2015:33 En onsdag i november

För tio år sedan gick jag eller vi - om det nu fanns något sådant som ett "vi" - ofta till La Casa på Högalidsgatan. Folk bodde i närheten. Efter Judith & Bertil kunde man bli mätt där. Det serverades habila pizzor och personalen gjorde sitt jobb. Nu händer det sällan. Jag rör mig ju inte gärna utanför mitt postnummer. Ikväll hade jag dock tränat i Hagastan och skulle träffa A. Vi hade bestämt La Casa. Jag kom dit och åt en vegetarisk pizza och drack Letizia Syrah och Il Conte. A drack alkoholfri öl. Det spelades Eros Ramazotti i högtalarna.
Senast jag var där i juni hälsade jag på två män. A kände en av dem. När vi gick ut frågade A om jag visste vem den andra av dem var. Det var, berättade hon, Jan Arnald - en av mina favoriter bland de svenska deckarförfattarna. Han som kallar sig för Arne Dahl när han skriver om A-gruppen och om den europeiska grupp poliser som de senaste romanerna handlar om.
Hade jag varit tio år yngre skulle jag ha varit starstruck. Nu blev jag bara överraskad. På ett bra sätt.

Ikväll pratade vi, det gör man väl i regel på barer, men vad vi pratade om kan jag inte skriva.
På vägen hem, som jag promenerade, slogs jag av hur hopplös Långholmsgatan är - denna genomfartsled för bilister. Den högra sidan - när man kommer norrifrån - är en smal trottoar med solarier, skärmreparatörer och olika näringsställen. Den vänstra är lite rymligare med pimpade torget och har inte samma närhet till trafiken.
En annan hopplös gata i Stockholm är Lövholmsvägen i Liljeholmen. Det ligger knappt något fint längs den. Bara brunt och gult tegel, en ödslig parkeringsplats och några rivningsobjekt. Den fick gärna genomgå en ansiktslyftning.
För övrigt tror jag att fotografen - som tillsammans med en journalist greps i Ogaden-provinsen och sedan satt i etiopiskt fängelse med honom - var på La Casa och hämtade mat när vi var där. Men det kan också ha varit någon som ser ut som honom.

Godnatt.

2015:32 Ibland händer det

Bland de terrakottaröda sebratapeterna. Tryffelslungad pasta med pilgrimsmusslor. Tiramisu. Prosecco och en medioker pinot grigio. Dubbel espresso och grappa. Tre mandarintalande och jag. Förutom NT och SL, en ny bekant som jag inte minns namnet på. Men hen hade intressanta tankar.

2015:31 Regn kommer från molnen, solen lyser upp himlen och kolibrier flyger

Läser vintipsen i DN och slås av hur många, om än hyggliga, bra och i vissa fall fenomenala, flaskor som ständigt återkommer i spalterna. Det var annorlunda för tolv år sedan, innan importörernas överenskommelser med de lokala systembolagsbutikscheferna kom i dagen. Ett osunt affärsklimat hade i många fall lett till att en oförutsägbar och spännande mångfald av mindre producenter fanns på hyllorna. Nu hittar man istället variationen hos de firmor som fraktar flaskorna till min dörr. Det systemet är dock inte kvalitetssäkrat på samma sätt som Systembolagets. Och mitt engagemang i sådana här frågor är inte heller vad det en gång var. Spelar det så stor roll egentligen? Folk gillar olika och många gillar att mötas av samma bibar varje gång de handlar på systemet. Själv blir jag galen när ett vinhus förnyar sin formgivning, både Brolio och Mazzei har nyligen gjort det. Givetvis har det kommersiella orsaker. Om man inte kan börja smaksätta viner med rabarbergrädd eller sourcream onion får man ansiktslyfta buteljen istället. Många gillar ju förnyelse ör övrigt. Och för att det inte ska missförstås: jag håller båda omnämnda toskanska producenter högt. 

Men. Jag gillade att det plötsligt kom in en liten sändning av aromatisk muscat från Alsace i november eller en brettig Cahors i februari. Överaskningarna gladde mig.

Slutligen; alkohol ska brukas med omdöme eller inte alls och det blir allt vanligare med nyktra fredagar i mitt liv eftersom jag tränar bättre på lördagarna när inte levern redan är uppbokad. Allt förändras.

2015:30 En lördag i oktober

ZYJ hade föreslagit ett föredrag på Östasiatiska museet om Tang-poesi. Därför sågs vi en timme före tilldragelsen och åt lunch på Bloms som är en trevlig servering bakom ARKDES. Vi satt utomhus med filtar om benen. Himlen var mulen men inget regn i antågande. Jag åt en asiatisk kycklingrätt och drack en mikrobryggad lager. ZYJ en räksmörgås och en dito ale. Sedan pannkakor med sylt och grädde.

Akademiledamoten med mera Göran Malmqvist berättade om Tang-poesin och gjorde utvikningar där han reserverade sig och sade att han skulle bli "irrelevant" men dessa var som allt han berättade om intressant i högsta grad. Bland annat om hur man kan viska på ett språk uppbyggt av toner. Det är nämligen så, berättade mannen som ägnat större delen av sitt 91-åriga liv åt kinesiskan, att en stigande ton ledsagas av en samtidig förstärkning av luftströmmen och en sjunkande en samtidig försvagning. Därför är det omöjligt att sjunga en stigande ton diminuendo och en sjunkande crescendo. (Starkare respektive svagare betyder dessa italienska ord som används i musiken.) Varför hade Malmqvist då överhuvud taget intresserat sig för detta, kan man fråga sig. Jo, för att han som 25-åring levde tillsammans med munkar i ett buddhistiskt kloster i södra Kina och en natt medan han sömnlös rökte pipa utomhus fick se en "munk" som han inte kände igen på väg ut ur byggnaden. "Munken" var i själva verket en nunna som hade besökt någon av munkarna. Hur kunde ett sådant möte ske ljudlöst i klostret med dess tunna väggar, undrade han. De måste ha viskat, men hur viskar man på ett språk som bygger på toner?

Efter föredraget gick vi till Kungsträdgården och fikade på turistfällan Kafé Söderberg. Förutom ZYJ var nu även L som också är född i Kina och C, som liksom jag, har en amatörs intresse för mångmiljardnationen med.

Jag for hem och bytte om.

J hade fyllt jämnt och bjudit till fest tillsammans med en kompis som hon, visade det sig senare under välkomsttalet, känt i 35 år. Det var i en gammal industrilokal i Hammarby. Snart rivs den och ersätts av bostäder. CC var där och agerade toastmaster. I baren kunde man köpa Foot of Africa eller öl av olika slag. Hälften av gästerna var obekanta för mig, kanske för att jag inte känner Js kompis. Två av dem var emellertid rikskända: ett statsråd och hennes skådespelande make. Det är för övrigt andra helgen i rad som jag är på ett kalas där ett statsråd är en av gästerna. Jag har inte sett livvakter någon av gångerna. Kanske håller de sig så mycket i bakgrunden att de inte syns för oss som är oinsatta i säkerhetsarbete. Eller så är Sverige fortfarande ett så säkert land att "detaljen" - som den kallas för i House of Cards inte behöver användas hela tiden.

(J och hennes kompis hade för övrigt fest för tio år sedan. Då skrev jag såhär om den tillställningen.)

Det fanns snacks och godis men ingen riktig mat så jag tog en snabbpromenad i den nu minusgradiga kylan till ett näringsställe i sjöstaden där de serverade en påstådd högrevsburgare. Den hade samma gummiaktiga puck-konsistens som de färsbiffar som ligger i kartong i livsmedelsbutikernas frysboxar och jag har även bloggat om burgarbesvikelser tidigare. Nåväl, jag blev mätt och kunde återvända till kalaset.

Fisksätra - som han kallades för när han fortfarande bloggade - var DJ och många, inräknad undertecknad, dansade.

Jag träffade västgöten V och hans hustru, de hade barn i samma ålder som den andra värdinnans. Det var tio år sedan jag träffade honom senast och nästan 20 år sedan jag träffade hans hustru senast. Och jag blev återigen påmind om tiden.

2015:29 Senare, samma år

Föresatsen att skriva något varje dag kom på skam redan när bara en kort tid av det nya året hade gått. Det är ju så med föresatser - de kommer ibland på skam.  Det har varit midsommar och värmebölja, däremellan en tjänsteresa till ett centraleuropeiskt land med bra viner. Värmen var där lite tidigare än här så jag drack istället kall öl till de av muskelprotein och kolhydrater stinna middagsrätterna. Misstänker att jag har gått upp ett par kilo. Om allt går som det ska reser jag tillbaka till landet i september. Då är det förhoppningsvis svalare och skördetid. Den mältade dryclen kommer då förhoppningsvis att ersättas av den på druvor jästa.

2015:28 Tio år

Vinlusen fyllde tio år häromdagen. Jag missade det. Av det enkla skälet att den här bloggen inte är särskilt viktig längre för mig. Eller för någon annan heller. Jag var på Café Facile på Luntmakargatan 99 tidigare i kväll. Det kändes äktfranskt men på ett annat sätt än Bistrot Panâme som jag var på för tre veckor sedan. Lite mer prydligt, inte lika bohemiskt. Champagne, steak frites, pinot noir från Bertraud från mig, NT fick côtes-du-rhône från La Bastide. 378 kr slutade notan på.

2015:27 Loire med Munskänkarna

Det är andra gången jag provar viner från det, i mitt tycke - vems annars, roligaste området i världen: Loire. Lite svepande omdömen utan några anspråk på exakthet levererar jag härmed:

Domaine de la Pépière Clos Briords 2013, Muscadet - sur och dyr, inte min smak. Möjligen gott till musslor, majonnäs och frittar.

Alexandre Bain Pouilly-Fumé Pierre Précieuse 2013, Pouilly-Fumé, blomvattnig och med inslag av bilverkstad - ett skolboksexempel på att druvan kan gå över styr.


Henri Bourgeois Sancerre La Bourgeoise 2010, Sancerre - persika, litchi och en rad gula aromer som jag normalt inte förknippar med sauvignon blanc. Fantastisk. Borde köpas!


Vincent Carême Vouvray SEC 2010, Vouvray - bra.


Nicolas Joly/Coulée de Serran Clos de la Coulée de Serrant 2012, Savennières - bra men inte värd 601 kr 

Domaine Mosse Anjou Blanc 2011, Anjou - bra.


Domaine du Pas St Martin La Pierre Frite (Cabernet Franc) 2011- druvtypisk, bra men på tok för dyr.

Saumur Domaine Breton Nuits d'Ivresse 2012, Bourgueil - inledningsvis med inslag av lite brett, inte värd 360 kr.


Tochais Moulin Tochais 1971, Côteaux de Layon - en dröm. Syran räddar ett sådant här vin där sötman håller 88 g/l. Spring och köp, ni kommer inte att ångra er!

2015:26 Min helg

Det är fredag. Jag har stämt träff med H. När han ringer mig står det "Inget nummer-ID" på displayen så jag är alltid lite orolig att det ska vara en telefonförsäljare eller något annat samtal som jag inte har bett om. H kommenterar alltid mitt skägg när vi ses. Han säger att det är "mustigt". Jag vet inte riktigt vad det betyder.
På Svenska Hamburgerköket i Midsommarkransen dricker han en milkshake till hamburgaren och jag ett par hipsteröl till mina frittar. Det finns ingen poäng med att göra billiga poänger på den publik som besöker ställen som Svenska Hamburgerköket eftersom en själv är en del av den. Låt gå för att jag är 20 år äldre än genomsnittsbesökaren men ändå. Jag har skägg och jag gillar öl från småproducenter.
Vi pratar om överskattade amerikanska filmregissörer som Brian de Palma.

Jag har också stämt träff med J på Retro vid Fridhemsplan. MFF spelar bortamatch mot Falkenberg och sjabblar rejält i första halvlek. De ligger under med två mål och matchen slutar 3-3. På Retro äter jag popcorn och dricker någon fatöl som smakar svagt av hund. Så långt från småproducentsöl som man kan komma. Efter matchen beger vi oss, dvs jag J och en ung arkitektstudent till Kafé Proviant som är ett bra ställe där man möts av öltankar i foajen. Vi passerar en Volvo P1800 på vägen dit. Det är den vackraste bil som producerats av Sverige. Och då är jag ändå inte en sådan som gillar bilar. Inne på kaféet pratar v i om överskattade svenska filmregissörer som Roy Andersson och 60+-gubbar som ges oförtjänt medieutrymme när de ska förklara hur allt ligger till för oss andra.

Det är lördag. Får inte så mycket gjort. Fisksätra fyller 50 och firar det på Snotty.  Strax före sex kommer jag in i lokalen. Det är många återseenden. Ett ungerskt vin som heter Zenit dricker jag några glas av. Pratar med M som var vän med ett ex och som jag inte sett på 17 år. Hen är sig lik och ytterligare ett exempel på en person som jag felbedömde då. Jag är på Snotty till midnatt. Någon försöker övertala mig att stanna och lockar med en efterfest som ska äga rum i Gamla Stan. Naturligtvis avböjer jag. Efterfesterna har ju för länge sedan passerat bäst-före-datum. Men tydligen inte för alla.

Det är söndag. Jag ser ett avsnitt ur femte säsongen av "Madmen" och den taffligt regisserade "Himmelsöga" av Arne Dahl till frukost eftersom jag inte orkar läsa något. Sedan sitter jag vid laptopen och läser samtidigt som jag väntar på att A ska höra av sig. Vi stämmer träff vid Loopens Marina. Hen kommenterar mitt skägg, det första hen gör. Jag är inte road. Måste göra något åt det, skägget alltså. Vi går österut. Solen skiner och halva Stockholm går längs Årstavikens strand. Vid Bjurholmsplan finns det en vietnamesisk restaurang i källarplanet där vi äter sommarrullar och varsin ankrätt. Sommarrullarna innehåller jätteräkor vilket jag inte gillar av miljöskäl men ankorna är goda. En känd vänsterpartist kommer in i lokalen med sin dotter och tar med sig hämtmat. Vi går norrut, A tar bussen vid Folkungagatan, jag promenerar till Danvikstull.

Lite senare, när jag är hemma, ser jag på "En midsommarnattsdröm" av Arne Dahl. Den känns bättre regisserad än "Himmelsöga" och jag har redan vant mig vid att Matias Varela inte spelar Sara Svenhagens man längre.
Fisksätras bror hade lagt upp en bild på mig och Seiko från gårdagens födelsedagsfest. Jag konstaterar att jag har blivit gubbplufsig, ser inte klok ut, för att prata klarspråk. Att jag är gubbe kan jag inte göra något åt. Plufsigheten ska däremot elimineras. Måste ut och röra på mig. Sätter mig på Gertrud - min långfärdscykel - och trampar västerut mot Skärholmen. Det blir på cykelvägarna längs E4:an. Vårkvällen är full av fågelsång och doftar frisk jord. Svänger upp mot Vårberg där jag jobbade för 20 år sedan och kommer att tänka på en fest som M - som bodde där ett tag - hade för 14 år sedan. Tar en annan väg hem, genom Bredäng och Mälarhöjden. Den skira grönskan är som finast just nu och det bästa är att jag varje år slås av skönheten i den som om jag upplevde den för första gången.

2015:25 White Guide-gala 2015

Palmers champagne, det finns säkert flera sorter, men här bjöds en. Det var i Vinterträdgården på Grand i Stockholm. Ute är det inte vinter. Våren är här och får återigen oputsade fönster att skylta med smutsen, sandade gator att damma och yngre människors hormoner att svänga.

Det är fyra år sedan jag sist var på den här branschtillställningen. Jag hade tagit med mig Y, stötte ihop med J och for senare samma kväll med honom, chefredaktören till en vintidning och hennes partner till det då förhållandevis nyöppnade AG där vi åt tapas. Ett år senare hade jag flyttat och de som var ansvariga för utskicken sände iväg inbjudan till min dåvarande före detta adress där de som var bosatta dröjde ett par månader med att kvista över med det glansiga kuvertet. Då var allt försent. Jag försökte kontakta de utskicksansvariga utan framgång. Tänkte att min tid som krogvärldshangaround kunde vara till ända. Jag hade ingen clout längre. Lika gott det, kanske. Men så hade den goda L den goda smaken att bjuda med mig ikväll.

Allt yngre människor på tillställningarna för varje år. Men även nestorer i krogvärlden. Som den namnkunnige göteborgske krögare D presenterar mig för samtidigt som han berättar att jag en gång hade bloggen Vinlusen. Göteborgaren får något igenkännande i blicken och det är tydligt hur tiden springer ifrån en som en kenyansk löpare efter startsignalen i ett maraton.

Om jag vore lika lat som min sengångaraktiga framfart i den här jordetillvaron på ett ytligt plan med rätta kan ge sken av skulle jag skriva något slitet om "idel bekanta ansikten". Men det gör jag inte. Förutom de som jag redan omnämnt stöter jag ihop med hon som bjuder hem folk, hon som har en hög kommunikationsroll i staden och han nöjesguideskillen som vi hade så roligt med på popupkrogen Dill för ett och ett halvt år sedan. Den rödhåriga göteborgskan är här med väninnan vars bröllop jag var på för drygt tre år sedan. Och naturligtvis är jag för blyg för att be Carl-Jan om en selfie.

Om man ser sig omkring bland alla pudrade kinder och väteperoxiderade lockar som inte mattats så kan man tänka att det inte är någon brist på återväxt. Varken här eller i världen i stort.
Jag får komplimanger för min frisyr och mitt skägg. Någon frågar mitt sällskap om jag är singel.
Jag äter gris och nöt i en monter tillhörig LRF.

Det händer saker på scenen. En mänsklig trummaskin som presenteras som "oral batterist" framträder vid ett par tillfällen. Oklart varför. Allt får pris.* Utom ljudanläggningen. Vi hör ingenting. Och ingen, utom den patologiskt ordfixerade bloggare som snart firar tio år i ett tomrum, tycker att det är roligt att "Daniel Berlin Skåne Tranås" rymmer tre ortsnamn.

Sedan hänger vi i Cadierbaren tills L ska äta mat i Volvo Showroom. I soffan mitt emot oss slår sig en hitrest delegation från en bättre landsortskrog ned. En man i sjuttioårsåldern, ett par, tre krockar under 30. Jag dricker Les Pierris, L laddar sin telefon.

*Nej, det är inte sant.

2015:24 Fredag till lördag

Jag träffade kulturchefen på Scandic Slussen och drack ett par ipor. Lustigt nog var M i bokcirkeln där med flickvännen också. Båda solbrända efter en vecka i Egypten. M och C som bor i Vaxholm dök också upp. C jobbar tydligen i trakten av Ersta sjukhus. Vi ska luncha någon gång, sa vi. Det har vi sagt förut. Hoppas att det kan bli av nu.
Sedan gick jag och kulturchefen hem till honom och åt vietnamesisk hämtmat, drack riesling och pratade om Jimmy Webb. Det var C, en annan C, och jag som pratade Jimmy Webb. Hon har sett honom lajv i Köpenhamn. Och hon kände Lennart Persson!

Idag gick jag och C, en tredje C, långpromenad och avslutade med sushi på Torkel Knutssongatan. C berättade att hon och dottern reser till Ligurien i april. Jag berättade om min tvåveckorsvistelse i Toskana för snart fjorton år sedan. Om maten och vinerna. "Vilken livsnjutare du är" sa C. "Eller snarare var" sa jag. Nuförtiden ser jag bara problem. Klimat, rasism och konflikter. Vi skiljdes åt vid Mariatorgets västra tunnelbanenedgång och jag begav mig mot Högbergsgatan.

På Wollmar Yxkullsgatan har det byggts ett nytt hus mellan husen som i övrigt är från 1800- eller det tidiga 1900-talet. Jag stannade för att ta en bild. Den blanka glasfasaden påminde mig som sånt som byggdes i Beijing när jag bodde där. En man kom fram och frågade vad jag tyckte om den. "Spännande" sade jag. Svaret gjorde honom glad. Om jag var arkitekt frågade han. Nej, sade jag, bara allmänt intresserad. Han hade byggt huset, sade han. Det är ett hotell som öppnar till sommaren. Vi pratade en stund och skakade faktiskt hand när vi skiljdes.

Min erratiska livsstil har fördelen att den öppnar för oväntade möten.

Loimer Lenz Riesling (nr 4350), 92 kr

2015:23 Föresatsen

Just det, jag skulle skriva något varje dag. Och så gick hela februari utan en rad. Drack jag något, åt jag något såg jag något bra? Eller var bara allt mest som det brukar vara, snäppet över blaha. Snöblandat regn i Malmö. Tio varv på Trekanten med blå himmel och strålande sol. I det avseendet bättre än i fjol. En släng av infektion. Ett par avsnitt "House Of Cards". Werner Aspenström i Lundströms bokradio. Dagsmejan på Östermalm. Ljuset. Och så du som dyker upp i ett flöde. Fem år sedan, snart, vi pratade. Patetiskt att jag inte har fått dig ur systemet. Som man säger. Nej om jag skulle återgå till produktiviteten. Den andra.

2015:22 Bar

Jag var ju en sån. En sån som sniffade, virvlade och gurglade vinet medan jag begrundade och försökte se spännande ut. Men jag hade aldrig mössa på mig inomhus. För det var inte comme-il-faut då. Men nu är det ok och på Tweed som är den enda av de nominerade barerna som jag har varit på är mössorna vanliga. Vinutbudet är bra men jag känner mig aldrig hemma på samma sätt där som på Snotty dit jag aldrig går för dryckens skull. 

Årets gulddrakenominerade barer kan du läsa om här: http://www.dn.se/sthlm/gulddraken/nomineringar-till-gulddraken-2015-bar/

2015:21 Inte blanc de blancs alltså

Jag ställer mig milt skeptisk till sådana här nyheter:

"Scientists reveal drinking champagne could improve memory"

Läs och avgör själv, det trista är att det är sorterna som innehåller pinot noir och pinot meunier som påstås ha den bästa inverkan på minnet. Och jag gillar ju som bekant blanc des blancs bäst.

http://www.reading.ac.uk/news-and-events/releases/PR503596.aspx

 

 

2015:20 Strömming

Jag tycker bättre om den från Nordsjön än den som kommer från innanhavet i ost. Jag inbillar mig att den förra är fräschare eftersom jag förknippar saltvatten mer än bräckt vatten med något friskt. Dessutom torde den senare vara full av dioxiner. Vad nu det spelar för roll. Coop vid Zinkensdamm hade inte nordsjöströmming igår. Istället fick jag med mig tio östersjöfiskar. Sedan en tid lagar jag inte potatismos till fisken. Det blir lätt för mäktigt. Jag panerar den i rågmjöl med chilli i för att jag inbillar mig att det dämpar den lite fiskiga smaken och sedan steker jag den i rapsolja. Mellan rågbrödskivor tillsammans med rödlök, vitkål en gräddfilssås med majonnäs, senap, dill och vitlök och igår även ägg, äter jag den. Funkar. Det tyckte EF som jag hade bjudit hem också.

2015:19 Ambition

Mina veckor börjar i regel med att jag befinner mig på kontoret tidigt. Annars finns det inte mycket att berätta om just den här måndagen den 19/1 2015.

2015:18 Söndag

Jag var inte på något sätt ur slag men det var svårt att komma upp före halv tio. Vad dagen i övrigt gick till har jag svårt att erinra mig nu. Förutom en promenad ut till Ekensberg där jag stötte ihop med E som är med i kajakklubben och jag inte har sett sen i somras. Gjorde några försök att ta bilder. På kvällen gick jag på ett spinningpass med EF. Sedan ett avsnitt av "Blå ögon", en serie som växer i obehag för varje avsnitt.

2015:17 Gentlemen

Storslagen scenografi i tempo- och dialogproblematisk filmatisering av Klas Östergrens genombrottsroman. Underhållande och bra ljudspår. Nu vet jag att den där i stort sett instrumentala Elton John-låten heter "Song For Guy" också. Jag och kulturchefen. Efteråt gick vi till 4 Knop och åt galetter och crêpes. Drack cider. Rimlig lördag.

2015:16 Matkonsulatet

Hade en uppslitande diskussion vid lunch som fick mig ur balans en stor del av dagen. Senare på kvällen när jag träffade NX och hade fått i mig ett glas baskiskt lätt spritsigt var harmonin återställd. Det var på "Matkonsulatet", Kungsholms Strand 157 där "Jin och Peeters" samt "Flippin' Burgers" tidigare låg. 
Bra service, trevlig miljö och roliga viner i övrigt. Jag satte alkoholhalten i La Crinyane som jag valde att inte beställa efter att ha provsmakat. Jag skrev på facebok:"När alkoholen ligger och fladdrar som lågan i en gasolbrännare vid sidan om de andra dofterna har vinmakaren misslyckats." För eldigheten när alkoholen inte är integrerad är inte särskilt behaglig. Vinet höll 15%. Menut som jag valde istället höll 15,5% men var betydligt mildare (och godare). Maten som utgörs av tapas var sisådär, inte dålig men varken originell eller smaksensationell. Och hade ett par dippar i form av tryffelolja till en laxrätt och en omotiverad olivoljebeskänkning på en i övrigt fantastisk chokladcremoso. Men kvällen var som helhet bra!

Rezabal,Txakoli,Baskien 2012 90/450 
Vin Gris 2012,Rousillon(eko) 90/450  
La Crinyane 2009,Roussillon(eko) 100/500 (provsmakades)
Menut,Priorat,Catalunya 2010(eko) 110/550  

2015:15 Puttanesca

Jag var på Reimersholme och fick pasta. Vi drack alkoholfri öl som är en helt ok måltidsdryck som smakar "vuxet". På teve gick Sveriges Mästerkock 2104. Hatar genren i den formen. Senare samma kväll i en annan kanal "Hela England bakar". Borta var den värsta dokudramaturgin. En av de deltagande grät en skvätt över en misslyckad rulltårta, i övrigt var det sparsamt med känslouttrycken. Så mycket bättre, helt enkelt.
På morgonen samma dag hade jag och exkollegan DV tränat skivstång på F&S, Sveavägen.

2015:14 Trollflöjten

Om inte Ingmar Bergman hade gjort tevefilm av Mozarts opera för 40 år sedan hade jag troligen inte blivit så förtjust i den. Det var en av de första kontakterna jag gjorde med opera, om nu verket verkligen är ett exempel på genren, och jag har sett den ett par gånger efter det. När jag nu ser den på Kungliga Operan tillsammans med C så slås jag av två saker. Det ena är musiken; ouvertyren, ariorna och körerna sitter i ryggraden, det är nästan som att lyssna på hitlåtar som man ännu inte har tröttnat på. Det andra är publiken som applåderar efter varje aria. Det bryter den stämning som föreställningen invaggar en i och är ganska störande. Någonstans i andra akten blir det senare riktigt obekvämt. Och nu vill jag varna för en spoiler, om du tänker se uppsättningen. Papageno har avslutat en aria och applåderna tar vid. I närheten av våra platser tjoar en kvinna på ett sätt som får oss att undra om hon antingen har druckit eller inte mår riktigt bra. Entusiasmen sträcker sig helt enkelt utanför det passandes gräns. Vi tittar försiktigt åt det håll som utropen kommer ifrån och plötsligt tänds en strålkastare på Papagena som står där vid balkongräcket och skriker och på det sättet kommer in i handlingen. Det förekom en del andra originella lösningar i den här uppsättningen av det musikaliska sagospelet som tillsammans med sångarna och skådespeleriet gjorde den riktigt sevärd. Senast jag besökte Kungliga Operan var i mars 2007 också tillsammans med C. Då såg vi "Rucklarens väg" av Stravinskij. 

Det här var i onsdags. I morse, när jag lyssnade på "Godmorgon världen!" hade de ett reportage om applådernas och de stående ovationernas ökade omfattning på våra teatrar. Det kan man lyssna på här: http://t.sr.se/1BMTzDX

Om uppsättningen kan man läsa här: 

http://www.operan.se/trollflojten/

2015:13 Väst

Jag reste över dagen till Göteborg. Där var det varmare än här. Det rådde en svårbestämd årstid med bara grusiga rester av snödrivor som vittnade om att vintern hade passerat. Tillbringade en del av dagen på stadsbiblioteket, åt en snabblunch på stationen före mitt egentliga ärende och träffade, innan jag skulle ta tåget tillbaka, M som jag jobbade med för femton år sedan. Det var på Le Pain Francaise på avenyn - ett näringsställe som med sin vräkiga inredning lika gärna skulle kunnat ligga i Beijing. Hallonbakelsen som jag åt till mitt te var dock utmärkt.

2015:12 Kort

Lång måndag som började i åtta minusgraders kyla och slutade med ett yogapass. Då hade det börjat regna. Det finns inte så mycket mer att berätta om den här dagen så jag slutar här.

2015:11 Långsam söndag

Året är knappt två veckor men känns redan gammalt. En storm som heter Egon har drabbat de sydvästliga delarna av Sverige. Jag har ingen dagstidning längre och har knappt lyssnat på radion så jag är dåligt underrättad om den eventuella förödelsen detta väderfenomen har orsakat. Det blev inte mycket uträttat idag. Några sidor i Patrick Modianos "Nätternas gräs", en tur till kontoret och ett spinningpass i Skanstull. Sedan tog jag mig till E i Hornstull som bjöd på en het fisksoppa med rouille och tarteletter från Picard till efterrätt. På tvärbanan, som den spårvagn som finns i Stockholms förorter kallas, träffade jag fotografen P som bor i samma förening. En gång var vi med i en kulturförening i Uppsala, det är mer än 25 år sedan. P ska kanske ställa ut till sommaren. Jag bad honom meddela mig om så blir fallet.

2015:10 130 mil på 100 timmar

Klockan är halv två och ute faller regnet. Tidigare ikväll, eller rättare sagt igår, föll snöflingorna. Jag har kommit hem från en tillställning i Bällsta. J deltog i ett cykellopp i somras och han visade den film som BBC2 gjorde om loppet. Han cyklade 130 mil på under 100 timmar! Ni kan läsa om filmen här men länken kommer nog att tas bort inom kort. A och J bjöd på mat och flera fina viner också. Förutom dem och ett par som jag hade träffat tidigare där i somras var alla bekantskaper, ett tiotal, nya och intressanta. Bra kväll. I sommar ska jag cykla långt igen!

Tidigare under dagen åt jag lunch på Jappi, Kammakargatan med XY och hennes pojkvän. Där smakar rätterna som i Kina. Det var fiskdoftande aubergine, en sichuanpepprig nötgryta och spiskumminkryddade revbensspjäll som smälter i munnen.

Något rörde vid mitt hjärta idag.

Världen är ond. Boko Haram har dödat 2000 personer på kort tid i den nigerianska staden Baga, en bloggare i Saudiarabien piskas offentligt och attentatet mot Charlie Hebdo är ännu i färskt medvetande. Att den offentliga debatten i samband med detta når lågvattenmärken känns som ett av de mindre problemen nu.

Artisan Halbturn Red

Artisan Zweigelt Pure

Leitz Eins Zwei Dry 

2010:9 Nam

Den sista gången jag såg J i livet var på en vietnamesisk krog på Södermalm för drygt två år sedan. Han hade visat sin nya lägenhet dit han förhållandevis nyseparerad hade flyttat och vi hade tagit ett par öl. Krogen som vi gick till heter "Taste of Vietnam" och ligger på Folkungagatan. Två generationer F var närvarande. Det var föutom J, hans bror P och dennes son L. Efter att jag hade checkat in på facebook och taggat dem dröjde det inte länge förrän den tredje generationen, dvs brödernas mamma, tillika Ls farmor, G lajkade. Vi hade roligt åt det eftersom vi hade frågat oss hur lång tid det skulle ta innan G såg och gillade vår samvaro. Jag vill minnas att maten var god och prisvärd. Efter middagen gick vi hem till en kille med replokal på gården och spelade covers av Clash- och Ebba Grön-låtar under ett par timmar. 

På våren hade jag P och en kollega på middag här hemma. Över moules frites berättade P att J hade cancer men att han behandlades och att allt var på väg åt rätt håll. I augusti hade tumörerna spritt sig på ett ohejdbart sett och i september var det begravning för J i Katarina kyrka. Jävla skitcancer. 
Kom att tänka på det ikväll när jag bjöds på krogen Nem Nem Quán i en annan del av Södermalm ikväll. Nem Nem Quán serverar också vietnamesisk mat.

Vårrullar, dumplings och anka. Färsk koriander och rostad lök. Jordnötskross. Cashew. God paraplydrink. Blaskig starköl. Kaffe med kondenserad mjölk. 
När man har blivit så medveten som jag om de alltmer så störande sidorna av den egna personligheten kan man snart inte skriva någonting utan att irritera sig på dem. Mitt närmast tvångsmässiga behov av att dissa något för att kunna höja något annat är en sådan sida. Att typ skriva att "till skillnad från den överskattade och tjatiga importerade versionen av den - delvis av slavarbetskraft och turism drivna ekonomin och - militärjuntestyrda repressiva monarkins Thailand kök så erbjuder det vietnamesiska bla bla bla...". Vietnam är en kommunistisk diktatur där dissidenter hamnar i fängelse och nätfriheten är frånvarande. Landets kök är mindre representerat i Sverige än det thailändska, det har inte hunnit bli utslätat och standardiserat på samma sätt, bland annat därför har vi inte hunnit tröttna på det. Nem Nem Quán är värt ett besök. Det var E, M och M som bjöd. Det tackar jag för. 

2014:8 Trio i Sätra

P hade hittat en glad gåslever i Provence som han ville dela med sin hustru Å, mig och M. Jag och M tog oss ut i förorten, promenerade minst en kilometer och kom in i värmen där vi snabbt blev anvisade en plats vid bordet. Gåslevern var god, huruvida den kom från en glad fågel är svårt att avgöra. M hade tagit med sig en sauternes. Det var längesen vi såg varann, längesen vi prata kan man ju citera Eldkvarn och påstå, men det stämmer inte. Alla tre var med på min kväll mot halvseklet och M åt jag med på B.A.R i Malmö häromveckan.
I februari har jag känt M i 25 år och i juli P i 27. På bordet stod även mandlar, valnötter, ruccola och diverse marmelader. P hade ställt in rödbetor med chèvreskivor i ugnen. Han svor när han trodde att de blivit brända men de var välsmakande när vi åt dem.
Vi skvallrade som man gör. Mest om sådana som inte gör som man borde.
Jag fick veta att man kan ladda upp bilder i google image search vilket skulle kunna hjälpa mig att lösa en bildgåta som jag fick i samband med nyss nämnda födelsedag. Till rödbetorna drack vi en provensalsk blandning av mouvèdre, grenache och syrah. Lätt och sträv. Sedan langades ostarna upp; comté, gruyère och saint Agur. P hade gjort ett fruktvin på rabarber och körsbär som passade utmärkt till samtliga. Sedan lät han oss prova fantastiska vinägrar. Jag som i vanliga fall tycker att balsam är en sötsliskig styggelse som saboterar det mesta den kommer i kontakt med blev smått entusiastisk över den som P serverade. Den kom från en vinägeria någonstans i Provence.
Tro mig, 2015 kommer vi att prata vinäger. Jag och M promenerade tillbaka genom mörkret till Sätras tunnelbanestation,  mätta och förnöjda. Hemma i Gröndal laddade jag upp bilden. Den föreställer gruppen Chicago. Que?

2015:7 Den sjunde januari 2015

Ungefär samtidigt som bomber detonerade i centrala Oslo den där sommardagen för tre och ett halvt år sedan skrev jag under ett kontrakt för nytt jobb. Jag hade kommit ut i eftermiddagen som var lätt fuktig efter ett regn och, ovetande om vad som hade skett, ringt till min bror som var påväg norrut i bil för att berätta om vändningen i min karriär. Svägerskan hade svarat och berättat om de oroväckande fragment av underrättelser från ett av våra grannländer som rapporterades i bilradion. Senare på kvällen samma dag, eller om det var mot gryningen dagen efter, stod omfattningen av terroristens handlingar klar för världen. Förutom sprängdåden i Norges huvudstad hade han, utklädd till polis, genomfört en massaker på politiskt aktiva ungdomar som samlats för ett läger på en ö. Det var den 22 juli 2011. Hur ointressanta våra egna förehavanden än må te sig i förhållande till de händelser som förändrar vår syn på världen så minns vi ofta var vi var eller vad vi gjorde när dessa händelser inträffar. Samma sak med 9/11, mordet på Olof Palme och terrordåden i Madrid 2004. Det kommer också att gälla det kallblodiga mördandet av 10 medarbetare på den franska satirtidningen Charlie Hebdo och de två poliser som försökte stoppa mördarna. Jag hade kommit ut från frisersalongen där Dixie Dave, en barberare från Alabama, hade ägnat de keratinmolekyler som hos många män växer både på hjässan, på hakan och nedanför kinderna, en timmes klippande, putsande och fintrimmande. Jag öppnade twitterflödet på min telefon i den gråkalla januarifukten på Wollmar Yxkullsgatan och förstod genast att något ohyggligt hade inträffat i Paris. Om tio år när jag får frågan vad jag gjorde den sjunde januari 2015 när mörkrets agenter försökte tysta franska satiriker kommer jag att kunna svara på det. Däremot kommer jag, med min intill panglossisk enfald gränsande godtrogenhet, aldrig kunna förstå vad som får människor att vilja sprida skräck på det där sättet.

2015:6 Malmö

Jag har en vän, nej säkert flera vänner som inte förstår vad jag ser i Malmö. Varför jag så ofta reser hit. Det finns flera skäl. En av mina äldsta vänner bor med sin fru och deras två barn här. Sedan har jag fått andra väldigt goda vänner här under de år jag regelbundet har kommit hit. Vänner som är viktiga för mig att träffa ofta. Malmö är också en till ytan hanterlig stad, det är enkelt att ta sig mellan olika stadsdelar och det går förhållandevis snabbt. Det finns bra krogar och kaféer, fina grönområden och så ligger staden vid havet. Cykelvägarna är tydligt utmärkta och det finns bra infrastruktur för tvåhjulingarna även på andra sätt. Både vid centralstationen och i anslutning till Triangelns station ligger cykelparkeringar som är konstruerade på ett sådant sätt att cyklarna kan lyftas upp från markytan och långtidförvaras. Det är dessutom möjligt att ta dem ombord både på vagnarna i Öresundstågen eller på Pågatågen. 

2015:5 Skröpligheten

Solen står lågt så här års och kastar långa skuggor. Vi åkte till "Den blå planeten" som är ett akvarium slash djurpark utanför Köpenhamn. Inomhus var det rockor, hammarhajar och grodor. Utomhus blåste det och havsuttrarna gav sig knappt tillkänna. Sedan tog vi oss in i den danska huvudstaden där en gatumusikant spelade Schuberts "Ave Maria" på Strøget. Jag minns att den inledde "Prizzis heder" som var något slags gangsterkomedi med Jack Nicholson och Kathleen Turner för 30 år sedan. Mycket mer av den filmen kommer jag däremot inte ihåg. Café Norden har ett fint typsnitt och en centraleuropeisk kafémiljö som är omedelbart lajkbar för oss som är gamla nog att minnas när Gavrilo Princip sköt Franz Ferdinand. Att åka Öresundståg från Köpenhamns centralstation till Malmös dito tar maximalt 35 minuter. Det är i år tio år sedan jag åt middag hos M & M första gången. Den veganska varmrätt jag bjöds där ikväll var fenomenal. Sedan gick vi ner till Agnes och Robin för ett glas Occhipinti, dock inte SP68. Där spelades P.J. Harvey och ljudspåret till "Pulp Fiction". Sprang ifatt buss 4. Nu är jag i Kirseberg igen. Livet är gott men hur länge? Det är frågor vi aldrig får svar på. Vi kommer aldrig att dö, helt enkelt.

Parallèle 45 Côtes du Rhône (nr 22800), 100 kr

, 

2015:4 Ello

De sociala medierna demokratiserade nätet i så måtto att vem som helst, med uppkoppling, kunde göra sin röst hörd i något forum någonstans i den demokratiska delen av världen. Men det kunde man ju redan innan också. I bloggar, på anslagstavlor mm, tänker ni kanske. Men när jag skriver sociala medier menar jag facebook i synnerhet som är så enkelt att använda och där nästan alla är. Jag känner personer som inte är med. De har fullt fungerande sociala liv trots, eller kanske tack vare, det. Ibland funderar jag på att gå ur facebook. "Men det är väl bara att göra det?" Tänker ni kanske. Men om nu alla festinbjudningar samt merparten av sociala aktiviteter annonseras den vägen så är det inte helt enkelt. Skälen för mig att gå ur är att uppdaterandet och läsandet tar alldeles för mycket tid samt orsakar alldeles för många känslor hos en överkänslig individ som jag. Nu har ello kommit. Kanske blir det mer avgränsat, kanske kan man avgränsa det till likasinnade och slippa läsa allt ointressant som postas på andra ställen. På ello har jag tre kontakter, jag är inte särskilt aktiv men användargränssnittet är trevligt. Jag förstår bara inte hur ello ska finansieras.

2015:3 Klass 2-varning

Har utfärdats för västra Sverige idag. Jag hör hur vinden flåsar runt husknuten här i Kirseberg där jag ligger sömnlös tidigt på morgonen den andra januari 2015. Om det som kommer kan man inte veta särskilt mycket men man kan göra mer eller mindre kvalificerade gissningar. En sådan är att den här typen av väder kommer att bli vanligare. Och att politiker av olika färger förr eller senare kommer att tvingas förhålla sig till detta. I två partier gör företrädarna det redan i större utsträckning än andra, mp och v. Men hellre än att föra en dialog om detta med dem väljer några företrädare för de andra större partierna att peka ut dessa som extremistpartier. Det är djupt ovärdigt när samma företrädare börjar öppna för dialog med det mest extremistiska riksdagspartiet av dem alla: sd. Reaktionära åsikter följs ofta åt. Alltså är det ingen slump att de anti-feministiska, rasistiska och klimatskeptiska strömningarna återfinns i detta parti. Det ser likadant ut i andra delar av världen, bland annat hos liknande partier i våra närmaste grannländer och Ukip i Storbritannien. Istället för att som jag nu gjorde, stämpla sverigedemokraterna med dessa i och för sig korrekta benämningar, borde politiker i andra partier använda tillgängliga fakta, vässa argumentationen och förklara i debatter med sd varför sd är fel ute. För det går. Men det kommer att bli blåsigt.

2015:2 Kortare än en tweet?

En föresats är att skriva något litet varje dag det här året. Om inte annat så för att hålla själva skrivandet igång. Om någon läser är det glädjande.

2015:1 Att fly flyget

Färgglada wellpapplådor med håligheter ligger strösslade på gräsmattor och grusplaner en sådan här morgon. Flaskor och rispapperslyktor med tillhörande ståltrådskarosser likaså. Jag är för en gångs skull en sådan här dag inte särskilt trött av nattens firande. Vi satt och pratade över lite Pol Roger till strax efter ett. Vid tiotiden var det frukost med familjerna, just nu är vi tolv i hushållet som jag hälsar på. Det passar mig, jag är en person som har behov av liv och rörelse omkring mig, det är ett skämt att jag lever ensam. Ett kollektiv hade varit modellen. 

Nyårslöften är inget för mig. I fjol flög jag vid fyra tillfällen i år är målet att inte flyga alls. Eftersom det är ett av många meningsfulla sätt att visa att man vägrar undkomma ett personligt ställningstagande i mänsklighetens ödesfråga. Andra tänker likadant: http://www.businessinsider.com/meterologist-eric-holthaus-quits-air-travel-2013-9?IR=T