35. 33 grader

Igår hjälpte jag till vid en flytt. Vi åkte till en lägenhet i en annan del av stan och började att gå igenom vad som skulle flyttas. Efter en stund dök flyttlaget upp. De talade så att jag inte begrep. Personen som hade beställt flytten begrep desto mer. Villkoren hade ändrats. Ett pris hade överenskommits med flyttlagets kontor men när flyttkillarna hade sett var de var tvungna att parkera bilen och hur mycket som skulle transporteras så ville de ha flerfaldigt mer betalt. Detta var enligt beställaren förklarat i förväg. Humöret var inte på topp. "Okej, ni kan gå" sade beställaren, "jag ordnar en annan firma". Killarna satt ute i korridoren och tryckte medan beställaren ringde några samtal. Efter en stund kom han fram till att det var lika bra att anlita de befintliga killarna, det vill säga betala lite mer.

Flyttkillarna kom från provinsen Anhui. Jag har hört att många av de som utför hushållsnära tjänster i den här staden är från den provinsen. Ett hembiträde som kommer från Xian, och som jag har träffat flera gånger, var också med och packade saker. "Du gör snabba framsteg i det kinesiska språket!" sade hon till mig. "Förr sade du inte mycket men nu kan du prata."

Det som fick mig intresserad av det här landet för snart två år sedan var bland annat språket. Fram till 2006 hade jag tänkt att Kina är säkert ett spännande land men språket skulle jag aldrig kunna lära mig. Det lämpar sig bara för infödda, barn som lär sig innan de uppnår en viss ålder eller verkliga språkbegåvningar. Jag räknade mig inte till någon av grupperna.
Den där sommaren förr två år sedan, I en hotell-lobby i Chengdu, hörde jag en svenska diskutera några praktiska detaljer på kinesiska med en receptionist. Jag frågade svenskan hur många år hon hade pluggat. Om jag kommer ihåg rätt så hade hon bara bott i landet under ett halvår tillsammans med sin svenske man och under den tiden tagit lektioner i språket. Då bestämde jag mig för att flytta hit under ett år för att plugga kinesiska. Eftersom min tjänstledighet omvandlades till uppsägning två veckor innan jag lämnade Sverige så hade jag inte längre möjlighet att läsa under ett helt år. Det blev i stället så att jag började jobba här.

Nu tar jag tre lektioner i veckan och försöker skriva tecken en halvtimme varje morgon. Jag är fortfarande dålig på att läsa och skriva men det går åtminstone - på något märkligt sätt ryckvis - framåt och det blir mer intressant ju mer man lär sig. Att få höra berömmet från hembiträdet är ovärderligt. Hon är dessutom inte en person som bara säger artigheter, så jag litar på henne.
Om mina utmaningar bara - jag borde inte skriva bara - gällde språket så skulle allt vara så mycket enklare.

Jo, just det. Någon sade att det var 33 grader här igår.