Innanför omslaget till den dubbelCD med Neil Young som jag köpte i tisdags fanns inte mindre än tre album. "Chrome Dreams II", "Living With War" och "Harvest". Och a-l som jag är ägnade jag förstamaj-morgonen åt att manuellt redigera låttitlarna i iTunes så att de riktiga kommer upp istället för Paul Anka-spåren som hämtades från Gracenote.
Jag köpte några rapskivor också. De fula orden är bortcensurerade på några av dem.
Ikväll såg vi "Cloverfield" - en 74 minuter lång skräckis om ett monster som går bonkers på Manhattan, river skyskrapor, stampar stridsvagnar och dessutom reproducerar sig i form av spindelkrabbsliknande tamgrisstora yngel som hoppar på de stackars NY-borna. Den får trots allt två av fem tartrazinkristaller för att den lyckades skildra kaoset så realistiskt. Sett genom en hemvideo-kamera. Dessvärre fanns de för genren så typiska manusluckorna. När kommer den perfekta skräckfilmen? Den här var långt ifrån. Ser fram emot "Låt den rätte komma in" som i bokform var 2004 års svenska läsupplevelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
finns det bra skräckfilmer? Vad konstituerar genren? Jag har sett en riktigt bra tror jag; När lammen tystnar, men det är kanske ingen skräckis?
Skicka en kommentar