Häromdagen när vi åt frukost kom kaviar på tal. Alltså inte finkaviar från någon utrotningshotad fisk i Eurasien utan vanlig svensk kaviar som man växt upp med. Som ätits till frukost och tillsammans med ägg följt med som pålägg i matsäckspåsar. Vanlig god kaviar. Som råkade finnas i vår kyl eftersom den flugits hit i all vänlighet av B.
(Jag måste avbryta min framställning för en stunds självreflektion. Ofta har jag skrivit "hörde jag mig själv säga" i den här bloggen. Det är slut med den formuleringen nu. Jag tycker att den ger uttryck för att man inte skulle föra befäl över vad man säger. Det verkar inte riktigt ansvarsfullt.)
Där vid frukosten sade jag plötsligt. "Jag tänker inte äta kaviar i fortsättningen. Kaviar görs på torskrom och torsken är nästan utfiskad. Det går helt enkelt inte att fortsätta med kaviar längre."
En av frukostätarna, B, hajade till och sade något i stil med: "Sade han och tog en taxi". En bra bild av dubbelmoralen som jag träffades av. Även om jag har dragit ner på själva taxiåkandet så finns det flera andra saker som jag gör här som inte är så bra i det större perspektivet. Som inte uppfyller Kants kategoriska imperativ.
Att taxi är billigt här beror på att oljeraffinaderierna i landet är subventionerade. Om det och mycket annat som gör miljöfrågorna till en utmaning kan man läsa här.
Vad Salon's Andrew Leonard anser om artikeln kan man läsa här. (Apropå Salon så har jag för länge sedan tröttnat på det amerikanska presidentvalet.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar