39. En tyst minut

Jag hade varit hos tandläkaren i en och en halv timme. Detaljerna från den behandlingen besparar jag mina läsare. Nu satt jag i taxin på väg till kontoret. Trafiken rörde sig inte. Så börjar plötsligt alla biltutor låta. Jag satte händerna mot öronen. "Typiskt sydlänningar! Som om stockningen skulle lätta för att man tutar" tänkte jag, och drog fördomsfulla paralleller till medelhavsmänniskor, i ungefär 30 sekunder. Tills jag förstod att det var ett sätt att hedra och minnas offren för skalvet i Sichuan. Denna jordbävning som förvandlat städer till grus, dödat tiotusentals människor och gjort många hemlösa. Det var alltså en tyst minut jag bevittnade. Jag skämdes omedelbart för min autistiska inställning. Läs Ola Wongs reportage om sorgestunden här.
Det tog mig en timme att komma till det amerikanska kafé som jag och min lärare stämmer träff på en gång i veckan. Det är en taxifärd som normalt tar 20 minuter. När jag kom fram var jag en kvart sen. Jag berättade för henne att jag skrivit om sätt att stödja offren på min blogg. Hon ville veta hur mycket jag hade skänkt. Det berättade jag inte.
Däremot berättade jag för henne om flodvågskatastrofen i landet söder om Yunnan-provinsen , läs Burma. Hon kände inte till den. "Varför har man inte skrivit i tidningarna om den?" frågade hon. "Jag tror inte att tidningarna i det här landet kan skriva vad som helst" svarade jag.
Min lärare kommer från Hubei. "Hubei-människorna är smarta" har ett par personer sagt till mig. På fullt allvar. Min lärare är klok, tvivelsutan.
Vid tiden för min hennes födelse hade inte enbarnspolitiken etablerats i den delen av landet. Hon har en storebror. Och som en följd av det, en mognad som dessvärre är sällsynt bland hennes jämngamla solitärer.
Hon hade bjudit mig på karaoke i söndags och jag kunde inte komma. Det var en miss, har jag förstått.
Dagen avslutades för övrigt med en flaska Brunello, en flaska pinotage och en dito Amarone tillsammans med J och B i en lägenhet två våningar härifrån.