34. Baby It's You

Listor tillhör det kritikerhegemoniska 90-talet. Årtiondet då alla nervösa dalmasar och före detta Uppsalabor, läs undertecknad, som nyligen hade flyttat till Stockholms län ängsligt läste recensionerna i SvD:s Citybilaga, tidningen Pop eller Nöjesguiden och bestämde smaken därefter. Och vad värre var, ibland tubbades till att köpa skivor utifrån det. Nu är det 2000-tal. Det finns inte längre några skivor. Var och en är sin egen lyckas smaksmed. Det är bra och dåligt.

Den före detta programmeraren som arbetade på Max Factor innan han tog på sig Buddy Holly-bågarna, den skarpskurna 60-talskostymen och ställde sig kobent med en Fender Mustang i tarmhöjd för att skapa det några av det sena 70-talets viktigaste popalster på etiketten Stiff tillsammans med Steve Nieve, Bruce och Pete Thomas - också kända som the Attractions - har jag sedan länge tappat intresset för. Det senaste jag köpte med honom var den där skivan från 2002 där han med benäget tillstånd från Björn och Benny tilläts att citera från "Dancing Queen". Jag har faktiskt glömt att skivan ifråga hette "When I Was Cruel".

Det spelar ingen roll att mitt intresse för Declan MacManus skaparådra dör samma år som det inte händer något annat värt att minnas. Förutom att jag dricker grüner veltliner för första gången. Och Bollinger tillsammans med Sveriges klokaste och bästa matskribent. Och att jag äter tre- och tvåstjärnigt i Katalonien. Det spelar ingen roll om man ser till mannen som elva år tidigare, utan att skämmas, imiterar Jerry Garcias utseende och lägger bröderna Wilson-körer till inledningsspåret på sin egen näst mest ustskällda skiva "Mighty Like A Rose".

Det spelar verkligen ingen roll. För Elvis Costello har en katalog som inte behöver skämmas för sig. Det gör ingenting att han planerar att skriva operor baserade på HC Andersen-sagor. Inte att han bär läderhatt och skäggstubb. Att han byter namn och basist på sitt kompband och tror att alla statsvetare, vilskekomna biologer och före detta Kungsholmsbor ska fortsätta att bry sig och komma ihåg att de heter "The Imposters" och inte längre "The Attractions" har inte heller någon betydelse.

Och här kommer jag tillbaka till utgångspunkten. Ehuru ateist, några av världens bästa låtar har religiösa teman. "People Get Ready" av the Impressions platsar på tiotoppen. Liksom Leonard Cohens "Halleluja". Den senare naturligtvis i Jeff Buckleys version. Och var kommer "Little Hands of Concrete" in här? Betongfingrarna gör det inte. Men som ett extraspår till CD-utgåvan av EC and the Attractions mest utskällda skiva "Goodbye Cruel World" från 1984 finns "Baby It's you" med Nick Lowe och Elvis Costello. Jag kommer att tänka på en film från min ungdoms 80-tal. Den hade samma namn som låten. I huvudrollerna fanns Roseanna Arquette och Vincent Spano. (Vad blev det av Vincent Spano?)

"Baby It's You" är där uppe i tiotoppen tillsammans med "People Get Ready" och "Hallelujah". Vilka de återstående sju är skulle jag kunnat roa mig med ett årtionde härifrån men inte ikväll. Rusig av en Shiraz-Cabernet från den australiska producenten Rosemount bestämmer jag mig för att gå till sängs. (Och somna, citerande texten till singeln som föregick "Goodbye Cruel World".)