25 maj 2008

33. Inte om My Ever Changing Moods utan apropå att Paul Weller blev 50 år häromdagen.

Jag köper min första skiva med the Jam i augusti 1980 ungefär samtidigt som jag börjar i gymnasiet. All Mod Cons (1978)- en albumtitel som det skulle dröja några år innan jag förstod - snurrar på skivspelaren i vardagsrummet så fort jag får möjlighet att lyssna. Det finns en skivspelare i hushållet och vi är fem i familjen. Det finns bara ett fåtal popskivor: Bridge Over Troubled Water, Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band, Elton John, New Clear Days, The Specials och Bass Culture. Vi lånar också hem skivor från biblioteket där mamma jobbar och spelar av till kassetter. Man lyssnar på det som finns. Om och om igen. Tills man tröttnar.
Jag lär mig texterna på All Mod Cons utantill, i många fall utan att förstå vad de handlar om. Down In the Tube Station at Midnight och A-Bomb in Wardour Street begriper jag.
Min granne, A, som alltid har mer pengar än jag och följaktligen fler skivor, köper In The City och This Is the Modern World. De skivorna är mindre slipade än All Mod Cons men knappast punk som bandet kategoriserats i svensk press några år tidigare.
Jag går till Stadsbiblioteket minst en gång i veckan för att lyssna på Setting Sons (1979). Bandets mest pretentiösa album, kanske också det starkaste. Eftersom jag ännu inte har börjat gilla 60-talssoul så kan jag däremot inte förstå varför de gör en cover på Martha and the Vandellas Heatwave. Ett halvt årtionde senare när jag har börjat lyssna på Motown, Stax och annan soul så förstår jag. Tycker däremot fortfarande att trions version är osvängig. Det är fortfarande 1980. Singeln Start! som stulit Paul McCartneys basgång från Taxman släpps under hösten. Jag är skeptisk. I november kommer Sound Affects som är betydligt bättre än Start!
Senvåren 1981 kommer den sämsta låt som bandet presterade: Funeral Pyre. Den följs emellertid av Absolute Beginners - ej att förväxla med Bowies sammaledes betitlade låt - i november samma år. 1981 finns det bara två teve-kanaler i Sverige. I ettan sänds varje måndag ett underhållningsprogram som heter Måndagsbörsen. The Jam uppträder men jag missar det inslaget efter att ha stängt av teven i vredesmod över den motbjudande Meat Loaf. Här kan ni se det.
1981 framträder trion på Gröna Lund. Jag blir trakasserad av skinnskallar i kön utanför nöjesparken. Konserten är tajt och bra. Får autografer efteråt. 1982 kommer bandets sista skiva: The Gift. Som vanligt är bandet bäst när de gör 60-talspop, sämst när de försöker sig på soul och funk. Konsert på Hovet. Bandet plus två blåsare. Bra om man bortser från funknumren. En skinnskalle kastar upp en flaska på scenen. Får stryk efteråt av bandets roadies, enligt ryktena. Hösten 1982 dubbelsingeln Beat Surrender och The Bitterest Pill. Sedan upplöstes trion. En usel liveskiva släpptes strax efteråt. 1983 bildade Paul Weller duon The Style Council tillsammans med klaviaturspelaren Mick Talbot från modsbandet Merton Parkas. Ett par år senare slutade jag att följa Wellers förehavanden. Det finns en massa material med the Jam på YouTube.

Om det är något som jag är tacksam över the Jam och Paul Weller förutom deras egna låtar är det att de fick mig att upptäcka the Kinks och den amerikanska 60-talssoulen.

In the City 3/5
This Is the Modern World 3/5
All Mod Cons 4/5
Setting Sons 5/5
Sound Affects 4,5/5
The Gift 4/5
Dig The New Breed (postum live) 2/5

Det var herr Alarik som inspirerade mig att skriva det här inlägget.

3 kommentarer:

Martin sa...

Kul att inspirera även om jag nog skulle ge The Gift lite högre betyg men så var jag ju inte med från Start! heller. Tror att du remixat länken till mig i slutet av posten.

Johnny sa...

Ah! Jag var också på Grönan-konserten. Men jag slapp skinnskallarna.

magnus h sa...

Man blir nyfiken på vad som utlöste slagsmål med roadies???