätt var klart. Kvällen före uppvaknandet i feber hade jag ätit en god persisk lammgryta hemma hos SpaceBabe och druckit Chill Out ur en BiB. SpaceBabes make körde mig till huset där jag senare försökte titta på "Snillen spekulerar" men ständigt somnade i TV-soffan.
Nu hade det blivit morgon. P i hushållet S var fortfarande hemma. Vi åt frukost, jag slängde i mig paracetamol och senare tog vi samma buss till stan. Där sammanstrålade jag med K, A och SpaceBabe för lunch. Som K och A bjöd på. Tack! Det var fläskytterfilé med äpple, surkål, potatispuré. Restaurangen hade den goda smaken att blanda i kummin i surkålen. Det uppskattas. Det enda jag inte gillade är att de stoppar schallottenlök i smöret. För det smakar för mig som om smöret delat kylskåp med lökar som inte varit hermetiskt inneslutna. Lökigt med andra ord. Nej, skippa gärna den tillsatsen, Leijontorets Bar!

Sedan drev jag omkring i centrum och försökte förgäves hitta julklappar. Allt jag hittade var sådant jag ville ha själv. Och det innebär inte att andra vill ha sammalunda. Måste lära mig att tänka i vidare cirklar.

Med oförrättade ärenden återvände jag till min bas i Uppsala där jag nu varit sängliggande i nästan två dygn.

Min feber har som mest varit uppe i 38,8. Så här under isen har jag inte känt mig på 20 år. 1987 låg jag i yrsel på Rundelsgränd 6A i Uppsala. Jag ringde till Studenthälsan. En snygg läkare med polskt efternamn kom hem till mitt studentrum. När hon hade synat mig sade hon: "Det här skulle kunna vara de första symtomen på en HIV-infektion." Det var det inte. Och är inte heller nu. Mitt immunförsvar har helt enkelt tagit jullov utan att rådfråga mig först.

Jag läser Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" i sjukbädden. En riktig sidvändare. Jag har överseende med det emellanåt klyschiga språket eftersom intrigen är så bra och spänningen så ihållande. Lite överraskad blir jag av att Paolo Roberto dyker upp i handlingen bland alla fiktiva figurer. (Jag har ju bott utomlands så jag vet inte vad han tycker om sin medverkan. Men jag antar att han blivit intervjuad om det.) Min tankar går till Tidningen Vi som under slutet av 1970-talet hade en serie av Jan Lööf som hette Ville. I några av de sista avsnitten medverkade både Olof Palme och Carl XVI Gustaf. Palme avslutade prenumerationen på tidningen när han hade sett avsnitten. Kungen var smickrad. De framställdes båda - i likhet med Roberto hos Larsson - som hjältar. Men dåvarade oppositionsledaren kanske inte kunde fördra sitt utseende - påsar under ögonen, en stor vårta och ett genomgående härjat intryck.

Och apropå ingenting så visas en konsert med Led Zeppelin på SvT i kväll. Om ni inte visste det.

Munnen, minnet

Jag tänker inte skriva något som kan ge min pretentiösa titel rättvisa. Har på sista tiden försökt läsa Borges och insett att jag är en grund och obildbar människa. Eftersom jag inte är lika imponerad som alla kloka litteraturvetare tycks vara. Ja, helt icke-road har jag inte varit och jag har faktiskt bara tagit mig igenom knappt halva samlingen "Fiktioner" så jag kanske bordet väntat med mitt omdöme tills jag är klar. Så här långt tycker jag att det finns likheter mellan Borges' och Calvinos sätt att leka med idéer. Skillnaden är att jag inte tappar koncentrationen när jag läser Italo Calvino.

Idag har jag tömt min fina lägenhet. Eller rättare sagt, flyttgubbar har tömt den. De har jobbat i nio timmar nu. Det blir dyrt. Inte roligt. Å andra sidan fick jag bra betalt när jag sålde den.

Igår var jag på middag i Aspudden. P hade lagat en god marockansk nötgryta. Jag fyllde mitt glas med concha el toro shiraz cabernet hela tiden. Det smakade vaniljglass. Lättdrucket. Somnade framför teven. Vaknade klockan halv fem i morse och kunde inte somna om. Jetlagen sitter i.

Nu ska jag vara småaktig. Så om ni inte gillar småaktiggheter ska ni sluta läsa här. Jag har varnat er.
Min lägenhet hyrdes ut i andra hand under mitt första halvår i Kina. Han som hyrde den betalade i tid och höll den ren vilket är bra. Jag lät honom flytta ut några dagar innan ett månadsskrifte och han fick hyran reducerad med ett belopp som motsvarade några dagars hyra. Han hade köpt en bostadsrätt och skulle flytta in i slutet av oktober.

Jag var övertygad om att jag skulle få nya andrahandshyresgäster. Men den ene efter den andre drog sig ur. Och de sista spekulanterna, ett par, försökte 1) få mig att gå med på att ge dem nycklarna först och få depositionen av dem i efterhand, 2) ville inte uppge deras nuvarande adress och 3) visade mig ett arbetsgivarintyg där datumen för anställningen hade ändrats. Det stod att hon som jag hade kontakten med hade varit anställd sedan maj 2005. I själva verket så hade hon bara varit anställd sedan maj 2007 berättade hennes chef. En förfalskning således. Jag bestämde mig för inte fortsätta att hyra ut i andra hand utan att sälja.

Min hyresgäst hade som sagt varit pålitlig, trodde jag. Men. Han förstörde en lampa utan att berätta något. Han förstörde också dörren till köksbalkongen, ett par fönster och den franska balkongens dörr. Samtliga på samma sätt. Balkongdörren fick jag honom att åtgärda eftersom jag upptäckte felet förra gången jag var i Sverige. De andra skadorna - det går inte längre att öppna fönstren och dörrarna helt - upptäckte jag först idag. När samme person skulle flytta ut för sex veckor sedan var en mig närstående person där för att kolla kvitteringslistan. Hyresgästen hade dock den dåliga smaken att dagen innan lägenheten skulle kollas skicka följande mejl: "The keys of the apartment are going to be handed in to X only upon the condition that the guarantee minus the cost of the lamp is going to be paid to me (a copy of the bank transaction through internet is fine with me)." Fel! "Nycklarna ska överlämnas utan anmodan vid hyrestidens slut" står det i kontraktet. Eftersom jag anade att det skulle bli problem ringde jag en annan bekant och bad honom bistå vid kvitteringstillfället. Min bekant skulle på namngivningsceremoni vid fyratiden samma dag men eftersom vi trodde att det skulle gå snabbt att gå igenom lägenheten räknade vi med att han skulle hinna. Så blev det inte. Min hyresgäst och hans mamma var övertygade om att de skulle bli blåsta och var så hotfulla att det tog betydligt längre tid än en timme att gå igenom kvitteringslistan. Dessutom hade hyresgästen slarvat bort en av sina nycklar och påstod att han aldrig hade fått den. Trots att han hade skrivit under en kvittens. Han fick inte tillbaka hela depositionen eftersom han hade förstört en inventarie och slarvat bort en nyckel.
Några dagar senare hade han hittat nyckeln. Han fick tillbaka de pengar som vi tyckte att den motsvarade.

Igår hittade jag åtta bordsben som var hans i mitt förråd. Och en trave brev som hade samlats under min bortovaro. Jag ringer då upp honom, i all vänlighet, för att berätta det här. Och säger att han gärna får komma för att hämta dem. Vi bestämmer att han ska komma vid elvatiden under förmiddagen. Halv elva ringer han och säger att han har försovit sig. "Inga problem" säger jag "kom när du kan". Vi kommer att hålla på åtminstone en timme till här. Han kom aldrig. När jag ringde upp honom för att fråga vad som hade hänt undrade han vad det var för sorts post, om den var viktig. "Det får du avgöra" sade jag. Du kan komma i kväll eller i morgon förmiddag. Ja, det hela mynnade ut i att det var okej för mig att slänga posten och bordsbenen. Jag hoppas att något brev var viktigt så att han får betalningsanmärkningar. Jag var frestad att skriva att "ordet 'idiot' är av grekiskt ursprung". Nu får det räcka med att han försvinner från min vänlista på Facebook.

Slut på småaktigheterna för den här gången.

Nio och en halv vecka på hotell

På mitt hotell bor en tjej från Barcelona som har ett för Spanien så vanligt namn att man skulle kunna tro att hon var tagen ur en textbok. Det är hon inte. Hon är högst verklig och har liksom alla andra snabbt evolverande upprättgående apor tre dimensioner.

I morse när vi åt frukost började vi prata om julklappar. Och eftersom jag, tack vare J:s kompis B, har hittat den perfekta julklappen till folk kring trettio så föreslog jag att hon skulle köpa en sådan. Affären som säljer saken ifråga ligger i närheten av mitt jobb så vi kunde träffas vid lunch och slå följe dit.
Eventuellt skulle hon åka till kinesiska muren med en kompis. Annars skulle hon gå med mig. När jag ringde henne strax innan tolv för att kolla fick jag så meddelandet från hennes telefon att abonnenten inte kunde nås eftersom pengarna på telefonkortet var slut. Vad hon gjorde av dagen är som man säger höljt i dunkel. Jag vet att den här informationen inte är av oavvisligt allmänintresse men det finns en koppling till det jag skrev om igår.

Jag sade adjö till Alice i morse när jag hade ätit frukost. Desto mer förvånad blev jag över att hon var kvar när jag i kväll gick in i Tiki Bar för att äta. Det visade sig att hon väntade på att tjejen från Barcelona skulle komma till hotellet. Hon hade nämligen en present att ge också till henne! Hur vanligt är det att man får presenter av personalen på hotell? Vid halv nio tiden hade katalanskan inte dykt upp så Alice var tvungen att bege sig till stationen. Kong De Zhi fick i uppdrag att överlämna presenten.

Kanadensiske Dave som reste för tre veckor sedan gav mig sin cykel. En bockstyreförsedd sådan med väldigt smala däck. Det har inte blivit av att jag använt den. Varken vädret eller väglaget har varit inbjudande.
I morgon åker jag till Sverige och när jag kommer tillbaka ska jag tillfälligt dela lägenhet med en kompis inne i stan. Jag bestämde mig därför för att skänka cykeln till hotellet.

Det blev Delia som fick ta emot nycklarna till den för hon råkade jobba i receptionen i kväll. Jag berättade att cykeln kom från kanadensaren Dave. "Jaha, han som var lite starkare och längre än dig?" frågade hon. Jag tog fram en bild på mig och David i Beihaiparken. Jo, två centimeter över mitt huvud sträcker han sig på bilden. Kanske är han lite starkare också. Jag vet inte.

Däremot fick jag veta vad Delia egentligen heter och vilken epostadress hon har. Hon slutar sitt pass halv sju i morgon bitti så vi passade också på att säga hejdå idag. I morgon flyger jag till Sverige.

I övermorgon lämnar jag hotellet

Alice som jobbar i baren heter egentligen Zhang Yun. Hon kommer från Qinghai-provinsen som är en glest befolkad del av Kina, i närheten av Tibet. Hennes föräldrar har flyttat därifrån till Henan, berättar hon. Qinghai är så fattigt, folk vill inte bo kvar. Hon har sökt jobb på Beijing Hotel som är ett av Pekings mest exklusiva hotell. Det är där som USA:s president bor om han besöker stan, har jag hört. Alice och Kong De Zhi, den sjuttonårige bartendern, är de som jag talat mest med av de hotellanställda. (Jag brukade prata en del med Delia, bland annat om film. Men det var innan hennes pojkvän en dag dök upp vid frukosten och drog mina brödskivor ur rosten, bredde dem med sylt och tryckte i sig dem på mindre än minut inför mina förvånade ögon. Det var något slags programförklaring, tror jag.)

Kong De Zhi, som inte har något västerländskt namn, hade sin lediga dag idag så honom får jag säga adjö till i morgon. Alice åker till föräldrarna men eftersom hon jobbar under frukosten får jag säga hej då då. En av hennes goda egenskaper är att hon rättar uttal och grammatik när man pratar med henne på kinesiska. Men hon gör det inte på ett tillrättavisande sätt. Jag kommer att sakna det. En kväll gav jag henne en tjuga. Ja, alltså inte en sådan som man hanterar hö med utan den svenska tjugokronors-sedeln. För att hon skulle ha något typiskt svenskt som minne av mig. I morse berättade hon att hon kände till både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson. Det finns många kineser som vet mer om västerlandet än vi förväntar oss.

Eftersom det var sista kvällen i hotellbaren så hade Alice gjort en julklapp åt mig, en "Merry Christmas Present" inslagen i ett kräppliknande rött papper med guldrosett. Seden i det här landet är att inte öppna gåvor i samma ögonblick som man får dem. Så jag kanske väntar till julafton.

Tö, tunga och teckenigenkänning

Tack Dante för att du upplyste mig om ordet "gråkall"! Jag har hört "En vintersaga" så många gånger att jag borde lagt märke till ordet där. Men jag har aldrig hört någon annan än min före detta chef säga det. Att googla föll mig bara inte in.
Under natten blev det i alla fall tillräckligt gråkallt för att vattenmolekylerna i luften skulle börja ordna sig på annat sätt. Med andra ord låg det ett tunt lager snö på allt som snö kan tänkas ligga på när jag tittade ut i morse. Det slaskade redan när jag var på väg till tunnelbanan och vid tiotiden var allt vitt försvunnet.

Jag åt dumplingar till lunch. Mitt lunchsällskap, en kinesiska från kontoret, lät mig smaka inälvssoppan som hon hade beställt. Inälvorna kom från en ko. Det var inte så mycket till inälvor, det var mest tunga. Och jag tycker att tunga är en underskattad styckdetalj eftersom den är så god. Borde ätas oftare. I soppan fanns också vitlökar och lite grönsaker. Den var mer än passabel.

För tre veckor sedan köpte jag en ny mobiltelefon. En Palm Treo 680. Jag skulle gärna skriva en massa positiva saker om den om jag hade kunnat. Den är dessvärre varken ergonomisk eller intuitiv. "Men varför köper idioten telefonen då?" undrar ni kanske. Jo, för att det finns ett program som heter Plecodict som kan köras på den. Plecodict är guldstandarden för inlärning av kinesiska tecken. Låt säga att du ser ett tecken som du inte känner till sedan tidigare. Hur ska du kunna veta hur det uttalas och vad det betyder? I kinesiska lexikon finns något som heter radikalindex. Med hjälp av radikalindex kan man få fram ett teckens uttal och betydelse. Men det kräver förkunskaper. Låt mig ge ett exempel. Jag ser ett tecken som ser ut som det på bilden här och jag har aldrig sett det tidigare. Då måste jag - för att kunna använda mig av radikalindex - veta vad som är radikalen och hur många streck det krävs för att skriva den. I det här fallet vet jag att de pricken och strecket med två knyck till vänster utgör radikalen. Och att det krävs två pennstreck för att få till dem. Alltså letar jag upp tabellen för radikaler som består av två pennstreck. Jag hittar radikalen ifråga. Bredvid den står siffran nio som betyder att man hittar tecken som har den radikalen i tabell nio. Men resten av tecknet. Jo, som ni ser krävs 8 streck för att få till det. Så jag går till det avsnitt av tabell nio som har tecken med minst åtta streck. Jag hittar qǐng där. Och om ni inte kan läsa det jag precis skrev så kan jag berätta att det ser ut som qing men istället för en prick ovanför i:et så har man en liggande halvmåne. Så skriver man mandarinets tredje ton, dvs den som först går ner och sedan upp en liten bit.
Är ni fortfarande vakna? När man nu vet att det är fråga om qǐng så letar man rätt på det i papperslexikonet och hittar där betydelserna fråga, begära, vänligen mfl. Det tar orimligt lång tid.

Med Plecodict ritar man med hjälp av stylusen på skärmen hur man tycker att tecknet ser ut. Det behöver inte vara särskilt likt:





Sedan väljer man bland de förslagen som kommer upp:





och abrakadabra så har man snabbt fått fram både uttal och betydelse!



Ett oumbärligt redskap för kinesiskainlärning. (Telefonen kostar ungefär 4000 yuán och programmet 110 USD.)

Gråkallt

Det var en chef jag hade en gång som använde det uttrycket. Han hade andra ord som också var nya för mig. Om "gråkallt" var hans egna ordknåperi eller om det är ett etablerat uttryck vet jag inte. Har i allafall inte hört det ur någon annans mun. Dagens väder här i Peking skulle kunna beskrivas så. Gråkallt.

Min första lördag i Peking i våras gick jag förbi ett nybyggt flervåningshus för shopping. Jag har varit inne i det några gånger sedan dess. Där är knappt några människor. Inte så konstigt. Ett uträtat nudelnystan därifrån ligger ju Yashow som alltid är packat. Och där man kan pruta.

Hursomhelst, på översta gatuplanet i det nybyggda huset har skräddarna sina butiker. Min nuvarande chef och tillika gode väns husskräddare mäter upp sina kunder där. Jag besökte henne igår och beställde en rock. Idag hade jag med mig en kostym som de ska får kopiera men med ett annat tyg. Det blir en skjorta också. Allt blir färdigt innan jag reser till Sverige. Det är nästan skamligt billigt att låta sy sina kläder här.

På väg hem till hotellet fick jag ett sms från Daisy. Hon ville veta hur man tar sig hem till J och W. Jag ringde henne. Det visade sig att hon var ditbjuden för att se lille O, nu nio veckor. Jag var medbjuden. Små barn växer fort kan man säga utan att vara djärv. Vi blev bjudna på glögg och pepparkakor. Lyssnade på julmusik. Sedan åt vi thai på Rupa. Bäst hittills. Och med bäst menar jag att rätterna hade distinkta smaker, fräscha råvaror och trevligt upplägg. De här thaikrogarna har jag fö ätit på i Peking:

Serve the People
Purple Haze
Kommer inte ihåg vad den heter i gallerian bakom Poly Theatre (svagast)
Aroy D

Daisy berättade att hon hade universitetsexamen sedan september. Och två deltidsjobb. Hon bor liksom så många andra unga ogifta kineser fortfarande hos föräldrarna. Och jag bor sedan 21:a oktober fortfarande på hotell.

Fredag lördag

Fredag.
Matsuko. Japansk restaurang vid fjärde ringvägen. Ägaren känner J så han kommer alltid för att hälsa. Vanligen: sashimi och sushi. Igår: nöt, gåslever, som jag inte visste var gåslever så jag åt av misstag, jättegott. Jag skäms lite. Ugnslagad god fisk. Vet ej art. Bönor. Mangoldsallad med sesamfrön och god dressing.

Två kineser i förlagsbranschen vid bordet. 73% av konversationen går över mitt huvud. J och jag får fina Konfucius-almanackor med kalligrafi i olika stil av den ene kinesen.

Sedan: The Pavillion inne i stan. Vi sitter i de oxblodsfärgade skinnfåtöljerna och dricker La Crema Pinot Noir från Sonoma 2005 - bra pinne, lite bränd, mycket rödbärig och en väl integrerad alkohol. Gaja's Ca Marcanda Promis från 2004 sedan. Wellpapp, ruttna ägg och cabsk hårdhet. Dåligt ex eller för gammalt vin? Vet inte. Samt Wolf-Blass cabernet/shiraz-blandning som personalen bjuder oss varsitt glas. Så mycket svartvinbärssylt att jag minns pannkakorna som barn jag stekt. Ställets minus bortsett från maten, enligt B som äter, är den idiotiska musiken som hinner loopas tre gånger, bland annat "Japanese boy" och "Tarzan boy".
Jag har allvarliga hickproblem hela kvällen och känner mig som ett dumfyllo trots att jag inte är särskilt berusad. Kan faktiskt inte tömma glasen på grund av detta! Vet inte att det har hänt tidigare i mitt liv.

Bor över inne i stan hos J. Hickar mig till sömns sedan besvären har saboterat läsningen av Steven Pinkers nya hyperspännande "The Stuff of Thought".

Lördag morgon. Kraftfrukost med omelett, bacon, müsli, yoghurt och smörgåsar. Sedan julshopping. Vi åker till det stora möbelvaruhuset där jag inte köper någonting, så släktingar som läser detta: förvänta er inga Billy-hyllor eller Lack-bord. J och B shoppar som besatta. Vi äter varmkorv. Sedan in till stan igen. Snabbt kaffe. Iväg till annan shoppingrunda. Som jag inte kan skriva så mycket om nu.
Sedan ska B på businessmiddag. Och J ska på annan businessmiddag. Jag går solitärt till Purple Haze´s och äter anka med mango och pad thai. Snackar lite business med Tobias som driver stället. Han visar sig vara en gammal Uppsalabo som känner Daniel Reichberg.

Sedan träffar jag B igen. Vi får våra fötter masserade i en timme. J dyker upp. Vi delar en Brunello di Montalcino från 2002. Den heter Argiano och är säkert dyr. Den går an men hade behövt mat. Jag är tacksam att jag blev bjuden. Och vi pratar till halv två och har Eva Dahlgrens nya i bakgrunden.

Kinas största problem är inte restaurangernas dåliga vinlistor. Men det är ett problem för Vinlusen. Som han gång på gång tvingas erfara men också förhoppningsvis på sikt kan bidra till att lösa.
Purple Haze har bra thai-krubb. Men det går inte an att bara ha två vita glasviner som båda är chardonnaybaserade i listan. Det ska jag i all ödmjukhet försöka förklara för Tobias nästa gång vi träffas. Nu ska jag sova.

Det kom ett mejl

När magasinet ifråga skulle lanseras - är det redan två år sedan? - vill jag minnas att det snackades om krämig cappucino och halvfranska - eller om det var helfranska - band. Möjligen också om stuckaturförsedda lägenheter och skaldjursplatåer.

Jag provade ett nummer men förklarade för telefonförsäljaren som ringde upp (flera månader senare) att jag inte var intresserad av att prenumerera. När hon ville veta varför sade jag att min världsbild och magasinets inte riktigt överensstämde. Det behöver i och för sig inte vara ett hinder för en prenumeration, tvärtom kan det vara nyttigt att läsa sådant man inte håller med om, men sanningen att säga hade jag tillräckligt med papper att ta hand om varje månad.

Så kom då detta idag från självaste Sofia Nerbrand:

"Ge bort Neo i julklapp

Nu har du chansen att slippa trängsel, tunga kassar och svettiga ytterjackor.

Gör något bra för dig själv och någon du gillar. Ge bort ett helår (6 nr) med magasinet Neo i julklapp för bara 299 kronor. Dessutom bjuder vi på ett fint presentkort att ladda ner och lägga under granen.

Klicka här för beställning.

God och fridfull jul önskar

Vännerna på Neo"

Nu ska jag inte ägna mig åt någon pseudosemantisk analys av orden "Vännerna på Neo". Först tänkte jag "jag har ju för f-n inga vänner på Neo!" Men. Det kan ju vara så att två personer som jag räknar som vänner faktiskt skriver för magasinet. Jag har ingen riktig koll. Men om det är så har en av dem felaktigt kallat mig "rödvinsvänster" för två år sedan. (Jag är grönkålsliberal anhängare av Bittermitten om ni inte visste det.) Det finns för övrigt andra sätt att "slippa trängsel, tunga kassar och svettiga ytterjackor" än att skänka bort en prenumeration på Neo. Men det inses lätt av var och en.

Torsdag på kontoret

Ikväll var det provning av mousserande på the Bookworm. Tre bubbel och en äkta champagne. Jag var inte där. Skälet var att jag - trots tillfrisknande - inte kände mig iform för att dricka alkohol. Istället blev jag på kontoret till halv nio. Den sista timmen jobbade jag inte. Istället åt jag sichuanesiskt som receptionisten hade beställt. Vi var fem stycken som delade på några rätter i det lilla hörnrummet som används som fikarum. En ny bekantskap - M från Shanghaikontoret - fick ge prov på sin vokala förmåga. Han sjöng riktigt bra. Och det var nyttigt för mig att vara där för de andra talade inte ett ord engelska. Så jag fick verkligen öva min hörförståelse. Jo, lite engelska blev det. Vi sjöng "Jingle Bells" och "Rudolf the Rednosed Reindeer" tillsammans. Alla var nyktra.

Ni som fortfarande läser ska få hjälpa mig. Om ni går in på www.bjbus.com och först klickar på "English Version" och sedan på "Map", ser ni någonting? Vilken browser har ni? För jag lyckas inte se något varken med Mozilla, Safari eller Opera. Krävs Internet Explorer månne?

Film från pinotagens hemland

Eftersom jag köper DVD som kostar kring 20 yuan så är jag med och gynnar en industri som struntar i upphovsrätt. Vilket jag f ö tror att nästan alla som köper film i Kina gör. En DVD i Sverige kostar väl minst fem gånger så mycket.

Eftersom jag är sjuk för tredje gången på fyra veckor har jag inte lämnat hotellrummet. Det blev tre filmer som jag fick av min före detta klasskamrat: "The Cleaner", "Wild Hogs" och "Tsotsi". De två förra kan vi lämna därhän.

Den sydafrikanska "Tsotsi" hörde jag om på P1:s kulturnytt för två år sedan. Minns att jag tyckte att den verkade intressant men som vanligt blev det aldrig av att jag såg den.
I korthet: en ung gangster från kåkstaden kapar en bil i villaförorten och upptäcker att han fått med sig en bebis. Gemensamt för de filmer som jag har gillat den senaste tiden "Beijing Bicycle", "Kärlekens tänder" och "Tsotsi" är att huvudpersonerna inte är alltigenom sympatiska. Och att filmernas slut känns förhållandevis öppna.

Eftersom jag har tagit en bild på min bildskärm i en av filmens scener så förmodar jag att jag inte respekterar upphovsrätt på rätt sätt: Ur "Tsotsi". En av huvudpersonens provar den fina villans viner. De ser ut att vara från Graham Beck och Zonnebloem.

Årets första glögg

Jag är på en releasefest för en ny bok om PR i Kina: "Catching Up Fast. PR and Marketing In a Web 2.0 China". Eftersom boken har svenska författare så är temat för festen svensk jul. Jag hinner dricka ett glas av glöggen* som serveras - vinsmakande, utan för kraftig sötma och med väl integrerad alkohol - och lyssna på författarnas korta presentationer när febern plötsligt tar min kropp i besittning. Jag blir tvungen att lämna festen omedelbart. Väl tillbaka på hotellet går jag omedelbart till sängs men vaknar sedan med jämna mellanrum under natten och hinner då läsa hela boken. Den borde vara intressant för alla som jobbar med PR och marknadsföring i Kina. Men även för andra, som likt mig, är generellt intresserade av Kina. Dessutom välskriven - engelskan flyter.

* En av svenskarna sade att det var en av årets finare sorter. Att konjak ingick i receptet och att den hade köpts på IKEA här i Peking. Jag blev dålig innan jag han kolla vad den hette.

Att äta hund

Det här var igår. På Jiuguloudajie, inte långt från min gata, ligger en koreansk restaurang med en imposant röd entré, färgglada och gyllene finsnickerier. I och för sig inte ovanligt här. Interiören är en stor matsal med starka lampor i taket. Inte heller ovanligt. Ovanför disken i ena kortänden av lokalen sitter färgbilder på rätterna. Jag vill äta något vegetariskt. Kimchi naturligtvis, men även något mer.

Servitören pekar på färgbilderna i menyn. Jag frågar om allt. "Hundkött" säger han när jag pekar på något som ser ut som en blandning av tjälknul och rostbiff. Jag rycker till ofrivilligt. "Nej, det vill jag inte äta." Det blir en rätt med stekt ris och grönsaker. Och en tallrik kimchi. Och för er läsare som inte vet vad kimchi är så tror jag att det är syrad salladskål med chili. Rätta mig om jag har fel. Kimchin är den bästa hittills. Måltiden i övrigt fungerar som bukfylla, för att använda ett av svenskans fulare ord. Medan jag äter ser jag på bilderna ovanför disken att det också finns en wokad rätt med hundkött, paprika och lök. Men det är inte aktuellt.

Idag stötte jag ihop med ett par från London i hotellbaren. De är vegetarianer och tycker inte att det är någon principiell skillnad mellan att äta hund och gris. En av de anställda killarna på hotellet tycker inte att det är konstigt att äta ett djur som samtidigt - enligt somliga - är människans bästa vän. Jag vet inte hur djuret smakar.

Bilden: värmekälla

Jag köper extern hårddisk och webkamera

Man ska inte ha Apple i Kina, har man sagt mig, supporten suger. Jag vet inte om det är sant. Det jag vet är att jag borde spara viktiga dokument på en extern hårddisk om något skulle hända min dator.

I närheten av mitt kontor finns en galleria med hemelektronik. Åtminstone två butiker är auktoriserade återförsäljare av Apple-produkter. I den första frågar jag om de har externa hårddiskar. Det har de. Men de kostar mer än 2000 yuan per styck och de är alldeles för stora - 250 GB - för mina behov. De verkar inte särskilt intresserade av att hjälpa mig att hitta mindre. Jag frågar om webkameror. "Har du ingen inbyggd?" frågar de. "Jo, men eftersom jag är gjord av pengar tänkte jag köpa en till så att de jag skajpar ska kunna se mig i stereo!" hinner jag tänka men naturligtvis inte säga. "Nej, min dator är mer än två år gammal. Den är från perioden innan kamerorna byggdes in. Finns det inga kameror som man kan ansluta till gamla Macar?" "Nej, det finns inte".*

Jag går vidare och passerar en butik som inte är officiell återförsäljare. Där säljs produkter från alla möjliga tillverkare. Biträdet, en ung man med fjunmustasch och rester av en blåtira kring höger öga frågar vad jag letar efter. "En extern hårddisk". Hans kollega tar fram några hembyggeliknande komponenter med "bar" elektronik. Man kan stoppa in dem i ett chassi om man vill. De fungerar både med PC och Mac, och de är billiga. Men jag är inte övertygad. De tar fram en 8o GB av ett känt fabrikat i stället. Och förklarar samtidigt att "hembyggena" inte är särskilt bra. Jag köper den. Eftersom de är hjälpsamma i den här butiken frågar jag om de har webkameror för min dator. "Jodå, men de är väldigt dyra." "Hur dyra?" "Väldigt dyra, mer än 1000 yuan." "Fungerar de med Mac då?" "Ja." "Skype då?" Han känner inte till Skype. Då föreslår jag att jag ska få testa. Om det fungerar så köper jag. De låter mig koppla in min laptop på butikens nätverk. Jag googlar på "webkamera", "apple" och "skype". Hittar diskussionsgrupper och FAQ:ar. Det finns inga entydiga besked. Jag chansar och laddar ner drivrutiner, godkänner licensavtal och startar programmet. Och se! det fungerar. När jag skriver det här verkar det som det gick snabbt men jag satt säker en timme i deras butik innan det var uppe. Och personalen hade tålamod. De var vänliga och skrattade mycket. Dessutom var de intresserade av att se hur Skype fungerade så jag ringde upp en närstående i Sverige för deras skull. Nästa gång jag köper liknande produkter i Peking vet jag vart jag ska gå.

* Det är inte första gången jag får ett så "definitivt" besked om något här i Kina. Min andra lärare på skolan, Wang, sade bestämt att det inte fanns något ställe i hela Peking som serverade dim sum. Hur hon nu kunde veta det. Det var för övrigt lika fel.

I Am Outside Looking In

Det finns tre alternativ. Antingen har den intervjuade bokstavligen sagt det om sig själv. Eller så har journalisten dragit slutsatsen. Eller så har redigeraren förvanskat det. Hursomhelst är det väldigt roligt: "–Litteraturdebatterna i Sverige är extremt fjantiga. Det är så man skäms. Det är kvällstidningsnivå på dem, säger litteraturvetarprofessorn och Strindbergsforskaren Björn Meidal, som just nu kan se på diskussionerna utifrån eftersom han bor i Berlin."* Obs min kursivering.
Jag som kan se på debatten utifrån eftersom jag bor i Kina tycker att den är intressant som tecken på att gränsen mellan fiktion och inlaga inte är helt skarp i det samtida svenska litterära landskapet. Jag är också nyfiken på vad någon som varken vet något om de inblandades bakgrund eller om romanernas verklighetsanknytning skulle tycka om verken ifråga. Men det kan någon annan skriva fler tecken om och säkert utveckla på ett intressant sätt.

* Naturligtvis från pigga Svenskan vars sajt går fem gånger så snabbt att få upp som DN:s.

Vad heter grönsaken?

Jag åt fyllda vetedegsknyten under lunchen. De kallas också dumplingar eller jiaozi. Jag fick nästan ett tjog för 6 kuai. Eftersom jag åt så mycket skräp igår - frittar både till lunch och middag - ville jag vara nyttigare idag så jag beställde grönsaksfyllda knyten. Jo, det ska tilläggas, de här dumplingarna var kokta. Det serverades stekta vid samma disk men jag föredrar de kokta så jag köpte sådana.
I samma källarplan fanns det säkert 30 andra diskar där man kunde köpa olika rätter. Stekos och vattenånga gjorde luften dimmig. Trots att det finns många utlänningar i kvarteret såg jag bara kineser därinne. Satt mittemot en praktikant på kontoret. Hon bodde inte långt från arbetet berättade hon. Bara en timmes resväg.
Jag doppade dumplingen i risvinäger innan jag stoppade den i munnen. Den här grönsaksfyllningen har jag ätit en gång tidigare. Det var hemma hos Xie Jiang Shan i hutongområdet vid Xidan i somras (bilden). Då gjorde vi dumplingarna själva. Men till fyllningen, den är besvärlig. Det finns faktiskt en orenhet i smaken som påminner om gammal smörjolja eller smutsig bilverkstad. Inte i varje tugga men tillräckligt ofta för att det inte ska vara riktigt gott. Nu kommer jiaozi i alla möjliga smaker så jag kan välja andra om jag vill. De jag åt i förrgår för dubbla priset var godare. Mathimlen, vet du vilken grönsak jag tänker på?

Crowne Plaza Bejing

Min svägerskas syster som jag bara har träffat en gång tidigare, nämligen när min bror och hennes syster gifte sig i Finland 1999, kom sent från förhandlingarna till hotellet där jag redan hade hunnit dricka ett glas Delicato Shiraz 2005 och ätit några skopor jordnötter, men hon kom till sist. Hon bodde i värsta lyxen. Hotellrummets badrum var så stort att man behövde en kompass för att orientera sig. Vi delade på ett par Qingdao-öl. Och blev hungriga.
Eftersom alla serveringsställen utom hotellets egna L'Essence som har 24-timmars service, hade stängt efter klockan 21 åt vi där. En rödglödgat het skaldjurstryfferad riskupol med ett par nötspett och kycklinggnag gick under namnet Nasi Goreng. Ja, ett räkchip och ett stekt ägg gjorde den i stort sett oätliga rätten sällskap. Men vinet, Babich 2005 Marlborough Bay Pinot Noir, var desto bättre. Skäms, Crowne Plaza, utsugarhotell som tar 150 RMB betalt för två timmars surfande, smygbyter glasvinets innehåll när man tittar bort och kryddar sönder en rätt som torde vara omöjlig att misslyckas med. Skäms. Men tack, A, för maten!

Uppdatering I. Det var en bra kväll, tro inget annat. Men jag förstår inte hur de kunde servera en så märklig Nasi Goreng. Jag glömde faktiskt skriva att ett litet fat fyllt till brädden med jordnötssmör låg bredvid riskupolen. Det kanske är i sin ordning. Särskilt aptitligt såg det emellertid inte ut.
Och ja, man ska säga till där och då. Inte surblogga i efterhand.

Uppdatering II. Smygbyter glasvinets innehåll? Såhär tror jag att det ibland går till i det här landet: Man beställer ett glas av ett specificerat vin från listan. In kommer vinet redan upphällt i glaset. Flaskan ser man inte till. Det har hänt att det är en betydligt kartigare och svavligare variant av vinet som serverats.
Jag misstänker därför att man inte alltid häller upp vinet som beställts utan ersätter det med något billigare. Igår bad jag därför om att få se Delicato-flaskan när de hällde upp och jag ursäktade mig med att jag är så intresserad av vin. Det första glaset smakade bra. Servitrisen sa att man fick två glas för priset av ett. Så jag beställde ett andra glas. Det såg ut som de i barens dunkel hällde upp ett annat vin ur en halvflaska och sedan "toppade" med Delicato. Vinet som kom in var inte lika bra. Men jag ville inte ställa till en scen eftersom jag samtidigt var inbegripen i ett trevligt samtal.

Lager, lager, lager

1996 tänker ni kanske och hör Underworld för era inre. Nej, 2007 tänker jag.
Jag vet att det inte är illa ment, tvärtom, det kanske till och med är en kärleksyttring. Men den är inte anpassad. Ser jag en Carlsbergflaska på min Funwall blir jag ledsen. Danmark - landet med HC Andersen, Lars von Trier och Carl Nielsen. Iben Hjejle, Paprika Steen och Karen Blixen. Och annat som lyser upp. Inte bryggdes det någon öl värd namnet där, inte. Carlsberg, Tuborg and Faxe - probably the most disappointing beers in the world. Så sluta skicka denna fula flaskbild som minner om meningslösa nachspiel i inrökta nationskällarvalv. Snälla, sluta!

Vilket var det äckliga vinet?

När man har den här typen av virus i kroppen finns inte så mycket annat att göra än att ligga i sängen, dricka, läsa, sova och surfa. Idag tittade jag på DNs webbteve, ett inslag som skulle handla om svåra viner. Och bland de svåra skulle det finnas ett riktigt äckligt. Det tyckte jag verkade intressant. Bengt-Göran Kronstam intervjuades av någon vars namn jag i skrivande stund inte minns. Jag hann se, eller rättare sagt höra eftersom bilden hela tiden frös medan ljudet strömmade obehindrat, om en sherry, en gewurztraminer och ett gammalt vin. Jag tyckte att de sa att det gamla vinet var "från 1981, alltså 16 år gammalt", och bestämde mig för att stanna mediespelaren för att spola tillbaka och kontrollera att jag hade hört rätt. Om de verkligen hade räknat fel på tio år. Problemet var bara att inslaget var borta när jag försökte starta om det. Istället hade ett annat, minst lika trevligt inslag, som handlade om glögg kommit upp. Bengt-Göran Kronstam och Jens Linder satt på en förstubro och pratade om olika sorter av denna dryck och vad man kan äta till. Jens - jag känner honom så jag får skriva förnamnet - hade med sig några snacks av getost eftersom han ville ha ett friskt och salt alternativ till pepparkakorna. Sedan började uppkopplingen krångla så fick inte se det inslaget klart heller. Nå, min dåliga förbindelse är kanske inte så intressant att läsa om. Jag vill gärna veta vilket det äckliga vinet var.

En apa som liknar mig

Jag trodde att den där infantilitetstrenden som toppade någon gång under nittiotalet började mattas av. Den som bland annat innebar att man ibland skulle fylla i "Mina vänner" när man var på tillställningar hemma hos någon. Jag trodde fel. Det här fick jag på ansiktsboken häromdagen:

1. VAD HETER DU?
Lando Calrissian. Nej, jag skojade.

2. VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG?
Svarta.

3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?
Ljudet av gatuarbetarnas hackor mot den tjälnade grusvägen utanför hotellet.

4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL
Tittade på "Sopranos". Läste.

5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT?
En lätt grumlig soppa med tofu och färsk koriander.

6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU?
Blå himmel, kallt.

7. DEN SISTA PERSONEN DU TALAT I TELEFONEN MED?
Min svägerskas syster.

8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET?
Har inte tänkt på det.

9. GILLAR DU PERSONEN SOM SKICKADE DETTA TILL DIG?
Jag har fått det från två personer. Och svaret är ja i båda fallen.

10. HUR MÅR DU IDAG?
Jag har fortfarande influensa.

11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK?
Vatten.

12. FAVORIT ALKOHOLBASERAD DRYCK
En märklig konstruktion "Favorit alkoholbaserad dryck". Det går ju inte att svara på. Sammanhanget avgör.

13. FAVORITSPORT?
Fotboll.

14. HÅRFÄRG?
Sådär obestämt råttfärgat.

15. ÖGONFÄRG?
Blå.

16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?
Ja.

17. SYSKON Å DERAS ÅLDER?
Ja.

18. FAVORITMÅNAD?
Maj.

19. SENASTE FILMEN DU SÅG?
"Ladykillers" av bröderna Coen.

21. FAVORITDAG PÅ VECKAN?
Torsdag. Då kan man fortfarande tro att den kommande helgen blir bra.

22.FAVORITHOBBY?
Den listan blir för lång.

23.ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON?
Nej.

24. FAVORITLÅT(ar)?
Den listan blir för lång.

25. SOMMAR ELLER VINTER?
Var då?

26. KRAMAR ELLER KYSSAR
Med vem?

29. VILL DU ATT DINA VÄNNER SKA SVARA?
Ingen kan svara eftersom jag inte har skickat det vidare.

30. VEM ÄR DET STÖRST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?
Ingen kan svara eftersom jag inte har skickat det vidare.

31. VEM ÄR DET MINST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?
Ingen kan svara eftersom jag inte har skickat det vidare.

32. HUR BOR DU?
I ett hotell på Zhangwang Hutong i Peking.

33: VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER?
"The Language Instinct" av Steven Pinker, "The Story of the Stone" av Cao Xueqin, "Mandarin Chinese: A Functional Reference Grammar" av Li och Thompson.

34. HUR SER DIN MUSMATTA UT?
Jag har ingen.

35. FAVORITSPEL?
Skådespel.

36. KAN DU NUDDA DIN NÄSA MED TUNGAN?
Nej.

37. KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN?
Jag förstår inte frågan. Blunda med ett öga? I så fall, ja.

38. ÄR DU ROMANTISK?
Potentiellt kanske.

39. SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG?
Om det är så är jag den enda som kan säga det.

40. VILKA HAR DU SÄNT DETTA MAIL TILL?
Ingen. Det är asocialt, jag vet, men jag tycker inte om kedjebrev. Och i det avseendet vill jag hörsamma den gyllene regeln.

41. VAD SKA DU GÖRA IMORGON?
Jag ska vara frisk så att jag kan träffa min svägerskas syster här i Peking.

42. VAD ÄR KLOCKAN JUST NU?
08.25. På morgonen.

Söndag eftermiddag

Jag har köpt så många flygbiljetter inför de kommande storhelgerna att min anslutning till något slags koldixidåtagande på ansiktsboken inte ter sig riktigt trovärdig. För att lindra egna samvetet bestämde jag mig idag åtminstone för att inte ta billig taxi utan istället gå från "The Bookworm" de 17 minuterna till tunnelbanestationen vid Dongsishitiao. Trots att jag på nytt är förkyld och eländig. Och trots att det blåser så att man tror att träden ska ryckas upp med sina rötter.
På trottoaren står en tjej och viftar med ett reklamprospekt för ett nytt gym. De flesta fotgängarna passerar men mig hinner hon upp. "Var tränar du?" frågar hon medan jag promenerar norrut. "Jag brukar träna tillsammans med en vän på ett hotell" svarar jag, "det är gratis". Så kommer de vanliga samtalsämnena. Hon frågar vilket land jag kommer ifrån. Hur man tar sig dit. "Tåg eller flyg" svarar jag. "Tåg är smutsigt*" säger hon. "Flyg är bättre! Hur mycket kostar det?" "Ungefär 10 000 RMB". Hon säger att hon aldrig skulle få ihop de pengarna om hon så jobbade i flera år. "Men om du utbildade dig till något vid universitetet? Kan du inte börja studera?" frågar jag. "Nej, det går inte" säger hon.
Bara 16 år gammal är vissa livsvägar för henne redan stängda. Hon kommer aldrig att få börja läsa vid något universitet. Hennes betyg är inte tillräckligt bra.

*Och här syftar hon inte på utsläppen.

Bryssel - mer än kål och stål

Peking är den huvudstad utanför Sverige som jag tillbringat längst tid i. Bryssel är den som jag varit i flest gånger. En mosaik av paradgator och slott från kung Leopolds dagar, art nouveau, glåmig efterkrigsbetong och - för att möta den europeiska gemensamma byråkratins ständiga behov av större glas- och betongpalats - en evig byggplats. Det kanske inte låter så roligt. Men staden är värd en resa eller åtminstone ett stopp på vägen söderut. Här serveras närande musslor med frittar och de bästa ölsorterna i världen. Är man begiven på choklad blir man inte heller besviken. Till och med ornitologer kan få ut något eftersom det finns* pilgrimsfalkar mitt i stan, se bilden. Kom att tänka på det när jag snubblade över Ingrid Hedströms krönika. Den borde ni också läsa om ni är intresserade. Och, naturligtvis, tbfkaem.

* Fanns åtminstone 2006. Vet inte hur läget är nu.

Se först, läs sedan.

Under 1980-talet fanns det en serie filmer i gapskrattsgenren som hette "Polisskolan". Jag såg inte en enda. Men jag minns att Bengt Ohlsson skrev en recension som bör vara klassisk* vid det här laget. Recensionen var variationer på historien: "Det var en gång två tomater som skulle gå över en väg. Så blev den ena tomaten överkörd. Då sade den andra: -Kom nu, ketchup, så går vi." Ohlsson fick sagt vad han ville ha sagt och vi studerade medelklassare - som aldrig skulle drömma om att se filmen ifråga - fick oss ett skratt vid tekopparna.
Jag slutade läsa filmrecensioner för ungefär fem år sedan. Jag hade kommit på mig med att ofta vara så osjälvständig att jag alltid visste vad jag tyckte om filmerna innan jag sett dem. Det var Helena Lindblads, Maarit Koskinens, Mårten Blomkvists, Johan Cronemans och de andra medarbetarna på min dåvarande morgonprenumeration DN åsikter som jag gjorde till mina. Eller de som filmkrönikörerna på SvT uttryckte. Filmkrönikörerna som tycktes bytas ut lika ofta som modet föreskrev nya byxvidder. Jag ville bli mer oberoende.
Nu är ju inte recensioner allt. Jag påverkas av rubriker också. Står det "Storartat, Roy Andersson!" i rubriken så förstår man ju ungefär vartåt recensenten lutar. Och om man läser bioannonser stöter man ju ofrånkomligen på citat, stjärnor och siffror som får ett visst inflytande. (Till och med DN började kvantifiera recensionerna för ett år sedan. Jag gillar i och för sig siffror men jag tycker att det är en tråkig utveckling.) Ja, jag slutade att läsa recensioner av böcker också. Liksom av teaterpjäser. Men jag kunde inte sluta läsa dagstidningar.
De bedömningar jag fortsätter att intressera mig för är de som handlar om tekniska prylar, krogar och viner. Och den samtida populärmusiken - som jag bryr mig allt mindre om.
Varför skriver jag då detta? Jo för att jag undantagsvis läste Johan Cronemans recension av "American Gangster" som jag såg för en vecka sedan. Och jag och herr Croneman tycker uppenbarligen inte likadant. (Utom om Denzel Washington och Russel Crowe som skådespelare.) Vilket vi kanske hade gjort om jag läst honom först och sett filmen efteråt. Igår såg jag "The Prestige". Hollywood som bäst. Tror att den fick hyfsat betyg när den gick upp 2006. Det borde den ha fått. "Kärlekens tänder" som jag också tittade på igår hade jag överhuvudtaget inte hört någonting om. Hur den bedöms ska bli intressant att se. För det är mer spännande att se vad andra tycker först när man bildat sig en egen uppfattning.

* Lovar att inte använda ordet i fortsättningen.

Kärlekens tänder

Jag skrev häromdagen att hotellreceptionisten Delia hade lånat mig en film. Jag skrev att den hette "Brutal youth, brutal love" vilket var fel. Den heter 爱情的牙齿 vilket betyder "kärlekens tänder". Eftersom jag är lite krasslig bestämde jag mig för att skriva om den.

Det är en berättelse som börjar och slutar hos tandläkaren. Huvudpersonen, Qian Yehong, är okänslig för den smärta som borren normalt orsakar men kan känna i ryggen när ett regn är på väg. Medan tandläkaren väntar på att vattnet ska komma tillbaka till mottagningen får hon tillfälle att berätta hur det kommer sig.

Den börjar tio år tillbaka i tiden, i högstadiet eller gymnasiet - lite oklart vilket för mig. Ett tjejgäng bestämmer sig för att frysa ut den "slampiga" klasskamraten Lin Jie som "flirtar med alla killarna". Ledaren för tjejgänget är kaxiga Qian. Hon beordrar kamraterna att inte sätta sig bredvid Lin Jie, något som He trotsar. Hon får senare ett kärleksbrev från honom. Det läser hon upp högt för de andra eleverna. He känner sig så förlöjligad att han springer ut ur klassrummet och återvänder med en tegelsten som han slår henne i ryggen med. Det kommer att ge Qian livslånga ryggproblem som alltid förvärras av annalkande regn. När killen ifråga samma dag blir omringad utanför skolan väljer han att skada sin egen fot med en tegelsten istället för att kowtowa i marken inför Qian vilket hennes kamrater kräver. Efter händelsen tröttnar Qian på mobbar-rollen och försöker till och med närma sig He utan att lyckas. Qian blir vän med Lin Jie som stämplats som "slampan" tidigare i filmen.

Det går några år, Qian utbildar sig till läkare och gör praktik utanför Peking. Hon och en av patienterna, en gift man som nästan är dubbelt så gammal som hon, inleder ett kärleksförhållande. Qian blir gravid och mannen hjälper henne att göra abort. Det kommer till de lokala myndigheternas kännedom. Qian förlorar sin utbildningsplats på universitetet och flyttar hem till sin mamma i Peking. Hon får arbete som grisstyckare. Stöter ihop med "slampan" som ska gifta sig. Genom några vänner eller en äktenskapsförmedling får Qian tips om en lämplig man att gifta sig med.

Det blir ett kärlekslöst äktenskap vars räddning för huvudpersonen är att mannen tjänstgör utanför Peking och bara kommer hem 20 dagar om året. De får en son. Tre, fyra år går. Qian förklarar för mannen att hon inte kan leva med honom. Lite senare stöter hon ihop med den gifte mannen som hon hade haft ett förhållande med tidigare. De pratar om tiden som har varit. Han har också skiljt sig. När han frågar om Qian vill hans telefonnummer tackar hon nej.

Vattnet kommer tillbaka till tandläkarmottagningen, huvudpersonen ber om en tjänst och det är det sista vi ser av henne. Dialogen fortsätter en bit in i eftertexterna. Jag har avsiktligt detaljer för att ni inte ska få hela historien berättad.

"Kärlekens tänder" liknar många andra filmer från det här landet, ofta realistiska skildringar av ett hårt liv där omgivningen sätter gränserna för ens frihet. Det säger sig självt att det sällan är lyckliga slut. De bästa filmerna i den här genren är i likhet med den här välregisserade. Och fantastiskt känsligt spelade. Men de kräver lugn och ro för att komma till sin rätt. Ingenting att slötitta på till pizzan dagen efter. Jag gillar genren och det här är en av de bättre. Den får fyra röda lyktor av mig.

PS. När jag googlar visar det sig att den gick på Stockholms Filmfestival så sent som igår. DS

Regi: Zhuang Yuxin, 2007

Enter sandman

"Är platanerna städsegröna?" tänkte jag. Det var redan bara en vecka kvar till den första vintermånaden men trädens grenar bar fortfarande gröna fastän något torra blad. "Nej" sade J. "Det här är ytterligare ett tecken på hur snabbt vi börjar se verkningarna av klimatuppvärmningen. De brukar ha tappat löven vid den här tiden". Jag hade börjat lyssna på det svenska kvartifemekot på morgonradion. I morse hade en av nyheterna handlat om hur tiotusentals laxar i en odling utanför Skottland dött av kontakten med en jättelik flock(?) brännmaneter som drivit några breddgrader för långt norrut i det för årstiden ovanligt varma vattnet.

Trots trädgrönskan frös både J och jag när vi promenerade till "Mare" som är en nuevolatino-krog i närheten av Sanlitun. Där åt vi tapas, nötkött, ostar och efterrätter. "Vad heter ostarna?" frågade vi. "En är en sorts blåmögel" svarade servitrisen.
"Ja, vi ser det" sade vi, "men vad heter den?". Det fick vi aldrig veta. Men vad parmesanen, manchegon och taleggion hette berättade hon.

Många västkrogar här har dåliga vinlistor. Jag tjatar om det. Mediokert australiskt och latinamerikanskt. För mycket cab och chardonnay. För dyrt och för gammalt. För mycket Chile och samvälde. Det gällde även krogen som vi satt på. Santa Maria cabernet merlot från 2005 är det godaste vinet jag har druckit här. Det kommer från Nya Zeeland som ju gör bra vita.
Och att vinet är ett av de bästa säger jag för att vinet var rent och friskt med en nyrostad ekton som anstår något betydligt dyrare.

Snart ska jag gå till sängs. Jag är trött efter allt arbete och vindrickande. Det börjar bli som i Sverige.

Tusen listor ni måste läsa innan ni dör

Nej, läs inte listor. De är relikter från 1990-talet, tro mig. Men lyssna gärna på Byrds, det är aldrig försent.

Delia lånar ut film

I översättning heter den "Brutal youth brutal love". Ska se den under helgen. Recension utlovas.

Mitt hotell del 2

Jag lämnade in mina kläder för tvätt i går och när jag kom hem fanns de inte på rummet. Jag fick veta att hotellet torkar kläderna utomhus. Luftfuktigheten närmar sig 100% och dygnsmedeltemperaturen är sju grader celsius. Varför utomhus?

Metro Café

Jag åt tiramisu första gången i Little Italy, New York 1995. Den smakade apa. Med följden att jag undvek efterrätten tills Lisa bjöd mig på ett lyxhalvfabrikat i en lägenhet under takåsarna i en lägenhet på Riddargatan 1999. Hon hade fotograferat mat tidigare under dagen och hade rester som måste ätas upp. Jag tog med en flaska Valréas. Hon bjöd på Santagostinos vita chardonnay/catarratoblandning. Och en massa god fotograferad mat. Och denna halvfabrikatstiramisu, nej det var helfabrikat, som smakade så himmelskt. Sedan gick vi till PA & Kompani, drack lite mer och avslutade kvällen på Lydmar. Min taxi hem till Aspudden kostade mer än någon nittiotalstaxi från Stureplan till Hägerstensvägen hade kostat dittills. Tror jag sov och att chauffören körde omvägar för att kunna debitera.
Ikväll jobbade jag till 20.00 lokal tid. Jag och J gick till den italienska restaurangen Metro Café där jag åt lammkotletter som smakade kofta. (Jag gillar när det smakar ylle om får.) Och till efterrätt tiramisu. En bra sådan, upplagd i en ärggrön kaffekopp. Perfekt proportionerad. Till varmrätten drack vi en shiraz/cabernet-blandning från Wolf-Blass som var i syrligaste laget. Säkert för gammal. Och till den dubbla espresson beställde jag en moscatelbaserad grappa som doftade terpentin och fotsvett men i gommen drog mer åt citral och nagellack. Frågan är om det var gott. Trevligt var det, tvivelsutan. Vet fortfarande inte om jag kan ha chefen som kompis eller kompisen som chef, men jag behöver inte veta allt. För övrigt fyller herr Alariks utmärkta blogg fyller ett år. Hurra!

En sak i taget

Kloka V sa till mig när min blogg var ett halvår att jag borde hålla mig till ett ämne. Per post. Alltså inte i samma inlägg hylla en krusbärsfrisk sauvignon blanc från Nya Zeeland och dissa folk som "lever för" ett idrottslag. Bara för att jag kände tvånget att göra det senare. Jag ska hörsamma kloka V.

Shiraz och zinfandel

För några år sedan fanns det en tidning som hette "Allt om Vin". Den hade på den tiden inget att göra den med nuvarande publikationen med samma namn. Jag köpte varje nummer i min lokala Konsumbutik, trots att färgtrycket, formgivningen och fotografierna lämnade mycket övrigt att önska. Ett nummer handlade om Margaret River. Jag fick intrycket att området endast kunde producera bra viner. I kväll var jag, J och F på Jia 21 - en Yunnan-krog i den norra delen av staden. Där åt vi det bästa jag ätit i Peking hittills. Eftersom jag är rädd för att inte komma i mina badbyxor drack jag te genom hela måltiden. Sedan messade P från Purple Haze och vi bestämde oss för att fara dit. Där spelades levande jazz. Jag ville fira min lägenhetsaffär med något och beställde därför in en australisk från Margaret River, Twinwoods Margaret River Shiraz från 2004. Ett vin vars syra drar ihop munnen till en tårtspritsliknande hopsnörpning. Inget att skriva hem om. För att kompensera för denna snipighet beställde jag mot bättre vetande en Zinfandel. Ravenswood Vintners Blend. Också den från 2004. Den första flaskan skickade vi ut. Den andra delade vi. Den var bättre än den första men tillräckligt sursnål för att inte rekommenderas. Borta all inställsam generositet som vanligtvis slår följe med den druvan. Och vad är egentligen problemet med vinimporten här i landet. Varför träffar man så ofta på treåriga viner som egentligen hade sina formtoppar för ett eller två år sedan. Varför?

Mitt hotell

Om ni någon gång reser till Peking och kan tänka er att bo lyhört och enkelt i den gamla bebyggelsen norr om klock- och trumtornen så ska ni ta in på "Hutong Inn" som ligger på Zhangwang Hutong i närheten av tunnelbanestationen som heter Gulou Dajie.* Men vänta till efter OS. Det kommer att vara fullbokat eller exorbitant prissatt nästa sommar. Nu bor jag här för 130 RMB/natt. "Hutong Inn" är utvändigt ett anonymt, ja rentav ganska fult trevåningshus uppfört under 70- eller 80-talet. Invändigt är det tre våningsplan med hotellrum. Några har utsikt medan andra bara har små fönster som vetter mot korridoren med den röda heltäckande mattan. Det finns trådlöst nätverk och en liten servering som jag skrivit om tidigare. Eftersom jag upptäckte att jag inte utan våld kom i mina badbyxor häromdagen har jag slutat äta på den. Eller åtminstone dricka den flaska gratis öl som dagligen bjuds. Och de rostade brödskivorna med marmelad till frukosten.
Jag vaknar varje natt av hemvändande festmänniskor. När de pratar eller skrålar nedanför mitt fönster på tredje våningen låter det som om de är inne i rummet. Men jag somnar oftast om. Halv sex på lördagmorgonen skrek och halvgrät en hotellgäst från folkrepubliken så högt på "fuwuyuan" att jag inte kunde det. Han var bortom sina sinnens fulla bruk så full så att han tvingades lämna hotellet senare samma dag.
Jag pressar mig att se kinesisk TV dagligen för att öva hörförståelsen men mediet är så väsensskilt från den svenska motsvarigheten att det inte är helt enkelt. Ljussättning, musik, skådespeleri och humor, ja allt känns främmande. På morgnarna, medan jag rakar mig, ser jag i ögonvrån på BBC World eller CNN hur världens börser faller i takt med mina skäggstrån.
Under några veckor var den förra kanalen inte åtkomlig. Antingen hade hotellets abonnemang upphört eller så hade några journalister från kanalen gjort misshagliga reportage vilket försorsakade avstängning.
Men nu är den tillbaka. CNN visas med fördröjning. Det verkar som bild och ljud är separerade så att man ska hinna censurera ljudspåret. Men sånt förekommer också i USA med den skillnaden att både ljud och bild samtidigt är fördröjda så att man ska kunna lägga in ett pip om Madonna får för sig att svära eller reklam, om passformen på Janet Jackson's bh plötsligt skulle kräva det. Det finns naturligtvis andra skillnader, tro inte att jag tror något annat.
Hutong Inn's devis är "Enter as guest, leave as family". Receptionisterna; Cecilia, Delia och Snow är alltid korrekta och tjänsteinriktade. "Vi trivs med våra jobb", säger de. Med Delia har jag pratat film, det var för övrigt hon som tyckte att jag liknade protagonisten i "Parfymen - en mördares historia". Hon gillade "In the mood for love" men inte "Beijing bicycle" som jag lånade henne. När hon erbjöd sig att låna ut hotellets köpfilmer gratis till mig tackade jag nej. Dels har jag ju råd att köpa dem, dels är de flesta av dem inte särskilt bra. Den enda jag skulle kunna tänka mig att se är "Easy Rider" som jag inte har sett på 20 år. Och jag kommer inte att bli besviken eftersom jag aldrig har tyckt om den. Men musiken går an.

Apropå film så såg jag Ridley Scotts "American Gangster" i förrgår. En skådespelare som jag håller högt - Denzel Washington - gör rollen som ond gangster. Jag skriver "ond" med avsikt för det finns inget förmildrande över hans heroinbusiness. Första gången jag ser honom i en sådan roll. Russel Crowe spelar den rekorderlige polisen som arbetar för att låsa in Washingtons Frank Lucas. Trots musiken, bland annat Bobby Womack, kläderna och klubbinteriörerna känns filmens sjuttiotal inte särskilt roligt. Bilderna på människor som har slocknat överdoserande på toaletter och kanyler som sticks in i perforerade armveck förtar allt funkig glamour. Ridley Scott har regisserat två filmer som ingår i min mittfårekanon: "Blade Runner" och "Alien". "American Gangster" platsar inte där. Den är för lång och tempot är ryckigt.

På hotellet kommer jag att stanna till den 12/12 om allt går som planerat. Kanske känner jag mig som familj när jag lämnar. Sedan åker jag till Sverige för en längre vistelse och återkommer hit först i början av nästa år och bor förhoppningsvis i en lägenhet då.

* Den vita fläcken till vänster om klocktornet på bilden

Det var så roligt jag måste skratta det kom en trekantig gubbe in

"Det är intressant att man utgått från naturen och vad som är bra för människan, säger han." Han, i det här fallet, är Lars Törnman, politiker i Kiruna. Och han pratar inte om snöskotrar. Det han säger är komplett obegripligt med tanke på att det är några feng Shui-företrädares förslag om vart Kiruna borde flyttas som han kommenterar. Läs mer i pigga Svenskan där män måste vara brillos för att platsa i ledarredaktionen. Äsch, det var barnsligt.
Feng shui som för övrigt skrivs 风水 betyder ju, som ni vet, "vind vatten". Om vi sätter en sjukdomsradikal runt om vinden så har vi tecknet 疯. Det uttalas likadant men betyder "galen, knäpp, dåre" med mera.

Dave reser i övermorgon

Shelly bjöd hem mig och Dave på middag. Hon är 23 men bor fortfarande hos sina föräldrar. Inte alltför ovanligt här. Att ta sig dit var inte helt lätt. Taxichauffören stannade bilen tre gånger för att fråga om vägen. Och vi ringde Shelly två gånger för att hon skulle dirigera honom rätt. Shelly och Brenda stod på gatan och vinkade när vi svängde in på gatsnutten. 8 RMB i avdrag för färden yrkade Shelly på eftersom hon tyckte att föraren inte kunde köra. Vi gick in i hyreshuset. Hissen kördes av en dam i 55-årsåldern. Så steg vi in. En trerumslägenhet med badrum och litet kök. Rent och välstädat. Jag lägger märke till tre stycken qin - instrumentet som Cecilia Lindqvist har skrivit om. Jag frågar Shelly om hennes pappa är musiker. "Nej, han tillverkar instrument". Jag hinner knappt berätta att jag känner till en svensk författare som har skrivit om instrumentet förrän hon tar fram den kinesiska utgåvan av "Tecknens rike" och berättar att hennes far, Zhang Jian Hua, har träffat Cecilia Lindqvist. Medan vi äter lyssnar vi på en skiva med musik framförd på instrumentet. Hon som spelar sjunger också; poesi från Tangdynastin. Efter några stycken tycker tjejerna att det blir för vemodigt och byter till samtida pop. Jay Chou från Taiwan och en tjejgrupp som heter SHE. Vad äter vi då? Kycklingklubbor, gröna bönor med fläskfärs, tofu, tonfisk, vetebullar med olika innehåll. Och vi dricker alkoholfri öl. Efter maten blir det te. En av tesorterna, den vi avslutar kvällen med, heter tie guan yin. Ja, ni känner ju till att guanyin är en populär kvinnlig, eller kanske androgyn, buddhistisk "gud" och att det finns en väldigt hög skulptur av henne/honom i Chengde dit jag reste i somras. Nåväl, tie guan yin 铁观音ärdet godaste teet jag har druckit i år. Varför då? Jo, för att både första och andra dragningen har sauvignon blanc-toner. Det är både frisk fläder och gröna krusbärsblad som fyller näsan. Och munhålan när jag på vinprovarvis drar in luft samtidigt som jag sväljer. Teet saknar helt obehaglig garvsyra. Alla dragningar är drickvärda. Så kostar det 1000 RMB för hundra gram också. Det är ett lättoxiderat Oolong-te googlar jag fram i skrivande stund. Nu förstår jag dessutom att det är teet som ibland stavas Ti Kwan Yin. Brenda och Shelly följde oss ut på gatan. Genom hutongområdet som är mer än 800 år gammalt. "Från Yuan-dynastin" sa Shelly. Och som sagt, Dave reser i övermorgon.

Teflonminne

Jag är 43, det är ingen hemlighet. Det är inte lika lätt att lära som för 20 år sedan.
Här i Peking jobbar jag i ett språkprojekt som jag inte kan säga så mycket om än. När jag inte arbetar försöker jag plugga kinesiska på egen hand. Det är krävande. Jag inser att varje nytt tecken måste nötas in. Detsamma gäller de nya orden. I kinesiskan finns ju både ord som är enstaviga, typ människa - 人, rén - eller flerstaviga, typ ambassad, 大使馆 - dàshǐguǎn. Jag försöker skriva en halvtimme varje dag eller varje nytt tecken eller ord minst tio gånger. Dessutom öva satsmönster och uttal. Mitt hörselminne är betydligt bättre än mitt synminne. Därför är det lättare för mig att komma ihåg hur något låter och sägs än hur det skrivs. Men jag vill inte vara analfabet i det här landet, jag ska lära mig att skriva och läsa!

(Nu har äntligen den där lättinfluensan börjat ge med sig så jag räknar med att kunna arbeta i morgon. Och sluta att skriva trams om "Sopranos" och Apple-datorer på min fritid.)

Strax efter fyratiden gav jag mig ut från hotellrummet för att hitta något att äta. Trots att jag bor i ett område med vandrarhem, billiga hotell och turistevenemang finns här mycket som är genuint kinesiskt. Näringsställen med billiga nudlar och kaféer som nästan bara har kinesiska gäster. Jag hittade ett hål i väggen som serverade Sha'anxiska hamburgare för bara 5 RMB. Och ytterligare ett fik med trådlöst och habil kaffemjölk. Det här heter Côte café. Det andra som kanadensaren Dave rekommenderade heter Excuse. Så jag trivs. Kan jag bara hitta en lägenhet utan fuktskador, tveksamma elinstallationer och kackerlackor så kan jag tänka mig att att bo här.

Sjuksängen

Eftersom jag har haft något slags lättvariant av influensa de senaste dagarna har jag inte gjort så mycket. Förutom legat i sängen och tittat på avsnitt efter avsnitt av "Sopranos". Jag har alla säsonger utom den sista i en box som jag köpte här. Dessvärre kräver säsong två och tre att man ställer in datorns DVD-spelare på en annan region. Och om man har gjort det fyra gånger så "låser sig" datorn på den sista regionen. Häromdagen hyllade jag min PowerBook men "låser sig". Jag hoppade därför direkt till säsong fyra eller möjligen fem och missade Tony Sopranos mors hädanfärd.

Nå, jag frågar mig varför jag är så fängslad av serien. Den är egentligen för våldsam och blodig - misshandel och mord förekommer i nästan varje avsnitt. De flesta män i serien är psykopater och deras fruar, med några undantag, är hemmafruar som mest verkar sysselsätta sig med att shoppa, lyckligt ovetande eller olyckligt vetande om deras makars dagsverken. Trots det fäster jag mig tydligen vid huvudpersonen och hans familj. Jag blir lättad när Tony Soprano lyckas klara sig från att bli mördad i första säsongen eller när han återvänder till medvetandet i näst sista. Och rörd över - den kortvariga - familjelyckan när de äter middag i skenet av levande ljus på Artie Bucco's krog i skydd av ovädret.

Dessutom är serien rolig. När maffiakillarna diskuterar moralens och samhällets förfall i ena stunden för att avdagata någon som varit sen med att betala en skuld i den andra kan jag inte låta bli att skratta. Eller när de ska försöka stoppa en demonstration mot Columbus eftersom de blir sårade av att någon vågar ifrågasätta deras förfaders ära.

Och hantverket - manus, regi, skådespeleri, scenografi och musik - är så väl gjort. Steven van Zandt är det enda svaga kortet bland skådepelarna - hans ständigt framskjutna underkäke övertygar helt enkelt inte. Men så är han egentligen musiker, om någon till äventyrs inte visste det.

Igår kväll kände jag mig tillfälligt bättre och gick ner till hotellbaren. Där satt två amerikanskor som har rest här under två veckor. Den ena jobbade med "human resources" på Stanforduniversitetet, den andra var psykiater i Boston. Vi började naturligtvis att prata om "Sopranos". Jag har för övrigt sedan jag kom till Kina i april i våras inte träffat en amerikan som är stolt över tillståndet i den egna nationen. De här damerna var inget undantag.
Tvärtom, de sade att de "skämdes".

Mac the Knife

Jag tycks ha tappat urskillningsförmågan. Skriver ju hela tiden verkar det som. Jag har ju några käpphästar som ni vet. En av dem är Apple. Jag köpte min lilla PowerBook för två år sedan, det var före Intelprocessorernas inträde i enheterna. Det är faktiskt den dyraste och käraste pryl jag köpt om man bortser från min bostadsrätt. Jag har rest med den över halva jordklotet. Den var med mig på transsibiriska järnvägen, jag hade den på ryggen när jag red kamel på sanddynerna i Inre Mongoliet, den föll i backen när jag ramlade av hästen i norra Hebei och häromdagen råkade jag snubbla på sladden i mitt hotellrum så att den hamnade på golvet. Den har klarat av allt detta. Det enda jag har köpt till den är ordbehandling (med mera) för studenter, en Ipod och en skrivare. Inga antivirus-program har behövts. Jag har aldrig - peppar, peppar - råkat ut för någon krasch. Aldrig behövt ominstallera något. Allt är bättre med Mac, möjligen finns det färre programvaror för den. Kanske är programmen dyrare än motsvarande för PC. Jag har läst att tveksamma flamskyddsmedel används men de kommer förhoppningsvis att försvinna. Macar är också snyggare än PC. Om någon under hot skulle tvinga mig att skaffa den senare sorten skulle jag kanske kunna tänka mig en Sony eftersom de tänkt på skalet i högre grad än de andra tillverkarna.
I Salon - tidningen som har allt* - kan man bland annat läsa intervjuer med Steven Pinker, artiklar om spegelneuroner och bloggposter av Farhad Manjoo. Den sistnämnde har kommit fram till att en Mac i genomsnitt bara kostar 100 USD mer än motsvarande PC i inköp men att andrahandsvärdet är mångfalt större. Läs honom här.

PS. Mac är inte stort i Kina. Det finns därför färre applikationer för sinofiler till en Apple än till en PC. En nackdel. DS

* Till och med snygga karlar, tänker säkert en av mina vänner nu.

Kulturskillnader eller språkförbistring

"Är du fransman?" frågar hotellreceptionisten. "Nej, varför undrar du det?" svarar jag. "Du borde vara det, du ser ut som en fransman." "Gör jag? Jag trodde att fransmän var lite mörkare i håret." "Du har sådana där blåa ögon som fransmän har, har du sett 'Parfymen - en mördares historia' du ser ut som huvudpersonen."
"Ja, men det är väl inte bra. Han är ju galen, han mördar människor!" "Han är modig, det är en bra film" fortsätter hon. "Ja, bortsett från slutet." säger jag. Hon håller med. "Har du sett 'In the mood for love'" frågar jag. "Jag ville se den när jag gick på universitetet men jag hann aldrig. Den är väldigt berömd i Kina. Kvinnan är vacker, hon bär qipao hela tiden" Hon får låna dvd:n av mig till i övermorgon.
Sedan äter jag kvällsmat med några smålänningar. I bakgrunden ljuder en karaokedvd:n men det är ingen gäst som sjunger till. Den här veckan visar plattskärmen för övrigt inte Andrea Bocellis konsert från Las Vegas när man äter frukost, utan Britney Spears' framträdande i samma stad. Vet inte vilket som är att föredra.

Lästips

Jag såg en bild på Åsa Beckman på DN:s hemsida. Så kom jag att tänka på Eva Beckman och ett kulturprogram som gick för kanske tio år sedan. Tror att det hette "Centrum" och att en snutt från Billy Cobhams "Spectrum" användes till signaturen. Särskilt ett avsnitt kom jag att tänka på. Det handlade om kanon, med betoningen på första stavelsen. Alltså det där som Harold Bloom och Folkpartiet liberalerna förknippas med. Kritikerna Carl Rudbeck, Ingrid Elam och författaren Stig Larsson rangordnade tre, fyra verk som programledaren hade valt ut. Ur helt olika genrer. Jag minns inte vilka verken var, bara att samtliga jurymedlemmar hade satt Bachs mässa i H-moll högst. Jag tror också att "Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band" hamnade lägst. Sedan diskuterade de begreppet kanon. Jag kom ihåg att Stig Larsson blev särskilt engagerad och nästan skrek något i stil med att "Dostojevskij var en bättre författare än Nabokov, det vet ju alla!". I samma program läste sagde Larsson en dikt av Stagnelius.* Och han gjorde det så intensivt närvarande att all min uppmärksamhet riktades mot tv-rutan. (Eftersom jag egentligen inte kan använda adverb avstår jag från ordet "förtrollande".) När jag tänkte på det fick jag för mig att jag skulle lägga upp något av Stagnelius här på bloggen eftersom jag inte kunde komma på något meningsfullt att skriva. Så jag gick in på Runebergprojektet för att se om jag kunde ta något därifrån. Men istället började jag läsa om Carl Jonas Love Almqvist och fick se att Svenska Vitterhetssamfundet har börjat lägga upp hans texter. "Drottningens juvelsmycke" borde hamna högt i den svenska romanens kanonlista om en sådan gjordes. Jag läste den för 19 år sedan för första gången och det var då min dittills största svenska läsupplevelse. Sedan för tre år sedan och blev inte besviken då heller. Det är snart dags igen. Ni kan ladda ner den och se vad ni tycker. Den finns här under "SV6 - Törnrosens bok 4".

*"Se blomman! på smaragdegrunden", tror jag att det var.

Ett väldukat bord

Anmäl dig redan nu till Taffel så får du deras utmärkta nyhetsbrev. (Och så kan jag räkna med att fortsätta få vara gäst hos en av redaktionsmedlemmarna.)

Från pekingankan på Da Dong eller 北京大董烤鸭店 som den heter till ankdammen i fosterlandet.

(Jag tror inte att någon läser den här bloggen längre. Det kommenteras inte. Den är måhända trist. Kanske borde jag lägga av. Kanske.)

DBR Lafite hette det vita vinet jag drack till pekingankan igår. En stram bordeaux skrev jag väl. Ikväll blev jag bjuden på samma restaurang av P:s HR-chef. P och HR-chefens kusin var också med. Bland förrätterna fanns en god saffranssmakande tofusoppa som en av mina bästa vänner inte skulle ha gillat. Men lotusroten hade nog gått hem. I dag drack vi rött till; Wyndham Estate Bin 555 från Australien. En shiraz som var rik utan att vara vräkig. Tack HR-chefen för att du bjöd!

Jag läste häromveckan att en statssekreterare i Sverige hade varit på Judit & Bertil tillsammans med en journalist och druckit vin. Och att statssekreteraren som heter Ulrica Schenström avgick sedan. Och fick två miljoner. När jag bodde i Sverige var jag på Judit & Bertil varje fredag med journalister och drack vin. Jag fick inga miljoner när jag blev av med jobbet men så var jag ju inte heller statssekreterare.

Det hon gjorde - fyllnade till under jourtjänstgöring - var allvarligt men inte oförlåtligt. Jag tycker att hon först skulle fått kvarsittning.* Och att hon sedan skulle fått sitta kvar. Farbror Reinfeldt kunde ha gjort som riktigt bra chefer gör. Värnat en anställd och förlåtit ett misstag. Sett till hennes arbetsinsats som säkert bidrog att till att sätta honom där han sitter nu. För så gör nämligen bra chefer.

(Har någon journalist rapporterat det viktigaste, nämligen vad statssekreteraren och journalisten Pihlblad drack?)

* Ett straff som användes i skolorna förr i tiden. En elev som gjort något dumt kunde tvinga vara kvar i skolan en timme efter skoldagens slut. Bland annat för att läsa läxor. Jag vet inte om straffet används längre. Men Jan Björklund kanske vill återinföra det.

Pekinganka

Kort rapport. Jag åt pekinganka på Da Dong vid Dongsishitiao idag. Tidigare har jag varit på Da Dong som ligger på tredje ringvägen. Så saftigt som ankköttet var ikväll har jag inte upplevt det tidigare. Det här var tredje gången. Rätten blir alltså bättre ju fler gånger man äter. Till och med ankskinnet som man doppar i socker, var gott. Dessutom är den här filialen trevligare än den andra. Två smårätter åt vi också. Det ena var en kålsallad med små torkade räkor i och den andra friterad chili med jordnötter och några pommes frittes-liknande potatisstänger. Efterrätten som var en varm yoghurthistoria med några geleaktiga, genomskinliga ris(?)klumpar och ett par frukter smakade björnklister. Den kunde man ha hoppat över. Till ankan drack vi en stram vit bordeaux som hette något med Lafite. Jag ska till tredje ringvägens restaurang i morgon och lovar att kolla upp det då.

798

Magasin, fabrikslokaler och ett rutnät av vägar. Skulpturer som föreställer människor av vanlig storlek och jättehuvuden passeras medan vi till fots letar efter galleri Da Feng som ska ha något slags 3D-event. Jag vet inte riktigt vad jag är sämst på: konst, formgivning eller mode. Verksamheter - åtminstone de två förstnämnda - som i mina ytliga ögon utövas av människor som klär sig bra, ofta i svart. För tio år sedan umgicks jag mer med folk verksamma i de facken än jag gör idag. Jag kom att tänka på det i natt. Det var fester på olika platser i Stockholm, man tog sig ut till någon närförort, hamnade i en gammal industribyggnad, drack alkohol ur plastglas, dansade och pratade. Konsten kom i andra hand, åtminstone för mig som inte begrep något. Vad varken jag eller Dave från Toronto begrep i natt var hur vi skulle hitta till det där galleriet: "SLIDE - Nov 3 10 PM. 3D Visual by HBH Da Feng Art Gallery, 798". 10 RMB för en drink och 10 RMB för 3D-glasögon lät ju lockande. Vi hade åkt taxi i en halvtimme. Ut från Houhai, bortom tredje ringvägen och kanske till och med bortom fjärde. Jag tappade orienteringen efter några kilometer. Men chauffören visste vart vi skulle. Så till sist kom vi in på 798, konstområdet, som var oöverskådligt stort. Chauffören stannade vid varje korsning och frågade var festen var. Efter tre stopp var vi framme. Vi gick genom ett valv som var upplyst med rött ljus och blev av kostymklädda entrevärdar visade till ett bord. En värdinna tittade på en lista med namn att bocka av utan att hitta våra. "Jag svarade på mejl, har ni inte fått det?" diktade Dave. "Nej, vi kanske har haft problem med det. Här är en biljett för två." Utomhus under den stjärnklara Pekinghimlen, stod minst hundra premiärklädda människor med bubbeldricka och tittade på en performance. På en byggnadsställning inklädd med tyg projicerades mönster i takt med elektronisk musik medan tre rödklädda akrobater som hängde i linor från en travers rörde sig saltomortalliknande. (Varken Dave eller jag var för övrigt klädda för tillställningen.) När vi hade tittat i en kvart och börjat frysa gick vi in i festlokalen. Ännu fler människor, de flesta snygga, alla välklädda. De talade franska. Vi hade nog inte kommit rätt. Jag gick fram till en ung man: "Ursäkta, vad är det här för tillställning?" på stapplande franska. "Det ska bli Kinas första moderna konstmuseum" sade han. Det fanns barer längs konsthallens väggar. Dave och jag grep varsitt glas mousserande. "Det här är nog riktig champagne" sade jag. Och det skulle visa sig att äppligheten som jag observerat hos bubblet hade Moët & Chandon som producent. Jag pratade också med några kineser. Vi fick påfyllning. Sedan var plötsligt champagnen slut. Och eftersom ersättningen var öl, Santa Ritas odrickbara 120 cabernet sauvignon eller samma producents ännu värre 120 chardonnay bestämde vi oss för att ge oss av och leta efter 3D-eventet. "Det här börjar likna the Blair Witch Art Project" hörde jag mig själv säga när vi kom in på den ena gatan mörkare än den andra. Efter en kilometers vandring sparsamt vägledd av skyltar med texten "Da Feng" hamnade vi till sist på en liten vägsnutt som ledde bort ur området. Och där, nästan i änden av snutten, låg det lilla galleriet, eller lokalen. Människorna därinne var färre, yngre och fattigare. Drinkarna starkare, konsten kortare och volymen våldsammare. På en vägg visades bilder som fick en tredje dimension om man satte på brillorna och koncentrerade sig. En dimension jag kunnat undvara. Jag var inte äldst i lokalen. Inte heller enda svensk. Vi blev inte långvariga men hann med tre drinkar, dumt nog. Och klockan var över två när jag kom hem.





Moët & Chandon Brut Imperial

Santa Rita 120 Cabernet Sauvignon

Santa Rita 120 Chardonnay

Ledig lördag

En klar dag i Peking. Dave från Toronto ska träffa Brenda på Starbucks vid Houhai. "Kom med, hon har sin väninna med sig." Vi träffas vid tvåtiden. De pratar bra engelska, Brenda och Shelly. Vi sitter utomhus vid vattnet. När vi har druckit ur går vi till Beihai-parken . Jag var där 2006 men då var stora områden avstängda under pågående förbättringsarbeten. Det är grönt, stort och förhållandevis tyst därinne. Det finns både sevärdheter och fina parkområden, utsiktspunkter. Tjejerna får öva sin engelska. Jag övar min mandarin. Vi skiljs åt vid halv fem. Shelly har lovat att bjuda hem oss på mat någon gång. Jag och Dave går tillbaka mot Houhai, vi bestämmer oss för att äta vid halvsju. Ett par män i badbyxor och simhuva står och värmer upp vid vattnet. En skara människar har samlats kring dem. "Ska ni simma?" frågar jag. "Ja, har du lust att hoppa i?"
"Det verkar lite kallt". En malaysiska i skaran tycker att det verkar dumt. "Det är ju så smutsigt här!" säger hon. Jag säger inte emot.

Jag är skeptisk, är du?

För en tid sedan läste jag en artikel i the Economist. Den handlade om ett stort företag som kanske vet mer om oss än vi vill veta. Jag tror att samma företag är inblandat i plattformen för den hobby som jag just nu ägnar mig åt. Och därför är jag tacksam för att företaget finns. Förtroenden har jag för länge sedan slutat kommunicera i mejlform, jag törs helt enkelt inte längre. Ansikte mot ansikte eller via Skype kanske det går an. Har hört från initierat håll att Niklas Zennströms uppfinning är det enda säkra sättet att förmedla information elektroniskt. Nå, det var en lång utvikning. Låt mig bara säga att företaget indirekt genom min hobby har gett mig vänner som jag är glad över. Ikväll åt jag middag med Y och hennes familj som var här från Sverige. Vi åkte till Palace Beijing 北京宫 en restaurant som tidigare var relativt okänd för västerlänningar. I kväll satt en fransk familj vid grannbordet så ryktet om dess storhet kanske har börjat spridas. Krogen ligger inte i expatområdena. Ingången hittar man undanskymt på en innergård i ett grått hyreshus. Jag har varit där två gånger tidigare med J och ätit gott och blandat från menyn. Det blev inga kamelfötter den här gången. Däremot kål med senap. Senapen i det här fallet är en wasabi-liknande krydda som friskar upp gommen. Barkklädsgurka, lejonhuvuden, kyckling, några grönsaksrätter och öl. Tycker inte att stället höll samma klass som tidigare. Efter maten åkte vi till deras hotell och satt på rummet och pratade en stund. Y:s make - M - var en ny bekantskap för mig. Han ställde frågor som var väldigt direkta. Om allt möjligt i mitt liv. Jag uppskattade det. Dessutom berättade Y om funktionen Google Reader som gör att jag kan läsa bloggar härifrån. Hurra! Vi kom att prata om postmodernism och Occams rakkniv. Alltid intressant. Det visade sig att M är aktiv skeptiker. Jag lovade att betala medlemsavgiften till VoF snarast. Och kunde inte låta bli att ge honom en kram när jag skulle gå. När jag åker till Sverige nästa gång ska jag passa på att träffa dem igen. Hotellet låg bara en halv kilometer från mitt, söder om trumtornet så jag bestämde mig för att gå hem. Jag hamnade på några smågator bland enplansbebyggelsen och var en stund orolig att jag skulle gå vilse. Men, med risk för att upprepa mig, aldrig rädd för att råka ut för något obehagligt.